fredag 28 maj 2010

EWTFLSC, bland annat

DET ÄR BARA att konstatera: jag pallar inte för någonting som det blir för mycket av. Må det sen vara melodifestivaler som sväller ut till en oformlig, kletig ljudklump, oändlighetsvintrar som den som vi nyss genomlevt eller bloggar där innehållet vid närmare granskning inte är något annat än en megalomanisk egotripp. Too much är too much oavsett vilken företeelse vi talar om.


Själv arrangerar jag inga melodifestivaler och vädret kan jag inte rå på hur gärna jag än vill, men innehållet i min blogg är det bara jag och ingen annan som kan påverka. Ansvaret är helt och hållet mitt. Därför känner jag mellan varven att mina inlägg blir för många, för långa och för egocentrerade. Sådana dagar funderar jag allvarligt på att stänga butiken, låsa dörren och slänga den virtuella nyckeln i närmaste svarta hål för att därefter aldrig sätta min digitala tret­tio­sjua ute i sajberrymden igen.

Men sedan besinnar jag mig, backar lite i arkivet och tänker att det jag skriver kanske rentav kan anses ha viss substans. I alla fall ibland, för jag är ju t.ex. aldrig medvetet elak med någon (vissa ”bän­diga” myndigheter oräknade), jag har ingen karl som jag kan hänga ut i offentligheten (och följaktligen inga svärföräldrar att göra mig lustig över) och min dotter är en helt vanlig tonåring som inte kläcker ur sig roligheter på löpande band. Inte har jag några husdjur heller. Kort sagt: jag har ett väldigt ordinärt och tråkigt liv, och av detta följer att jag bloggar om det som är ordinärt och tråkigt.

Min blogg har därför med tiden självutvecklat sig till att anta ka­rak­tären av en månadstidskrift, med lite köksfilosofiska funderingar, något udda mat- eller bakrecept, fotoreportage, säsongsmässigt mer eller mindre trädgårdstankar, användbara tips från mitt långa liv, en gnutta om hälsa, någon nypa humor och en släng av Åland sett ur mitt per­spek­tiv. Summa summarum en väldigt blandad kompott. Vad som däremot aldrig kommer att dyka upp är mode och makeup.

Är jag på rätt spår..? Låt mig gärna veta vad ni tycker! All feed­back är välkommen.

Det går inte en dag utan att jag förvånar mig över – men gläder mig åt! – att någon gitter läsa vad jag skriver, och att ni, kära människor, blir fler och fler. Ändå är min största fasa att jag ska bli tjatig. När den dagen kommer, för den kommer, kan då någon vara snäll och vänligt men bestämt göra mig uppmärksam på detta? Då, om inte förr, är det definitivt dags att gå tillbaka till den gamla, hederliga dagboken i pap­persform och vinka bye-bye åt bloggvärlden.

EWTFLSC = Eurovision Way Too Fucking Long Song Contest

***

Benvenuti nel mio piccolo amico italiano, Gatto999 :o)

25 kommentarer:

  1. Det är väl den gråa trista vardagslunken som är normal å intressant,igenkännbar,som kanske gör att andra läser å ser att man själv inte är ensam i det,livet som oftast nog är bra.Det är inte en dans på rosor.Du har det så fint på din gård,det måste vara härligt att sitta på din altan ovan körsbörsblom å känna dofterna,Tack min vän för att du finns för mig där på Åland

    SvaraRadera
  2. Kanske du har rätt. Men är man extremt självkritisk, som jag, blir man tvehågsen mellan varven.

    Jag hoppas verkligen att det inte var sista gången du kom dig över hit till ön. Du ska se att den biten också reder upp sig med tiden. Det som behövs är tålamod och att själv inte släppa taget.

    SvaraRadera
  3. För mej är den "min stund" när jag får sätta mej vid datorn med en kopp kaffe och slöläsa. Då är din blogg den jag ser mest fram emot att läsa. Du överraskar jämt och det är lagom långt, lagom mycket och oftast jä*ligt kul! :D

    SvaraRadera
  4. Å, nu blev jag glad. Riktigt glad :oD Tack!

    SvaraRadera
  5. Hej N, du ska bara veta att din blogg är den första som BÅDE jag och C läser. Vi gillar den skarpt, dels därför att vi uppfattar dig som genomärlig både mot dig själv och mot andra.
    Många gånger har vi skrattat gott åt dina härligt småironiska texter, jag uppskattar dina färdigheter i samma intressen som jag själv har. Jag avundas din förmåga att få orden på pränt, så dina texter är inte alls tråkiga, utan tvärtom. Vi vill ju olika med våra bloggar, jag som fotograferar mycket tycker det är kul att lägga ut foto istället för text som jag inte är så bra på. Fortsätt att skriva, jag skulle bliva hemskans ledsen om du lade av, (ärligt).
    Kramar ifrån Malmö

    SvaraRadera
  6. Tackar ödmjukast för denna väldigt positiva feedback! *niger så det knakar i de snart femtioåriga knäna* Som du säkert förstått uppskattar jag, i min tur, din blogg väldigt mycket. En fena med kameran är du, damen, och har ärligt fått mig riktigt, riktigt nyfiken på din hemstad! Att du dessutom bakar som ett proffs och ger en stackars sate inspiration när denna tryter är ett GIGANTISKT plus! Du, vilken ofantlig tur vi haft som hittat varandra i denna digitala oändlighet :oD

    SvaraRadera
  7. OH nu måste jag tacka. Ja det är en otrolig tur att vi hittade varandra, ibland sitter jag och kollar in nya bloggar att ta till mig, men det är inte lätt, jag tror också att det har med åldern att göra. Många bloggare kunde jag vara far-mormor till och de har en helt annan syn på verkligheten, där hänger inte jag med.

    SvaraRadera
  8. Det är ju faktiskt så att vi väljer själva om vi vill skutta in på din sida eller inte. Själv skuttar jag med välbehag. Märker du däremot att besöken på din sida har minskat till två om dagen, kan du väl fundera på fortsättningen. Gör du om den till ett "MÅNADSmagasin, så säger jag upp bekantskapen med dig. Kan man göra det med någon man inte känner.....? Jag vill ha dagliga rapporter!!!! Annacarin

    SvaraRadera
  9. Jag måste tillstå att jag älskar dina kommentarer, Annacarin! Alltid lika frejdigt kärnfulla. Wunderbar! :oD

    SvaraRadera
  10. Håller med föregående talare, eller skrivare kanske man säger. Ingen håller en pistolmynning mot tinningen för att med tvång läsa din blogg. Nä med min egen vilja klickar jag gärna in mig hos dig. Det är vardagen man vill läsa om. Det är den som är intressant, som är det man känner igen sig i, som är rolig och ibland riktigt skrattretande...

    SvaraRadera
  11. Instämmer till fullo med föregående skrivare!
    Både om din blogg och Annacarins kommentarer :-)!

    Vet att jag kan vara lite slö med att kommentera emellanåt, men läser,; det gör jag!!! Och gillar det jag läser dessutom!

    Och detta med bloggar... Man behöver ju inte nödvändigtvis läsa om man inte vill. Det är ju alldeles frivilligt både att skriva och läsa. Även om det kan bli något slags inre tvång ibland, he,he...

    SvaraRadera
  12. I read you loud and clear, ladies :o)

    Mina största farhågor har varit att jag ska bli för "babblig", alltför trivial. Jag blir själv så trött på bloggare som lider av någon form av jag-är-världens-centrum-syndrom och som strör åtta, tio, ibland ännu fler inlägg runt sig varje dag.

    Men allra mest trött blir jag på de som bloggar om hur lite tid de har. Så lite tid att de hävdar att hemmet förfaller, ungarna vansköts och karln mer eller mindre funderar på att flytta. Och ändå - ändå! - har de tid att hänga framför datorn och blogga i timtal varje dag. Åt dem skulle jag vilja säga: "Get a life! Hitta din bekräftelse någon annanstans, eller koppla åtminstone in hjärnan innan du ansluter händerna till tangentbordet."

    Fy, såna tankar ... Men jag står för dem, till hundra jäkla procent!

    Tack för supporten-kram till er båda, Tant Björn och Uffematten :oD

    SvaraRadera
  13. Det var väldigt vad beröm du fick här då. Nästan så det tarvar lite balans.
    Jag tyckte det här inlägget var ovanligt substanslöst, tråkigt och nästan deprimerande.
    Sätt lite rött på dina läppar, lägg en förförisk ögonskugga, klä dej i något prickigt kort-kort och gå ut och krama om den förste karl som kommer i din väg.
    Det är ju vår för fagerlund;-)))

    SvaraRadera
  14. Men Stjärnkraft!

    Vad är det som har hänt? Du verkar så uppgiven! Du har ju massor av läsare av vad jag förstår, det är väl jättekul! Och alla gillar ju det du skriver, ju....

    Och läs inte dom bloggar som du inte tycker om, så enkelt tycker jag nog att det kan vara. I alla fall i stället för att reta sig på dom.

    Och om de bloggar, som du inte gillar, har många läsare så beror det väl på att vi människor ibland är ganska lika och tycker om att få våra farhågor bekräftade genom att läsa likasinnades bloggar.

    Nä, fortsätt skriva som du har gjort, det är ju det vi gillar!

    Och om du gör något, krönika eller en samling kåserier av det så är det ju bara kanon.

    Full fart framåt, Stjärnkraft!

    Kramar
    Agneta

    SvaraRadera
  15. Göran:
    a) äger inget
    b) se a)
    c) duger det med kjol sydd av slitna gamla jeans?
    d) stupar på a), b) och i viss mån c)

    Deprimerande? Aj då. Det var nog mera tänkt som en reflektion runt själva meningen med att blogga, baserat på min syn på saken. En fundering runt själva poängen, om det nu finns någon sådan. Dessutom blir man lätt hemmablind och "ser inte skogen för alla träd".

    Mitt inlägg föddes ur den här tankegången: om jag nu skriver offentligt istället för i en privat dagbok, då vill jag också skriva på ett sådant sätt att det finns ett läsvärde. Se m.a.o. inlägget som en försiktig propos om hur det förhåller sig, eller kanske som en önskan om återrapportering, så att jag vet om den som läser upplever att det finns en balans i innehållet. Äh, f-n, nu trasslar jag in mig. Men jag tror nog du hajar vad jag menar.

    Agneta:
    Uppgiven? Nej då. Se mitt svar till Göran här ovan.

    Självfallet väljer jag att inte läsa sådana bloggar som jag "stör" mig på. Min fundering runt den biten grundar sig framför allt på att det händer att jag hittar en blogg som verkar lovande (antalet besökare/följare är mig egalt, det är inte dessa parametrar som avgör mitt intresse), återkommer till den under en tid, för att rätt snart märka att det är "mycket skrik för lite ull" ... eller "stort soppkok på rostig spik" ... eller, ja, whatever. Du fattar? En viss känsla av besvikelse infinner sig, precis som det kan göra i mellanmänskliga kontakter också. Ibland stämmer förstahandsintrycket, ibland inte. Precis så är det med bloggar också. Och en blogg är ju ett avtryck av en människa. Typ.

    Gud, vad flummigt det här blev ...

    Jag tror f.ö. att jag nu vet vad som ska göras med ostronskalen! Det HÄR ser väl mysigt ut?

    SvaraRadera
  16. Nu har jag läst både ditt inlägg OCH alla kommentarerna och jag är inte uttråkad! Alls! Det måste väl vara ett tydligt tecken: Det är INTE tråkigt att läsa dina inlägg. Tvärtom. Det är kloka OCH roliga saker du berättar. Dessutom tycker jag att det är så spännande att höra litet om Åland, som är alldeles okänt för mig! Så än är det inte dags att lägga av...
    Men jag fick mig en tankeställare...
    Helgkramar, Monica

    SvaraRadera
  17. Tankeställare? Eh..? *vad har jag nu ställt till med*

    Hivar över en fredagskram i retur!

    SvaraRadera
  18. Hejsan


    Nu är jag tillbaka från östergötland och som vanligt är det alltid lika kul och intressant att läsa din blogg....

    SvaraRadera
  19. 1. Min hund är en australian sheepherd.
    2. Jag har inte testat tabasco ännu men åt ungersk gulasch till lunch.Maken upplevde att han blev alldeles varm inombords så den kanske var en bra början.
    3 Sluta inte blogga. Din blogg är så skön som motvikt mot alla dessa som målar allting vitt eller lägger ner oerhörda summor på inredning osv.
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
  20. Skånegrabben:
    Välkommen tillbaka till det verkliga livet ;o) Jag såg att du gjort ett blogginlägg redan, men jag har inte hunnit med att läsa ännu.

    Kerstin:
    1. Aha! Jag är lite dålig på vallare.
    2. Testa "häxbrygden" jag nämnde. Det värmer, det lovar jag :oD
    3. Nej då, inte ska jag sluta. Inte ännu i alla fall. Tills vidare har jag för mycket att säga utan att riskera att jag upprepar mig ;o)

    Ha en skön fredagkväll och ett fint veckoslut!

    SvaraRadera
  21. ...."melodifestivaler som sväller ut till en oformlig, kletig ljudklump"....

    Hahahaha!!!!

    Där satte Du ord på vad jag precis kände efter två gapiga semifinaler!

    Den första lyssnandes på radion och i går åt vi tacos framför teven och familjen började klaga när jag tystat ner "hele driten"...

    -Varför har vi knappt något ljud? mumlade Dotera med en bit sallad hängandes ut ur ena mungipan.

    -För att det STÖR! smaskade jag tillbaka med alldeles för mycket creme fraiche med vitlök i MASSOR i munnen!

    Ja, det där spektaklet kunde gärna få "resta in peace" för min del nu!
    Jag gillar dom svenska delfinalerna, men detta stora evenemang med en massa låtar som jag inte har en aning om vad dom sjunger kan lika gärna kvitta!

    För INNEHÅLLET....ORDEN....TEXTEN...min vän...är det som fångar mitt intresse i alla fall!

    Och med dessa rader kan jag avslöja att samma gäller för mitt blogg-läseri!

    Jag läser inte många (vilka kan alla se i min sk blogglista i sidebaren inne hos mej), och jag uppskattar dom flesta alldeles oerhört!
    Det blir som ett "vänskaps-nät". Och vänner väljer man ju...!?

    Eftersom jag tycker att din blogg har massor av både humor, ordvrängerier, tips och inspiration, vänlighet, ärlighet och så som livet är mest, så är jag lika glad varje gång jag ser att Du har uppdaterat med ett nytt inlägg!
    Det är kvalite det! Basta!

    Så snälla...fortsätt precis som Du gör..ändra inget.
    Förresten är det en av dom få platser där man kan vara "diktator" över hela "tjottafadderian"! Sin egen blogg...

    Själv undrar jag ofta hur det kan komma sej att någon överhuvudtaget vill se mina sprättiga hönor titt som tätt, eller lyssna på när jag vältrar mej i "självömkansträsket"...Haha!

    Som flera här har skrivit.
    Man går själv in på dom bloggar som tilltalar en.
    Och Din blogg tilltalar nog MÅNGA!

    Ha en fin fredagkväll!

    Kram, Jenny.
    (som nyss vaknade under en filt på soffan och knappt vet om det är dag eller natt...Hehe!)

    SvaraRadera
  22. Melodifestivaleriet: Tror du möjligen (säkert/med stor sannolikhet/utan tvekan/garanterat) att min (vår) åsikt kan vara ett åldertecken? Ett till. Hur som haver orkar jag inte med sk-ten mera. Det var på upphällningen redan ifjol och i år är sista spiken i kistan inslagen. Som det står på min illustration: R.I.P.

    SvaraRadera
  23. -Bah! Ålderstecken???
    Du? Jag? Vi?

    Nooooooo!
    Eller jo...kanske?
    Eller så har det blivit sämre?

    Hej Hopp!

    SvaraRadera
  24. He-he! Låtom oss enas om det sistnämnda ;o)

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!