Bloggdepression & begravningsvånda

ALLT EMELLANÅT UNDRAR jag varför i helskotta jag blog­gar egentligen. Vem kan väl vara intresserad av en medelålders kärrings göranden och åsikter utom den medelålders, lätt des­illu­sionerad kärringen själv? Men samtidigt kan jag inte låta bli, och bloggen har fått ta över efter den gamla, hederliga dagbok, som jag mer eller mindre regelmässigt fört under merparten av mitt vuxenliv. Och, hejsan-hoppsan, jag har ju faktiskt två blogg­int­res­serade redan :)

Bloggeriets tjusning är, för mitt vidkommande, att det är så enkelt att kombinera bilder och texter till en samstämmig helhet. ”En bild säger mer än tusen ord” är ju en gammal sanning, inte sant? Fast jag oroar mig för att jag någon morgon kommer att slå på datorn bara för att upptäcka att någon illvillig bugg eller ett blipp någonstans i en jätteserver på okänd ort har utplånat hela här­lig­heten ... Finns det faktiskt ingen möjlighet att på ett enkelt sätt spara varje enskilt inlägg som en pdf-fil för arkivering på min egen dator..? Google hallå, hallå, hallå – låt mig få spara så!


Om precis en vecka är det dags för vännen Peters urnsättning. Så overkligt det känns. Jag tänker mycket på hans mamma. Samtidigt som hon förlorat ett barn måste hon godvilligt acceptera att hans ex med lagen på sin sida klampar in i hans hus och inför hennes ögon styr och ställer med hans kvarlåtenskap. För att inte tala om det smaklösa i att inte ens kunna tåla sig till efter bo­upp­teck­ning­en ... Tanken gör mig illamående.

Allra värst måste det ändå vara att tvingas godta att en utom­stående ska ordna med begravning, annonsering osv. För som föredetta, utan blodsband till den avlidne, är man utom­stående, inget snack om saken. En helt absurd, rent ut förnedrande si­tua­tion för den ”riktiga” familjen, om ni frågar mig! Nog borde ju ens mor, som en gång med möda satte en till världen, få ta hand om avslutet också? Juridik i all ära, men i situationer som den här borde vanligt, sunt förnuft och medmänsklighet vara det som styr.

Dagen då Peter gick bort glömde jag förresten min långa, lila Be­net­ton­halsduk hemma hos honom – och där får den banne mig bli. Men meditationsskivan jag lånade honom under hans sista veckor skulle jag faktiskt inte vilja att hon, exet, lägger vantarna på! Den var till för att underlätta hans liv och inget annat. Så även jag kan vara småaktig när jag vill, tro inget annat. Men, som sagt, vad hon väljer att göra med halsduken kvittar mig lika.