måndag 8 augusti 2011

Min syrra bor i Skåne

NÅGON ENSTAKA GÅNG – för vissa aldrig någonsin – händer det att man helt oväntat, mitt i livet lär känna någon som det uppstår en s.k. instant connection med. Den bara finns där, en sorts självklar sam­hö­rig­het, och då är ålder och annat tjafs av ringa betydelse.

Monkan är en av mina äldsta följare här på bloggen (vi pratar alltså begreppet tid, inte ålder) och jag förmod­li­gen på hennes. Det har med andra ord redan från scratch funnits ”nå­got”, trots att vi aldrig träffats eller ens talats vid i telefon. Lite mysko, men så är det bara.

Efter ett tag började jag referera till henne som min ”bloggsvägers­ka”, eftersom hon verkade vara preciis så som jag skulle vilja att min svägerska var om jag hade någon. Nu har jag inte det, och sedan i fredags inte ens en av bloggvarianten. Bättre upp, go’vänner! På gam­la dar har jag fått en syrra!!


***

”Syrran” och min nye ”svåger” intog Åland i slutet av förra veckan. På fredagen var Lilla A och jag upptagna med annat, men i lördags age­ra­de jag [amatörmässig] lokalguide utåt norra Åland.

Vi började med ett fotostopp vid Kastelholms slott och Jan Karls­går­dens hembygdsmuseum i Sunds kommun. Jag ordar inte mer om den saken, för Monkan kommer säkert att blogga om det själv och för övrigt skrev jag ett långt inlägg om slottet förra sommaren.

Från Sund gick färden vidare mot Vårdö, den mest tillgängliga delen av Ålands skärgård, dit man enkelt tar sig med kabelfärja.


Vårdö är lika med lummig grönska, röda granitklippor och blått vatten.
Vårdö är skärgården på ett par minuters avstånd från fasta Åland.
Vårdö är ... vackert. Punkt.


Faluröda båthus speglar sig i havet, renfanan lyser knallgul på väg­re­na­r­na och klipporna är släta, varma och perfekta för en picknick. Åland hade på lördagen den goda smaken att visa sig från sin allra bästa sida!



Monkan bullar upp:


På hemvägen gjorde C en oplanerad krumelur och svängde förbi bu­ti­ken i byn Vargata. På gaveln blommade mängder av stockrosor och bland dem, väl kamouflerad, lurade en saftig vårtbitare:


Lördagkvällen och gårdagen roade sig herrskapet på egen hand, men på kvällen blev det grillmiddag i all enkelhet hos mig i ”Rucklet”. Ef­ter­som det var meningen att vi skulle äta ute, på terrassen, hade jag också bjudit in goda vännerna S&N.

Men si, vädrets makter rår man inte på och i regn, rusk och blåst får man lov att göra det bästa möjliga av situationen. Vi trängde med and­ra ord ihop oss sex personer runt bordet i mitt minimala kök, där det knappt finns svängrum för två.

”Trångt om saligheten, men jättetrevligt”, så skulle jag själv vilja sam­manfatta kvällen. Fast så pass till mig i trasorna var jag att det inte blev några andra bilder än ett foto av efterrätten: vilig kladdkaka med hemlagad apelsinglass.


Idag är det typiskt nog sol och uppehåll igen – eller som tur är, borde jag kanske säga, så att herrskapets sista dag på Åland blir ett ljusare minne än gårdagen.

Det reella, fysiska avståndet på drygt 70 mil mellan våra adresser in­bjuder tyvärr inte till att spontant slinka in på en kopp kaffe när andan faller på. Saken blir inte bättre av att Röda Faran, mitt pensions­mäs­si­ga transportmedel, är ett otänkbart alternativ för resor utom Åland. Men du, ”syrran”, vilken tur att vi i alla fall har våra bloggar! :oD

Tack för kärkommet besök och kör nu för tusan hakar försiktigt hela den långa vägen hem! Och nästa gång vet ni ju var ni ska parkera ;o)

13 kommentarer:

  1. Ååååh vad roligt! Visst är internet och Bloggiversum helt underbart när sånt här händer! Jag har själv fått en sajbersyrra via bloggandet. Mille från Danmark som sedan länge bor i Värmland. Vi sågs lajv första gången förra sommaren och åter igen i somras och vi har minst veckovis kontakt via mejl.

    SvaraRadera
  2. Finns bara ett ord när sånt här händer: SKITKUL! :oD

    Att jag sen har samma feeling när det gäller dig kan vi ta en annan gång ;o)

    SvaraRadera
  3. Jag har riktiga systrar som förvisso läser min blogg men aldrig kommenterar den. Någon kan ju läsa vad dom har skrivit, hemska tanke.

    Roligare då i bloggvärlden (mina systrar är trevliga i verkliga världen), att uppleva det Monkan och du gjort. Kan man kalla det personkemi och går den att överföra via nätet?

    SvaraRadera
  4. Ack ja, dina systrar är ingalunda ensamma om att göra så. Det som t.ex. dagligen förundrar mig är att antalet besök på min blogg ökar stadigt, men de som har något att påstå gör det inte. Lustigt fenomen, huh?

    Vi diskuterade en hel del runt hur det kommer sig att vi så direkt fattade tycke för varandra. Inte kom vi väl fram till något hundraprocentigt svar på den frågeställningen, men en definitivt bidragande orsak är att vi tydligen båda två bloggar väldigt ärligt, om man nu kan säga så. Ingen av oss förställer oss eller sensations- och/eller skandalbloggar för att locka till oss följare. Under sådana omständigheter tror jag att man "hör" om personkemin är rätt. Fast det är klart, före man träffats i levande livet kan man naturligtvis inte vara säker på att den slutsats man dragit verkligen stämmer.

    Dig skulle jag också gärna träffa, för även du "känns" som en sån som inte modellerar om dig bara för att öka på din popularitet :o)

    SvaraRadera
  5. Så trevligt att du fått en syrra.
    Redan som barn önskade jag mig en syster,det var inte alltid så roligt med en tvillingbror å två äldre bröder.Min tillflyckt blev ofta min farmor.Kram på er.

    SvaraRadera
  6. Härliga Ärliga Människor är ljuvligt! Därför trivs jag så förgrömmat bra här!
    Jag mejlade dig apropå Citronen, men kanske var det fel adress? Jag körde på ninab ...

    SvaraRadera
  7. Stickmamman:
    Hur trevligt som helst! Precis som du har jag alltid önskat att jag haft en syster, men fick hålla till godo med en lillebror.

    Min mamma hade under hela sitt liv en så fin syskonrelation med sin syster, min moster, och det är något jag konstant varit avundsjuk på. Särskilt efter att kontakten mellan mig och min bror bröts totalt.

    Anki:
    Förgrömmat kul å ha dej här! ;o)

    De' va' präxis rätt adress. Det är svarat redan :o)

    SvaraRadera
  8. Så underbart att er personkemi stämde i verkligheten också! Det är något jag hade varit orolig för... man gör sig ju omedvetet en bild av sin bloggkompis och tänk om den inte stämmer IRL? Eller ännu värre, tänk om man själv inte motsvarar bloggvännens bild...
    Men jag är glad för er skull! Det ska bli kul att läsa Monkans inlägg om Ålandsresan!
    Kramar, Monica

    SvaraRadera
  9. Hejsan

    Ja är inte blogg och chat och annat på nätet underbart? Själv så hittade jag min sambo på en chat på nätet för 11 år sedan och redan efter 8 månader hade vi flyttat ihop.....nu som sagt hat vi kommit halvägs in på vårt 11.e år...hehe...visst är väl internet bra? haha

    SvaraRadera
  10. Monica:
    Jadu, det återstår väl att se vad Monkan (och C) tyckte om hur jag stämde med deras respektive bilder, men vad jag förstod var det väl inte helt snedvridet i alla fall ;o)

    Jag vet att Monkan har tagit MASSOR med bilder, så det blir säkert flera inlägg om deras resa. Att klämma in allt i ett och samma skulle nog bli låångt :o)

    Skånegrabben:
    Du, det kan väl vara både och, enligt min erfarenhet? Rätt använt är nätet ett underbart verktyg. Missbrukat blir det katastrof. Och för dig och A blev ju resultatet lyckat! I ♥ dessutom :oD

    SvaraRadera
  11. Ärliga bloggar, ja det är ju dem man väljer att läsa. De andra tröttnar man snabbt på. Vårtbitare är STORA. Jag har en kompis här som har en bensinstation med kiosk och två gånger på senaste tiden har de fått ge sig iväg mitt i natten för att larmet har utlösts. Och vad har de hittat!? Vårtbitare som hoppat in och påverkat rörelsedetektorn. Kul med syrror! Jag har några stycken. I verkligheten är de en syster, kusiner, grannar och arbetskamrater. Och så ni på nätet förstås!!
    Kram, kram
    Kerstin

    SvaraRadera
  12. De bloggar jag personligen lämnar därhän väldigt direkt är sådana där trovärdigheten är lååg. Som t.ex. att på förmiddagen blogga om att man varit hos doktorn och blivit sjukskriven fjorton dagar för rejält ryggskott, men samma dags eftermiddag glatt beskriva hur man med friska tag drar igång med att måla om hela köket. Någon del är ju osann, frågan är vilken? :o/

    Och visst kan jag någon gång tycka att det är kul att läsa ett inlägg i form av en riktigt överdrivet skruvad och slapstickbetonad skildring av en vanlig dag. Men inte alltid, inte hela tiden.

    Det om det och raskt över till vårtbitarbiten! Vet du vad, jag tror faktiskt inte att jag någonsin tidigare (såvitt jag minns) har sett en sån här bamsing i levande livet. Vanliga gräshoppor och syrsor, ja, men inga gröna monster.

    Får jag f.ö. lov att foga även dig till min lilla samling av sisters in space..?

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!