Slutet är nära

HUVUDRUBRIKEN PÅ Ålandstidningens förstasida idag:
”Ålands radio tyst efter protest mot sparkrav.”

Lokalradiosändningarna bröts igår kl. 13 för att återupptas igen idag. Jaha? Och..? Är inte det lite grann som att ”kacka i eget bo”? Jag tvivlar starkt på att genomslagskraften blev lika stor som om CNN slutat sända under ett halvt dygn. Lokalradio är ändå lokalradio.

Så länge som jag – som inte har någon digitalbox utan bara gammaldags kabel-tv – tvingas betala full tv-licens bara för att jag har möjlighet att höra på radio, kvittar det för övrigt mig lika om lokalradion tystnar för all framtid. I alla fall så länge som jag för den dyra licenspengen inte får tillgång till YLE:s tv-kanaler. Det är ju till det som lejonparten av tv-licensen ändå används.


Idag är det tufft att skymta någon guldkant i tillvaron. Peters vandring närmar sig sitt slut och pusselbiten kommer för alltid att vara borta; bilden blir aldrig mer fullständig. Men jag tror att han börjar känna sig redo och för bara en timme sedan besökte jag honom, satt hos honom en timme och gav honom mitt okej, för vad det är värt, innan jag gick.

Hans mamma, en bror och förhoppningsvis hans pappa kommer att finnas vid hans sida, så nu känner jag mig lugn, och hoppas av hela mitt hjärta att han också gör det. Vid närmare eftertanke blir den klart skinande guldkanten idag – självfallet – att vi trots hans sjukdom fått så många år av nära vänskap.

Vid livets slut
då vill jag bli
ett sandkorn nervid stranden.
Så jag är jag,
men ändå ett
med allt där uti sanden.

Vart du än drar i livet ut
det finns en strand vid resans slut.
Där sätt dig ner vid havets rand
och minns mig en minut.

För alla är,
ja, var och en,
en del av alla andra.
Så glöm ej det,
min kära vän,
när du i livet vandra!

Se inte fel, se bara gott,
se glädjen i det liv du fått!
Ta i din hand en näve sand
och se din levnads mått.

Tack, käraste Peter, för att jag fått vara din vän. Och tack för förtroendet du gav mig, att få gå bredvid dig hela vägen. Tack!