Vi är uppåt bara värre, del 2

UNDER GÅRDAGEN GICK det som tidigare nämnts uppåt ... och upp­åt ... och uppåt. Vi hade fått den strålande idén att besöka den om­ta­lade botaniska trädgården i Funchal. På kartan såg det inte ut att va­ra så långt, men det vi förbisåg var den topografiska skillnaden.

Smarta människor tar
a) bussen
b) taxi
c) linbana

Inte vi. Vi tog apostlahästarna. Jag kan informera om att lutande ga­tor har de gott om i Funchal. Typ 45° är inte alls ovanligt. Men skam den som ger sig! Upp kom vi, om än något skakiga i vad- och lår­musk­ler och lite lätt svettiga under armarna. I runda slängar 1½ timme tog den nätta promenaden, räknat från busstationen i centrum. Neråt tog vi taxi. Det tog fem minuter.

Här har vi hunnit knappt halvvägs. Den asfalterade slalombacken he­ter Rua da Rochina.


När man väl segat sig hela vägen upp och betalat sina 3 euro i entré möts man av en otrolig frodighet, som här runt den herrgård som sedan 1960 är Madeiras naturhistoriska museum.


Sedan måste jag förstås fotografera mönsterrabatterna, som väl knappast någon besökare kan låta bli att föreviga.


Strax ovanför dessa hittar man ett trevligt café och föredömligt rena och fräscha toaletter (t.h. i bild), vilket jag faktiskt noterat ge­nom­gåen­de under vistelsen här. Det är alltid rent, men ibland är dörr­låsen trasiga.


Enligt de uppgifter jag hittat ligger parken 200-350 m.ö.h, och även inom området är nivåskillnaderna märkbara. Den orange pricken är P. Som kantväxt noterade jag ampellilja av samma variant som jag har i en kruka därhemma. Min ser inte fullt lika välmående ut :o/


Några vyer för att belysa höjden:
(Japp, det är samma kryssningsfartyg som på den första bilden.)



Självfallet fotograferade jag en del blommor också. Antalet bilder är bara så många att jag viker ett skilt inlägg för dem. Men en tänker jag visa nu, bara som ett bevis för att det går att klottra på allt. Pre­cis allt.

Vi är uppåt bara värre, del 1

DET FINNS EGENTLIGEN bara två riktningar här på Madeira: uppåt eller neråt. Idag har vi varit väldigt uppåt, men dumt nog inte i en sån här:


Jag är helt slut. Tror faktiskt jag har en släng av höghöjdssjuka ... Orkar i alla fall inte blogga ikväll, så ni får vackert vänta på referat tills imorgon.

*gääääsp!*

Vi vandrar vidare

VÄDERPROGNOSEN LOVADE UPPEHÅLL idag trots att morgonen började på det här viset:


Vi bestämde oss därför för att kliva på samma levada som vi började på för någon dag sedan, Levada dos Piornais.

Här och där viker smala trappor eller gångar av från själva levadan. Oftast leder till privata fastigheter, men ibland också till en allmän väg högre upp.


Längs vattenvägen är det frodigt. Ställvis växer bland annat pe­lar­gon, kroton och penningträd bredvid varandra, växter vi är vana vid att se bara i krukor där hemma.


Och så förstås bananer! Bananer, bananer och åter bananer. Men några ekologiska odlingar är det inte riktigt fråga om, eftersom de odlas i stora mängder precis bredvid de livligt trafikerade vägarna.



Dagens sträcka klättrade ganska högt. På några ställen tyckte jag faktiskt att det var lite obehagligt, eftersom det helt saknades någon form av skyddsräcken.



Men den höga höjden eller den smala betongremsa man har att gå på hindrar inte galningar från lokalbefolkningen att ägna sig åt jogg­ning!


Personligen blir jag ganska mör bara av att gå. Då är det skönt att lägga sig ner med en ljudbok inpluppad i öronen när man kommit ”hem” igen :o) Men nu är jag utvilad, pigg och redo för första mid­da­gen vi kommer att äta på hotellet. På onsdagar är det buffet med lokala rätter från ön, så det ska bli spännande!

Vi bekantar oss med djurlivet

INGEN SOLUPPGÅNG ÄR tills vidare den andra lik och alltså precis lika omväxlande som väderleken. Och ibland är det måsar som seglar förbi, ibland fladdriga duvor.


Denna dag skulle vi än en gång in till centrum, för herregud, jag kan väl inte ha varit till Madeira utan att fotografera deras fula espada-fisk!?

Fast, det är klart, vi behöver inte lämna hotellet för att kunna fasci­neras av ”okända djur”, i det här fallet en tusenfoting som mäter hela 5-6 cm i strumplästen. Sådana bor det tydligen i planteringen längs vår balkong. Däremot är det ont om insekter i övrigt, inte ens flugor finns i något störande antal.


På väg mot Mercado dos Lavradores och min reincheck med espadan passerade vi en farbror som lite skuldmedveten satt och matade du­vorna ...


... och på ett torg låg en jycke och slafade i allsköns ro. Lite här och där springer det lösa hundar omkring och hur de överlever mitt i stan i den både snabba och täta trafiken är mer än jag kan begripa.


Så kommer då äntligen bilder på de groteska firrarna. Mycket kan man säkert säga om dem, men vackra är de inte. Kolla ögonen!



Sen får man ju inte glömma ett av de vanligaste kreaturen här på ön: turisterna. Just idag var det gott om dem, eftersom Royal Caribbeans m/s Adventures of The Seas angjort Funchal under natten. Stan kryl­lade därför av turista americaniensis, men här och där hördes både svenska, norska och finska också. Det ska föreställa lågsäsong här just nu. Påminn mig därför om att jag inte ska besöka orten när det råder högtryck!


Sista bilden för dagen blir från hotellbalkongen, varifrån man har en perfekt utsikt över fiskebåtar och andra flytetyg som tuffar förbi. Den här hade tydligen fått bra fångst, för i dess kölvatten var det tjockt med gapiga måsfåglar.


Sen har jag faktiskt, hör och häpna, shoppat lite idag. Det ska ju bli växthus till nästa odlingssäsong, så varför inte förbereda sig i god tid? Ja, vadå då? Vi är ju trots allt i mitten av november redan ;o)

Vi finner oss i vädret

DAGEN GRYDDE ÄN en gång över Madeira. Islas Desertas badar i morgonsolen och måsarna glidflyger på uppvindarna.


Och vindar är det! Så pass att badvakterna hissat gul flagg. Det blev alltså ingen dag med solbad, varken på balkong eller poolside. Vi tog istället hotellets beställningsbara shuttle taxi in till centrum. Målet var stadens saluhull, Mercado dos Lavradores, för att begapa överflödet av frukt, grönsaker, fisk och en myckenhet blomster. Och grattis, na­turligtvis glömde jag kameran på hotellet :o(


Reser man med lätt packning betyder det att man ibland får ta sig an vissa husmorssysslor, hotellboendet till trots. Fattar in­te varför jag inte tog med mig två par jeans. Men ett par väger ju i princip lika myck­et som en halva madeira, så det kanske inte var alldeles korkat trots allt..? ;o)


För tillfället vilar P middag. Tror jag ska följa hennes exempel, så boa noite på er allihopa!

Veckans Vanartiga Vers #31

Gifta Greta ifrån Gislaved
har en mus som är lite ur led.
När det ska bära till
blir det alltid sån’t spill,
för se, makens är också rätt sned.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Vi uppfinner drinkar

”SÄTT UPP DET på rummet!” är väl inget jag är direkt van vid att sä­ga, men här är det så det går till. Vi skulle slå på stort och ta en drink i hotellets utomhusbar på eftermiddagen. Jag hade ställt in mig på en caipirinha, men se det gick inte. Ingen lime, ingen rom.

Men pojken i baren var väldigt tillmötesgående, så vi uppfann en ma­deiransk variant. Istället för lime blev det citron och i brist på rom fick det bli madeiransk snaps. Smaken? jOoodÅ, hElT oKeEj ... :o)


Nu håller solen på att gå och dränka sig, vi ska vila en stund och låta madeirinhan sätta sig och sen blir det till att klä upp sig för middag på stan. P bjuder. I like turning 50! ;o)

Vi firar till fots

DAGEN BÖRJADE INTE så där jättetoppen, men efter några timmar fick meteorologernas dystra spådomar stryka på foten, för vädret slog om och bjöd på strålande sol efter frukost!

Vi tog tillfället i akt och krängde på oss ryggsäckarna för att söka upp en närbelägen levada för en liten promenad. Här demonstrerar vä­nin­nan P en av de lättare sträckorna.



Utsikten gick inte av för hackor, och då hade vi ändå inte klättrat så himla högt. Nere vid stranden ser man vårt hotell (till höger om den tegelröda byggnaden).


När vi svettat oss hem blev det födelsedagslunch på balkongen. En överdådig historia, inte sant? Men den lokala korven var fantastiskt god :o)


Strax därefter dök den upp, födelsedagstårtan från hotellet, som mer resvana bekanta förvarnat om att jag kunde vänta mig. Om den inte ska ta sträckan till magen tur & retur får den vänta i kylen tills imor­gon. Man blir nämligen vansinnigt mätt på köttig korv, bröd och pal­miers (en sorts kakor).


Fast nu är det hög tid för siesta, för latmasken måste ju få sitt den också. Sen får vi se hur mycket mera femtioårsfirande det blir över­hu­vud­taget. Man blir rätt mör av frisk luft, sol och motion.

*gäääsp!*

Vi har noterat en liten skillnad

VINHO VERDE, DET speciella vinet för Madeira, finns att köpa även hemmavid. Sortimentet är dock väldigt begränsat på Alko, i motsats till här, där urvalet är häpnadsväckande brett.

En fullständig nyhet för mig, den sanna vinamatören, är att vinho ver­de finns både som vitt, rött och rosé. Inte för att jag fattar hur verde, grönt, kan bli rött, men de vet säkert vad de pysslar med ;o)


Härovan är två av mina favoriter, Gazela och Gatão, som är de sorter jag brukar köpa hemma. Fräscht spritsiga och med en hanterlig al­ko­holhalt på bara 9 %. Hemma kostar de 7,29 respektive 7,50 för en sjuttiofemma, här är priset 2,99 per pava. Vad trött man blir :o/

Vi har stenkul

GÅRDAGENS PROGRAM INNEHÖLL en promenad västerut. Hotellet har praktiskt nog en gångstig som ansluter direkt till strand­pro­me­na­den nedanför hotellkvarteret.


Vårt hotell, Madeira Regency Cliff (uppe till vänster), ligger högt. Un­der­tecknad har vissa problem med att programmera om hjärnan att fatta att receptionen ligger på sjätte våningen och att jag alltså mås­te ta hissen ner när jag ska till rummet, som finns på andra våningen. Passeio Público, promenadvägen, löper rakt nedanför hotellet.

Här är vi nästan framme vid vårt mål, stranden Praia Formosa:


Sista biten går genom en tunnel i det vulkaniska berget:


Och i slutet av denna kliver man rätt ut på en lååång strand med rund­sli­pade stenar; rena Eldorado för en stengalning som jag. Det är tunnelmynningen som skymtar i bakgrunden.






På kvällen provade vi den för Madeira typiska fiskrätten espada, som i den form jag serverades den mest påminde om väldigt blöt torsk. Jag slog med andra ord inga kulinariska kullerbyttor av hänförelse, men magen blev mätt.

Vi kollar omgivningarna

BLAND DET FÖRSTA vi stötte på här på Madeira under gårdagens fotvandring in till centrum var förstås lokalbefolkning. Fast jag hade väl inte riktigt föreställt mig att de skulle vara fullt så små, fyrbenta och snabba.


Och så har jag hittat banken i mitt liv! ”Private banking” är deras grej, och det passar ju bra för jag har funderat alldeles ryyysligt på hur jag ska investera det jättelika rehabiliteringsstöd jag får. Att banken sedan heter Banco Espirito Santo, den helige andens bank, gör ju att man får än mer förtroende för deras förmåga att placera ens pengar på ett lukrativt sätt. Eller..?


Idag ser det inte ut att bli lika fint väder som igår. Atlanten uppvisar tydliga tecken på att regnet är i antågande. Men inte gör det mig nåt! Garn och virknål finns självfallet i bagaget, så jag behöver inte få lång­tråkigt även om det öser ner ;o)

Vi går ut löst

Solen går upp över Funchal. Otroligt att sitta på balkongen och be­skå­da detta, när vi i går morse stod i snömodd och småspiksregn vid Ar­landa ...


En försmak av de kommande två veckornas mest naturliga pose. At­lanten, mera Atlanten och så lite Atlanten till så långt ögat når. Och ett långt stenkast nedanför bränningarna som slår mot lavaklipporna.


Sen finns det en viss risk för att jag lägger på några kilon. Vilken fru­kostbuffet, alltså! Men nu ska vi ut och ”göra stan”, så jag mo­tio­ne­rar säkert bort det jag skuffade in.

Tack till alla er som önskat mig en bra semester! Jag ska verkligen göra mitt bästa för att det ska bli precis det. Nya rapporter följer i den mån det något svajiga trådlösa bredbandet på rummet tillåter det.

”Up, Up And Away!”

Planet avgår kl. 07:55 svensk tid och vi når vår destination någon gång på ef­ter­mid­da­gen, kl. 16:25 lokal tid, om tid­ta­bel­len håller. Jaha, och var är det då? und­rar för­mod­li­gen nå­gon, kans­ke med en viss irri­ta­tion. Haha, den ka­ra­mel­len ska jag allt su­ga på en stund till! Men om du ab­so­lut in­te kan tå­la dig kan du klicka på den här län­ken: X.

”She’s Got A Ticket To Ride”

SNART ÄR DET dags. Imorgon bär det iväg på riktigt. Laptoppen föl­jer med, så någon rapport lär det säkert bli, men i första hand ska jag försöka komma igång igen med skrivandet av ”Livet leker, liket le­ver”. Frio adeus, olá calor!


Och så ett litet meddelande till dig/er som eventuellt planerat att passa på att dansa på bordet medan katten är borta:

Tre sinsemellan olika personer är vidtalade att vid oregelbundna mel­lanrum dyka upp för att kolla att inget händer med ”Rucklet” i min frånvaro. I och med den nyliga stölden kommer även ordningsmakten att hålla ögonen på kojan.

Och så pricken över i:et: en rörelsedetektor med ett antal sensorer är installerad och kommer att ställa till ett sjujävla oljud och starta blinkande, röda lampor i händelse av att någon obehörig utan till­gång till rätt kod tar sig in i fastigheten.

165

165 EURO*, SÅ mycket kostar det att plocka om tre låscylindrar och få tre nya nycklar. Så tack så jävla mycket, du som roat dig med att stjä­la min reservnyckel!

Hoppas du kommer att ha riktigt mycket glädje av den, nu när du än­då inte kommer att kunna använda den för att ta dig in i mitt hem.

Händelsen är polisanmäld.

* drygt 1.500 kronor

Veckans Vanartiga Vers #30

En ormtjusaränka från Goa
om natten hörs yla och oa.
En så’n sorg, suckar ni,
men se, då får ni tji,
för maken hon bytt mot en boa ...

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Obehaglig upptäckt

IKVÄLL UPPTÄCKTE JAG att vårt s.k. nyckellås har försvunnit från gården! ”Nyckellåset” är en smart pryl. Det ser ut som ett ordinärt hänglås med låsbygel och fungerar på samma sätt som ett sådant, förutom att man inte låser det med en nyckel utan med en fyrsiffrig kod.


Den största skillnaden är dock att själva låshuset är delvis innantomt. I det utrymmet kan man förvara en reservnyckel till sitt hus och se­dan låsa fast hela låset runt någonting utomhus, t.ex. runt brand­ste­gen.

Så var det gjort hos oss, men nu är alltså hela låset borta! Eftersom jag inte haft behov av att använda reservnyckeln själv mer än en el­ler två gånger under de fem år jag bott i ”Rucklet” kan jag inte med säkerhet säga när det har försvunnit. Kanske igår, kanske för flera månader sedan. Men borta är ”Nyckellåset”!

Det här känns inte kul. Ska nog sova med en kökskniv på nattygs­bor­det i natt. Just in case, eftersom det där ute således finns någon som går omkring med en nyckel till oss.

Det makalösa i det hela är att man behöver en minst sagt rejäl bult­sax för att klippa av bygeln av rostfritt stål (vete tusan om det funkar förresten), al­ternativt kapa med vinkelslip eller stå och gneta med en järnfil. Vem fan har gjort något sånt? Och framför allt när???