Ett återfall i färgträsket

NEJ, BEVARS! VIRKADE små dukar har inte smugit sig in i min repertoar, om nu någon får för sig något sådant. Men efter ett antal sticketovade van­tar föll det mig in att glänta på locket till min låda med bomullsgarnet ”Ca­tania”. Som vanligt kastade sig färgerna över mig och nu ska ska bli en man­dala, som när rätt diameter uppnåtts ska spännas fast inuti en ring av me­talltråd.

Eftersom jag virkar utan mönster blir det en hel del försök och misstag in­nan jag är nöjd med ett varv, så den blir nog inte färdig i rappet.

Den från början rysligt dimmiga morgonen ser ut att utvecklas till en fin oktoberdag. Utmärkt, eftersom jag fått lov att komma och förse mig med fallfrukt från en gård en bit utanför staden! Att plocka äppel i vi­nande vin­dar och hällande regn är inte kul, men en sån här dag är det rena nöjet.

Pressningen av egen äppelmust närmar sig med andra ord realitet och lyck­as jag bara få tag på ciderjäst ska en sådan sats sättas på jäsning också!

Ha nu ett excellent veckoslut, alla ni där ute i världen!

Svintur

JAG TRODDE DET var kört efter frostnatten mellan tisdag och onsdag, men chansade ändå och flyttade in dahliakrukorna till Glaspalatset. Och ser man på, de verkar ha överlevt trots allt!

Och idag har jag fått växthuset städat inför vintern, så jag känner mig mäk­ta belåten med mig själv :o)

Scheisse, nu kom den!

SENT IGÅR KVÄLL övervägde jag om jag skulle ta och flytta mina ter­rass­krukor med dahlior in i Glaspalatset, men valde att låta bli. Väder­prog­no­sen hade ju faktiskt inte varnat för frost.

”Lita på din magkänsla!” brukar jag alltid säga, så varför gjorde jag inte det?? För inatt kom den, den första köldnatten. Nu är det bara att vänta på att blomstren lägger sig slaka ner över krukkanterna :o(

Nu när jag faktiskt är pensionerad skulle det kanske vara läge att börja gö­ra allvar av tidigare skämt om att flytta till varmare breddgrader ..? Redan Danmark eller Holland skulle vara tillräckligt långt ifrån den åländska vin­tern. Ja, rentav södra Sverige, när jag tänker efter! Växtzon 0 vore dröm­men. Eller är 0 detsamma som öken ..? I så fall räcker det med Zon 1 :o)

Jo, det är på riktigt

JAG HAR SAKTA börjat fatta att det är sant, att min långa kamp mot ar­bets­pensionsbolaget äntligen har nått sin slutdestination. Fast inte förrän idag, när posten kom och med denna ytterligare ett kort att försöka tränga in i en redan överbelastad plånbok, trillade polletten ända till botten.

Det är på riktigt, för nu har jag en plastbit som det står så på! Och tack-gode-gud-eller-andra-valfria-makter, att det till den här typen av kort inte hör lösenord och/eller koder man måste försöka memorera.

2.043

EFTER ATT MIN sammanhängande arbetsoförmåga varat i 2.043 dagar kom så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser, otaliga läkarutlåtanden, besvär till besvärsnämnd, överklagande till Försäkringsdomstolen et cetera, ett beslut om beviljad invalidpension.

Obegripliga fem år, sju månader och sex dagar av Livet har jag ägnat åt att fajtas mot väderkvarnarna. Otaliga är de gånger jag helst av allt bara hade velat lägga mig ner och dö. Men är man envis så är man. Och lider man av galopperande rättvisepatos så gör man.

Nu ska jag bara ägna mig åt att andas, lååååååångsamt, resten av dagen.

– Ruckelhäxan
a.k.a. Donna Quixote

Oflyt De Luxe

DET HÄNDER SIG stundom att det finns anledning i att gnissla tänder. Ett sådant tillfälle är när man precis på slutrakan av ett parti Wordfeud skulle haft möjlighet att få ut alla sju bokstäver – göra en s.k. rullning – om där bara hade funnits en öppning någonstans. Grr...

Hur det slutade? 439-440 till min motspelare *gnissel-gnissel* ;o)

Men varför gråta över spilld mjölk, när hösten bjuder på ett underbart vä­der denna söndag? Nä, ut på gården och dona istället! Det finns t.e.x. säck­vis med cembrabarr att kratta ihop efter den gångna veckans storm­vindar :o/
 

Det tog några år ...

... MEN NU SKA det äntligen bli en fruktpress här i ”Rucklet”! Varje höst har jag mått lika dåligt när jag helt sonika kånkat hink efter hink med äpp­len raka spåret till trädgårdskomposten. Nu räckte det. Nu blir det musta av fr.o.m. nästa år. Kanske redan i år, om någon nappar på min fråga om att få komma och förse mig med några tiotals kilo fallfrukt.

När det går som en dans blir Livet lite lättare att leva

ETT PAR STICKETOVADE vantar till, ett par svarta, har jag fått gjorda. Och med dem tar jag en stunds paus från vantstickandet, även om jag nu­mera, efter att jag lärde mig sticka vantar på rundsticka, tycker att det är helt okej att sticka t.o.m. tummar.

Men än är det inte riktigt dags för enbart inomhussysslor, eftersom träd­går­den ska städas och ”stängas” för vintern. En ny sak jag lärt mig i år är att man ska klippa ner pionerna nu, inte på våren. Det är alltså uppdraget för dagen. Plus att ta in lite mer blomster medan det ännu finns att ta av.

Ha en trevlig helg! Själv ska jag under veckoslutet träna på den nya line dance-dansen vi lär­de oss igår:

”Chips happens!” sa Ruckelhäxan

MAN SKA INTE glömma sina plåtar med blivande fruktremmar i ugnen för länge. Då går det så här, man får chips istället för sega och mjuk remmar:

Men de är ätbara de med, liksom de lustigt formade busktomaterna på kvis­ten herr K hade med sig häromdagen. Sorten lär ska vara 'Heart­break­er', som dessvärre är en F1-hybrid. Att ta vara på frön från någon av fruk­terna lär därmed inte vara värt besväret.

Attans, vet ni, vad jag har börjat fatta agg mot allt som det står ”F1” på!

Men nu måste jag rusa iväg till matbutiken för att avvärja en hotande ka­tastrof:

Kaffet är slut!!

Så kan det gå när Ruckelhäxan hittar på

HUR DET NU kom sig, så fick jag imorse en i mitt tycke briljant idé: jag skulle sticka mig ett bälteshölster för min sekatör och filta det i maskin.

Lite mätande och räknande och fibblande senare var det färdigt. Så här i ofiltat skick ser det ju lite lustigt ut, men jag tror faktiskt att slutresultatet kan bli riktigt bra :o)

Men snacka om att få knasiga idéer, va?

Både dies und das så här på höstkanten

DE FÖRRA VANTARNA jag stickade för att tova i maskin blev aaningen stora, så nu gör jag att nytt försök. Helröda blir det den här gången och de befinner sig i skrivande stund i tvättmaskinen.

Rött är också mitt rådhusvin, som äntligen, efter en sommar med ihärdig punktbevattning i PET-flaskan som syns till höger om plantan, börjar ränna iväg lite grann på höjden. Men vilken röd färg, va? Föreställ er hur läckert det kommer att bli den dag när – om – vinet har täckt in hela den döda lärkstammen!

Brist på livskraft är det däremot inte hos min makedoniska tall. Gudihimlen, så gargantuensiskt mycket kottar det blir i år igen ... Är det verkligen säkert att ingen vill hämta någon säck med detta utomordentlig, helt ekologiska brastände?? Kolla bara, så kådiga kottarna är!

Och så var det de baltiska vindruvorna på sin spaljé utanför Glaspalatset. De börjar faktiskt vara mogna nu, men klasarna är inte så många och dru­vorna är små med oproportionerligt stora kärnor. De är bökiga att äta pga kärnorna och lämpar sig därför inte heller att torka till russin. Så vad ska man egentligen göra av dem ..? Liksom bloggvännen Lena undrar jag om någon har ett bra tips på vad de lämpar sig för.

”Rucklet” Goes Asian

JAG PROVADE IFJOL, med klent resultat. I år trodde jag att jag sått för sent och förväntade mig inget resultat. Men tji fick jag! Kolla så frodig min asiatiska kålblandning i pallkragslådan med byggplastklätt lock har blivit! Frisésallaten växer också hyfsat och både roman- och vintersallaten ­de med, om än något långsammare än asiaterna.

En annan asiat som tycks gilla läget vid ”Rucklet” är den japanska humlen. De två plantor jag satte i årets nya rabatt på husets norrsida har vuxit till sig som bara attans. Faktiskt mycket mer än den helt vanliga humlen, som klänger på stören i mitten. Ska bli kul att se om japanerna behåller sin led­ning även nästa år.

Sen kan jag bekänna att jag har gjort ett gruvligt avsteg från min vanliga, ekologiska linje. Jag har många gånger varit sugen på att prova det lov­or­dade vetemjölet Manitoba Cream, men inte kommit mig för. Dels är det ju inte ekologiskt och dels är det bra mycket dyrare än andra sorter. Men nu for plötsligt Fan i mig och jag köpte en tvåkilospåse.

Och vilket mjöl, hörni! Jösses, så det jäste! Jösses, så luftiga och fina mina surdegslimpor blev!

Men nu blir det ryggläge igen. Dagens snurrsession satte i för ett par tim­mar sedan och nu orkar jag helt enkelt jobba mot det längre.

För det där nytillkomna sötsuget

UNDER DET SENASTE året har jag drabbats av ett för mig mycket oka­rak­tä­ristiskt sötsug. Enligt min doktor beror det på det mitt blod­kor­ti­sol­värde, som konstant ligger på en skadligt hög nivå, för stress leder tyd­ligen ofta till sug efter sötsaker.

Eftersom jag vägrar godis, och har så gjort sedan jag var 15, får det så här i äppeltider istället bli en del gott av sådana istället. Igår kväll slängde jag t.ex. ihop lite mos, smaksatte med en gnutta kanel och lite vaniljsocker och sedan har det fått torka på c. 50° i ugnen över natten.

Busenkelt, gott och nästan nyttigt :o)

Lite ”solsken” – men också ”regn”

JAA, I ÅR gick det enligt förväntan! Idag spräckte jag frögurkan av non-hybriden 'Wautoma' och det fanns gott om frön. Dessa ligger nu i blöt för att det geléaktiga höljet som omger varje frö ska lösas upp.

Inte helt enligt förväntan blev däremot de färdigfiltade vantarna, som inte krympte fullt så mycket som jag räknat med. De är därmed för stora för mig själv, men passar en större damhand eller liten herrdito. Finns i bu­ti­ken på Etsy.

Och idag mår jag riktigt pyton. Det snurrar i skallen som aldrig förr och känns som något stryper blodtillflödet upp i skallen; som om cirkulationen inte funkar som den borde. Så nu skiter jag i precis allt annat – även det nödvändiga intaget av föda – för jag bara måste lägga mig platt på rygg och vänta på att det förhoppningsvis går över. Äta kan jag göra lika bra en annan dag.

Om när det är storleken som räknas

JAG HAR UNDER den senaste veckan roat mig med att sticka ett par van­tar av samma ”Lima” från Drops som jag använt till mina Hoorfies.

De blev ganska stora ;o)

Men det ska de vara, för de ska nu filtas i tvättmaskinen tillsammans med annan kulörtvätt. Har jag räknat rätt kommer de att bli av alldeles lämplig damstorlek när de krympt färdigt. Om inte, så blir det antingen herr- eller barnvantar istället :o)

Medan maskinen jobbar på ska jag sätta igång med ett syltkok, bara så du vet, Annacarin. Och bröd måste bakas också, för nu har jag ätit knäckebröd i ett par veckor och känner verkligen suget efter riktig surdegsmacka.

Hoorfiemönster

JAG HAR VARIT flitig, för nu är mönstret till hoorfien – scarfen som blir en huva, eller huvan som blir en scarf – färdigt och finns att köpa som en pdf-fil i min Etsybutik.

»Hoorfie»

JAG HAR DÖPT scarfen som blir en huva – eller huvan som blir en scarf, om ni föredrar den vägen – till ”Hoorfie”, av engelskans Hood och Scarf.

Fyra stycken har det hittills blivit och en femte, en svart, är på gång. De föregående är slätstickade men den pågående blir rätstickad. Och så har jag med stor omsorg nedtecknat beskrivningen också, tro’t eller ej. Den kommer inom kort att finnas att köpa för en ringa peng både på svenska och engelska i min Etsybutik, där jag f.ö. även avyttrar mina alster.

Men idag blir det inte många maskor stickade, för här måste kokas äppel­mos och bakas paj av all frukt jag måste plocka ner innan jag gav mig på mina äppelträd med sågar och sekatör. Och ikväll är det line dance igen. Yi-haa!!

Septembersysslor

HUR OGÄRNA MAN än vill att det ska vara så, så kommer hösten emot nu. Och med hösten kommer höstsysslor, framför allt i trädgården.

Jag har under den senaste veckan ägnat mig åt att tukta mina äppelträd, som faktiskt börjar se riktigt presentabla ut nu. Tre av dem är det tredje året jag friserar med ordning och omsorg, det fjärde fick i år sin första, re­jäla släng av både sekatör, gren- och motorsåg i förrgår.

Varje gång jag ägnar mig åt sådant här, som resulterar i högar med kvistar och grenar, skänker jag en tanke av oerhörd tacksamhet till Marilla. Utan henne hade jag varit utan Konrad, min flistugg, och stått mig slätt.

Med hösten följer också att bl.a. Victoriaplommonen mognar. Ett under många år träget bortplockande av alla frukter som angripits av monilia ver­kar så smått ge resultat ... eller så är det bara den osedvanligt torra och heta sommaren som gjort sitt. Hur som helst blir det mycket fina plommon i år. Mycket mer än jag själv har möjlighet att ta tillvara.

Så under veckoslutet erbjuder jag självplock för 2€/kilo. Stegar av olika höjd finns att tillgå, men man får ta med egen påse att plocka i. Den som är intresserad ombeds höra av sig, så att vi kan komma överens om tid­punkt!

För intresseklubben att notera

I MIN ÄGO finns sedan årtionden en sådan där manuell knivslip från Fis­kars, som när det begav sig kom utan någon som helst bruksanvisning. Och visst, hur mycket bruksanvisning behöver ett järnspett ...? Men under dessa årtionden har jag tyckt att den väl fungerat sisådär. Visst har den slipat, men inte så där särdeles imponerande bra.

Idag kom jag, den sannolika helidioten, äntligen på varför.

Kolla på bilden. Under sliptrissorna finns det en urskålning. Den är syn­bar­ligen avsedd för vatten. Och ser man på, med vatten i baljan går slipningen som en dans!

Snacka om att inte känna sig som den direkt vassaste kniven i lådan ... Men nu har jag sådana i alla fall. Skitvassa :o)

(Samma modell av slip har f.ö. sålts – kanske fortfarande säljs – även på IKEA. Sannolikt även där utan manual.)

Edit 09-09-2014:
Efter att jag skrev detta inlägg hittade jag ett diskussionsforum på finska, där det faktiskt är någon annan som redan 2007 var inne på samma spår som jag, att det bör sättas vatten i baljan. Den som förstår finska kan så­ledes roa sig med att läsa diskussionsinlägg #9 där.

Jag är fast!!

VILKEN AHAUPPLEVELSE IGÅR! Jag följde med på första lektionen av en nybörjarkurs i line dance och föll som en sten för det här sättet att röra sig till musik. Otroligt kul var det och på den 1,5 timme lektionen varade hann vi faktiskt lära oss stegen till två danser, varav den här som kallas ”ABieber” är den ena:



Line dance kräver ju inte att man har en danspartner, så det här är det ul­timata sättet för alla singlar out there att få svänga sina lurviga :o)

Känner du att du vill hoppa på går det säkert alldeles utmärkt att hänga med nästa torsdag 19:00-20:30 i Övernäs högstadieskola! Vi är ju nybörjare allihopa och kommer att repetera de två första danserna vid nästa tillfälle, så du kan garanterat haka på.