Igår var jag gäst

VISST ÄR DET snyggt på något vis, dagens datum: 10-01-10? Det ser så ”städat” ut och tilltalar mig, som uppskattar harmoni. På tal om harmoni, blev jag igår bjuden på middag hos grannarna T & J. Gud vet för hur mångte gången i ordningen ... Det blir svårare och svårare att mota undan mitt dåliga samvete, som envist babblar i mitt öra:

”Herregud, människa! Du måste för sjutton bjuda tillbaka någon gång! Så här kan du inte hålla på i all evighet fattar du väl? Vän­skap handlar om ett ömsesidigt givande och tagande, inte om att du ska äta dem ur huset.”

Men fredagens middag, som bestått av lätt vidbränd havre­gryns­gröt, fick mig ännu en gång att knocka Samvetet med en välriktad hö­ger­krok. Och än en gång infann jag mig punktligt för att sätta mig till dukat bord och låta mig serveras. För övrigt är det inte bara maten som är njutbar i det huset. T:s goda smak och sinne för det lilla extra bjuder också på en sann lisa för ögat i och med att det alltid är så vackert dukat.


Förrätten bestod av en smakrik trattkantarellsoppa som ser­ve­ra­des i läckra, svagt limegröna skålar, och när man försett sig av varm­rät­ten – skaldjurs- och laxbiffar med en sagolik saff­ran­sås – såg tallriken ut som värsta res­tau­rang­upp­läg­get. Underbart, men definitivt ing­en­ting jag ställer mig och svänger ihop solokvist i ”Rucklet”. Inte för att jag inte kan, men hur kul är det att kocka bara åt sig själv? Inte nämn­värt. Därav havregrynsgröt eller något annat lika upp­het­sande, som jag vanligen inte bränner vid. Men vid det här tillfället vred jag plattan på fullt istället för att stänga av när jag lämnade köket.

100 % nostalgi

Efter maten var det show­time, och vi bän­ka­de oss i soffan för att titta på Magnus & Brasses krogshow ”Varning för barn”, nu­mera tillgänglig på dvd. Ack, vilken nos­tal­gi­tripp ... Och det är än en gång läge att känna sig gammal, eftersom jag inte tycker att det sedan Hasse & Tage och Magnus & Brasse funnits några komiker som når upp till samma nivå. Framför allt H&T hade förmågan att med extreeemt små medel skapa intelligent under­håll­ning av hög klass, medan komik idag mest verkar gå ut på att klämma in grov­kor­nig sex i varendaste mening.

Ta t.ex. Parlamentet, som under sina första år var ett jäkla bra pro­gram. Men idag..? Inte mycket av det som sägs rör sig ovanför bäl­tet – om ens utanför trosor och kalsonger. Glimten i ögat är liksom borta och det tycks för deltagarna mest handla om att övertrumfa varandra i pornografi. Inte ens Robert Gustafsson är skojig mera, och då har det sannerligen sjunkit lååågt.

Nej, mina vänner, ge mig lustifikationer i stil med ”Stugägare Lin­de­man” eller ”Verkmästar’n i magen”! Då kan vi snacka humor.