Årets första trädgårdssvep

FÖRST ÄR DET vinter, och så är det vinter, och så är det lite onödigt mycket mera vinter. Men sen! Sen är det bara kadaboom! liksom, och jag blir lika häpet överraskad varje vår.

Inomhus är det helt galet. I torsdags kväll blev en del av vårsådden äntligen av. Bl.a. en namnlös akleja, vars frön jag norpade med mig från en plantskola i Roslagen i juli ifjol. Den sorten har nog lite för bråttom, för igår morse, bara 1½ dygn efter sådd, hade ett frö redan grott!! Få se hur det ska sluta.

Utomhus går det långsammare, framför allt med mitt eget fixande. I år ger jag upp frilandsodlingen till förmån för pallkragar, för mitt grön­saks­land har dessvärre haft för mycket konkurrens av mina två jät­te­granar för ett riktigt lyckat resultat. Granar suger! Bokstavligen. Två odlingslådor hamnar intill Glaspalatset, två andra där odlingsrutorna hittills funnits.

Det går rätt långsamt med växtligheten också. Men igår slog en första tête-à-tête ut! Närsynt plirande genom det ännu oputsade köks­fönst­ret, utan glasögon på nosen, anade jag en suddig, gul fläck i barr­mat­tan under gårdens gamla cembratall. Och javisst, där var den! Det såg lite annorlunda ut ifjol, en vecka senare än nu.

Blåsippor har jag inte till vardags på gården, men en ensam stackare har ändå etablerat sig i en av mina rabatter. Var den kommer ifrån har jag ingen aning om, men den får gärna bli kvar. Samma sak med en växande koloni vitsippor, som slagit sig ner runt fötterna på min ur­gam­la plymspirea. Men varken den ena eller den andra har gått i blom ännu. Och gullvivorna, som inte får vara med på bild idag, har tills vi­dare bara vågat sticka upp fyra-fem centimeter av sina skrynkliga bladspetsar.

Med snödroppar, scilla, krokus och nunneört är det samma visa som alla år, eller hur? Först kommer det ingenting, sen kommer det in­gen­ting, sen några vitt spridda snöisar, plötsligt mängder av scillaknoppar, ploink! mängder av krokus och schlabang! – bara över en natt – hela mattor med djuplila nunneört.

Det är nästan tur att det går i ett måttligare tempo i de anlagda plan­teringarna. Fast nog spirar det även i dem! I min yngsta rabatt, den långa mot gatan, är det full fart nu. Fast vad det skira, gräslika är, som grott i mängder över nästan hela jordytan, det vete fåglarna. Från frö är det i alla fall kommet. Det avslöjar den lilla, bruna skalhatten som sitter kvar på en del. Vilket underbart mysterium!

Eller början på en framtida katastrof?? Det beror helt och hållet på vad det är som gror ...

Det gung­ar mellan öronen, jag är darrig i hela kroppen, har ”sock­er­dricks­pirr” i muskulaturen, som dessutom är på autopilotspänn hela tiden, men ut ska jag! För nu, jädrar i min lilla låda, nu är det vår!!