Mina tankar om sajberspejs

OJ, OJ, DESSA barn ... Hur många av dem har förstått den allra mest fundamentala inne­börden av att t.ex. skaffa sig en blogg? Förstår de faktiskt att de dukar upp ett digitalt smör­gås­bord, fritt för vem som helst i hela världen att ta del av? Många ungar tycks sväva i tron att deras blogg är som ett högst privat litet rum, dit det aldrig kommer någon annan än den som blivit bjuden.

Samtidigt vill de synas och höras, själva fritt få skriva otill­bör­lig­heter om allt och alla, svära som borstbindare, skryta vitt och brett om hur fina elektroniska verktyg de har till sitt förfogande och om hur många som besöker deras lilla vrå i sajberspejs. Men om situationen plötsligt förändras – om man inte själv får spela primadonnerollen och kanske, o fasa, rentav får kritik – då blir det ramaskri, gråt och tandagnisslan. Så naivt ... Så skrämmande.

Sånt här får mig att undra var i hela glödheta föräldrarna håller hus? Ja, ni vet, de där biologiska magnaterna som står för de digitala fiolerna, och som till syvende og sidst i juridisk mening är ansvariga för vad deras minderåriga telning hittar på bakom den stängda dörren, med hela världen tillgänglig via tangentbordet och webbkameran. Begriper de inte att samtidigt som de ger ungen rätten att använda internet tar de på sig skyldigheten att utöva stenhård föräldrakontroll..?

Att ett barn inte begriper kan jag ännu förstå, men att ungens föräldrar inte gör det, det kan inte jag begripa. Eller bottnar det – fasansfulla tanke – i att de helt enkelt inte bryr sig?!? För egen del bryr jag mig så pass, att jag ägnar en del tid åt att surfa runt och hålla mig underrättad om vad som försiggår på en del av alla dessa tonårsbloggar. Det är enligt mitt förmenande ett moraliskt ansvar jag har som vuxen, oavsett hur ”skämmigt” ungarna tycker att det är.

Livet på internet handlar mycket om vett och etikett. Här, om någonstans, gäller verkligen det gamla ordspråket: ”Som man ropar i skogen får man svar.” En sanning som såväl vuxna som koleriska tonåringar bör hålla i åtanke. Och för alla som eventuellt undrar: Nej, jag bryr mig inte ett vitten om att jag beter mig ”skäm­migt”. Det är mitt mammajobb att göra det, och där med basta.