Ett steg bakåt

UNDER DE SENASTE dagarna har jag börjat anlägga en ny rabatt i trädgården. Att gräva, skaka och sålla jord ger en hel del tid för att fundera. Och jag har funderat mycket. På ditten och datten och allt­emellan på det här med min blogg.

Idag mognade tankarna fram till en insikt och ett beslut. Det jag kom fram till där bland jordkokorna är nämligen att jag har ett liv. Ett liv utanför sajberspejs, alltså. Jag inser att jag på sistone har låtit mitt bloggande ta alltför mycket av min tid. Tid som jag hellre lägger på i första hand min dotter, min trädgård, lilla ”Rucklet” och – icke att för­glömma – mina vänner i levande livet. Vänner att dela glädje, glada skratt och intelligenta diskussioner med, men även vänner som går igenom tuf­fa tider och som jag kan finnas till för in real life.


Därmed är det dags att ta ett steg bakåt, så att jag inte en dag vak­nar till och märker att jag utvecklats till ännu en i raden av blog­go­ho­lis­ter; en stackare som inte kan resa hemifrån utan att veta att det garanterat finns tillgång till bredband, och som bloggar redan innan båten lämnat Åland ...

... och/eller inte kan gå på fest utan att dubbelkolla att jag verkligen har med mig kameran så jag kan blogga om det nästa dag

... och/eller tappar omdömet totalt och skriver inlägg efter inlägg utan att ha något vettigt att säga.

Kort sagt: jag tar en kreativ paus. Hur lång eller kort den blir får tiden utvisa. Någon liten blänkare dyker det säkert upp då och då – för­ut­satt att jag anser att jag har något annat än strunt att komma med eller visa i bild.

Under de senaste månaderna har jag fått många trevliga ”vänner” här i bloggvärlden. En del faller garanterat bort, men de som har ett genuint intresse förstår hur jag tänker och dyker förmodligen upp igen när jag själv gör det. I mån av möjlighet kommer jag att fort­sät­ta läsa och kommentera andras skriverier, fast kanske inte lika re­gel­bun­det som hittills.

Livet är som en maskrosboll ... och dagarna flyger iväg som frön för vinden. En efter en seglar de sin kos och till slut finns ingenting kvar. Det är sommar, det är sol, det finns en riktig värld där bortom bild­skärmen! Logga ut, stäng av, gå ut och njut av världen! Lika säkert som solen går ner på kvällen kommer det en höst och vinter igen. Då är det bloggtid, inte nu.

Hej svejs och på återhörande! Nu går jag ut och luktar på lite blom­mor istället, eller kanske och metar :o)




PS. Veckans Vanartiga Vers rullar på som hittills, med en ny limerick var­je måndag. Så har jag ”programmerat” det och så får det förbli.