Elda bör man!

VALBORGSMÄSSOAFTONEN närmar sig med stormsteg. Märkligt så fort den kommer. Det var ju nyss jul, eller hur?

*förvirrad*

Nåväl, till Valborg ska man elda, det hör till våra hävd­vunna tra­di­tio­ner. Så även hos oss här i ”Rucklet” ända sedan den första våren. Då lät jag metodiskt ett femtioårigt, vildvuxet buskage korallkornell gå sin skapare till mötes i lågorna i ett gammalt oljefat på gården. Fak­tum är att jag redan i ett par veckor hade smygeldat på kvällarna, men crescendo råkade lämpligt nog infalla lagom till valborgshelgen – och därmed var min framtida bana som civilt olydig utstakad, ång­väl­tad och asfalterad. Inte får man ju elda mitt i stan!

Följande vår hade turen kommit till äppelträden. Har ni någon aning om hur mycket ris det blir när man beskär fyra femtioåriga fruktträd? Svaret är: mycket. Jättemycket. Men än en gång rullade jag fram mitt oljefat och tuttade på. Hälften av riset kördes bort med lastbil och se­dan stod jag kväll efter kväll och eldade sakta men säkert undan res­ten. Och de allra sista pinnarna blev lågornas rov på val­borgs­mäs­so­af­to­nen.

Året därpå hade jag av någon anledning fått lite kalla fötter, för det är ju trots allt eldningsförbud i stan. Planen var därför att hålla lite lägre profil, så jag inskränkte mig till torra barr, småkvistar och kottar i tunnan. Det var vid detta tillfälle jag konstaterade att fuktiga barr inte lämpar sig för eldning, i alla fall inte i lönndom. Det bolmar. En enda hink barr åstadkommer ett rökmoln som snudd på får Hiroshima att blekna. Men inte tusan kom brandkåren ylande för det.

Ifjol hade jag gallrat ur syrenhäcken och föryngrat en stor forsythia – och så förstås den vanliga kompotten med kottar och barr. Eftersom jag med bravur tränat in min barreldningsteknik året före blev det en rätt lagom brasa, och medan elden falnade i tunnan spelade vi kubb och drack vin tills solen gick ner och det blev för kallt för att vistas utomhus. Inte heller denna gång kom det någon stegbil insladdande på gården.

I år är det snudd på katastrof, för jag har nästan ingenting att elda. Det är nämligen så att Herr K var på besök med sin släpvagn här­om­dagen, så mina prydligt staplade hägghögar är ett minne blott. Men lite kottar och barr ska jag nog lyckas gneta ihop! Oljefatet får där­emot vila den här gången. Nytt för året blir eldning i den gamla tvätt­gryta av gjutjärn som jag med berömvärd framsynthet sparade när tvättstugan revs för renovering.

Den här gången blir det således premiär för en helt laglig val­borgs­brasa, för grilla det får man, till och med i stan. Och jag kan väl knap­past bötfällas för att jag inte har råd att hålla mig med en dyr klotgrill utan är tvungen att elda i en gammal gryta..?

*ler hult och oskyldigt*

PS. Tidigare år har jag faktiskt lagt ut en dimridå medelst ett galler och en korvlänk bredvid oljefatet. Bara om utifall att. Såvitt jag vet står det ingenting i Mariehamns ordningsstadgar om något max­for­mat på grillar; ett oljefat kan tyckas lite stort, men vem är det som har rätt att avgöra att det är för stort..? Eller att det tar cirka två veckor att få till en lämplig glödbädd ;o)