Spillvirkessnickeri

SNART ÄR VINTERN här igen; min sjunde i ”Rucklet”. Inte en vinter till utan något att förvara tändved i inomhus! bestämde jag i morse. Sen byggde jag ett skåp.


Skåpet delas i en övre och en nedre del av ett hyllplan. Då kan man alltid fylla på fuktig ved i den sektion som blivit tom och låta den torka medan man fortsätter elda med den torra veden i den andra sektio­nen. Smart va? ;o)

Tempstegring

MIN PELARGONFEBER HAR stigit med ytterligare en grad. När jag igår besökte en av våra handelsträdgårdar för att förse mig med ett stycke buske med vita vinbär från deras sommarrea, ja, då gick det inte bättre än att jag kom hem med en mycket risig pelargonplanta också. Halva priset gick jag med på att ge för den och det hoppas jag att den är värd.

Den är närbesläktad med mina andra doftpelargoner, men blommorna är i det här fallet lysande rosaröda, snudd på cerise.


Av den rangliga och bedrövliga moderplantan fick jag tio fina topp­sticklingar.


Och den utmärglade modern själv ser helt presentabel ut efter frise­ringen:


Herr K har redan fått en stickling och är det någon annan som känner begär är det bara att höra av sig :o)

RECEPT > Rostbröd Speziale

MED DEN FALNANDE sommarvärmen återkommer lusten att baka. Den här gången blev det två formbröd som jag valt att kalla Rostbröd Speziale, eftersom det är uutmärkt att rosta men grövre, smakrikare och hälsosammare än det traditionella rostbrödet.

Receptet är för ett formbröd.


Du behöver:
25 g jäst
3,5 dl vatten
2 dl rågsikt
2 dl dinkelmjöl
3-4 dl specialvetemjöl
1 msk sirap
1 msk olivolja
1 msk skalade sesamfrön
1 msk krossade linfrön
1 msk torkad nässla
1 msk torkade tranbär
2 msk skalade solrosfrön
2 st torkade aprikoser, finhackade
1 msk gott flingsalt

Lös upp jästen i vattnet. Hiva i merparten av mjölet, förutom ett par deciliter av specialvetemjölet, och alla övriga torra ingredienser utom saltet. Rör ihop och tillsätt yt­terligare vetemjöl tills degen antar en elastisk konsistens och slutar klibba mot bunken, men eftersom den innehåller så pass mycket dinkelmjöl får den fortfarande vara mer ”lös” än stabbig.


Knåda i maskin fem minuter – för hand något längre – och tillsätt se­dan saltet. Fortsätt knåda lika länge till.

Klä en avlång brödform med bakplåtspapper och stjälp upp degen i formen. Pudra vetemjöl över ytan, lägg en handduk över och låt brö­det jäsa sisådär en timme i rumstemperatur. När det återstår c. fem­ton minuter av jästiden slår du på ugnen på 250°.


Ställ in formen på nedre falsen. Efter 5 minuter öppnar du ugnsluckan en kort stund för att släppa ut en del av värmen. Samtidigt sänker du temperaturen till 220° och gräddar vidare i ungefär 25 minuter eller tills brödets innertemperatur är 97°.

***
Låt det nygräddade brödet svalna på galler, täckt av en handduk.

Ny fotoblogg

FRÅN OCH MED idag kör jag en separat fotoblogg där jag kommer att publicera de av mina bilder jag är mest nöjd med. Ännu har jag inte fått all teknik att funka som den borde, men ta gärna en titt:

Augusti, augusti – mild men också mättad

LJUSET I AUGUSTI är rena drömmen. Ack, den som ändå var en skickligare fotograf ...

Bilderna är tagna i min trädgård och i det närmaste grannskapet med min Fuji FinePix HS20 EXR.

Åskväder i faggorna.
Magnifika molnformationer tornade upp sig över grannskapet.
18 augusti 2011.

Mosquito shockern blommar.
20 augusti 2011.

Hjärtstilla, Leonurus cardiaca.
Uppgrävd i skogen i sommar, nu i långa rabatten mot gatan.
18 augusti 2011.

Dr. Westerlunds hälsoblomma.
Första gången jag sett den gå i blom!
20 augusti 2011.

Spektakulär kvällshimmel på min kvällspromenad.
18 augusti 2011.

Zinniasådden i pallkragarna bekänner färg.
18 augusti 2011.

Astilbe i rosa och lila.
Rabatten vid infarten, nyanlagd ifjol.
18 augusti 2011.

Jättelökarna går i frö.
Rena, rama florafyrverkeriet!
18 augusti 2011.

Framsug

GRÅTT, VÅTT OCH dystert, sånt är läget på utsidan av mitt köks­föns­ter denna morgon.


Men i mitt hjärta är det, sedan gårdagen, solsken hela dagen. Under eftermiddagen igår stannde nämligen en av TNT:s apelsingula bud­bi­lar framför ”Rucklet”.


Paketet var från Electrolux och innehöll, förutom det utlovade mun­stycket, en knippe dammsugarpåsar och en förpackning av såna där lukta gott-grejer som man ska stoppa i de förutnämnda för att sprida väldoft istället för stanken av sunkig dammpåse.


Eftersom det pga maskinhaveri inte blivit mycket med dammsugningen de senaste veckorna bestämde jag mig för att omedelbums köra ett varv runt kåken.

Avancerad grej den här nya ZE 062, med front suction och allt. Baksug har man ju haft att göra med här i livet, men det här med framsug var en nyhet – som dessutom fungerar. Ja, halleluja, mina vänner! Inte hade jag en aaning om att ett annorlunda munstycke kunde göra så stor skillnad!

Herremingud, med ens var det ju rentav kul att dammsuga! Eh ... nä, det var det väl inte. Jag kommer aldrig att gilla dammsugning. Men låt mig sträcka mig så långt som att säga att det i alla fall var enklare med ett munstycke som rullar såå lätt och som slurpar i sig dammet i framkanten. Och, framför allt, som inte trillar av var och varannan mi­nut.

Visst, visst, jag är fortfarande syrlig för att det inte tillhandahålls de reservdelar man behöver, men karamellen smakar lite mer sötsurt i och med att man på Electrolux faktiskt tycks värna om den lilla kun­den. På lokalplanet har vi en hel del näringsidkare som skulle må bra av att skickas på kurs till dem, det kan ni skriva upp!

Premiärbesök på nygamla Bio Savoy

IGÅR KVÄLL VAR jag på mitt första biobesök på, ja, jag vet inte när. Jag tror att den senaste filmen jag såg ”på riktigt” måste ha varit ”Co­lo­rado Avenue”, och det har gått ett bra tag sedan den var ny.


Nu skulle vi i Bio Savoy, nyöppnad den 12.8 efter omfattande reno­ve­ring, se ”Iris”, en film i regi av åländska Ulrika Bengts och med musik av en annan ålänning, Peter Hägerstrand.


Att sätta sig i den totalrenoverade, i princip fullsatta salongen kändes riktigt bra. De gamla, stenhårda och ultraobekväma stolarna har bytts mot nya av en avsevärt mycket rumpvänligare modell. Att de inte upp­fyller de estetiska krav som staden ställt för att betala ut bidrags­peng­ar för renoveringen av den K-märkta fastigheten är rena pallerallan.

De kanske inte ser ut exakt som sina föregångare - och tack gode gud för det! - men de skämmer inte heller den i övrigt välbevarade funkis­interiören. Staden borde vara tacksam för att en privat entreprenör sett till att Mariehamn har en fungerande bio igen istället för att hänga upp sig på ett gäng gamla stolar! I så fall hade det väl varit bättre om biograffunktionen skrotats helt och hållet och att man istäl­let gått in för att göra byggnaden till ett regelrätt museum?


Nåväl, till saken, till filmen. ”Iris” är cinematografiskt en andlöst vacker film och tillsammans med Peters musik blir detta räddningsplankan för en i övrigt riktigt medioker historia.

Storyn saknar trovärdighet, handlingen är förutsägbar, castingen är – med vissa lysande undantag – rätt så anemisk, det förekommer en del klavertramp (som att kornåkern står knastertorr och skördeklar före midsommar!) och sist, men inte minst: det otroligt störande i att huvudrollen görs av en flicka som talar klingande finlandssvenska [Agnes Koskinen].

Det skorrar såå falskt, när karaktären Iris är en åttaåring av åländsk härkomst som vuxit upp i Stockholm, inte Helsingfors. Flickan som spe­lar Iris’ halvsyster Sofia [Eleonora Andersson, till vänster i bild] hade däremot varit som klippt och skuren för rollen! Lika irriterande är det att Iris’ mamma Ester [Maria Salomaa] även hon talar utpräglad fin­landssvenska, liksom en hel del av övriga karaktärer som förutsätts vara ålänningar.

Robert Nordströms foto och Peter Hägerstrands musik får båda 4 av 5 möjliga poäng av mig, medan jag inte kan sträcka mig till mer än 2,5 för filmen som helhet. Renoveringen av biografen ger jag en full fem­ma ;o)

Nu börjar det

FÖRSTA SKOLDAGEN PÅ det nya läsåret. Minns ni hur det var? Den pirriga förväntan som man kände inför att träffa alla klasskompisar igen efter ett låångt sommaruppehåll. Våndan över vad man skulle ta på sig. Skulle skolväskan med eller inte? Vilka lärare skulle man få den här gången?

I villervallan glömde Lilla A sina nycklar hemma på byrån:

Hur trist det än kan tyckas så betyder starten på höstterminen att vi snabbt rör oss mot jul. Och jul betyder pynt och klappar. Pynt och klappar betyder en chans att få lite sålt på Etsy, och vill man ha något att sälja får man lov att tillverka.

Just nu viker jag 48-uddiga, tredimensionella pappersstjärnor:

Vikandet går avsevärt mycket långsammare än vanligt, för min sköld­körtelmedicinering är i obalans igen *suck!*

Tankeverksamheten, som i vanliga fall är rätt hyfsad, går på lågvarv. Hela världen svajar så att jag tar snedsteg. Jag kastar om bokstäver när jag skriver, säger fel när jag pratar och har en daglig liten huvud­värk som håller på att göra mig knasig.

När klockan drar sig mot tre på eftermiddagen är jag så trött att jag knappt lyckas hålla ögonen öppna och att sitta vid datorn mer än en kvart i taget gör mig illamående. Och som grädden på moset tappar jag hår som en ruggande kamel :o/

Men jag ska inte klaga! Det kunde vara värre. Jag får ju faktiskt ihop en stjärna fortfarande! Det kommer en dag när jag inte längre klarar av det.

”Hut går hem”, men det gör gnäll också

MINNS NI FORTFARANDE när jag blev förbannad häromsistens, trots att det hunnit gå drygt två veckor sedan dess? Det var den där his­to­rien om det omöjliga i att uppbringa en reservdel till min dammsugare och hur jag skrev direkt till chefen för ”Dammsugare och små hushålls­apparater” på Electrolux. Faktum är att jag rätt omedelbart fick res­pons från höge vederbörande:


Snabb som den leg. skallerorm jag är svarade jag förstås direkt:


Därefter avstannade kommunikationen och jag tänkte att det var lik­som det det. Döm därför om min förvåning när det igår, efter tolv da­gars tystnad, plingade in ett nytt mejl:


Schangdobelt av dem! Men det slätar inte över det trista faktum att den lilla reservdel i plast det handlar om inte finns att tillgå som en se­parat del. På det är jag fortfarande lika sur. Fast inte tillnärmelsevis lika sur som jag är på mitt &$¤@!% pensionsförsäkringsbolag, Pen­sions-Alandia. Men det är en helt annan historia.

Galleri Glaspalatset

MIN FÖRSTA SOMMAR som växthusodlare går mot sitt slut och i Glaspalatset, mitt åtta kvadratmeter stora växthus av glas, mognar det för fulla muggar. Odlingen har, med tanke på den sena starten, gått över förväntan bra!

Bilderna är tagna i mitt växthus med min Fuji FinePix HS20 EXR.

Slanggurka.
Nästa år vet jag att det krävs mycket större krukor.
Och att det räcker med två plantor istället för fyra.

Gula körsbärstomater.
De mognar senare än de röda, men smakar i mitt tycke mycket godare.
Att notera för nästa år: sikta på tre eller fyra plantor, inte tio.

Herr K:s paprikaplantor, tre stycken, är inneboende hos mig.
Bra sort! Bäst att komma ihåg att spara frön.

De exotiska inslagen, sweetsop från Karibien och cherimoya från Madeira.
Har vuxit till sig bra, men jag bävar för vintern.

Chili.
Plantan var tröög i starten, men mäter nu en dryg meter i strumplästen.
Många frukter på gång!

Röda körsbärstomater.
Fröna köpte jag på Madeira i november. Precis som i fallet med de gula behöver jag nästa år absolut inte så mer än att jag får tre-fyra plantor.

Den aktiva formen av ”bara vara”

OM JAG SKA sägas tro på något är det i så fall trädgårdsterapi. Hade jag under de senaste tre åren inte haft ”Rucklets” från början helt vildvuxna trädgård att ägna mig åt ... ja, då hade jag antagligen inte funnits mera.

Att gräva, klippa, vattna, kratta, rensa och röja är mindfulness på hög nivå. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen. Och igen och igen – och struntar blankt i om jag blir tjatig.

Ett par rhododendron, några ormbunkar och min konvaljbuske har bli­vit omplacerade. Men du milde, så dyyrt det är med riktig rhodo­den­dron­jord ... :o/


Under de två senaste dagarna har jag dessutom upptäckt avkopp­ling­en i att släpa runt stegar, klättra upp och klättra ner, timme ut och timme in. Knipsknipsknips ... fundera ... knipsknips ... fundera mera, och så vidare hela dagen.

Att tillväxtbeskära äppelträd kräver koncentration. Sekatören ska ju ta det som är onödigt, inte anlagen till nästa års skörd.


Jag besitter inte förmågan att i ord beskriva lyckokänslan i att skörda det man sått för nästan ett år sedan eller den tillfredsställelse man känner efter att omsorgsfullt ha grävt upp och flyttat något som från början hamnat fel. Men terapi det är det, sanna mina spartanska ord!

Fast idag ska jag inte umgås med min älskade trädgård. Idag ska jag författa månadskrönika, så här tarvas en kanna kaffe och en timmes oseende stirrande ut genom köksfönstret för att invänta in­spi­ra­tio­nen. En form av mindfulness det också.

”Kom trösta mig en smula, ...

... för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.”

Ett par rader ur Tove Janssons underbara ”Höstvisa”. Så på pricken just nu, när augustimånen rullar rund och tung över den allt mörkare kvällshimlen.


Nätterna har under den senaste veckan blivit märkbart kallare och på mornarna rinner kondensen i strida strömmar längs Glaspalatsets tak.


I trädgården är luften mättad av doften från äpplen som ruttnar på grenarna. I år blir det ingen skörd att tala om.


Kvällarna blir med ens, precis som i Toves visa, både kyliga och sena. Trots att vi bara befinner oss i mitten av augusti har jag fått en redig släng av höstdeppighet och det bådar inte gott inför den mörkare halvan av året.

Men vad spelar det för roll att man är både trött och allena när det finns så mycket som måste göras? Det är bara att bita i det ruttna äpplet, spotta i nävarna och ta nya tag. Idag framför allt i sekatören. Frisering av äppelträden efter sommarens nytillväxt pågår för fullt sedan igår.

Det blir fint. Det är bara lite trist att jag inte förmår mig att glädjas åt det.

Augustimånen, varmgul och jättestor, är som gjord för romantik ... eller galenskap. I avsaknad av det förstnämnda är det inte mycket annat att göra än att glatt ställa in sig på det andra. Aoo!

En haiku om sensommarens vemod

Jag skördade min sibiriska vitlök igår. Den som jag satte förra hösten. En konstig blandning av glädje och vemod kom över mig och idag blev detta till en haiku.


Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

MÖNSTER > ”Kronbladsvirkning” – hur stort som helst!

 
DET HÄR MÖNSTRET, vars ursprung finns hos Lucy med bloggen Attic24, beskriver hur du virkar cirkulärt med ”kronblad”, till exempel för att göra en rund kudde eller varför inte en grytlapp.


Mönstret är enkelt när du väl kommer in i det. Antalet maskor ska hela tiden vara delbart med 5 och jag visar endast hur man börjar, efter det är det bara att köra på enligt tabellen, som du hittar längst ner i inlägget.

SÅ HÄR GÅR DET TILL:

förkortningar
sm = smygmaska
lm = luftmaska
fm = fast maska
hst = halvstolpe
st = stolpe

VARV 1
Börja med en s.k. magisk ring. Hur en sådan görs kan du se om du klickar HÄR. Runt ringen virkar du en maska som jag tamigtusan inte vet namnet på. Kanske jag rentav hittat på den själv, vad vet jag :o)

Den görs så här: stick virknålen genom ringen och dra upp en ögla (2 öglor på nålen). Slå garnet runt virknålen och dra det genom den förs­ta öglan (fortfarande 2 öglor på nålen). Gör ett nytt omslag och dra nålen genom båda öglorna.

Det här blir en smidigare alternativ än helt vanliga fm, som du natur­ligtvis kan virka istället om du föredrar det :o)

Virka 14 m runt ringen. Med den första lm du gjorde blir detta 15 m tillsammans. Avsluta med en sm genom lm i början på varvet:


VARV 2 (stolpvarv)
3 lm (= 1:a st), 1 st i samma m. Därefter 2 st tills i varje m varvet ut = totalt 30 st på hela varvet.

Ta av garnet, dra ut sista öglan och fäst genom att sy ett maskstygn runt 3:e lm i början av varvet:


VARV 3 (6 kronblad)
Detta och alla följande udda varv virkas endast i främre maskbågen på förgående varv.

Byt färg. (Börja med fördel varvet med min metod för snygg början på nytt varv. En liten filmsnutt om hur det går till kan du titta på HÄR. I filmen visar jag hur man gör stolpar, men det går lika bra att använda metoden på fasta maskor.)

*1 fm, 1 hst, 5 st i samma m, 1 hst, 1 fm*
Upprepa *-* ytterligare 5 gånger. Ta av garnet, dra ut sista m och fäst genom att sy ett maskstygn runt fm i början av varvet:


Så här ser varvet ut när det är slutfört:


Och så ser det ut på baksidan, med alla bakre maskbågar oanvända:


Synålen visar runt vilken maska du ska sy maskstygnet
för att sluta varvet:


VARV 4 (stolpvarv)
Detta och alla följande jämna varv virkas endast i bakre maskbågen på förgående varv. Börja alltid varvet i den första fm på kronbladet du virkade på förgående varv.

Byt färg. Använd min metod för att börja snyggt! Filmsnutten finns HÄR.

*2 st tills, 1 st*
Upprepa *-* varvet ut = totalt 45 st på hela varvet. Avsluta med en sm runt varvets första st.

Bilden visar hur en startstolpe med min metod ser ut:


Om du använder mitt sätt att starta har jag på följande bild stuckit in en nål i fuskstolpens översta ögla för att visa att den kan dras bort före du sammanfogar varvet:


VARV 5 (9 kronblad)
Börja första kronbladet med 1 lm och 1 fm i samma m och slutför grup­pen på samma vis som på varv 3. Virka ytterligare åtta kronblad. Ta av garnet, sy ett maskstygn runt varvets första fm och fäst trådarna.

I början av varvet brukar jag låta den lösa, korta garnstumpen följa med i arbetet när jag virkar det första kronbladet och på så vis påbör­ja fästningen av den tåten.







***

Med tre varvs mellanrum ökar man 15 maskor och antalet kronblad ökar alltid med 3. Så här rullar det på enligt samma system tills du nått den storlek du vill ha.

Istället för en hel radda bilder har jag satt ihop det här lilla schemat. Följer du det är du på säker mark!



Vill du ha ett virkat bakstycke kan du använda samma princip. Hoppa då helt enkelt över kronbladsvarven :o)