måndag 25 juni 2012

Om att vara stolt över det lilla man åstadkommit

IGÅR FYLLDE MIN lilla moster i Åbo 80 år. Dessvärre kunde jag inte gratulera på plats, men tack vare Interflora kan man ju blomsterhylla utan att själv befinna sig på samma ort. Dock icke på söndagar, så bu­ketten anlände inte förrän idag. Ärligt talat tycker jag nog att de ska tillhandahålla utdelning alla veckans dagar när de tar ut en leverans­avgift på 16 euro :o/ Dålig stil, Interflora.

Nåväl, på ruckelgården håller jag mig med överdådig blomsterfägring, helt gratis. Den stora ruggen med självsådda prästkragar mitt på grus­planen blommar för fulla muggar. Himla tjusigt, framför allt i den mjuka kvällssolen, som igår.



Idag har jag fått nöja mig med buketten i köksfönstret. Regnet har öst ner nästan hela dagen, ryggen värker som aldrig förr och när jag på eftermiddagen skulle lösa ut den nya osteoporosmedicinen från apo­te­ket fick jag gå hem tomhänt. Beställningsvara, förstås. ”Välkommen tillbaka på onsdag!”



Alltnog, medan jag satt och väntade på detta besked bar det sig inte bättre än att Ålands egen Krösus dök upp i farmakologiska ärenden han också. En dam ett par väntstolar längre bort slog sig i slang med honom och jag kunde inte undgå att höra att samtalet handlade om att han anlitat någon kändis för att göra det ena eller det andra å hans residens en bit utanför Mariehamn.

Då slog det mig att det egentligen är ganska konstigt att det lite jämt och samt görs flådiga reportage om än den ena, än den andra över­dådiga trädgården, vars planering och skötsel oftast handhas av fack­man eller rentav -män. Trädgårdar där den ekonomiska faktorn är en bisak och man kan fläska på med allt man känner för och lite till, med ett litet orangeri här, en liten fontän där och så vidare.

Egentligen är det ju om oss andra det borde skrivas! Vi vanliga, död­li­ga, som med tomma börsar, tungt arbete och blotta viljan lyckas å­stad­komma någonting av ingenting. Vi som inte kan åka till plant­shop­pen och fylla kundvagnen med femtio olika nävplantor, utan köper en, delar den, väntar ett par år, delar igen och så vidare.

Så tänkte jag när jag satt där och väntade på min tur. Och sen tänkte jag att jag i grund och botten är väldigt stolt över vad jag hittills lyck­ats åstadkomma, helt utan en Krösuspung. Men sen tänkte jag att den där dammen, den skulle jag ändå allt bra gärna vilja ha. Faktiskt.

Lotto på lördag kanske..?

10 kommentarer:

  1. Jag tror att man gläder sig mer åt det man själv åstadkommit, än det, som man anlitat någon att göra...
    Men ett oväntat arv hade man inte tackat nej till...
    Kram, Monica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jovisst är det så! Det man åstadkommit alldeles själv är många gånger mer värt än det man avlönat någon annan att göra. Jag kan f.ö. på stående fot lova att jag ABSOLUT inte skulle tacka nej om det trillade ett oförutsett arv i famnen på mig. Under förutsättning att arvet ifråga inte består av tjugofem katter eller något lika knasigt ;o)

      Radera
  2. Jag är MYCKET imponerad av vad du åstadkommit med små medel brukar nästan vrida skallen ur led då jag cyklar förbi..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nähä?! Från gatsidan är det ju inte mycket att se. Kom in på gården nån gång istället, vetja!

      Radera
  3. Vilken fin bild, den med glasrutan, regnet och prästkragarna.
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite melankolisk, inte sant? Regnvåta fönsterglas ser på nåt sätt väldigt mjuka ut.

      Radera
  4. Åh, den krösusen ger jag inte mycket för. Faktiskt inget alls.

    H. Pipi

    SvaraRadera
  5. En damm vore ju smidigt ... gratis påfyllning dagligen ;D

    Tror jag har lockat hit nya besökare genom att skryta över din viliga kladdkaka och dela ut receptlänkar :D

    Igårkväll skulle jag fixa bankärenden. Pjoff så tog sig en trojanjäkel in i min laptop *aaaaarrrrggggh* ... Tråcklade bort den efter några om, flera men och ett större antal svärord ... fick lov att återställa inställningar och då ... hokuspokus ... alla mina bilder puts väck ... *dubbelaaaarrrrggggh* ... A ska kolla i morgon om han möjligen kan få fram dem via minneskortet i min kamera. Han har grejat det förut med sin ... Så galet typiskt. Jag tänkte så sent som i fredags när jag laddade ur Ålandsbilderna att jag ska bränna ner alla mina bilder ... Håhåjaja ...
    Kram på'rä!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jadu, som det har regnat den senaste veckan skulle man sannerligen inte behöva slangfylla en liten damm.

      Jaså du, du sprider kladdkakeevangeliet via FB? Tja, värre missionerande kan man ju ägna sig åt ;o) Keep it up, babe!

      Hu!!! Trojaner i maskinen! *svettas* Jag tror faktiskt, när jag tänker efter, att jag endast en gång i hela mitt datoriserade liv - peppar, peppar - råkat ut för en trojan. Men jag har använt McAfees virusskydd ända sedan tidernas begynnelse och det verkar vara ett program som gör vad det ska. Taskigt om bilderna är förlorade för evigt, men jag skulle nog tro att A kan göra under :o)

      Kram tebax!

      Radera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!