torsdag 29 juli 2010

Om att komma till skott

DET ÄR JU ett bra tag sedan som jag la ut texten om att jag skulle sätta igång med glesribbade väggar runt utrymmet under min ter­rass, men faktum är att det var först igår som jag kom igång. Här snackar vi alltså lång startsträcka före take-off.

Min enda ursäkt är att jag väntat på min norske norrman, Knut. Min alltiallo på snickerifronten, som skulle hjälpa mig att få upp en skruv­regel på husets betongvägg. Byggt och byggt och byggt har han gjort – men åt min kompis S, som uppför ett förråd + carport. Och sen var det dags för Knuts semester.

Trodde jag, ja. Men när jag häromdagen skickade ett försynt sms för att efterhöra när han möjligen skulle tänkas hinna ge en gammal tant en hjälpande hand, då svarade han att han är på jobb. Ute i den rik­tiga skärgården dessutom, långt bortom ära och redbarhet.

Då, och först då, fick jag tummen ur och verktygen framburna. Så igår klättrade jag stegar från tidig eftermiddag till sena kvällen och skru­vade ribbor så svetten rann. Det som jag inbillat mig vara ett piece of cake-projekt visade sig ta otroooligt mycket tid i anspråk, när antalet tillgängliga händer är exakt två, och längden på ribborna drygt fyra meter.


Bilden ovan visar hur långt jag hann under gårdagen. 23 ribbor av 66 möjliga, om jag räknat rätt. Det här är för övrigt husets ena kortsida, den som är vänd in mot trädgården.


Här ser man hur det tar sig ut sett lite på avstånd. Samma ribbverk ska förstås upp över tomrummet som syns till vänster, det som vetter mot gatan. När det är klart är tanken att flytta dit den stackars vin­ranka som för närvarande framlever sina dagar i grönsakslandet, och förmodligen gräver jag även ner mitt nyförvärv, klätterrosen 'Zephi­ri­ne Drouhin', vid den nya klätterväggen.


Man skulle tro att det blir mörkt under terrassen, men det blir det inte. Den här bilden är tagen inifrån huset, där det fortfarande finns ett [mycket otvättat] fönster, som någon gång i framtiden ska muras fast.

Och i förmiddags, precis när jag skruvat i den nittionionde och sista skruven på ena sidan och hunnit flytta verktygen till den andra, då började det förstås regna. Men jag klagar inte, trots att det kull­kas­tar mina planer. Om det är något vi behöver här på Åland just nu så är det regn.

8 kommentarer:

  1. Bra kvinna reder sig själv...visst var det väl så det hette! ;-)
    Du ser...man klarar mer än vad man tror!

    Steffe

    SvaraRadera
  2. Jovars, nog fixar jag både det ena och det andra om det kniper - utom vvs och el. Det lämnar jag åt de riktiga experterna. Problemet är att min högra hand håller på att "ge upp", så det är knepigare än förr att orka med skruvdragaren.

    Sen får vi allt se hur det går med att få upp skruvregeln mot betongen ... Jag har i och för sig en Makita slagborr, men betongteglen är fulla med små stenar och kör man på en sån är det slut på orken även i den maskinen. Egentligen behövs det en riktig Hilti för jobbet, en sån som Knut har.

    SvaraRadera
  3. Åh, så duktig du är! Helt fantastiskt att klara det själv! Jag är imponerad! Och snyggt blir det - jättesnyggt! Vilken härlig terrass du har däruppe. Vad har du för utsikt därifrån?
    Din trädgård ser också jättefin och välskött ut.
    Och så har ni äntligen fått regn! Grattis! Vi väntar fortfarande...
    Ha en skön kväll, kram, Monica

    SvaraRadera
  4. Du är så himla duktig,Man kan det mesta utan karl om man måste.Har man en karl så har han ju aldrig tid liksom.Och då retar man sig på det å gör det mesta själv ändå.Det blir ju jättefint,din röda pärla kommer att trivas där.Att du orkar i den här kvava värmen?

    SvaraRadera
  5. Monica och Stickmamman:
    Nej vet ni, flickor! Inte skulle väl någon av er säga åt en karl att han är duktig om han gjorde samma sak? Eller skulle ni..? Hur som helst, så handlar det inte om att vara duktig. Det handlar om att vara "därtill nödd och tvungen".

    Om det sedan blir gjort på "rätt" sätt eller inte, det sk-ter jag i, för nu ska ribborna upp! Dessutom brukar det ofta vara så, att om man gör det själv blir det noggrannare och bättre än när man betalar dyrt åt något "proffs" att göra samma sak. Utom i fallet Knut. Knut är en klippa; gladlynt, positiv till allt och en noggrann hantverkare. Men upptagen med annat.

    Utsikten från terrassen är, som Stickmamman vet, ut över min egen trädgård åt ena hållet och utåt en nerfart från närmaste rondell åt det andra. Klart man önskar sig sjöutsikt, när man nu bor på Åland, men därtill är jag inte förmögen nog ;o)

    SvaraRadera
  6. Utsikten över din trädgård är underbar,och säkert väldigt fin nu när det blommar också.Men den mot rondellen avundas jag dig inte.Tänker mig att det surrar en del av trafiken.Sen har du ju nära till havet.Å allt fint som finns på Åland.

    SvaraRadera
  7. Bra material, bra verktyg och en stor dos jävlar anamma kommer man långt på!

    Kram du flitiga arbetsmyra!
    Jenny

    SvaraRadera
  8. Stickmamman:
    Utsikten mot trädgården består just nu mest av grönskande äppelträd :o) Mycket mer ser man faktiskt inte uppifrån terrassen, eftersom den ligger så högt. Å andra sidan stör inte trafikljud så mycket på den höjden.

    Jenny:
    Hm, flitig och flitig ... Virket köpte jag väl i början av maj? Men huvudsaken är att det blir gjort, eller hur? Röda Faran - och en massa annat bråte plus min huggna ved - måste få lite bättre skydd den inkommande vintern. Så det är bare å skruv'! Vilket jag ska gå ut och fortsätta med precis NU.

    Hoppas-du-är-lite-mer-uppåt-idag-kram

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!