Ingen värmeväxling här inte

DEN TRYCKANDE VÄRMEN bara fortsätter liksom torkan, men konstigt nog tycks det inte påverka växtlighetens tidtabell i någon nämnvärd ut­sträck­ning. Det mesta blommar nästan på pricken samtidigt som ifjol, då vi hade en helt annan sorts sommar.

Någon blomningsreferens på min för året nya, limegröna solhatt Echi­nacea purpurea 'Green Jewel' har jag förstås inte, men den håller jämna steg med klassikern Echinacea purpurea 'Magnus' i en annan rabatt. Och stockrosorna är i full gång, precis som de ska.

Jag gillar stockrosor! Dels för att de är sådana nomader och flyttar runt precis som de behagar, dels för att de ändrar färgställning hej vilt. Den nere till höger på bilden här under var t.ex. ifjol mörkt röd. I år är den kallt rosa.

Alla möjliga nyanser från mildaste puderrosa till djupaste vinrött bjuder de på i år. Men tyvärr är det ett par som har fått rost, så de fäller sina blad :o(

Trevligt att trädgården med rejält med bevattning står ut med värmen och torkan.

Själv håller jag på att förgås. Jag är inte skapt för att hantera årsvisa temperaturskillnader på 50-60° :o/

Smakfullt kontra -löst

SENSOMMAR ÄR HÖGSÄSONG när bär, frukter och blommor ska på flaska för att bli till riktig ”kärringdricka”, dvs söta likörer i vackra ku­lörer utan tillsatser av konstgjorda färgämnen.

Alkohol (i mitt fall Absolut Original), vanligt strösocker och kanske nå­got att krydda med är allt som behövs för att stänga in sommaren i en flaska.

I år lagar jag smultron-, lavendel- och rabarberlikör. Samtliga är nya sorter för mig, så det ska bli spännande att se vad de kommer att sma­ka om X antal månader. För ja, tålamod är den i särklass viktigaste kryddan ;o)

Så särdeles smakfullt är det kanske inte att ha flaskorna hängande i köksfönstret, men smakfyllt i alla fall. Och så spar det plats på föns­ters­brä­dan, där de annars skulle få stå i ljuset.

Smakfylld var även den jordgubbssorbet jag lagade för någon vecka sedan och som vi tryckte i oss härom kvällen. Inga konstgjordheter i den heller, bara jordgubbar, sockerlag och lite färskpressad citronsaft. Gott som bara den under en värmebölja!

Vad som däremot måste klassas som helt smaklöst är den ”Jättis Kak­tus”-glass Lilla A kostade på sig igår. Efter att ha sneglat på denna relativt sett dyra strut vid ett antal tillfällen slog hon till sist till, oerhört sugen på just kaktussmaken.

Kaktus, my ass! Glassen är päronglass, med en större beståndsdel salt kolasås än kaktussmak. Det senare är dessutom enbart ett över­drag, alltså inte smaken på själva glassen!

Hur fan kan man få kalla en glass för ”Kaktus” när den de facto är pä­ronsmakande?! Och att få reda på det innan man tar köpbeslut tarvar i princip att man kånkar med sig ett svepelektronmikroskop, för texten i innehållsdeklarationen är som vanligt inte anslående stor.

Nä, det här gillar jag inte! Ska glassjäveln heta någonting borde det vara ”Jättis Päron – med överdrag av kaktussmak”.

Innehållsförteckningen ska man f.ö. helst inte läsa. Gräddglass, i min värld, är äggulor, socker, grädde och mjölk plus det man ska smak­sät­ta med. Så icke i det här fallet. Kolla på detta:

Gräddglass med päronsmak, salt kolasås (6%), överdrag med kaktussmak (5,5%), kakaosprayad våffla.

Ingredienser:
skummjölk
socker
grädde (15%)
vetemjöl
vegetabiliska oljor (raps, kokos, fullhärdad kokos, shea, palm)
stärkelsesirap
mjölkprotein
emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror, sojalecitin, solroslecitin, rapslecitin)
vasslepulver (mjölk)
skummjölkspulver
citronpulver
fettreducerat kakaopulver
stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl, guarkärnmjöl, karragenan)
arom
färgämne (klorofyllinkopparkomplex)
smör
salt
jordgubbspulver
karamelliserat socker
surhetsreglerande medel (citronsyra)
spenatkoncentrat

Svart text är vad som förväntas återfinnas i gräddglass. Notera dock att en av de fyra nödvändiga ingredienserna, äggulor, inte alls finns med i listan!

Kaktus ..? Eh? Päron?? Var då ..? Det här blir ett mejl till tillverkarens konsumentkontakt, det kan ni ger er den på.

Ruckelhäxan went dancing in the dark

JAG ERKÄNNER VILLIGT: styrdans är inte min grej, lika lite som dans­bandsmusik är det. Ändå lät jag mig övertalas att följa med till Dan­sens Vänners nonstopkväll i paviljongen i Badhusparken igår, för med den otroliga sommar vi har just nu är det faktiskt trevligt att bara sitta bredvid och titta på folk också.

För alla eventualiteters skull hade jag ändå tänkt ikläda mig ett par platta och dansvänliga skor. Jag rotade alltså fram mina helt basic snörskor av finländska märket Isko. De har några år på nacken, men har inte varit på mer än en handfull gånger. Resten av tiden har de stått på golvet i min klädkammare.

Men kolla hur de såg ut:

De svarta gummisulorna kändes konstigt klibbiga och smulades sönder bara man petade på dem! Vad i helsefyr är det som händer?! Det här är andra gången ett par av mina skor beter sig på det här sättet. För­ra gången var det mina älskade Scholl som plötsligt började falla i små­bitar.

Som tur var har jag ett annat par, även om de är i konjaksbrun mocka. Men jag flyttade över katastrofskornas svarta skosnören, så då mat­cha­de de faktiskt den svarta kjolen och dito toppen jag hade på mig :o)

Men hur gick det med dansandet då ..? Njäe, inte mer än en blev det för min del och då kändes det som jag befann mig mera på min stack­ars kavaljers fötter än på golvet – eller som jag mest hela tiden var på väg åt rakt motsatt håll och i en helt annan takt, om ock den rätta.

Att dansa gillar jag egentligen, men inte att bli styrd. Det är väl mitt otroliga kontrollbehov som gör sig gällande, så egentligen skulle jag förmodligen må bra av att träna på att let go. Fast då ska det vara med någon som verkligen har rytmen i kroppen och inte för ett ögonblick ger mig en chans att försöka överta kommandot ;o)

Och vet ni, helt ärligt så är det här fortfarande i mogen ålder mera min typ av musik:

Ruckelhäxan reflekterar över detta med paradoxer

”MER VALUTA FÖR mindre pengar” kunde rubriken också ha varit, när jag nu tänker återkoppla till föregående inlägg, för att klargöra or­saken till att jag kommer att överge min lokala nätleverantör. Ett val som jag f.ö. tycker att alla med någon så när känsla för ekonomi bör ta under övervägande. Sett över ett år finns det mycket pengar att spara för den som vill.

Om jag kör det test av min anslutning som min nuvarande leverantör rekommenderade mig ser resultatet ut så här och detta är alltså något jag debiterats 35,04 €/månad för:

Samma test kört med datorn ansluten till nätet via min smartphones 4G-abonnemang:

Mobilabonnemanget kostar ju vad det kostar i båda fallen, men genom att utnyttja det även för datorsurfning finns det en rimlig chans att jag får nytta av de 10 GB trafik som ingår. T.v. har jag med god vilja lyck­ats pressa mig upp till en förbrukning på ~2GB/månad.

Om jag av någon orsak tycker att det inte i längden funkar att låta mo­biltelefonen fungera som router kan jag alltid byta upp mig till en riktig sådan för en abonnemangskostnad om 14,90 €/månad – dvs vääldans mycket lägre pris än det dagsaktuella och med bättre tryck i linan.

Jag vet att många ålänningar inte vågat sig på att byta leverantör pga att de föreställer sig att man inte får kundservice på svenska. Tänk om! Jag har aldrig haft något problem att få betjäning på mitt mo­ders­mål. T.o.m. via kundservicen på Facebook (bara det!) svarar man på svenska och snabbt dessutom.

Sedan var det det där med attityd också. När jag öppnade mitt nya mobilabonnemang på eftermiddagen den 30.4 kom det därefter en faktura med full månadskostnad för april, trots att jag nätt och jämt hunnit ta abonnemanget i bruk. Jag ringde kundtjänst, som utan några som helst diskussioner strök den månadsavgiften och den för maj ock­så, som kompensation för strulet. Så ska en mobil slipsten dras!

Nu ska hela rasket rivas

NÄR JAG HÄROM dagen företog ett av mina sällsynta besök inne i Ma­rie­hamns centrum fick jag en smärre chock. Ett av mina barn­doms­hem, sedermera även en av mina första arbetsplatser, hade jämnats med marken!

Jag kände mig helt enkelt tvungen att ta en bild med mobilen för att få ett handfast minne av slutet på en epok.

Man kunde ju tro att jag skulle ha känt en smula vemod vid åsynen av denna hög med rivningsbråte, men så icke. Jag har genom åren bott så få år på varje adress att jag inte hunnit samla på mig en massa min­nen av varje enskilt ställe. Tvärtom tolkade jag den här upptäckten som ett tecken på att det jag var i stan för att göra var det rätta.

Här ska nämligen rivas mera!

Allt sedan begynnelsen av vår nya, sköna IT-värld har jag varit min lo­kala internetleverantör trogen och har med varierande funktionalitet snällt tragglat mig hela vägen från uppringande modem via ISDN till nuvarande ADSL. Men nu har vi kommit till en brytpunkt.

Efter att jag tvingades falla till föga och ”bli med smartfån” för ett kvart­al sedan har samtidigt mitt trådlösa bredband fungerat under all kritik. Nätanslutningen, som slår av och på stup i ett och som inneburit X brytningar av strömförsörjningen till modemet varje dag för att åter­ställa det, har varit minst sagt instabil.

I den abonnemangstyp jag haft ska jag för den relativt rejäla peng jag betalat varje månad få en nedladdningshastighet på föga impo­ne­ran­de 8 Mbps, vilket dessutom varit en sanning med grov modifikation. Om jag under den senaste tiden alls lyckats behålla en stabil an­slut­ning några längre stunder har jag alltsomoftast klockat <0,5 Mbps.

Addera så det faktum att jag inte gjort några förändringar på mitt håll, utan har samma modem som jag haft hela tiden, placerat på samma plats det stått hela tiden, så måste förklaringen till den dåliga upp­kopp­lingen befinna sig i andra ändan, dvs hos min nätleverantör.

Nåväl, jag är inte tappad bakom en vagn när det gäller tekniska saker runt datorer och har avsatt ett inte föraktligt antal timmar på att fel­söka på mitt håll innan jag till slut kontaktade supporten. Vid det laget hade jag i princip övergått till att surfa via smartfånen istället, vars abonnemang ger mig fullt 4G och en hastighet på >20 Mbps när det går som allra oljigast.

Supporten har i och för sig så småningom fått det hela att fungera liite bättre, genom att on-line ta sig in i mitt modem och göra någon in­ställ­ningsförändring. Men före det ... *suckar* Jag hann bl.a. bli ombedd att flytta datorn närmare modemet för att se om det skulle förbättra det hela. Men varför skulle det hjälpa? Avståndet modem-dator har varit detsamma hela tiden.

Tungan på vågen blev ändå attityden, när jag lät förstå att jag san­ner­li­gen inte har lust att betala fullt månadspris för juli eftersom jag knappt haft anslutning överhuvudtaget: praxis är att inte kreditera när det är osäkert vari felet ligger. ”Abonnemanget som du betalar för har alltid varit fungerande, och det är den externa utrustningen som brå­kat nu. Skulle du använt kabel till datorn så skulle det fungera utan problem.”

Eh..? Jag har alltså ett modem för trådlöst bredband, av en modell som, när det begav sig, rekommenderades av nätleverantören. Ska jag då vara tvungen att koppla en lång sladd mellan dator och modem för att få en fungerande nätanslutning? Hur trådlöst blir det?! *ruskar på huvudet*

(Sagda modem har dessutom varit in till dem för uppgradering så sent som på valborgsmässoaftonen och då informerades jag minsann inte om att ett byte till en nyare modell var att rekommendera.)

Modemet har tidigare fungerat [relativt] klanderfritt och gett mig bra hastighet och jag har som sagt inte gjort några förändringar på mitt håll. Om nätleverantören gör tekniska förändringar hos sig kan man väl svårligen begära att slutanvändaren ska känna till detta, än mindre göra något åt det, om det inte informeras om saken i förväg?!

Nu lägger jag det här abonnemanget i malpåse. Initialt får det bli en s.k. dongel istället, så att jag får full nytta av de 10 GB surf per månad jag har tillgång till via mobiltelefonabonnemanget hos min fastländska leverantör – med äkta 4G och 20 Mbps – samtidigt som jag mer än halverar min månadskostnad.

Så tack och hej, här tog min lokalpatriotism slut. F.ö. instämmer jag helt och fullt med André Wickströms nyliga tweet. Sejtan, vad dyrt det är här mitt ute i havet och vad lite man får för pengarna.

Ruckelhäxan reflekterar över hur världen är full av trevligt folk man ännu inte har träffat

EFTERSOM JAG I rask takt håller på att utvecklas till en tvättäkta grumpy old woman, med en minst sagt kantstött tro på mänskligheten, är kvällar som gårdagens sådant som jag verkligen behöver: en enkel sommarmiddag med helt nya människor, som visade sig vara en precis så angenäm bekantskap som jag föreställt mig.

L – för mig dittills endast känd som läsare här på bloggen – och hen­nes J har minisemester här i ”utlandet”, i akt och mening att upptäcka land­skapet per cykel. Eftersom det alltid är kul att få ett fejs till blogg­kom­mentarerna föll det sig helt naturligt att invitera herrskapet på en bit mat å ”Rucklet”.

Men gud i London, så varmt det har blivit! Tack och lov blåste det näs­tan ingenting, så det gick att vinkla parasollet utan risk för flyg­ka­ta­strof. Lilla A, som jobbat hårt hela dagen i smällhettan, däckade i skug­gan medan jag dukade och förberedde.

Min första tanke, att grilla finländsk korv i grytan på gården, fick stryka på foten till förmån för hemrökt sik med franskinspirerad potatissallad, eftersom gode vännen W så lämpligt fått gott om fisk och frikostigt de­lat med sig. Herrskapet fick även smaka på åländska ölet ”Delikat” från lillbryggeriet Stallhagen och jag tror det föll dem på läppen.

Det hela avrundade vi med kaffe, en skvätt av krusbärslikören jag gjor­de ifjol och kvällens pièce de résistance: blåbärsmoussebakelser med nyplockade smultron från gården. Och som vanligt pratade jag för mycket ... *suck*

Förutom det trevliga sällskapet innebar besöket även en välbehövlig påfyllning av bränn­vins­för­rådet inför årets likörproduktion. Det gäller ju att passa på när det går att få taxfreeleverans ;o)

I år ska jag inte göra om fjolårets misstag och försöka mig på att an­vända finländsk Koskenkorva, utan återgår till gammal, hederlig Ab­so­lut. Koskenkorvan ger likören en inte särskilt angenäm bismak, medan Absolut inte smakar någonting annat än ... hm... starkt?

Få se hur det ska gå för L & J med deras cyklande idag. Prognosen sä­ger 31° kl. 15:00, så jag skulle då inte vilja vara ute på hoj i gas­san­de sol. För egen del nöjer jag mig med att jag hann klara av disken tidigt i morse, för temperaturen är redan nu, runt tiosnåret på för­mid­da­gen, uppe och nosar på 26°.

För mitt vidkommande blir det skuggläge och inte många knop den här dagen, det är då ett som är säkert. Värmeböljor av den här digniteten är, för skruttiga tanter som mig, inget att leka med ;o)

Nu ska man inte klaga

SOLEN GASSAR FRÅN en illblå himmel. De enda molnen är i princip kondensstrecken efter förbipasserande passagerarplan på väg mot ... Moskva, kanske? Nu jädrar i min lilla låda är sommaren över oss på allvar! Termometern skvalpar runt 25-26° i skuggan och det är sol­brillor och parasoll som gäller.

Men min blommande hoya – porslinsblomman – gråter. Det är tårar av sötaste nektar som likt kristalldroppar rinner ur varje enskild blomma. Jag smakade, vet ni vad! Det är gott.

I Glaspalatset är det hett. Vädringsluckor och dörr står på vid gavel, men det räcker inte. Mellan varven är jag tvungen att gå in och spola golvet med vatten för att försöka få ner temperaturen, för läget "ugns­bakade gröna tomater på rot" är hotande nära.

Och den lilla krukodlade busktomaten, under tidig vår räddad undan ett slut i en sopcontainer, ger frukt först av alla! Jag får inte glömma att spara frön från den här lilla kämpen.

De stora tomatplantorna, både av körsbärs- och biffmodell, är trots väderleken inte mer än i kartstadiet. Igår tog jag fram sekatören och glesade ur dem rejält. Alla onödiga blad upp till första blomställningen, förutom sidoskotten i bladvecken på körsbärstomaterna, fick stryka på foten.

Någonstans har jag läst att det här är ett bra sätt att gynna frukt­sätt­ningen och -tillväxten, men det kan lika väl gå åt fanders. Remains to be seen.

På onsdag stundar bloggbekantbesök här i ”Rucklet”. Det är L med vidhängande ”cykelslang” som tar färjan över från konungariket för ett par dagars semestrande på fagra sommaråland. Kul!

Av en händelse svängde herr W förbi sent igår kväll och slängde på mig några pinfärska sikar. Så på onsdag plockar jag fram röklådan, för sverigebesöket måste ju få smaka på riktig skärgårdsmat ;o)

Ruckelhäxan reflekterar över jävlar anamma

 
Tjurskallighet

Det ska fan vara enveten,
när man ids blomma fast man är
så liten att man knappt syns.

Allt som oftast känner jag mig som den här pelargonen, liten men en­vis som synden. Fast blommar gör jag sannerligen inte. Det är nog mer av motsatsen.

Och på tal om jävlar anamma, så snubblade jag igår kväll helt out of the blue på K, en gammal arbetskamrat från fornstora dagar. Det är en dam med mycket jävlar anamma det! Vi har inte setts på femton ...tju­go ... ja, kanske ännu fler år, men det kändes som igår.

Så är det med somlig vänskap, precis som med en pelargon som väg­rar låta sig knäck­as fast man misslyckas med att vårda den ;o)

Ruckelhäxan reflekterar lite mera

 
Simultankapacitet

När jag var 1½ fixade jag att
... sitta på pottan,
... leka med kramdjur,
... suga på min napp,
... umgås med familjens shih-tzu,
... läsa en bok och
... konversera.

Samtidigt.

Idag är jag nöjd om jag klarar nummer ett och fem på samma gång.
 

Ruckelhäxan reflekterar

 
Ålderstecken

Man vet att man blivit till åren
när en välklippt gräsmatta
är långt mer tillfredsställande
än ett one night stand.

Sommar på butelj

I MIN BARNDOM kokades det ofta saft. Då använde mamma en s.k. Saft-Maja, dvs ångkokade bären. Hos oss har det aldrig funnits någon ställning med silduk och inte tänker jag skaffa någon heller. Man får helt enkelt ta vad man har. En gammal tygblöja och ett gäng kraftiga klämmor att hålla duken på plats med ovanför en kastrull funkar lika bra :o)

Ungefär 7 liter fläderblomssaft har jag stuvat ner i källaren nu. Det blir riktiga lyxläsken om man blandar med bubbelvatten från kol­syre­appa­raten med en spädning på 1:5-6!

I motsats till fjolårets krusbärskatastrof, då något (virus? svamp?) angrep inte bara min buske utan alla i grannskapet också, så blir det gott om fina bär i år. ”Peppar, peppar ...” borde jag kanske säga, för det kan ju hända något ännu.

I år är det ett bättre rosår än på länge. Aldrig har min ’Schneewittchen’ blommat som den gör just nu! Bilden är tagen precis efter ett riktigt slagregn, därför bugar sig alla blomtyngda grenar mot marken lite ext­ra mycket.

Nu sitter jag här och funderar på om jag inte ska ta och göra en sats rabarbersaft också, innan säsongen för denna godsak är helt slut för den här gången.

Somrig släkttradition

MIN KUSIN P och hennes man kommer sedan många år seglande till Åland varje sommar, så även detta. Mer än så träffas vi inte under ett helt kalenderår, eftersom jag, å min sida, aldrig rör mig åt deras håll av världen. Ja, egentligen inte åt något håll om jag ska vara ärlig.

Släktträdet har för övrigt vuxit med en ny liten kvist: P:s dotterdotter R, nu ett år och nio månader, som redan förra sommaren, liksom nu, fanns med ombord med sin mamma.

Egentligen var det min tur att bjuda hem dem till oss i ”Rucklet”, men när det finns smått med i bilden får man rätta sig efter sådant som sov- och mattider. Därför blev det middag ombord efterföljd av mina medhavda chokladmuffins med Philadelphiatopping och smultron från trädgården.

Topping till 6-8 muffins gör man så här:

Vispa ihop 30 g rumstempererat smör med 150 g florsocker, 1 tsk vaniljsocker och saften från en 1/4 citron. Vispa till sist i 50-60 g Philadelphiaost och färga smeten med 1 krm av valfri karamellfärg
om du känner för det.

Rosa som min topping hade jag föreställt mig att den för året nya trädgårdsriddarsporren ’Astolat’ skulle bli, för på lappen står det ”Rosa i olika nyanser”. Mjaa... jag tycker nog att den mera är lila när den nu slagit ut:

Igår kom ett mycket efterlängtat regn, fast inte i någon större mängd. Jovars, när det regnade, då regnade det, men det varade inte alls till­räckligt länge. Fast kanhända blev min lilla vattentunna ändå fylld ..? Det måste jag genast ge mig ut på gården för att kolla!

Högsommarsvep

OJ, OJ, VI närmar oss mitten av juli redan ... Usch, så fort sommaren går! Jag tycker att jag knappt hinner börja njuta av den förrän det är dags att börja höststäda på gården :o/

Inte vet jag vad insekterna pysslar med den här tiden heller, men någ­ra har i alla fall boat in sig i mitt sprillans nyuppförda hotell. Ser ni att det är flera hål i träbitarna som är igenmurade?

Under gårdagen, som var en så där behagligt lagom varm dag med ljum, lagom hård vind, passade jag på att göra årets klipp. Ifjol beskar jag ganska resolut, så i år behövde jag inte mer än putsa på de tre av mina fem äppelträd jag försöker få form på.

Inomhus har det äntligen hänt! Porslinsblomman i köksfönstret har sla­git ut sina allra första blommor i min vård och när man tittar nära, nära förstår man varför den jämförs med porslin. Tänk, att naturen kan producera någonting som är så här otroligt perfekt till sin utformning:

Utomhus gläder jag mig åt att det faktiskt dyker upp av pionvallmon jag sådde ifjol (?). Jag befarade faktiskt att den hade konkurrerats ut av opievallmon, som frösått sig så frikostigt att det är snudd på vall­mo­matta i rabatten utanför Glaspalatset.

Likaledes utanför Glaspalatset står den märkligt tvåfärgade mors­dags­rosen och formligen sprutar ur sig knoppar. Det ser hur kufiskt ut som helt med laxrosa och blårosa blommor på samma planta.

Och så rosorna då, de riktiga, om jag tillåts uttrycka mig så. ’Wrams Gunnarstorp’ är helt enastående i år och får faktiskt förbipasserande att stanna upp för att beundra överflödet av blommor:

’Aimable Amie’ står inte långt efter hon heller! Den här sommaren har den här bedårande buskrosen mer blommor än någonsin:

Detsamma gäller min ’Schneewittchen’, som inte frusit bort så radikalt den gångna vintern. De helt kritvita blommorna blir nästan själv­ly­san­de när skymningen lägger sig på kvällen:

Bildbevisning

NÄR DET SER ut så här när man ställer sig på vågen:



... kan man med gott samvete trycka i sig sånt här:



Nålen pekade på 54 när jag ifjol i maj var på röntgenologisk kontroll av min skelettstatus. Eftersom jag äter och motionerar varken mer eller mindre än jag gjort under det gångna året så är det här faktiskt inte bra alls.

Med ett BMI som på ett år sjunkit från 20,8 till 19,1 är jag bara ett halv­kilo från vad som klassas som undervikt hos en kvinna av min ål­der och längd. Not kul.

Någon inte direkt hälsosam process är på gång i systemet och jag be­griper inte hur läkare med någorlunda etik kan välja att blunda för det. Fast den som önskat sig att jag helst skulle försvinna från jordens yta klappar säkert händerna av förtjusning. Bland dessa återfinner vi för­resten med stor sannolikhet också en medicinman eller två ;o)

Ett extremblommigt inlägg

JAG HAR VÄL inte riktigt låtit det lysa igenom den senaste tiden, men faktum är att Livet inte känns så där överdrivet meningsfullt just nu. Det oändliga papperskrigandet tar aldrig någon ände och den sam­hälls­finansierade sjukvården tvår sina händer (och har satt hänglås på kassalådan) när det gäller min hälsa. Antagligen på grund av att jag har den dåliga smaken att inte lida av någon solitär och enkelt diag­nos­ticerad åkomma, utan endokrina grejor som är svåra att greppa och vars konsekvenser är jobbiga (läs: dyra) att reda ut och kvan­ti­fiera.

Dessutom ångar Lilla A i en faslig fart på mot ett frigående vuxenliv och tar ännu ett storkliv idag när hon börjar ta körlektioner. Sedan står det inte länge på förrän hon är klar med gymnasiet – 1½ år går i ett huj – och efter det bär det långväga bort från moderskapet. Så vad ska jag göra när den dagen kommer ..? Utan annan nära familj, ingen släkt i landskapet eller ens en livskamrat lär det bli ännu mer eremitartat, det lilla Livet.

Inte blir humöret bättre av att den grästrimmer jag beställde hos ett företag här i staden den 25.6, och fick löfte om att skulle anlända ”om en snödd vecka”, inte har dykt upp. Helt i linje med den sedvanliga, åländska serviceandan har jag självfallet inte heller fått något besked om när den kan tänkas göra det, trots att ”den snödda veckan” på onsdag har vuxit till sig till två. Just nu orkar jag inte ens bli arg, bara trött.

Men pionerna har i alla fall börjat blomma och som vanligt är det träd­gården som lyfter mig när jag är låg. När jag dör vill jag göra det bland mina blommor, mitt i det enda som kan kallas mitt livsverk.

Den vita, som jag inte vet namnet på, är helt makalös i år igen, som fluffig vispgrädde serverad på en blekrosa tallrik:

Bland rosorna händer konstiga saker. Jag har några plantor av sådana små rosor som säljs i kruka till mors dag. En av dem hade redan ifjol blommor med två helt olika färger och till min oerhörda förvåning ser det likadant ut i år igen. Weird.

'Aimable Amie' är sprickfärdig och har fler knoppar än någonsin tidigare och min 'Rhapsody in Blue' gillar helt klart sin placering tätt intill Glas­palatset.

Bland årets nykomlingar finns bl.a. en limegrön solhatt. Den har till min glädje faktiskt satt knoppar och det ska bli spännande att se hur pass limefärgad den faktiskt är.

På spaljén invid Glaspalatset fortsätter tillväxten av de första vin­druvs­kla­sarna jag fått på mina frilandsplantor. Inte är de stora, de små dru­vorna, men de finns! Attans så förargligt att inte veta vilken sort det är :o/

En annan ny-ing på gården är den blå trädgårdsriddarsporren 'Gala­had', som efter planteringen höll på att blåsas sönder helt och hållet av den envisa, svinkalla nordanvinden. Men även här har det blivit blomning, om än bara på två stänglar och på ynkliga 50 cm ö.h:

Och igår blev det då som planerat en sats flädersaft. Ska jag verkligen få ihop 40 blomklasar, tänkte jag, när jag tog en hink och gick ut på gården. Håhå! Inga problem! Det finns blommor så det räcker till fler laddningar än jag har lust att laga :o)

Min första, egna non-hybrid är plockad

IFJOL BESTÄLLDE JAG några sorters non-hybridfrön från Wales i Eng­land: 'Nigel’s Outdoor Chili', en fransk buskböna vid namn 'Aquilon' och en gurka som heter 'Wautoma'. Den sistnämnda den egentliga orsaken till köpet, eftersom jag ville få tag på en gurka som faktiskt är fruktsam och kan producera egna frön för kommande års odling.

Så hur går det med den då, odlingen? Jotack, chilin växer bra, så även bö­norna och igår kunde jag plocka min första 'Wautoma' i Glas­pa­lat­set!

Eftersom sorten är ny för mig, och jag var osäker på hur pass stor den egentligen skulle bli innan den är skördeklar, hade jag väntat lite onö­digt länge. Den hade därför hunnit börja spricka upp inifrån, men sma­ken, utan ett spår av bitterhet, var det inget fel på! Igår åt jag första mackan med årets första, egenodlade gurka:

Noteras bör, att jag helt i onödan ödat tid på att plocka bort han­blom­mor­na! När jag besökte försäljarens sida alldeles nyss upptäckte jag nämligen att de skriver så här om sina gurkfrön:

To clear up any confusion, these are real, non-hybrid cucumbers, and they’re much easier and less fussy than the hybrids. You don’t need to pick the male flowers off, and they don’t go bitter if you grow se­veral types ... basically just plant them and let them get on with it. And of course, if you wait long enough, you will get seeds in your cu­cumbers that you can grow next year!

Hur i helsefyr har jag lyckats missa den informationen tidigare?! Jag, min korkskalle, hade för mig att det är precis tvärtom :o/

Men hallå, nu får det väl allt vara sommar ändå!

SOMMAREN, SOM HITTILLS varit mera höstlik, låter vänta på sig, men gårdens vid det här laget ansenliga fläderbuske har ändå börjat gå i blom. Ifjol bommade jag att laga flädersaft, men i år ska det bli! Anledningen är att jag fyndat en Sodastreammanick på loppis för en femma :o)

Här i huset köps det aldrig – och då menar jag verkligen aldrig – översötat, färgat och kolsyrat vatten från någon butik. Ja, utom de säll­synta gånger då det ska vara lite festligare och det kanske ska bjudas på någon bubblig välkomstdrink eller så där. Men inte till var­dags. Aldrig någonsin.

Men med en Sodastream kan man kolsyra sitt eget vatten! Vilken saft som helst funkar som smaksättning och man behöver sannerligen inte investera i de dyra tillsatserna som är avsedda för ändamålet. Så nu ligger citronerna och väntar på att det ska gå att skörda tillräckligt många fläderblommor för en sats med saft :o)

Under tiden kokar jag sylt av olika slag. Häromdagen blev det, på re­kommendation av Cici, en sats rabarber & jordgubb och jadå, den blev supergod! Men nu är rabarbern i tillväxtfas, så nästa laddning fick bli uteslutande jordgubbar.

Jordgubbssylt har en tendens att bli lite på lösaste sidan, så jag till­sätter alltid en gnutta pektin när sylten är färdig­kokad. Bästa re­sul­ta­tet tyck­er jag dessutom att man får om man skär ner jordgubbarna, blandar dem med sockermängden och låter kastrullen stå i kylen över natten. Då vätskar de till sig färdigt.

Igår hade vi förresten, efter en riktigt varm och solig dag, den första riktiga sommarkvällen i år, så jag trummade ihop ett knytkalas runt ”Rucklets” gjutjärnsgrytor på gården. Efter några timmars eldande var glöden perfekt och det grillades både korv, majs och marshmallows.

(Att det råkade vara 4^th of July, USA:s nationaldag, var ett rent tek­niskt missöde och alls inte avsett att firas.)

Men hörni, inte tusan var det varmt längre när solen började gå ner :o( Var i helskotta håller sommaren hus egentligen?!

Annars inte mycket nytt att rapportera. Med hälsan är det som vanligt, med vad som känns som övertryck under skallbenet, sjögång mellan öronen, smärtande ledband både här och där och – mest oroande av allt – en nyligen noterad viktnedgång på drygt 4 kg under det gångna året. Det är rätt mycket att ta av en som redan före det av somliga läkare varit etiketterad som ”magerlagd kvinna” :o/

Långdans i byråkratisk trefjärdedels otakt

MED DAGENS POST mottog jag en skrivelse från Finlands jus­ti­tie­om­buds­man­naämbete; ytterligare ett dokument att lägga till den kon­ti­nuer­ligt växande mappen med material rörande det lagstridigt be­räk­na­de allmänna bostadsbidraget i Finland.

Och jag fortsätter att förundras över hur det kan få gå till i den s.k. rätts­staten Finland. Hör här vad bitr. JO skriver i ett och samma brev:

I Ert brev återkommer Ni till en fråga som redan har besvarats av justitieombudsmannens kansli den 3.10.2013. Ni skriver att Ert klagomål gällde FPA:s generella, lagstridiga tolkning och implementeringen av statsrådets förordning, inte på vilka grun­der ett bidrag för Ert enskilda hushåll har beräknats el­ler på lagstiftningen. Ni ber på nytt justitieombudsmannen om ett ställningstagande till FPAs tolkning av reglerna för be­vil­jande av bostadsbidrag och önskar åtgärder från jus­ti­tie­om­buds­mannens sida i ärendet.
[understrykningarna är mina, för att poängtera]

Så långt allt gott och väl och överensstämmande med verkligheten. Men under rubriken ”Lagtolkningen” i brevet från JO skriver man där­efter som följer:

Justitieombudsmannen kan inte utfärda rekommendationer be­träf­fan­de tolkningen och tillämpningen av enstaka lagrum, utan det är i sista hand domstolarnas uppgift att besluta om hur la­gar­nas be­stäm­melser ska tillämpas i individuella fall. Be­svärs­nämn­den för social trygghet gav 18.12.2013 ett beslut i Ert ärende som gällde återkrav av alltför stort bostadsbidrag. Det­ta beslut överklagades av Er, och klagomålet togs emot av Försäkringsdomstolen. Saken är fortfarande anhängigt där.[understrykningarna är mina, för att poängtera]

Jaså, jaha. Samtidigt kan man på JO:s egen webbplats läsa följande:

JO:S UPPGIFTER

JO övervakar att myndigheter och tjänstemän följer lag och full­gör sina skyldigheter. JO övervakar också andra som sköter of­fent­liga uppdrag.

---

JO övervakar lagligheten först och främst genom att undersöka kla­gomål från allmänheten. Dessutom kan JO undersöka miss­för­hål­lan­den på eget initiativ.

Genom att än en gång skruva det hela till att mitt klagomål skulle gälla ett individuellt bostadsbidrag och inte den generella fel­im­ple­men­te­ring­en som fortgått i årtionden duckar rikets högsta lag­lig­hets­över­va­kare än en gång undan sitt ansvar att övervaka ”att myndigheter och tjänstemän följer lag”.

(Och inte heller denna gång ges jag någon information om att tillsynen över FPA på fastlandet åligger FPA:s fullmäktige. Av alla inblandade i det här soppkoket är det tills vidare en­dast nuvarande om­sorgs­mi­nistern, Susanna Huovinen, som haft den goda smaken att dela med sig av den informationen.

På Åland, med egen behörighet gällande det allmänna bostads­bi­dra­get och egen kassa ur vilken detta betalas, kan man lustigt (?) nog inte besluta sig för vem det är som ska utöva tillsyn över den av FPA inköpta administrationen av bidraget. Social- och miljöavdelningen på landskapsregeringen? Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet kan­ske? Eller varför inte FPA själv? Jomenvisst, det låter väl logiskt! Nä, inte särskilt, va? *ruskar föga imponerad på huvudet*)

***
Jag undrar hur mycket resurser, personella och ekonomiska (i form av skattepengar), som staten vid det här laget lagt på att inte göra något åt felet? Så mycket enklare allt hade varit – och så mycket billigare! – om man i ett långt tidigare skede hos FPA helt enkelt hade kunnat er­känna att ett fel begåtts, tackat för att man uppmärksamgjorts på det­ta och sett till att det korrigerats.

Men icke. Istället fortsätter den här långdansen i all oändlighet, t.o.m. efter att orkestern har slutat spela, packat ihop och åkt hem. Men utan musik blir det svårt även för de högsta laglighetsövervakarna i landet att hålla takten. Snacka om att med god fart vara på väg rätt ner i or­kesterdiket!

Fast jag dansar gärna vidare. Lite ömma tår har aldrig bekommit mig något nämnvärt. Dessutom är vi ju på väg mot ett oförutsett da capo, i och med landskapsregeringens senaste påfund, att överföra ärendet till FPA på Åland – där det hela började för mer än 2½ år sedan ... *suckar och himlar med ögonen*

Och på tal om det, så har ingen av ett flertal personer inom land­skaps­för­valt­ningen, som jag kontaktade med anledning av den uppkomna rundgången, återkommit till mig ännu efter en dryg vecka. Uselt av dem som inte är på semester – och inte så där överdrivet för­troen­de­ingivande.

Lagstiftning att titta på:
Vad som sägs i lagen om justitieombudsmannens övervakning och vil­ka det är som ska övervakas
Vad som sägs i lagen om vad man kan lämna in klagomål om till jus­ti­tie­ombudsmannen

”Det SKA gå!” eller Hur en vattenutkastare inte ska monteras

FÖRUTOM EN OSEDVANLIGT låg dygnsmedeltemperatur för en s.k. sommar bjuder väderleken även på en höggradig brist på gratis be­vattning. Därför kom jag mig igår – nionde sommaren i ”Rucklet” – äntligen för att införskaffa en s.k. fällbar utkastare till ett av huset stuprör i akt och mening att samla det lilla som kommer.

Glad i hågen mätte jag upp på vilken höjd utkastaren skulle monteras, hämtade sticksågen, bytte till metallblad och gjorde ett prydligt kap. Lika glad i hågen grabbade jag den onödigt högt prissatta nya delen och skulle skjuta på den på stupröret. Trodde jag, ja. Detta lät sig dock icke göras, ity diametern på båda delarna visade sig vara den­samma.

[plats för seriöst svavelosande formuleringar som inte gör sig i tryck]

När jag sovit på saken och min värsta frustration lagt sig tog jag mig imorse med förnyad tillförsikt an problemet.

Åtgärd 1 var att kontakta byggvaruhuset varifrån jag inhandlat ut­kas­taren, för att kolla om det inte finns en sådan av en större storlek. Jo­vars, men inte på lager och gissningsvis för stor. Fast visst, nog kunde jag returnera den inköpta och beställa en av numret större, men jag re­kom­menderades istället att ”fransa upp” stupröret så att utkastaren skulle kunna träs på detta.

Åtgärd 2 blev därmed att rota fram plåtsaxen, storhammaren, en pap­persremsa och tejp. De två sistnämda är de enklast möjliga hjälp­med­len för att, som på bilden här under, få till en rät riktlinje på ett runt föremål.

Sen klippte jag, provade, klippte lite till, provad, klippte ännu mera och fick efter ytterligare en episod med otryckbara formuleringar dit den &@§!%$ utkastaren – och lövsamlaren, som skulle längst ner. Snyggt blev det inte, eftersom klippen inte går att dölja helt. Men med ett varv ”jesustejp” runtom blir det väl propert så det räcker.

Mycket besvär för att samla lite regnvatten. Om det nu skulle vilja ta och komma lite regn vill säga :o/

One of Those Days

JAHA, NU REGNAR det också :o/

Sicket lyckokast att jag igår blev på­puf­fad att börja spela Wordfeud, för idag är det varken läge för att torka tvätt eller sitta ute och fika. Och jag har definitivt inte lust att stå och gräva i regnställ och sydväst! Inte dammsuga heller för den delen, även om det naturligtvis skulle låta sig göras.

Let’s play, folks!