”11° och känns som 5°” – också en sorts midsommar

ÅRET GÅR SIN gilla gång, så midsommarafton blev det även om väd­ret snarast för tanken till tidig höst :o/ Men trädgården bjuder på bloms­ter ändå, så håll till godo med denna saliga blandning!

Jag närde i det längsta förhoppningen om att några jordgubbar skulle hinna mogna till midsommar, men tills vidare rodnar de bara. De åländs­ka som fanns att köpa igår kostade 6 € för en liten ask, så de fick vara. Snål Ekonomisk som jag är väntar jag hellre på egen skörd.

Smultronen såg också ut att vara på god väg, men där fick jag också tji. Förbannade kyla!

Men rädisor det har jag i alla fall kunnat plocka! Både långsmala och runda.

Det är mycket på gång på gården så här i slutet av juni. De rabatt­plan­te­ra­de morsdagsrosorna är alldeles översållade av knopp och skogs­kaprifolens gräddvita, doftande blommor har slagit ut.

Den söta rosablommande marktäckaren, som jag fick av S ifjol och ald­rig kan komma ihåg namnet på, blommar som bara attans och gillar tydligen läget under min jättelika makedoniska tall.

Men roligast av allt är ändå att min ena vinranka, spaljerad utanför Glaspalatset, har klasar på gång! Fast fortsätter sommaren på in­sla­gen väg lär det knappast bli några fullmogna druvor i år :o/

Kikar jag mellan ribborna i spaljén känns det som jag sugs in i någon av Claude Monets underbara tavlor. Rörigt kan också vara vackert ;o)

Sen måste jag också göra ett par minnesanteckningar. Bl.a har jag under den gångna veckan omlokaliserat två rhododendronbuskar, som inte alls gillat att kampera ihop med ovan nämnda tall. De har i.o.f.s. inte dött, men inte heller vuxit många millimeter under de år de stått där. Förhoppningsvis ska de trivas bättre ihop med min ek, vars nedfallna löv försurar jorden.

Förutom flytten av rhoddisarna har jag också fimpat ett tanigt gull­regn och en anemisk fläderbuske. Buske och buske, förresten. I flera år har den bestått av en enda snedvuxen stam med lite grönt i toppen.

Gullregnet å sin sida tog rejält med stryk vintern 2012/13 och blev ald­rig sig självt efter det. Som tur var har grannens stora exemplar frö­sått sig i mitt kryddland, så jag hade en ny bebis att gräva ner på samma ställe.

Och sist av allt denna midsommarafton 2014 måste jag bara få visa den himla eleganta spaljélösning jag snubblade över i ett gammalt nummer av Allt om trädgård från 2010. Ursnygg och überenkel att tillverka, så jag blir verkligt sugen på att byta ut de befintliga stöden åt mina klätterrosor.

Ha nu en riktigt trevlig midsommarhelg allesammans! Vädret kan man inte göra mycket åt, men man har så kul som man gör sig!

En haiku inför midsommaren 2014

Väderläget kan för min del sammanfattas så här: mina Phalaenopsis har fått flytta in i Glaspalatset från sina grenar i äppelträdet. Då är det kallt :o/ Och på finländska fastlandet har de fått snö!

Den planerade utomhusgrillningen på midsommaraftonen kan vi nog fetglömma. Ladda med ved till braskaminen, rota fram raggsockorna och vara beredd med snöspaden är visst melodin för året.

PS. Imorgon släpps min samlingsvolym ”YOLO – man lever bara en gång” som e-bok till biblioteken. Om utifall att du skulle behöva något att läsa den stundande, kylslagna midsommarhelgen ;o)

PPS. Vad trött jag börjar bli på att Google envisas med att ”kva­li­tets­för­bätt­ra” foton för oss som inte är anslutna till Google+, med påföljd att alla bilder med vit bakgrund får en tonad dito istället :o(

---

Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

Den enkla vägen

IFJOL GJORDE JAG det onödigt krångligt för mig med min ba­si­li­ka­od­ling, även om det fungerade klockrent. I år sög jag åt mig Pernilla Måns­son Colts tips i ”Trädgårdsmåndag”, att samla krukplanterade växter på ett lager lecagrus för att kunna vattna nerifrån.

Sagt och gjort. Jag tog en rund pajform, modell större med rak, cirka 6 cm hög kant, och fyllde den nästan ända upp med leca. Ba­si­li­ka­kru­kor i olika storlekar ställdes ovanpå och sedan vattnade jag precis så myck­et att gruset nästan blev täckt. Nu, någon månad senare, är det bara att konstatera att det här fungerar ypperligt!

De första veckorna vattnade jag uppifrån, precis som vanligt, för att plantorna skulle hinna utveckla fina sugrötter att sticka ner i gruset. Nu fyller jag bara på vatten i pajformen lite då och då och vattnar i själva krukorna bara om jorden verkar torka upp* för mycket eller vid göd­sel­vatt­ning.

Sin vattenförsörjning har basilikan tryggat själv vid det här laget:

Visst är det himla kul när något visar sig funka som utlovat?

---

*) Det här problemet får man förmodligen inte om man gör som Pernilla sa och planterar i lerkrukor. Mina krukor är av plast, så jorden kan m.a.o. inte suga åt sig fukt från själva krukan.

 

Anyone for a bojsten?

FUNDAMENTEN FÖR HUSETS gamla torkställning, som jag här­för­le­den inbillade mig att jag skulle kunna avlägsna utan hjälp, kom igår kväll upp med hjälp av en urstark Range Rover. Eller tja, tre av fyra fick vi upp. Den fjärde – som jag initialt skaffade mig fina blåsor i händerna av – sitter kvar, så där blir det att kapa järnröret med vinkelslip och skotta jord över.

Hur jag ska få bort de jättelika betongklumparna från gårdens mest svårtillgängliga hörn vete inte ens fåglarna. Däremot har de, kråk­ung­ar­na, hittat ett nytt favoritställe att sitta och slappa på i väntan på att ”matvagnen” ska flaxa in.

Nåväl, den som t.ex. behöver bojsten(ar) är välkommen att höra av sig! Måtten är cirka 70-80 × 30-40 × 60-70 cm. Jag kan lova att de är &"$@!§% tunga och den som ombesörjer bortforslingen får ta dem alldeles gratis.

Annat jag gjorde igår var att bygga hotell åt insektslivet här på går­den. Därmed har jag äntligen hittat en praktisk funktion för min märk­liga betongskulptur! Torra vassrör och stjälkar av björnloka av olika grovlek inpetade i konservburkar och några klabbar med mängder av hål i olika dimensioner ska förhoppningsvis bli bra bostäder för so­li­tärbin, humlor och andra kryp.

Jag gick även lös på det döda lärkträdet, men kunde samtidigt kons­ta­tera att det är någon som redan varit i farten före mig. När jag skär­skå­dade stammen hittade jag mängder med hål som inte gjorts på maskinell väg :o)

Imorse upptäckte jag att tremastarblomman, som grannen R skänk­te mig alldeles nyssens, faktiskt går i blom, flytten till trots. Å, så roligt! Och kolla in mittpartiet, hörni! Visst ser det ut som något som växer på havsbottnen?

Idag passerar jag f.ö. ännu en milstolpe i Livet. Lilla A börjar i bilskola!

Om det där med skattefrihet

IGÅR, PÅ VÄG ut till skärgårdskommunen Föglö, kostade jag på mig en god kopp kaffe ombord på land­vägs­färjan m/s Skarven. Priset var 2 €, varav 14 % är mervärdesskatt. Drar man bort 14 % blir det skat­te­fria priset exakt 1,72 €.

2 € för en slät kopp kaffe är i sig nog så dyrt, men jämfört med vad Vi­king Line tar betalt för samma sak måste det ändå betraktas som mycket förmånligt. Ombord på m/s Rosella, där priset borde vara skat­tefritt, betalade jag i början av maj 2,25 € för en kopp ganska så illa­smakande, automatbryggt kaffe.

Den skattefria Vikingkoppen kostar således 0,53 € (30,8 %!) mer och denna skruvade prissättning gäller dessvärre inte bara fika om­bord. Under samma stockholmsresa i maj konstaterade jag att det var smart av Lilla A och mig att inhandla både Marabouchoklad och salta cashewnötter på Hemköp i Åhléns istället för ”till förmånliga sjöpriser” ombord. Det sparade vi en bra hacka på. Riktigt bra.

Detta noterat som en liten observation när det gäller den hårda mark­nadsföringen av hur förmånliga taxfreepriserna är ombord. Punktvis är de det, ja. Men genomgående? Icke!

Mina dagbarn

»Mat, mat, mat!» skriker Krax.
»Mat, mat, MAAAAAAT!!» ekar Flax.

»Ja-ja-JAA!! Mamma kommer, mamma kommer, mamma kommer!»

»Jag först, mamma! Jag, jag, JAAG!!»

»La-la, la-la, laa, laa – du fick ingen maa-at!» skrattar Krax.
»Men jag kan redan flyy-ga! Det kan inte duu-u!» retas Flax.

Trädgårdstrams

JAJA, JAG VEET! Det blir mycket trädgård den här tiden på året. Men eftersom min intention är att någotsånär dokumentera vad som hän­der varje år får ni bara stå ut – eller surfa vidare :o)

Runt växthuset, Glaspalatset, börjar det så här tredje året efter res­ningen bli ganska frodigt. Lite väl frodigt med jättevallmo om jag ska vara ärlig. Taktisk miss där :o/

Inne i glashuset växer det fint. Min non-hybridgurka 'Wautoma', ny sort för året av frön beställda från England, får både han- och hon­blom­mor. Det gäller att skilja på dem, vilket jag nu lärt mig, eftersom hanarna ska bort om man vill få bra gurkor.

Hanarna har smala ”halsar” och honorna ett bulligt fruktämne. En ha­ne har dock fått göra vad han ska – med lite hjälp på traven – för en havande gurka ska jag ha, för att kunna spara egna frön till nästa års odling.

En objuden gäst har jag också i växthuset. Det är ett lejongap som hela vintern stått grön och fin precis innanför dörren. Nu blommar den som bara den, i en helt bedårande färgskala.

Inte långt från Glaspalatset har jag planterat min Tornedalsros. Det är den första rosen som blommar här på gården i år och är så himla söt.

Men två omgångar med såpsprit till trots är det något som angriper blomknopparna och som lockar till sig myror. Mer sprit ska kräken få, för så här vill jag inte ha det!

En rosstickling från ifjol, som jag bara rakt av körde ner i jorden i ”barn­kammaren”, har klarat sig. Men vad är det för sort? Buskros? Klätterros ..? I alla fall inte rabattros, det är jag helt ganska säker på.

Frön från både vit och röd stjärnflocka (Tack igen, Monica!) jag sådde i höstas har grott riktigt bra och det är många bebisar på gång. Lycka ♥!

Och så en riktigt glad trädgårdsnyhet! Jag bloggade för ett par veckor sedan om att jag skulle prova ett tips från tv-programmet Träd­gårds­mån­dag och köra ner sticklingar i potatisar innan jag jordslog dem. Jajamensan, det funkar!! Eller så har jag bara haft tur.

Ett annat tips jag helt frejdigt ger mig på att prova i år är att under sommaren hänga ut Phalaenopsis, brudorkidéer, i skuggan under ett träd. Dinglande uppochner lär de ska må bra – om det går som utlovat. De här två exemplaren har jag fått alldeles gratis, så det är faktiskt inte en katastrof om det går åt pipsvängen.

I kategorin ”Ätbart” hittar vi två sorters rödbetor i pallkrage, röd och gul lök som växer hej vilt, rankspenaten jag fick ifjol (Tack igen, Lena!) och en till non-hybrid från Englandsbeställningen: en fransk, grön böna som heter 'Aquilon'.

Helt på fel plats växer dessutom en rugge vallmo, med den största blomma jag sett. Min hand ser ju löjligt liten ut i jämförelse.

Bland nykomlingarna på gården finns den här pionen, som grannen Marianne gav mig rotbitar av under sensommaren ifjol. Det penibla var bara att jag i våras inte för mitt liv kunde minnas var jag i halvpanik planterade dem. Nu vet jag :o)

En annan nykomling, anländ så sent som igår, är ett krukodlat citron­träd av en helt ny sort. Den heter Limone rosso och frukterna blir oran­ge­röda när de mognar, inte gula som vi är vana vid. ”Citronröd”, det låter väl nå’t det? :o)

Försäkringsfundering

DEN SOM FRIVILLIGT köper sig någon form av frivillig försäkring bor­de av nödtvång genomgå en liten, om inte rentav den stora modellen av, sinnesundersökning.

Den som dessutom frivilligt köper sig någon form av frivillig försäkring av Alandia Försäkring eller t.ex. Aktia borde idiotförklaras.

Konklusion: jag är en idiot. Eller har åtminstone varit.

***
Att vara försäkrad är förvillande likt att spela på roulette, för statistiskt är det alltid ”banken” som vinner. Även när kulan stannar på rött efter att du satsat allt på den färgen för­lorar du alla dina spelmarker, efter­som ”banken” har tolk­nings­fö­re­trä­de och rött är svart tills du har lyck­ats bevisa motsatsen.

Så du, dra nu lärdom av andras misstag och teckna inga som helst för­säk­ring­ar mer än de lagstadgade! De du redan köpt kan du med fördel avsluta fortast möjligt, för i slutändan kommer de ändå att visa sig va­ra riktiga förlustaffärer. För dig alltså, inte för försäkringsbolagen.

Torget, Mariehamn kl. 18:12 den 9.6 (Ålands självstyrelsedag)

SJÄLVSTYRELSEDAGEN PÅ ÅLAND är för vissa en betald ledig dag, för andra inte; en märklig ojämlikhet i ett samhälle som gärna vill brös­ta upp sig inför omvärlden och göra anspråk på att vara rättvist, to­le­rant, välkomnande med mera, med mera.

På Mariehamns återvinningscentral firas i alla fall dagen, för där var det stängt igår, när jag skulle göra min plikt i vårt rättvisa, toleranta, välkomnande och miljömedvetna samhälle och lämna in diverse sop­sor­terat. Det vara bara att vända och åka vidare.

På Mariehamns stadsbiliotek firas dagen också, för även där var det stängt, när Lilla A och jag skulle utnyttja vår skattefinansierade möj­lig­het att låna böcker. Det var bara att vända och åka vidare.

Även på torget i Mariehamn firades det, fast inte i någon över­väl­di­gande utsträckning. Lite fiolgnid, lite politiskt skitprat och kanske en gratis tårtbit. Ja, jag säger kanske, för längden på kön gjorde att vi inte gick närmare än så här. Låt oss därför anta att det var tårta, som det brukar.

Nej, någon patriotisk yra i stil med norrmännens Syttende mai eller jän­karnas 4th of July lär vi aldrig få till här på öarna. Utifrån sett kan Åland te sig som ett litet paradis på jorden, en solglitterbeströdd glansbild i klara färger. Men skrapar man på ytan ser det precis likadant ut här som överallt i världen.

Här finns maktmissbruk och svågerpolitik.
Här finns missbruksproblem och social misär.
Här finns skattebrott och brott mot kollektivavtal.
Här finns främlingsfientlighet och trångsynthet.
Här finns misshandel och våldtäkter.
Här finns ...

kort sagt ett litet samhälle mitt i Östersjön som, om man gluttar bakom kulisserna, är förvillande likt alla andra i närregionen. Här råder samma Jantelag som överallt och Allt ditt är mitt och allt mitt ska du ge fan i!

Visst, jag är ålänning (om än icke i generation efter generation bakåt i leden) och det är jag oftast nöjd med. Men för den skull tror jag mig in­te om att vara förmer än andra.

Om att arbeta på egen hand

I FLERA ÅR nu har det stått på min agenda att avlägsna metall­konst­ruktionerna för gårdens ursprungliga klädstreck. Det är två bågar av rejält gods, väl förankrade i gräsmattan och den ena med vippbar pisk­ställning. Men hur väl, det visste jag inte innan jag började gräva igår. Väldigt väl, skulle det visa sig.

Efter ett par timmars ihärdigt huggande med tyngsta järnspettet var händerna skinnflådda och inte ens den första betong-, sten- och ar­me­ringsjärnsklumpen helt borta. Konklusion: jag kommer inte att lyckas med projektet utan hjälp. Här är det dynamit/pikmaskin/vinsch som gäller.

Där järnbågarna t.v. stått till ingen nytta, eftersom jag har en tork­vinda, ska det planteras något istället. Men t.v. får jag nöja mig med vad befintliga rabatter erbjuder, som min nya, väldigt ensamma planta av kaukasisk förgätmigej. Helledudane, vilka ljuvliga små blommor!

Och stäpplökarna i ”långa rabatten mot gatan” går inte av för hackor. De får gärna bli fler, för jag gillar effekten av såna här alliumbollar, som liksom svävar ovanför övriga växter.

Som ett extra plåster på mina såriga händer svängde jag ihop en kladdkaka på kvällen. Disken fick Lilla A ta, för det gör &#$@§& ont att med huden avskavd till köttet (under plåstren) stoppa tassarna i hett diskvatten.

Idag ska jag inte spetta. Inte gräva heller. Men när – om – jag lyckas avlägsna torkställningseländena ska de möjligtvis få nytt liv som por­ta­ler/klätterstöd för någonting.

Nu ska här stimuleras!

HÄXBRYGDEN FÖR ROTSTIMULANS är färdig och det första som ska få ta ett fotbad är toppsticklingar från min ena vinranka, den utanför Glaspalatset. Den är nu inne på sin tredje sommar och ska därmed sätta frukt – och det stämmer! Igår såg jag att det är gott om mini­ma­la fruktämnen överallt :oD

Mycket annat utanför Glaspalatset är också inne på sitt tredje år, bland annat nävorna. Och här behövs minsann ingen rotstimulans, för de växer så det står härliga till. Den väldränerade, sandblandade jord­månen faller dem helt klart i smaken.

I samma plantering hittar vi också en akleja driven från frö jag för någ­ra år sedan fick av bloggkompisen Monkan i Malmö. Bilden är tagen i värsta solgasset och gör den inte rättvisa. På riktigt är den djupt, djupt lila och såå snygg.

Inne i Glaspalatset börjar det ta sig. Den förkultiverade zinnian – både den traditionella i gult, orange, rött osv och en ny sort, en limegrön – är färdig för utplantering. Inte för att jag vet var. Det är redan knök­fullt överallt ... och jag har dessutom mängder av plantor av som­mar­as­ter, rosenkrage och dahlia :o/

Non-hybridgurkan 'Wautoma' drar iväg så det nästan syns hur den växer, men där har jag ett litet problem. Hur skiljer man på han- och honblommor?? Hanarna ska bort, så att inte honornas frukter blir träiga och trista. Hjälp!

En mycket ynklig och tilltufsad busktomat räddade jag ur en sop­con­tai­ner under våren. Den såg för bedrövlig ut och vem som helst hade väl låtit den sluta sina dagar bland avfallet. Men titta bara, så den har ta­git sig! Det finns t.o.m. pyttetomater på kommande på den redan.

Imorgon, den 9 juni, är det f.ö. Ålands självstyrelsedag. Men som jag nu inte är särskilt nationalistisk till min natur lär den passera helt obe­märkt. Funnes det en flaggstång på gården skulle jag väl flagga, men nu finns det dessbättre tyvärr inte det.

Om det där med att delad glädje är dubbel glädje

DET HÄNDER IBLAND att jag drabbas av melancholia horti, träd­gårds­melankoli. Jaha, och vad är nu det för något? undrar väl en del av er. Jo, så här är det:

Visst njuter jag i min ensamhet av min trädgård, men allt emellan sak­nar jag möjligheten att få dela glädjen – och alla vedermödor, icke att förglömma – med någon annan. Som igår till exempel, när jag faktiskt tillät mig en stunds stillasittande medan jag studerade den ena kråk­ungens förehavanden och beundrade den nyss utslagna blomningen hos min ena rhododendron.

Nåja, det är som det är med den saken och i långa loppet är det inget att hänga läpp över. Det gör jag för övrigt inte heller över att min krus­bärsbuske verkar må bra i år och har satt mycket frukt. Så G, här är bildbeviset för att din gåva lever och har hälsan!

I förrgår plockade jag förresten in årets första, lätt bohemiska gårds­bukett. Men i köket, där jag vistas mest och vill ha mina snittblommor, är det trångt på bordet. Fast någon lag som säger att vaser måste stå på bord finns det ju inte, så det fick bli fönsterhäng istället :o)

Slutligen tänker jag dela med mig av ett tips jag hittade på nätet, för det är säkert fler än jag som är galna i att ta sticklingar av både det ena och det andra – med varierat resultat. Så här lyder receptet, i fri översättning från engelskan:

”Du kan lyckas bättre med sticklingar genom att använda rot­sti­mu­le­ran­de hormon. Har du bara tillgång till ett pilträd kan du lätt och gratis göra ditt eget! Vilken sorts pil (Salix) som helst fungerar och penntjocka kvistar, som klipps i små bitar, verkar vara det som fun­gerar bäst.

För en universallösning som fungerar för allt lägger du 2,5 dl klipp i 2 liter varmt vatten och låter det dra i två dagar. För ett starkare tonikum använder du helt enkelt mer kvistklipp till samma mängd vatten. Är du otålig och vill skynda på processen använder du ko­kande vatten istället för bara varmt. Då räcker det med att låta det dra över natten.

Använd det färdiga medlet direkt och gör en ny sats varje gång el­ler häll ditt tonikum i en tätslutande behållare och förvara det i ky­len. Förvaras det kallt är det användbart i c. två månader.

Det är ännu lättare att använda pilvatten än att tillverka det! Ställ dina sticklingar i tonikumet över natten eller jordslå dem direkt och vattna med medlet. Två vattningar borde vara tillräckligt. En del sticklingar rotar sig direkt i en burk med pilvatten och det fun­gerar också jättebra för redan rotade plantor; vattna dem med medlet när du planterat ut dem.

Prova det här nästa gång du får en bukett rosor. Rätt vad det är har du en vacker rosenbuske eller två!”

Ut och nagga av korgpilarna nu, Ruckelhäxan! Imorgon ska de ny­plan­te­ra­de tremastarblommorna få sig en rot-boost. Trevlig helg, al­le­sam­mans!

Jag, en ofrivillig dagistant

DET HAR HELA tiden funnits kråkor här runt ”Rucklet”. Stora, väl­ma­tade saker, som låter som tungt lastade transportflyg när de landar på takplåtarna och klampar runt så det hörs som jag har en trupp hol­länds­ka träskodansare på träningsläger uppe på taket. I år är det dock första gången de har satt ungarna i dagis här på gården.

Hela dagarna spankulerar de duniga små omkring eller sitter upp­flug­na på mina skruttiga trädgårdsmöbler, där de t.o.m. tar sig en tupplur mellan varven. Igår upptäckte en av dem att det intilliggande få­gel­badet faktiskt är tänkt för just detta, ett dopp. Det blev ett himla plas­kande och ungen såg ut att ha jätteroligt.

Putsnings- och torkningsproceduren var underhållande den med. Få se om det blir repris idag? Och så undrar jag väldeliga vart de tar vägen till natten, ocertifierade flygare som de ännu är.

Den här tiden, veckorna före midsommar, borde man egentligen vara utomhus dygnet runt för att inte missa en endaste minut av allt det fina. Tyvärr har jag en tendens att vara lite för prestationsfixerad när jag vistas i min trädgård. Det är ogräs som ska rensas, klätterväxter som ska stöttas, nyplanteringar som behöver vattnas, gräs att klippa ... ja, hela tiden är det något att göra.

Kommer det månntro en dag, när jag utan dåligt samvete klarar av att slå mig ner någonstans i halvskuggan med en god bok, en termos kaf­fe och något gott till det utan att någon minut senare vara uppe och hoppa igen ..? Ärligt talat, jag hyser starka tvivel.

Här var’e tillökning!

DET GÅR HETT till här vid ”Rucklet” just nu. I holkarna är det full rulle, igår drullade det två nyss flygga, duniga kråkungar omkring på moss- & gräsmattan och ”i spenaten” jobbas det för högtryck med att säkra arternas fortbestånd.

Grannen R gräver i sin träd­gård så det står härliga till. Kirskålen ska bort och som en positiv bieffekt spiller det över ädlare saker på mig. Redan tidigare i år fick jag en namnlös, rosa pion av honom och den har fått sällskap: en blå respektive en vit klematis, en vit, likaledes namnlös, doftande pionsort med en rotklump stor som ett barnahuvud och – det bästaste bästa av allt – en DILLPION!!

Den sistnämnda slokar dock betänkligt med huvudet, så vi får väl se hur det går med den flytten. Plantor av tremastarblomma har jag ock­så blivit lovad, så det blir mera grävning även för undertecknad.

Den blå klematisen (någon som vet namnet?) formligen forsar upp längs farstubron hemma hos R. Å... så vill jag ha det vid ”Rucklet” ock­så! Uppåt terrassen ska den klättra hos mig. Den vita – även denna utan namn – ska få samsas med rådhusvinet om det döda lärkträdet.

I pallkragarna växer det med önskvärd fart nu när det väl kommit igång. Och tänk, igår kunde jag skörda de första majrovorna! Skivade lövtunt och marinerade ungefär en halvtimme i saft och lite rasp från en halv citron, olivolja, salt, peppar och timjan blev de ett fräscht till­behör till laxbiten och nypotatisen.

Den vita ”klumpen” högst upp på tallriken är mitt livs första, egen­hän­digt tillagade, pocherade ägg. Perfekt blev det inte, men det funkade i alla fall :o)

PS. Imorgon tänker jag ha loppisen öppen igen. 18:00-20:00 är det som gäller.

Edit 05.06.2014:
Den blå klematisen skulle möjligtvis kunna vara en svensk atra­ge­ne­sort från 1950-talet som heter 'Cyanea'. På bilden jag hittade HÄR är det i alla fall väldigt likt.

Rabarbersylt på ”Rucklets” vis

 

RABARBERPAJER I ALL ära, men attans så gott det blir med sylt ko­kad på rabarber! Fräscht syrlig blir den och är god till nästan vad som helst, utom möjligtvis sill och potatis ;o)

Enkelt är det också. Proportionerna mellan rabarber och socker är 1:0,6 och så behöver du en liten, liten skvätt vatten i kastrullen, så att sockret löser sig lättare.

Gör så här:

Skala grova rabarberstjälkar om de hunnit bli träiga. Skär rabarbern i centimeterlånga bitar och lägg dem i en kastrull. Om du har 500 g ra­barber multiplicerar du med 0,6 och ska således tillsätta 300 g socker. Till rabarbersylt använder jag f.ö. inte syltsocker.

Blanda rabarberbitarna och sockret och sätt till den lilla skvätten vat­ten. I det här exemplet räcker det med 1 msk. Koka på svag värme utan lock i ungefär en halvtimme, ännu längre om du vill koka sönder rabarbern helt och hållet. Ska du förvara sylten länge bör du tillsätta konserveringsmedel, t.ex. Atamon. Dosera enligt vad som står på för­packningen.

Ös upp sylten i väl rengjorda, varma burkar, som du tillsluter per om­gående. Tadaa, en massa sommar på burk!