Ryggen skriker.
Fötterna värker.
Axlarna känns som de går ur led vilken minut som helst.
Jag är svettig och lortig och måste duscha.
Vispgrädde måste inhandlas, liksom bensin till gräsklipparen.
Middag måste lagas och ätas.
Berget av smutsdisk måste åtgärdas efter maten.
Med mera, med mera.
Och dagen är som sagt bara barnet ännu.
Är det någon som kan upplysa mig om varför varken ork eller dagar räcker till nuförtiden?? Kan ålder och singelcivilstånd ha något med saken att göra? *ironisk*
Vet ni, det lutar åt ett
Om jag hade gjort hälften av det du har hunnit med idag, så hade det varken blivit middag eller disk...
SvaraRaderaMöjligtvis ett glas argentinskt!
Kram, Monica
Men det är just det som är grejen, att det låter som massor blivit gjort! Men om man verkligen tänker efter när man läser min lista, så är det ju faktiskt bara småsaker, om ock en räcka av såna. Och ändå är det för mycket.
RaderaSensommaren 2005, när jag nyss hade köpt "Rucklet", hann jag - och orkade - med precis vad som helst.
Parallellt med att jag egenhändigt stod för en jättedel av rivningen/renoveringen drev jag min egen enmans reklambyrå på mer än heltid.
Lilla A skulle just börja andra klass och flytta till en ny skola, med allt vad det innebär.
Vi hade då fortfarande en jättelik hund, en omplacerad och ouppfostrad spinone italiano-tik, som behövde minst ett par timmar motion alla dagar.
Min mamma, med mig som enda tillgänglig anhörig, var på sitt livs slutraka och dog strax före jul.
Drygt två veckor före det åstadkom jag min och Lilla A:s flyttning till "Rucklet", och därefter skulle mammas bostad tömmas, renoveras och säljas - samtidigt som min egen husrenovering fortsatte som allra argast.
Plus alla livets vardagssysslor ovanpå det förstås. Allt från tömning av komposthinken till tyngsta möjliga trädgårdsarbete, eftersom gården var en djungel stadd i totalkaos.
Mitt i detta avled knall och fall min allra, allra bästa manliga vän och mitt starkaste stöd i livet. Chocken var enorm.
Några veckor senare knäckte jag två revben, mitt under renoveringen av bastu/tvättstuga. Men det var bara att bita ihop och fortsätta kärra sprängsten och krossgrus för brinnkära livet.
Och så här rullade det på. Samtidigt hade jag, mig själv ovetande, året innan haft en hjärninflammation pga obehandlad borrelios. Infektionen fanns m.a.o. fortfarande kvar och verkade i det fördolda.
Därför tycker jag att det är minst sagt förvånande, att läkare, försäkringsbolag m.fl. idag ställer sig frågande till mitt sviktande hälsotillstånd, om man begrundar denna min track record. För det ovan beskrivna är förstås inte allt, det utgör bara en del av de riktiga "höjdpunkterna".
Konsekvensen har blivit, att jag i dagsläget inte fungerar som jag borde. Min kognitiva förmåga är t.ex. riktigt risig. Intellektuellt står allt rätt till, så det är inte någon form av tidig demens jag lider av, men belastningstoleransen är lika med noll. Så fort jag utsätts för minsta form av stress blir det "strömavbrott på hjärnkontoret".
Jag tar fortfarande in det jag ser och vet att jag förväntas göra något, men att behandla informationen jag registrerar är stört omöjligt. Det är därför en dag som gårdagen blir så oerhört utmattande för mig, även om det i andras ögon bara är små myggfjärtar i universum jag fått till stånd.
Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen: vore det inte för min trädgård, där jag uppnår ett meditativt tillstånd, och bloggen, där jag får utlopp för alla en ensam, medelålders tants tankar och funderingar, ja, då skulle jag stå mig bra slätt!
Så du, en argentinare på flaska bjuder jag gärna på om du nånsin råkar ha vägen över ön :o)
Jag slipper köpa bensin, å andra sidan får jag tvätta kalsonger, så det gör nog ingen större skillnad på listan om man är gift eller ogift.Ålder, tja...kan ha en viss inverkan även om man försöker förtränga det. Fast ibland utnyttjar jag åldern också om det är något tråkigt som ska utföras. Ett glas argentinskt...går bra i de flesta sammanhang.
SvaraRaderaKram /Kerstin
Mjää, här anhåller jag faktiskt om att få anmäla avvikande åsikt. Kalsongerna skulle jag förstås slänga med i samma maskin som mina egna trosor, så det går ju så att säga på samma resa. Den stora skillnaden är, att läget aldrig infinner sig då man t.ex. kan säga:
Radera"Okej, fint! Då klipper du gräset medan jag startar en maskin tvätt och bakar en kaka."
Eller: "Åker du och handlar så sätter jag igång med maten?"
Man får vackert starta tvättmaskinen, baka kakan och klippa gräset, och se till att det blir handlat före eller efter man fixat käket. Alternativa lösningar finns ju liksom inte. Inte ens i teorin.
Så, jo, nog är det enligt mitt förmenande rätt stora, praktiska skillnader mellan att leva ensam och att inte göra det. Med att inte leva ensam menar jag inte nödvändigtvis att man lever i ett "äktenskapsliknande förhållande", utan helt enkelt att man har någon annan tillgänglig vuxen i sin omedelbara närhet. Det där extra paret händer, om du vill.
Och naturligtvis är du, precis som Monica, såå välkommen över på ett glas närhelst du råkar befinna dig på "norrön"! Om det är argentinskt just då är förstås ingen garanti, men lite risker får man väl lov att ta här i livet? ;o)