Märkligt att man inte blir galen ...

DET ÄR KNAPPT så jag tror det själv. Det är för bra för att vara sant – och nästan för korkat att berätta om. Men för tusan, livet handlar ju om att bjussa på sig själv, så skit samma.


I maj 2007 reste jag och lilla A på vårt livs första och tills vidare enda gemensamma utlandssemester. I bagaget packade jag bland annat ner livets nödtorft, mina specialgjorda, dyra hålfotsinlägg. Något min­ne av att jag använde dem på ort och ställe har jag inte och sedan den resan har de varit försvunna. Totalt utraderade från jordens yta. Puts väck. Som bortblåsta.

I tre jävla år (ja, förlåt att jag svär) har jag letat. På vinden, i alla klädkamrar, i källaren, i kapp- och ryggsäckar, i samtliga skodon, ja, kort sagt überalles. Inga inlägg någonstans.

Jag har slitit mitt hår, skurit tänder, svurit och förbannat. Jag har till och med varit i kontakt med ho­tel­let i Spanien och förmodligen var jag väl­digt nära att bli idiotförklarad. Ja, jag menar, inte fan vet jag vad ”hål­fots­inlägg” heter på spanska, så det vete tusan vad de i slut­än­dan trodde att jag letade efter. Men inga inlägg lyckades jag i alla fall få tag på den vägen heller.

Igår var jag för ovanlighetens skull barfota i mina gamla träningsskor. Samma, gamla skor som var med oss till Mallorca. Det var varmt och jag blev lite svettig om fötterna, så när jag tog av mig skorna följde den lösa innersulan med. Lätt irriterad böjde jag mig ner och skulle peta tillbaka dem.

Så konstigt, tänkte jag. Insidan av skon brukar ju ha genomgående samma färg och dessa skors sidor har en gång varit vita. Således borde botten också vara åt det vita hållet.

Det var den inte. Den var blå. Samma ljust marinblå nyans som mina hålfotsinlägg.


Japp, där var dom. Där, under skornas egna innersulor, har dom varit hela tiden – i TRE år! – och inte sagt ett pip. Alla andra fotplagg jag äger har jag letat igenom minst två gånger i förtvivlad jakt på dessa inlägg, bara inte detta enda par.

De är inte längre vita, de är slitna och de börjar ta slut, men jag har varit ovillig att utrangera dem – de har ju för tusan varit mitt en­da bekväma par skor. Vilket nu har fått sin förklaring.

Kan man söka för det här, och till vilken specialist borde man i så fall vända sig? Geriatriker, psykiatriker eller kanske oftalmolog..?