Jag fick en kommentar ...

DET FINNS FÅ saker som upprör mig mer än när mina medmänniskor saknar förmågan att se längre än räckvidden på den egna näsan. För det mesta avstår jag från replik, eftersom det inte är någon vits att öda energi på någon som, utan att sitta med alla fakta på hand, tror sig vet allt och lite till om andra. Den här gången gör jag ett undan­tag med anledning av den här kommentaren:


***
Bästa Maria,

Vinet – ett mycket fint sådant – var inte mitt. Det har en god vän häm­tat från Frankrike för några år sedan och flaskan har legat orörd i vän­tan på att vi tillsammans skulle kunna laga och äta något gott i sam­band med att den öppnades. De fåtaliga gånger jag själv köper nå­got är det oftast finansierat med de tomglas och -burkar jag plockar under mina promenader.

Du hävdar att jag ber folk om pengar. Jahaja, säger du det? Så märk­ligt! Jag har skrivit en bok, som under en lång tid helt gratis har fun­nits tillgänglig i sin helhet, fri att läsa för vem som helst. Blir den pub­licerad kommer den ingalunda att vara gratis. Här, on-line, har valet varit fritt: läs gratis eller betala en slant för nöjet, om du tycker att den är bra nog att få en chans att komma i tryck och vill bidra till att öka chanserna.

Och ja, visst reste jag till Madeira när jag fyllde 50. Det är ingenting jag sticker under stol med, vilket du borde inse i och med att jag helt öppet berättat om det. Det du däremot inte vet är omständigheterna runt resan. Du har ingen aning om vilka försakelser/prioriteringar/val jag gjort och på vilka grunder; du vet de facto ingenting mer än att jag gjort en resa.

Vad du menar med ”ensamstående på riktigt” är mer än jag begri­per. Kan man vara ensamstående på ”oriktigt” vis..? Jag har ingen make/fästman/sambo/särbo eller någon annan form av partner, mina föräldrar är bortgångna, mitt enda syskon bor på andra sidan Atlan­ten och den lilla släkt jag har finns inte på Åland. Såvitt jag kan bedö­ma är detta att vara så ensamstående som det bara är tekniskt möj­ligt att vara.

”Rucklet” är förvisso till sitt kvadratmeterantal större än din tvåa, det har du alldeles rätt i. Men boendekostnaden/månad är förmodligen ungefär densamma som* eller endast marginellt högre än ditt hyres­veder­lag. Varför skulle jag behöva rättfärdiga mitt val att skuldsätta mig för res­ten av livet för att kunna ”betala hyra” åt mig själv? Det står var och en fritt att göra detsamma, även dig.

Inte helt osökt fick din kommentar mig att tänka på en av Monty Py­thons mest berömda sketcher:



Alla lever vi i våra egna sanningar. Du kan inte leva i min lika lite som jag i din, men en sanning är allmängiltig: världen skulle vara en myck­et trevligare plats att leva på om alla ägnade sig åt att lyfta sina med­människor istället för att vältra sig i grundlös, småskuren miss­unn­sam­het.

*) tack vare låst ränta och rak amortering sjunker dessutom ”hyran” varje månad