EFTER GÅRDAGENS INLÄGG om mina sopiga matvanor började en diffus tanke knattra runt i skallen. Ja, egentligen bottnar den i att A och jag var på sta’n under eftermiddagen och passade på att försöka hitta jeans åt henne på rea. ”Halva reapriset!” på märkesjeans är nämligen ett tillfälle man inte får missa om man är mor till en tonåring. Det är dödsstraff på det. Nästan.
Utbudet av brallor i rätt storlek var som väntat väldigt begränsat.
(Vi pratar Åland nu, inte Stockholms innerstad, så man får vara glad om det dyker upp två, tre plagg på rea.)
Och av de som fanns gallrades snabbt alla par utom två bort.
(Bootcut är tydligen helt out om man är tretton.)
Det mest eftertraktade paret var storleksangivet 29/32", vilket betyder min storlek. Utom benlängden då. Jag får nämligen stickor i rumpan när jag går över en tröskel. Så långa ben har jag ;o)
”Dom här är nog alltför stora” sa jag åt dottern, ”men du kan ju alltid prova.”
(Passar de för övrigt går det ju att kapa benen och fålla, tänkte jag, såväl sömnadskunnig som ekonomisk.)
A in i provrummet, av med vintermunderingen och, hi å hej, på med jeansen ...
... på med jeansen
... PÅ – MED – JEAN – SEN.
Jo, de gick faktiskt på – och jag fick en flashback till det glada 1970-talet. Då låg man på golvet i provhytten på Gul & Blå, med magen indragen, ett stadigt tag om linningen och en assisterande kompis, som kämpade sig svettig för att tvinga fast blixlåset. Marilynjeansens och Pippi-ollarnas förlovade tidevarv ...
Men nu, i nådens år 2010, tänkte jag: Vafalls?! 29/32" men för små?!
Inte undra på att våra barn och tonåringar drabbas av matfixering och bantningshysteri, om de för ett halvår sedan drog barnstorlek 164 cl och plötsligt måste ta steget till 30"! Det är självklart att de tycker att de blivit tjocka! Det skulle till och med jag göra.
Såvitt jag vet är en tum alltid en tum, utom när man räknar om den i centimeter. (Då är den 2,54.) Detta ovedersägliga faktum får mig nu att undra: vad är det som den ifrågavarande jeanstillverkaren uppmätt till 29"..? Inte är det då midjemåttet i alla fall.
*fattar noll*
Vi bestämde oss raskt för att gå hem och laga chokladmousse istället. Man får mycket chokladmousse för priset av ett par jeans. Även om de är på rea.
lördag 30 januari 2010
fredag 29 januari 2010
Ett brinnande intresse
MEN, SÅ MÄRKLIGT ... är det bannemej inte fredag igen? Det var ju måndag igår, känns det som. *skakar förundrad på huvudet*
Idag är det kallt här på ön, –16°. Men att tro att A godvilligt ska ta på sig en mössa till skolan är liktydigt med att tro på påskharen. Det var med milt våld och min bästa bestämda mamma-blick jag fick henne att ens stoppa den i skolväskan.
Det är såna här dagar, när kölden kniper i kindar och knutar, som jag är extra nöjd med att jag låtit installera en braskamin i ”Rucklet”. Så otät som kåken är skulle jag annars bränna iväg lika mycket olja på en månad som under varmare förhållanden räcker i tre.
Åsså var det då bonuset förstås: mysfaktorstegringen och fröjden i att få peta in en pinne i den egna brasan. Vem tusiken behöver tv när man kan njuta av lekande lågor..? Det bor nog en liten pyroman i mig, misstänker jag. Eller så är det helt enkelt den nedärvda mänskliga fascinationen av elden. Vad vet jag.
Men braskamin betyder ved. Och ved betyder hämtning ... och hämtning betyder huggning, så nu vet ni vad jag ska göra idag. Kanske, men bara kanske, tar jag mig också för att skotta bort lite av snömassorna som förmodligen fyllt igen råttgångarna jag åstadkom till infarten och varmkomposten igår.
Brrr på er, allesammans!
Idag är det kallt här på ön, –16°. Men att tro att A godvilligt ska ta på sig en mössa till skolan är liktydigt med att tro på påskharen. Det var med milt våld och min bästa bestämda mamma-blick jag fick henne att ens stoppa den i skolväskan.
Det är såna här dagar, när kölden kniper i kindar och knutar, som jag är extra nöjd med att jag låtit installera en braskamin i ”Rucklet”. Så otät som kåken är skulle jag annars bränna iväg lika mycket olja på en månad som under varmare förhållanden räcker i tre.
Åsså var det då bonuset förstås: mysfaktorstegringen och fröjden i att få peta in en pinne i den egna brasan. Vem tusiken behöver tv när man kan njuta av lekande lågor..? Det bor nog en liten pyroman i mig, misstänker jag. Eller så är det helt enkelt den nedärvda mänskliga fascinationen av elden. Vad vet jag.
Men braskamin betyder ved. Och ved betyder hämtning ... och hämtning betyder huggning, så nu vet ni vad jag ska göra idag. Kanske, men bara kanske, tar jag mig också för att skotta bort lite av snömassorna som förmodligen fyllt igen råttgångarna jag åstadkom till infarten och varmkomposten igår.
Brrr på er, allesammans!
Sajtinformation
Jag hoppas att ni gillar min nya bloggdesign. Dessvärre verkar det omöjligt att få den att se exakt likadan ut i Firefox som i Internet Explorer. Men på det stora hela fungerar det, så jag hoppas att ni FF-användare kan ha lite överseende med en glad HTML-amatör :o)
torsdag 28 januari 2010
Sju saker om Stjärnkraft
SER MAN PÅ, jag har fått en ”Kreativ Blogger”-award av Fru Venus, och det är jag ju glad för. Men – fy på mig – jag kommer inte att hålla mig till reglerna, som säger att jag, i min tur, ska skicka den vidare till sju andra bloggare.Voffö gör ho’ på dette vise’? undrar säkert vän av ordning, och tycker antagligen – förmodligen med all rätt – att jag är en otacksam gammal surkart. Men si, nu är det så att detta påminner alldeles för mycket om kedjebrev, och kedjebrev är jag superduperhyperallergisk mot.
En annan regel säger att jag ska berätta sju intressanta fakta om mig själv, och very well, den biten kan jag väl ändå gå med på. Problemet blir att komma på sju saker ... eller sex ... eller någon. Hm. Nåväl, här följer en radda mer eller mindre okända personliga fakta:
Jag äger minst lika många elverktyg som vilken normalhändig karl som helst ... odlar egen vitlök ... har varit Ålands snabbaste maskinskrivare (>12.500 nedslag/30 min) ... har Cambridge Certificate of Proficiency i engelska ... gillar både whisky och cognac ... älskar att spela scrabble och skulle vilja lära mig järnsmide.
Snipp, snapp, snut, så var detta inlägg slut :o)
Ve oss för virus!
JAG HAR EN teori. Japp, en till. Med den här farten är jag snart en fullfjädrad konspirationsteoretiker och någon kommer att göra en film om mig, som kommer att bli en kassasuccé och belönas med minst tolv Oscar. Eller också inte, nä.
Nåja, min teori denna morgon handlar om datavirus. Eller kort och gott virus. Såna där som man tar vaccin för också.
Jag anar nämligen ett multinationellt vinstintresse bakom alla typer av virus, data eller andra. Så här tänker jag: Vem – verkligen vem – kan finna något nöje i att sitta och konstruera trojaner och maskar och allt vad det nu kallas i den takt som nya otyg visar sina fula trynen bland mina ettor och nollor? Knappast några privatpersoner. Det har i alla fall jag mycket svårt att tro.
Nä, jag är helt övertygad att om virus skrivs och sprids av tillverkarna av antivirusprogrammen. Det är ju för bövelen enkel matematik, som man inte behöver vara någon Bill Gates för att klura ut! Om inga virus fanns, fanns det ju inte heller några grova pengar att tjäna på att kränga skydd för dessa, så det är ju egentligen en alldeles strålande affärsidé! Stör mig lite att jag inte själv kom på den ...
*gnisslar tänder*
Lika illa är det troligtvis med vanliga, biologiska virus. Tänk hur synd det vore om multimiljardindustrin som lever (gott) på att tillverka vaccin och läkemedel om inga oknytt och åkommor fanns! Inte ett rött öre skulle de kunna håva in. Nada.
*snyftar lite av ren rörelse*
Sådana är mina teorier denna snöiga januarimorgon ute i skären. Men det är väl inte så mycket att grunna på eller gråta över, så nu går jag ut och skottar snö istället. Kommer det inga fler inlägg har jag blåst bort ... eller förts bort av självlysande, gröna, små varelser med blippande antenner.
*klär mig för en resa till polcirkeln ... eller yttre rymden*
Nåja, min teori denna morgon handlar om datavirus. Eller kort och gott virus. Såna där som man tar vaccin för också.
Jag anar nämligen ett multinationellt vinstintresse bakom alla typer av virus, data eller andra. Så här tänker jag: Vem – verkligen vem – kan finna något nöje i att sitta och konstruera trojaner och maskar och allt vad det nu kallas i den takt som nya otyg visar sina fula trynen bland mina ettor och nollor? Knappast några privatpersoner. Det har i alla fall jag mycket svårt att tro.
Nä, jag är helt övertygad att om virus skrivs och sprids av tillverkarna av antivirusprogrammen. Det är ju för bövelen enkel matematik, som man inte behöver vara någon Bill Gates för att klura ut! Om inga virus fanns, fanns det ju inte heller några grova pengar att tjäna på att kränga skydd för dessa, så det är ju egentligen en alldeles strålande affärsidé! Stör mig lite att jag inte själv kom på den ...
*gnisslar tänder*
Lika illa är det troligtvis med vanliga, biologiska virus. Tänk hur synd det vore om multimiljardindustrin som lever (gott) på att tillverka vaccin och läkemedel om inga oknytt och åkommor fanns! Inte ett rött öre skulle de kunna håva in. Nada.
*snyftar lite av ren rörelse*
Sådana är mina teorier denna snöiga januarimorgon ute i skären. Men det är väl inte så mycket att grunna på eller gråta över, så nu går jag ut och skottar snö istället. Kommer det inga fler inlägg har jag blåst bort ... eller förts bort av självlysande, gröna, små varelser med blippande antenner.
*klär mig för en resa till polcirkeln ... eller yttre rymden*
Sajtinformation
Torsdag 28 januari
Google AdSense har blivit virusinfekterat! Har du, i likhet med mig, lagt till en gadget som automatiskt lägger till annonser från Google? Då varnas besökare till din sajt för ett virus:
Trojan.JS.Redirector.ar.
För att åtgärda detta måste du ta bort din AdSense-gadget medan Google rättar till felet.
Visst är det kul med internet :( Men nu får ni väl ingen virusvarning här hos mig i alla fall..?
Google AdSense har blivit virusinfekterat! Har du, i likhet med mig, lagt till en gadget som automatiskt lägger till annonser från Google? Då varnas besökare till din sajt för ett virus:
För att åtgärda detta måste du ta bort din AdSense-gadget medan Google rättar till felet.
Visst är det kul med internet :( Men nu får ni väl ingen virusvarning här hos mig i alla fall..?
onsdag 27 januari 2010
Det krånglar med koden
Beklagar att bloggen är lite rörig just nu, jag layoutar om. Tack för ert tålamod!
Det är inte så lätt för en gammal och trött att hitta alla ställen i koden där man ska ändra och pillerilla för att grunkor och grejer ska hamna där man vill ... Det ska f-n försöka få rätsida på denna eländiga html-kod :o(
Nu börjar det dock arta sig – tror jag i alla fall. Jag ville få till en lite ljusare och lättsammare stil så här inför den kommande våren. Fast idag är det som att befinna sig på Arktis. Snö som vräker ner och vindbyar uppåt 20 m/s, som får lilla ”Rucklet” att skaka i sina grundvalar.
Nä, nu tänder jag nog en brasa och cocoonar i en filt framför tv:n resten av kvällen. Och bara för att jag får – inte för att jag är hungrig – ska jag vrida i mig en macka eller två :o)
Go’natt, mina vänner!
Det är inte så lätt för en gammal och trött att hitta alla ställen i koden där man ska ändra och pillerilla för att grunkor och grejer ska hamna där man vill ... Det ska f-n försöka få rätsida på denna eländiga html-kod :o(
Nu börjar det dock arta sig – tror jag i alla fall. Jag ville få till en lite ljusare och lättsammare stil så här inför den kommande våren. Fast idag är det som att befinna sig på Arktis. Snö som vräker ner och vindbyar uppåt 20 m/s, som får lilla ”Rucklet” att skaka i sina grundvalar.
Nä, nu tänder jag nog en brasa och cocoonar i en filt framför tv:n resten av kvällen. Och bara för att jag får – inte för att jag är hungrig – ska jag vrida i mig en macka eller två :o)
Go’natt, mina vänner!
tisdag 26 januari 2010
En helt vanlig morgon
”GODMOOORGON!” kvittrar Mitt Bättre Jag i mitt öra. ”Rise and shine, upp och hoppa! En ny dag har grytt!”
Jag viker undan en pyttenytte bit av duntäcket, gläntar på ett öga och konstaterar att uschja, det har den. Öppnar lydigt även det andra titthålet och informerar därefter fötterna om att det är dags att tackla det iskalla laminatgolvet. Brrr ...
Någonting landar plötsligt med en duns i sängen. Det är Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, som dinglande med benen över sängkanten sätter sig och filar naglarna. För dagen riggad i ett åtsmitande, svart fodral från Christian Lacroix och knallröda, högklackade lackskor design Jimmy Choo. Men en liten fånig rosett mitt på, konstaterar jag. Mitt i smällkalla vintern!
*ruskar på huvudet och undrar hur jag tänkte när jag klädde mig så opraktiskt*
”Finns väl ingen anledning att stiga upp, va? A har ju redan gått till skolan och du har ingen tid att passa. Ligg kvar, vetja!” ler hon, med ett retsamt ögonkast mot Mitt Bättre Jag.
”Lägg dig inte i det här!” hojtar Mitt Bättre Jag, kavlar upp tröjärmarna och viftar lite irriterat med vingarna. ”Det är klart hon ska stiga upp, klockan är ju över åtta!”
”Och..?” svarar Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, och rycker lite lojt på axlarna. ”Vad har det med världsfreden att göra?” Hon skruvar korken av en flaska blodrött nagellack och börjar med utstuderat lugn måla.
”Världsfreden och världsfreden”, säger Mitt Bättre Jag snörpigt, ”vad har den med det här att göra..? Det som avgör saken är att det är t-i-s-d-a-g. Inte söndag eller julafton, utan tisdag.”
”Ja, ja, och igår var det måndag och imorgon är det onsdag. So what?” Mitt Inte Fullt Så Förtklassiga Jag lyfter händerna och viftar lite med dem för att lacket ska torka snabbare.
”Gör dig inte dum!” fräser Mitt Bättre Jag, och jag ser att hon börjar bli riktigt härsken (vilket märks bäst på att vingfladdret övergår till fullt flaxande). ”Tisdag betyder vanlig vardag, vanlig vardag betyder stiga upp. Fattaru?” Med lyfta vingar tar hon ett hotfullt steg närmare Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag och spänner ögonen i henne.
Då reser sig även Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, vecklar ut sina imponerande, kolsvarta flygorgan och sätter händerna i sidorna.”Vardag eller helgdag, vad spelar det för roll? Vill mänskan sova ska hon väl få göra det!”
”Ska hon inte!” replikerar Mitt Bättre Jag.
”Får hon visst det!” vrålar Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, och hennes svavelosande andedräkt viner över mig som en tryckvåg.
Det är i det skedet jag ger upp. Medan mina båda jag käbblar vidare glider jag tyst ur sängen, fiskar åt mig morgonrocken och flyr till köket och kaffebryggaren. Strax porlar den glatt, men jag kan i bakgrunden höra hur de fortsätter munhuggas. Flaxet av vildsinta vingar åstadkommer ett kallt golvdrag och jag hämtar ett par yllesockor från lådan i hallen. Jahaja, det är alltså en så’n dag idag ...
*suckar*
Jag viker undan en pyttenytte bit av duntäcket, gläntar på ett öga och konstaterar att uschja, det har den. Öppnar lydigt även det andra titthålet och informerar därefter fötterna om att det är dags att tackla det iskalla laminatgolvet. Brrr ...
Någonting landar plötsligt med en duns i sängen. Det är Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, som dinglande med benen över sängkanten sätter sig och filar naglarna. För dagen riggad i ett åtsmitande, svart fodral från Christian Lacroix och knallröda, högklackade lackskor design Jimmy Choo. Men en liten fånig rosett mitt på, konstaterar jag. Mitt i smällkalla vintern!
*ruskar på huvudet och undrar hur jag tänkte när jag klädde mig så opraktiskt*
”Finns väl ingen anledning att stiga upp, va? A har ju redan gått till skolan och du har ingen tid att passa. Ligg kvar, vetja!” ler hon, med ett retsamt ögonkast mot Mitt Bättre Jag.
”Lägg dig inte i det här!” hojtar Mitt Bättre Jag, kavlar upp tröjärmarna och viftar lite irriterat med vingarna. ”Det är klart hon ska stiga upp, klockan är ju över åtta!”
”Och..?” svarar Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, och rycker lite lojt på axlarna. ”Vad har det med världsfreden att göra?” Hon skruvar korken av en flaska blodrött nagellack och börjar med utstuderat lugn måla.
”Världsfreden och världsfreden”, säger Mitt Bättre Jag snörpigt, ”vad har den med det här att göra..? Det som avgör saken är att det är t-i-s-d-a-g. Inte söndag eller julafton, utan tisdag.”
”Ja, ja, och igår var det måndag och imorgon är det onsdag. So what?” Mitt Inte Fullt Så Förtklassiga Jag lyfter händerna och viftar lite med dem för att lacket ska torka snabbare.
”Gör dig inte dum!” fräser Mitt Bättre Jag, och jag ser att hon börjar bli riktigt härsken (vilket märks bäst på att vingfladdret övergår till fullt flaxande). ”Tisdag betyder vanlig vardag, vanlig vardag betyder stiga upp. Fattaru?” Med lyfta vingar tar hon ett hotfullt steg närmare Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag och spänner ögonen i henne.
Då reser sig även Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, vecklar ut sina imponerande, kolsvarta flygorgan och sätter händerna i sidorna.
”Ska hon inte!” replikerar Mitt Bättre Jag.
”Får hon visst det!” vrålar Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, och hennes svavelosande andedräkt viner över mig som en tryckvåg.
Det är i det skedet jag ger upp. Medan mina båda jag käbblar vidare glider jag tyst ur sängen, fiskar åt mig morgonrocken och flyr till köket och kaffebryggaren. Strax porlar den glatt, men jag kan i bakgrunden höra hur de fortsätter munhuggas. Flaxet av vildsinta vingar åstadkommer ett kallt golvdrag och jag hämtar ett par yllesockor från lådan i hallen. Jahaja, det är alltså en så’n dag idag ...
*suckar*
måndag 25 januari 2010
Baksidan med blodprov
ALDRIG, OCH DÅ menar jag aldrig, är jag så vrålhungrig och överjordiskt törstig som en morgon när ett laboratoriebesök står på dagordningen. Men allra, allra värst är ändå kaffesuget ..
Känns det månne igen..?
En annan är nämligen inte människa förrän verkmästar’n i magen får ta emot den första muggen nybryggt kaffe, och hans kolleger nere vid nödutgången kommer inte ens på jobb före det. Det är tvärstopp, om man så säger. Dom står med armarna i kors där vid utfarten, tar ett bloss, snackar skit (vad annars?) och gör inte ett handtag.
Idag var det en sådan morgon. Duktiga Doktorn (som nyligen nosade upp min brist på D-vitamin) hade skickat mig på en hel radda nya prover, däribland ett antal s.k. fasteprover. Och fastande det ska man sannerligen vara, för så här, och ingenting annat, lyder reglerna för begreppet ”fastande”:
Det är ...
Speciellt det sistnämnda är något som remitterande läkare sällan eller aldrig kommer ihåg att påpeka. Nåväl, jag var uppe med tuppen i morse och hängde på låset till sjukhuslabbet (man vill ju inte förlänga pinan). Till föga nytta. Väntrummet var redan fullsatt av i runda slängar tjugo pers i åldersklassen 70+ (samt ett par ynglingar, förmodligen ditplacerade bara för jämviktens skull).
Vad i hela h..! tänkte jag. Jag är ju för sjutton här en kvart före de öppnar! Med anledning härav misstänker jag starkt att det finns dom som reder sitt nattläger i väntsalen, för att kunna vara först på plan! Lite som när det köas till rockkonserter eller nästa bok av J.K.Rowling, sort of. Fast inte lika roligt.
Väntan blev med andra ord lååång, och istället för att räkna nytillkomna gråa hår (på mig själv, alltså) hann jag därför fundera en del på hur många dyra labbprover per år som egentligen ger missvisande resultat för att folk inte vetat vad ”fastande” innebär. Förmodligen en hel del, vilket i slutändan innebär ett seriöst missbruk av både tid och resurser. Inte undra på att sjukvården blir dyr i drift! Så tänkte jag. Och jag har förmodligen fel.
Men nu – äntligen – bubblar Moccamastern på bänken ... och garnityret formligen klapprar av lycka över den väntande mackan av nybakt bröd (någonsorts experimentell frukt-och-nötter-och-frön-och-kli-och-lingonsylt-och-turkyoghurt-variant, bakat enligt principen hm, låt oss se vad som finns i skåpen). Smaklökarna påstår dessutom att det blir ännu godare om det rostas, och dom tjejerna vet i allmänhet vad dom snackar om. ;o)
*ansluter brödrostens kontakt och torkar bort snålvattnet från diskbänken*
Nu jäklar ska här ätas! Att jag är tvungen att gå igenom samma elände igen om några dagar försöker jag aktivt förtränga ...
Känns det månne igen..?
En annan är nämligen inte människa förrän verkmästar’n i magen får ta emot den första muggen nybryggt kaffe, och hans kolleger nere vid nödutgången kommer inte ens på jobb före det. Det är tvärstopp, om man så säger. Dom står med armarna i kors där vid utfarten, tar ett bloss, snackar skit (vad annars?) och gör inte ett handtag.
Idag var det en sådan morgon. Duktiga Doktorn (som nyligen nosade upp min brist på D-vitamin) hade skickat mig på en hel radda nya prover, däribland ett antal s.k. fasteprover. Och fastande det ska man sannerligen vara, för så här, och ingenting annat, lyder reglerna för begreppet ”fastande”:
Det är ...- förbjudet att äta eller dricka tolv timmar före provet tas; inte ”efter kl. 22” eller ”efter midnatt”
- okej att borsta tänderna på morgonen, men inte att svälja vattnet
- förbjudet att röka (extra viktigt om provet som ska tas har med ämnesomsättningen att göra, som t.ex. blodsocker)
Speciellt det sistnämnda är något som remitterande läkare sällan eller aldrig kommer ihåg att påpeka. Nåväl, jag var uppe med tuppen i morse och hängde på låset till sjukhuslabbet (man vill ju inte förlänga pinan). Till föga nytta. Väntrummet var redan fullsatt av i runda slängar tjugo pers i åldersklassen 70+ (samt ett par ynglingar, förmodligen ditplacerade bara för jämviktens skull).
Vad i hela h..! tänkte jag. Jag är ju för sjutton här en kvart före de öppnar! Med anledning härav misstänker jag starkt att det finns dom som reder sitt nattläger i väntsalen, för att kunna vara först på plan! Lite som när det köas till rockkonserter eller nästa bok av J.K.Rowling, sort of. Fast inte lika roligt.
Väntan blev med andra ord lååång, och istället för att räkna nytillkomna gråa hår (på mig själv, alltså) hann jag därför fundera en del på hur många dyra labbprover per år som egentligen ger missvisande resultat för att folk inte vetat vad ”fastande” innebär. Förmodligen en hel del, vilket i slutändan innebär ett seriöst missbruk av både tid och resurser. Inte undra på att sjukvården blir dyr i drift! Så tänkte jag. Och jag har förmodligen fel.
Men nu – äntligen – bubblar Moccamastern på bänken ... och garnityret formligen klapprar av lycka över den väntande mackan av nybakt bröd (någonsorts experimentell frukt-och-nötter-och-frön-och-kli-och-lingonsylt-och-turkyoghurt-variant, bakat enligt principen hm, låt oss se vad som finns i skåpen). Smaklökarna påstår dessutom att det blir ännu godare om det rostas, och dom tjejerna vet i allmänhet vad dom snackar om. ;o)
*ansluter brödrostens kontakt och torkar bort snålvattnet från diskbänken*
Nu jäklar ska här ätas! Att jag är tvungen att gå igenom samma elände igen om några dagar försöker jag aktivt förtränga ...
söndag 24 januari 2010
Jag leker datorexpert
JAG HAR UNDER natten (ja, *gäsp* natten) och morgonen haft det högst tvivelaktiga nöjet att få sätta igång en dator åt A. Den har redan i ett antal månader stått i hennes rum, men helt tom på innehåll och utan bildskärm. En riktig nagel i ögat på den unga damen.
Själva burken fick vi gratis av en kompis som via sitt jobb har möjlighet att skaffa fram utrangerade datorer. Det är alltså inte fel på dem, de byts bara ut med jämna (i mitt tycke korta) mellanrum. Tack för det, M!
Sen bara stod den där. Länge. Svart, fin och lockande ... men utan skärm. Eftersom A är väluppfostrad har hon väl inte direkt tjatat, men nog någon gång per vecka frågat: ”När ska du sätta igång datorn åt mig, mamma?” Och svaret har varje gång varit detsamma: ”Sen, när jag får tag på en bra monitor till ett acceptabelt pris.” Men det rätta priset infann sig liksom inte. (Och ska jag vara super-duper ärlig, så har min ambitions- & aktivitetsnivå, liksom prioriteringsgraden, varit rätt låg.)
Men, se där! Plötsligt ska väninnan C dra ner på verksamheten i sitt företag, och lika plötsligt har hon inte längre behov för mer än en arbetsplats.ïPLINGðsa det, och plötsligt damp här ner en bildskärm. Dessutom till det facila priset av lite arbetsbyte. I like :)
Därför har jag nu ägnat halva natten och en hel morgon åt att installera virusprogram, service pack hejsan, service pack hoppsan, Internet Explorer, Windows Live Messenger, Microsoft Office, PhotoShop och gud vet vad. Icke helt utan besvär, bör tilläggas. Fast jag har svurit rejält och icke-rumsrent bara en gång.
Hur som haver, så står den i alla fall där och lyser som en julgran på julaftonen nu, up and running när A flyttar ”hem” från fadershuset till kvällen. Ja, jeezez, nog är jag ju duktig. För att inte tala om snäll.
Familjeföretagets fackliga representant (ja, det är ju jag det) gnuggar för övrigt händerna av förtjusning. Förhandlingsläget beträffande middagsdisk och komposthinkar har från och med idag förbättrats avsevärt. Skulle förhandlingarna stranda kan vi (ja, jag alltså) alltid ta till hårdhandskarna och hota med lockout från msn. Det borde ta skruv!
Själva burken fick vi gratis av en kompis som via sitt jobb har möjlighet att skaffa fram utrangerade datorer. Det är alltså inte fel på dem, de byts bara ut med jämna (i mitt tycke korta) mellanrum. Tack för det, M!
Sen bara stod den där. Länge. Svart, fin och lockande ... men utan skärm. Eftersom A är väluppfostrad har hon väl inte direkt tjatat, men nog någon gång per vecka frågat: ”När ska du sätta igång datorn åt mig, mamma?” Och svaret har varje gång varit detsamma: ”Sen, när jag får tag på en bra monitor till ett acceptabelt pris.” Men det rätta priset infann sig liksom inte. (Och ska jag vara super-duper ärlig, så har min ambitions- & aktivitetsnivå, liksom prioriteringsgraden, varit rätt låg.)
Men, se där! Plötsligt ska väninnan C dra ner på verksamheten i sitt företag, och lika plötsligt har hon inte längre behov för mer än en arbetsplats.ïPLINGðsa det, och plötsligt damp här ner en bildskärm. Dessutom till det facila priset av lite arbetsbyte. I like :)
Därför har jag nu ägnat halva natten och en hel morgon åt att installera virusprogram, service pack hejsan, service pack hoppsan, Internet Explorer, Windows Live Messenger, Microsoft Office, PhotoShop och gud vet vad. Icke helt utan besvär, bör tilläggas. Fast jag har svurit rejält och icke-rumsrent bara en gång.
Hur som haver, så står den i alla fall där och lyser som en julgran på julaftonen nu, up and running när A flyttar ”hem” från fadershuset till kvällen. Ja, jeezez, nog är jag ju duktig. För att inte tala om snäll.
Familjeföretagets fackliga representant (ja, det är ju jag det) gnuggar för övrigt händerna av förtjusning. Förhandlingsläget beträffande middagsdisk och komposthinkar har från och med idag förbättrats avsevärt. Skulle förhandlingarna stranda kan vi (ja, jag alltså) alltid ta till hårdhandskarna och hota med lockout från msn. Det borde ta skruv!
lördag 23 januari 2010
Vuxen, nu eller aldrig?
Så småningom kom tjugoårsdagen – och gick. Och jag, jag kände mig fortfarande lika osäker och icke-vuxen som sju år tidigare. Fast nu med ett ansenligt studielån att ansvara över.
Nåja, tänkte jag, vid trettio är man nog fullvuxen. Alla gånger! Men icke. Möjligen på utsidan, där de första gråa håren plipp-ploppat upp. Men på insidan ... nä. Studieskulderna hade fått sällskap av lånet till en bil.
Vid trettiofem blev jag gravid och jublade. Nu skulle jag i alla fall ”bli stor”! För det blir man väl när man själv blir mamma..? Fat chance. Studieskulderna och billånet hade vid det laget utökats med ansvaret för ett eget företag.
När fyrtioårsdagen närmade sig var jag bombsäker, för när halva livet har passerat bara måste man ju vara vuxen. Väl? Inte jag. Mestadels kände jag mig lika liten och barnslig som min fyraåring. Enda skillnaden var att bilen var betald och att det nu var det dags för progressiva glasögon.
Och inte blev det bättre vid fyrtiofem. Studieskulderna och driften av den egna firman backades på med inköp av ett renoveringshus, och ansvaret ökade ytterligare ett snäpp. Men känslan av att jag var för liten och rocken för stor kvarstod.
Nu är det inte långt till femtio.
Studielånet är fortfarande inte färdigbetalat.
*kastar ett ont och närsynt öga på CSN*
Egna företaget ligger mer eller mindre i malpåse.
*sticker voodoonålar i ”pappersläkaren” på mitt pensionsförsäkringsbolag*
”Rucklet” är långt ifrån färdigrenoverat.
*kastar ytterligare ett ont öga, på finska lottobolaget Veikkaus*
Förutom ålderssynfel har jag en underproducerande sköldkörtel, grav D-vitaminbrist, anlag för malignt melanom, nedsjunkna framfotsvalv och förslitningsskador i ländryggen.
*detaljstuderar genpoolens innehållsförteckning och morrar*
Men vuxen, det är jag tammetusan inte ännu. Instämmer därför helhjärtat med den tolvåriga (!) bloggare som nyligen konstaterade följande:
”Fan vad jobbigt allt är. Vad skönt de skulle vara att bli 5 igen. Då var typ största bekymret om man skulle leka med barbien som hade brunt eller blont hår ...”
Fast personligen skulle jag hellre leka med Ken. Oavsett hårfärg. Typ.
fredag 22 januari 2010
Ingen ratt och inget roder
”C’mon, join the joyride!”
Inte skriver jag om nöjesshoppande, ej heller om viktnedgång medelst någon obskyr form av diet. Relativt lite om heminredning eller trädgårdsskötsel, och ytterst sällan om medicinska åkommor. Matlagningsrecepten är sällsynta och mina filosofiska funderingar halvdana. Och inte är jag rolig hela tiden heller. Om ens någonsin. Dessutom är jag inte särdeles blondinbellig att se på.
Shit ... Min blogg har med andra ord ingen tydlig inriktning, utan fladdrar omkring lite på måfå i sajberrymdens oändlighet. Utan roder, kompass eller GPS. Precis som jag själv; det är precis så’n jag är.
Jag har aldrig lyckats med bedriften att bli en insnöad nörd. Mitt tålamod – eller snarare min förmåga att hålla intressefanan högt – är därtill för kort.
Jag älskar att prova på nya grejor, men när de under en längre tid fått min odelade uppmärksamhet infinner sig läget been there, done it – och sen blir jag uttråkad.
Jag är med andra ord en periodare. På alla områden utom spel-, sex- eller drogmissbruk, bör väl tilläggas. Om utifall att någon skulle få för sig att missförstå alltså.
Tyvärr verkar periodiserandet gälla även mitt författande. Hur goda mina intentioner än är varje morgon, så lyckas jag ändå inte komma till skott med fortsättningen på boken om ”Solveig”. I alla fall inte just nu. Men det var väl självaste f-n om jag tänker ta stress för det! Nix pix, det är nog bara att lugnt och sansat invänta bättre tider.
Under tiden bloggar jag. Helt riktningslöst, så take it or leave it. Men det måste väl i alla fall vara mer kreativt än att sätta sig i ett hörn och koncentrerat ägna sig åt att pilla navelludd?
torsdag 21 januari 2010
Människa eller mula?
”Nästan hemma ... nästan hemma ... nästan ...”
Förvisso var varorna på min ursprungliga inköpslista såväl få som lättviktiga, men så gick det som det brukar och på hemvägen vägde bagaget drygt nio kilo och bestod av följande:
- min plånbok; väldigt tom och inte så tung
- 0,7 kg havregryn
- 0,7 kg rimmad grislägg
- 1 kg torkade ärtor
- 1 kg morötter
- ett halvt vitkålshuvud
- en halv rotselleri
- ett rejält granatäpple
- ett tiopack ägg
- en glasburk med 200 g pulverkaffe
(+ ett runt fat av nysilver, som liksom lite oplanerat råkade fastna i mina fingrar när jag passerade Ann-Gerds Antik på vägen ...)
Nota bene: jag köpte inte knäckebrödet som de facto stod på listan. Jag måste antagligen ha tyckt att det vägde alldeles för lite *überironisk* Och jag var garanterat ett par centimeter kortare när jag kom hem än när jag traskade iväg.
Det här får mig att tänka på hur mycket man kånkat i sina da’r. Om jag backar filmen sisådär tolv år, till tiden då A var runt ett, blir jag kallsvettig av tanken. Då var det ännu mer livsmedel att kånka på (familjen var liksom större på den tiden) ... plus en rejält välnärd ettåring utan tillstymmelse till talang för långpromenader ... plus att samtidigt lyckas hålla ordning på två jyckar i två skilda koppel. Kaos är bara förnamnet.
Men vad säger detta om oss kvinnfolk? Är vi helt enastående eller är vi bara korkade, som dagligdags och mer eller mindre godvilligt utsätter oss för sån’t..? Nå, strunt samma egentligen. Jag är bara tacksam över att den tiden är förbi, för nio kilo käk är väl just precis vad jag mäktar med nuförtiden.
Kålen, sellerin och morötterna köpte jag förresten i ren glädje över min nya, fina mandolin. Skiva, riva och strimla har plötsligt fått en helt ny mening, så jag kommer antagligen att drabbas av rot- och grönsaksförgiftning innan vintern är till ända. Men det kunde vara värre.
onsdag 20 januari 2010
Nu blev det jul igen
NU ÄR DET jul igen! Eller, nä, det är det väl egentligen inte. Men första numret av julklappen från väninnan T, en prenumeration på Allers Trädgård, har kommit! En helt fenomenalperfekt klapp för mig, som inte ens unnat mig något enstaka lösnummerköp. Och så oväntad. Jag är inte bortskämd med att bli bortskämd, så faktum är att jag blev alldeles tårögd när jag förstod vad jag fått.Det går i grund och botten inte att beskriva hur lyxig jag kände mig när jag hittade tidningen i postlådan ... Känslan är lite ovan, om man så säger. En annan är liksom inkörd på C5-kuvert med fönster och reklamblad för Hemglass, solfångare, oumbärliga elektroniska gadgets osv. Så en tidning – bara för mig – är snudd på too much.
Förr brukade jag låna hem äldre ex från biblioteket. Men lånetiden på tidningar och tidskrifter är onödigt kort, och de oproportionerligt höga förseningsavgifterna har avskräckt mig från vidare hemlån. Därmed har jag i åratal levt i ett tidningslöst limbo, och det har ju gått bra det med.
I det här första exemplaret av tidningen finns det bland annat en artikel om groddning. Det är något jag pysslat med från och till i många år. Mestadels det vanliga: alfa-alfa och mungbönor, soja vid något sällsynt tillfälle. Och nu fick jag så’n lust att grodda igen; solros ... bockhornsklöver ... och vanliga ärtor! Att grodda är billigt och ett oslagbart sätt att året runt hålla sig med näringsrikt grönt. Try it, you might like it.
tisdag 19 januari 2010
Detta är en order!
AMENASSÅ, JAG HAR ju snavat över världens aboslut roligaste blogg: Koola Viola. Helt katastrofalhysteriskt rolig helt enkelt.
Besök den! Omedelbums. Och detta är ingen vänlig begäran, det är en order (i all välmening).
Besök den! Omedelbums. Och detta är ingen vänlig begäran, det är en order (i all välmening).
En värld av slit & släng
DAGSRAPPPORT OM ”SOLVEIG”: Ännu inte så mycket som en bokstav skriven, men de första 120 sidorna är utskrivna och genomlästa. Märkligt svårt att komma in i storyn igen, för att inte tala om att lyckas uppbåda samma känsla för tant Solveig som före skrivavbrottet ...
Annars vaknade jag med en smäll idag. Min säng står med huvudändan mot ett fönster, där det finns en fönsterbräda. Det var den jag smällde knoppen i tidigt i morse, och riktigt rejält dessutom. F-n vet om det inte blev en bula *känner efter*. Men brädan klarade sig utan blessyrer.
Denna grådaskiga tisdagmorgon funderar jag på varför det i vårt nutida, miljömedvetna samhälle inte lönar sig att reparera saker om de går sönder. Ja, lönar sig gör det väl, eftersom grejen blir hel igen, men priset för det ... Det är inte länge sedan min trogna, gamla bläckstråleskrivare fick för sig att dra in papperen lite hur som helst. Inget ”fel” i ordets bemärkelse, utan helt enkelt ett behov av rengöring.
Nu är jag inte särskilt intresserad av (eller kunnig nog) att själv mecka med hemelektronik, så jag lastade apparaten i bilen och körde till min vanliga hårdvaruleverantör. Jodå, visst kunde de fixa saken. En enkel rengöring av gummivalsen som matar in papperet var vad som behövdes. Finemang, tyckte jag, och lämnade glad i hågen skrivaren ifrån mig.
Fullt lika glad var jag däremot inte, när jag dagen efter kom för att hämta den. Kalaset gick på över 100 euro! För putsning av en gummivals! Jag trodde inte mina öron, men fick beskedet att deras startavgift för service var 100 euro. HUNDRA!!! Inte klokt, tammefan.
Och ovanpå detta den vanliga timdebiteringen förstås
.
Om skrivaren varit en helt reguljär sådan för hemmabruk hade jag lämnat fanskapet där, med ”servicen” obetald. Men nu råkade det vara en sort som skriver A3+ med fotokvalitet, så det var bara att pynta och le. Ingetdera särskilt godvilligt, bör tilläggas. En intressant detalj i sammanhanget är, att samma dag, i samma affär, kunde jag ha köpt en sprillans språllans ny laserskrivare för 95 euro ... Rena, rama vanvettet.
Idag befinner sig väninnan T i en motsvarande situation: ena dotterns blott två år gamla laptop går plötsligt inte igång vare sig på batteri eller nätström. Men priset för att låta ett proffs skruva isär datorn och – gissningsvis – fixa en lödning som brustit är för högt. Det lönar sig alltså inte att reparera, och en i grund och botten fullt funktionsduglig dator måste alltså kasseras pga en vettlös startavgift – inte pga av att felet är omöjligt att åtgärda!
Ibland blir jag trött. Det här är ett sådant tillfälle. Varför i helv-te ska man anstränga sig med sopsortering och köp av lokalproducerat, när det samtidigt tydligen är helt i sin ordning att slänga dyra kapitalvaror på soptippen? Nä, fy och usch. Idag tror jag bannemej att jag ska slänga ett par mjölktetror i tunnan för brännbart. På rent pin kiv. Fast känner mig själv är jag garanterat där en stund senare och rättar till felsorteringen. Det ska f-n vara född med ett samvete ...
PS. Min mandolin kom just med posten!
Mer om denna och hur den funkar tar jag i ett framtida inlägg.
Annars vaknade jag med en smäll idag. Min säng står med huvudändan mot ett fönster, där det finns en fönsterbräda. Det var den jag smällde knoppen i tidigt i morse, och riktigt rejält dessutom. F-n vet om det inte blev en bula *känner efter*. Men brädan klarade sig utan blessyrer.
Denna grådaskiga tisdagmorgon funderar jag på varför det i vårt nutida, miljömedvetna samhälle inte lönar sig att reparera saker om de går sönder. Ja, lönar sig gör det väl, eftersom grejen blir hel igen, men priset för det ... Det är inte länge sedan min trogna, gamla bläckstråleskrivare fick för sig att dra in papperen lite hur som helst. Inget ”fel” i ordets bemärkelse, utan helt enkelt ett behov av rengöring.
Nu är jag inte särskilt intresserad av (eller kunnig nog) att själv mecka med hemelektronik, så jag lastade apparaten i bilen och körde till min vanliga hårdvaruleverantör. Jodå, visst kunde de fixa saken. En enkel rengöring av gummivalsen som matar in papperet var vad som behövdes. Finemang, tyckte jag, och lämnade glad i hågen skrivaren ifrån mig.
Fullt lika glad var jag däremot inte, när jag dagen efter kom för att hämta den. Kalaset gick på över 100 euro! För putsning av en gummivals! Jag trodde inte mina öron, men fick beskedet att deras startavgift för service var 100 euro. HUNDRA!!! Inte klokt, tammefan.
Och ovanpå detta den vanliga timdebiteringen förstås
.Om skrivaren varit en helt reguljär sådan för hemmabruk hade jag lämnat fanskapet där, med ”servicen” obetald. Men nu råkade det vara en sort som skriver A3+ med fotokvalitet, så det var bara att pynta och le. Ingetdera särskilt godvilligt, bör tilläggas. En intressant detalj i sammanhanget är, att samma dag, i samma affär, kunde jag ha köpt en sprillans språllans ny laserskrivare för 95 euro ... Rena, rama vanvettet.
Idag befinner sig väninnan T i en motsvarande situation: ena dotterns blott två år gamla laptop går plötsligt inte igång vare sig på batteri eller nätström. Men priset för att låta ett proffs skruva isär datorn och – gissningsvis – fixa en lödning som brustit är för högt. Det lönar sig alltså inte att reparera, och en i grund och botten fullt funktionsduglig dator måste alltså kasseras pga en vettlös startavgift – inte pga av att felet är omöjligt att åtgärda!
Ibland blir jag trött. Det här är ett sådant tillfälle. Varför i helv-te ska man anstränga sig med sopsortering och köp av lokalproducerat, när det samtidigt tydligen är helt i sin ordning att slänga dyra kapitalvaror på soptippen? Nä, fy och usch. Idag tror jag bannemej att jag ska slänga ett par mjölktetror i tunnan för brännbart. På rent pin kiv. Fast känner mig själv är jag garanterat där en stund senare och rättar till felsorteringen. Det ska f-n vara född med ett samvete ...
PS. Min mandolin kom just med posten!
Mer om denna och hur den funkar tar jag i ett framtida inlägg.
måndag 18 januari 2010
RECEPT > Oopsies
SNUBBLADE NÅGONSTANS UTE i bloggosfären på det här receptet på s.k. oopsies; ”bröd” som inte innehåller något mjöl! Ett utmärkt alternativ för dig som är glutenintolerant eller för den som håller Low Carb/High Fat-diet. Äntligen hittade jag något som jag kan bjuda T på till teet nu när chokladen och småkakorna ska hållas kort!
Det går naturligtvis bra att tillsätta kryddor för mer smak eller så väljer du helt enkelt färdigt smaksatt färskost.
Det här blir 6 st oopsiebröd:
3 ägg
100 g färskost eller turkisk yoghurt
1 krm ättika (eller citron eller vinäger)
1 krm salt
1 krm bakpulver
Plocka fram en bakplåt och en bit bakplåtspapper. Sätt ugnen på 150°.
Separera vitor och gulor i två skilda bunkar. Vispa vitorna tillsammans med ättikan till hårt skum. Det är tillräckligt vispat när skummet går att dra upp i toppar som inte sjunker ihop och bunken går att vända upp och ner utan att något rinner ut.
Blanda i den andra bunken ihop äggulorna med färskost/yoghurt och salt. Rör till sist i bakpulvret.
Okej, so far so good, men här kommer det knepigaste momentet: Vänd försiktigt ner gulesmeten i de vispade vitorna – rör inte! Ta inte mer än 1/3 i taget så går det lättare. Så mycket som möjligt av vitornas fluff ska bevaras!
Fördela den färdiga smeten på sex högar på plåten och bred ut dem till rundlar med en diameter på 10-12 cm. Sätt in plåten mitt i ugnen och grädda c. 25 minuter.
Kör du LCHF-diet ska du välja färskosten, för den innehåller en mindre mängd kolhydrater än den turkiska yoghurten.
Nu SKA jag bli inspirerad!
Solveig är visst på semester ...
Om jag kommer igång med skrivandet igen kommer bloggen att bli lidande, det är då säkert. Jag hinner nämligen inte med båda. Eller rättare sagt: Hinner gör jag säkert, om jag gör som jag brukar: bränner ljusstumpen uppe, nere och lite på mitten. Men det tänker jag inte göra. Inte en gång till. Fokus, det är vad det handlar om, och från och med idag ligger detta på mitt ”riktiga” författande.
För den skull lämnar jag självfallet inte bloggen helt åt sitt öde; den har ju för tusan liksom övertagit min dagboks fallna mantel! Men ni, kära bloggäster, kan se fram mot en positiv spin-off: mina inlägg kommer med stor sannolikhet att bli både kortare och färre.
Klockan drar mot åtta. Nu är det dags för en balja kaffe, en cig under köksfläkten och därefter en dust med laserskrivaren.
Beware ”Solveig”, here I come!
PS. Hur etiskt är det förresten att en jurist som helt nyligen företrätt en part i en vårdnadstvist är den som tar hand om bouppteckningen efter motparten i tvisten, då denne avlidit? Jag är inte juridiskt kunnig, så enligt lagens mening kanske det är helt i sin ordning, men sett ur ett moraliskt perspektiv tycker jag sannerligen att det stinker gammal soptipp om upplägget ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
