Solitär i all ära ...

DET RÅDER INGEN tvekan om att vi befinner oss i april. Igår sken solen och jag blev svettig av vedhuggningen, idag är det svinkallt och från skyn faller inte isländsk aska utan snöblandat regn. Enastående upplyftande för en annan, som redan sitter med avtryckarfingret på frö­på­sarna :o(


Den rådande kvällen är egentligen som gjord för gemytligt umgänge inomhus. Med brasan muntert knastrande i bakgrunden samlas vi runt ett sällskapsspel och har det gott. Eller nä.

Lilla A är annorstädes och ägnar sig åt fysisk fostran och Drömprinsen lyser med sin sedvanliga frånvaro. I ”Rucklet” finns bara jag, och det blir jä*ligt trist att spela Solitär i all evighet. En gång gjorde jag ett försök med schack, men partiet ville aldrig ta slut, eftersom jag lirade lika listigt på båda planhalvor ...


Förr, då när dinosaurierna nyligen dött ut, brukade det spelas mycket Alfapet (eller scrabble, som det heter ”på riktigt”) här i krokarna. Men motspelarna har liksom tagit vägen. Kolavippade är dom eller bort­flyttade, och därmed väldigt lite tillgängliga.

Som ett halvbra substitut för levande sällskap reggade jag mig för några år sedan på www.betapet.com och spelade en del on-line, men nuförtiden tar jag till Frank Ordmonstret när abstinensen blir som störst och hjärnan behöver få sig en genomkörare.

En av livets Stora Frågor är var f*n man, i den här åldern, ska hitta sig nya scrabblekompisar? Fast att träffas in real life verkar vara en ut­döende vana. Visst är det tragiskt?