En kväll bland kineser, turkar och annat löst folk

SÅ VAR DÅ årets kräftätning avklarad. Med den äran, måste jag sä­ga, eftersom vi drog igång klockan sex igår kväll och gästerna ma­sa­de sig hemåt först vid pass halv fem i morse.

Gårdagen som hade börjat med åska och ös­regn övergick lika fort i vack­ert väder och slutade med en nattemperatur på 19°! Den ur­sprung­li­ga planen att duka under terrassen reviderades därför och vi bän­ka­de oss istället på densamma.

Är det kräftskiva ska det vara larviga hattar och haklappar, det är fak­tiskt ett måste! ”Allt klär en skönhet och ingenting missklär en ful”, sägs det ju dessutom ;o)

Hattarna är av nyare årsmodell, men haklapparna hänger med sedan 1950-talet och har tillhört mina föräldrar. Och så en snabb de­mon­stra­tion av smilbandens förväntade placering under kvällen:


Kräftorna var många och av varierade storlekar och kulörer; turkarna orangeröda och rätt mjuka i skalet och kineserna klassiskt sig­nal­rö­da, men lika svåra att forcera som riksbankens allra heligaste. Jag blev till sist tvungen att hämta en autogrip från verktygshyllan för att knäcka klorna!


En av herrarna bidrog till bordets läckerheter med en superb fisk­sal­lad på kokt gös, som passade rysligt bra ihop med min åländska Väs­terbottenpaj, medan en annan medförde summa fyra olika sorters egenkryddad snaps, av vilka framför allt den med munkrenfana vann mitt gillande.

De övriga flaskornas innehåll var smaksatt med spansk körvel, valnöt och johannesört, och samtliga prydligt etiketterade med ”krydd­mäs­ta­rens” vackra handstil.



Är man lite illistig som värdinna håller man sig till mik­ro­skopiska snaps­glas! Mina små Knäppare rymmer inte mer än 1 cl, vilket gör att man håller sig flytande även när kvällen som sådan drabbas av vatten i knäna och övriga deltagare börjar få en lätt slagsida. Till var och en efter förmåga, inte sant? ;o)


Ovan mitt pluttiga snapsglas och nedan ett av reguljära mått.


Lika traditionsenliga som hattar och haklappar är snapsvisorna för­stås, och det sjöngs så det stod härliga till – även jag, fast jag här­stam­mar från flera led kråkfåglar utan fallenhet för skönsång. Min personliga favorit för kvällen är den här:


Vi avslutade den kulinariska delen av kvällen med min vanilj- & yog­hurtpannacotta med hallon, amerikanska blåbär och krusbär från trädgården. Helt i samma klass som den lilla A tog till efterrätt på Umbra häromsistens, men till ett heeelt annat pris ;o)


I skymningen rullade plötsligt en fuktig dimma in över Mariehamn, men med brinnande oljelampor och ljus under ett parasoll kände vi ingenting av vätan. Mörket och daggen föll, myggen lyste med sin frånvaro och över augustinatten vilade ett milt skimmer från levande ljus – vädret och sällskapet hade inte kunnat vara mer lyckat!


Och av kräftorna fanns inte kvar ens en ynklig liten klo. Men lite trött är jag idag, det erkänner jag, så det är då en salig tur att jag slipper lida av baksmälla också :o)


***

---

Hej på dej Ingabritt, och jättevälkommen bland följarna!