Begravningsbaksmälla

”Nu kommer det!”

JÖSSES ... JAG ÄR helt slut efter gårdagen. Men det var en väldigt stäm­ningsfull och fin för­rätt­ning i Mariehamns be­grav­ningskapell, där jag faktiskt aldrig varit in förut. Musiken, prästens tänk­värda ord och det bildspel som Peters syster satt ihop fick tårarna att flöda och jag skämdes över att inte ha några riktiga näsdukar; allt som fanns att tillgå här hemma var blommigt hus­hållspapper. Men det var det nog ingen som märkte.

Det var speciellt en metafor i prästens anförande som liksom var bull’s eye. Han liknade en människa vid ett stort, vackert skepp med fyllda, vita segel. När det lägger ut från hemmahamnen och seglar iväg kan man länge stå kvar på kajen och fortfarande se det.

Men det blir mindre och mindre, tills allt som återstår är en vit, liten prick, som till slut försvinner bakom horisonten. Fast det ståtliga skeppet är ju inte borta för det! Du som står kvar där på kajen säger kanske: ”Nu försvann det”, men någon annan, långt där borta, ropar samtidigt glatt: ”Titta, titta! Nu kommer det!”

Visst är det en vacker bild och fin tanke? Till och med för mig, som varken tror på gud eller ett liv efter detta.


Till sist en högst personlig undran: Varför kan inte präster, i våra moderna tider, prata ”som folk” och fimpa det teatraliska? Jag har i alla fall t.v. inte stött på en kyrkans tjänare som låter likadant på sta’n som i sitt kyrkorum. Antagligen är jag ganska ensam om att tycka att det är fånigt. Eller..?