Sanningen om lögner

HUR LÄR MAN sig – ska man ens lära sig – att hantera lögner..? Jag menar sådana lögner som är så uppenbara att de är genomskinliga som vatten, men som av lögnaren själv är så ofta upprepade att de för honom eller henne befästs och blivit liktydiga med sanning.

Jag talar alltså inte om Arielvita undanflyktslögner, som vi var och en hemfaller åt lite till mans. Inte heller lögner av den typen som rör sig i gråzonen, så kallade förbättringar av sanningen. Nej, jag tänker på lögner svarta som helvetet självt, som lämnar efter sig ett frätande spår av elände och olycka där de drar fram. Lögner som förtär och förgör.

Victoria Simmonds as Pinocchio. Photo © 2007 Clive Barda
Ibland är dessa lögner riktade mot andra, men lika ofta är de lögner ”för eget bruk”; lögner som gör att du förblir fast i ett beroende/med­be­roen­de, lögner som gör att du kan se dig själv som något förmer än andra eller lögnen som ett redskap för att bli populär/be­kräf­tad/äls­kad. Den svarta lögnen har många ansikten, men alla är lika fula.

Inte ännu tio fyllda ställdes jag inför insikten att hela min tillvaro byggde på en lögn; en lögn som inte ens var min. Ända sedan den dagen har jag avskytt lögnen i alla dess former. Det spelar ingen roll om det är en oskyldig lögn för att försköna en historia eller om det är rena, rama blåljuget. Jag tål det bara inte.

Jag funderar emellanåt på om denna min kategoriska inställning till osanningar är rätt eller fel, men jag kommer alltid fram till samma slutsats: lögner, likväl som brott, lönar sig aldrig. Det finns ett britt­iskt ordspråk som väldigt bra sammanfattar vad jag menar: What goes around comes around. Förr eller senare blir du upp­hun­nen av din lögn, det är bara en fråga om när.

Parentetiskt sett förvånar det mig en smula att de sju dödssynderna inte är åtta. Lögnen borde, i mitt tycke, vara en självklar kandidat för den posten.