En riktig skitsak

I ÅR KOMMER jag att vara förberedd när det är dags. Dags att sätta vitlöken i höst alltså. Till sist kommer jag till och med att vara rätt­ruck­ad, vilket jag hittills inte varit.

Ända tills i år har jag nöjt mig med att gödsla med köpehönsskit på hink, Ka­nan Kak­ka, men den här gången ska det bli ”på riktigt”, med får­bajs. Det är det överlägset bästa, det har ett riktigt proffs på vit­löks­od­ling avslöjat för mig.

Därför sågs jag igår irra omkring på ett fårbete beläget mer eller mind­re mitt i stan. Det är ägarna av Ulfsby gård och Ulfsby Källarkrog, Ann och Dick Gustafsson, som håller får på ett av stans grönområden bara ett par hundra meter från ”Rucklet”. Praktiskt!


Lilla A och hennes kompis följde villigt med. För att hjälpa till med in­samlingen trodde jag, min fårskalle, men det vara chansen att få klappa ett lamm eller två som lockade. När det kom till upplockning av bajs kan man säga att det sket sig.


Som jag utrustad med hink och trädgårdsspade lodade omkring på den kortbetade ängen och stirrade ner i marken höll jag nästan på att kliva rätt på den här lilla filuren.


En dunig, fjunig strandskateunge låg där och tryckte bland klöver och gräs. Aha! Plötsligt fattade till och med en ornitologisk nolla som un­der­tecknad varför två vuxna strandskator så ivrigt ägnade sig åt låg­flygning där över betet.

Efter att jag fångat sötnosen (eh ... sötnäbben?) på bild skyn­da­de jag mig för­stås där­ifrån för att fortsätta mitt skitgöra.


En fylld tiolitershink senare tyckte jag att det fick räcka, för min odling är inte så stor och det går ju alltid att hämta mera vid ett annat till­fälle. Jag hade dessutom lovat flickorna en stunds mete även denna kväll, eftersom lilla A:s kompis sommarlovsemigrerar till sin pappa i Sverige direkt efter skolavslutningen.


Bakom flötet igen ...


Visst blir man lite varm i hjärtat av att se bilder som den här? Jag hoppas flickorna själva kommer att bära ögonblick som detta med sig i sina hjärtan; ljusa minnen från barndomen kan man inte ha för många av!


Att det dessutom nappade riktigt bra gjorde kvällen fulländad. Med firren från föregående fiskafänge har vi nu mat till en middag, jag och lilla A! Den största drog hon upp själv, en bamse som mätte hela 30 centimeter från överläpp till stjärtslut. Kompisen hade också hon en fisk med sig hem till mamma :o)


Vid niosnåret packade vi ihop. Solen stod fortfarande högt och blän­da­de utsikten från vår position längst ute på pontonbryggan upp mot Hotell Arkipelag och gästhamnen vid Mariehamns seglarförening, MSF. Nog är vi bra lyckligt lottade, lilla A och jag, som får bo året runt här på Åland, med fårbajs att hämta bara ett stenkast från ”Rucklet”, metebryggor på gångavstånd och en omgivning så vacker att det tar ont i ögonen.

Och i min trädgård blommar löjtnantshjärtat, ljuvlig som en mid­som­mar­natts­dröm ...



Du kan se så gott som alla bilder i större format
om du klickar på dem.