Sanktaaa luciiia

Oj, vad tiden går! Lilla A,
4 år, lussar 2001.

LUCIADAGEN GRYR MED +4° på termo­me­tern och det bådar således inte gott inför kvällen. Men låt oss i alla fall hop­pas att det inte blir fullt ösregn tills lucia­tåget ska dra genom sta’n ... Det är trist både för åskå­dar­na och för del­tagarna i tåget om regnet häl­ler ner.

En del av dagen måste jag ägna åt fin­puts­ning av krönikan till inkom­mande lördags­num­mer av Ålandstidningen. Som tidigare kommer den efter pub­liceringen att även finnas i min kåseri­samling Kort & Gott på boksajten ett nytt kapitel så snart jag hin­ner konvertera den till pdf-format.

Författandet av fortsättningen på Livet leker, liket lever har gått i stå. Lusten – och framför allt inspirationen – att koka ihop under­hållande texter gick i sin när vännen Peter plötsligt blev sämre. Men vad gör det egentligen? Tids nog hinner jag slutföra roman­projektet och jag skriver ju de facto inte mot någon deadline.


Dagens guldkant, vilken är den? Enkelt! Det är utan tvekan att Peter fortfarande är med oss, för jag var riktigt bekymrad för ett par veckor sedan. Han är sannerligen en beundransvärd människa, med ett jäv­lar anamma som ingen annan jag känner. Och en liten extra guldkant står hans mamma Aina för. Vore det inte för henne skulle Peter inte kunna vara hemma i sitt eget hus, så hon är verkligen värd all eloge.