Presstopp!

 

DET BOR EN mördare i oss alla. När jag igår lättade på fiberduken över mina grönsaker fick jag till min outsägliga fasa syn på en mörk­brun, slemmig individ som hade gömt sig därunder. Snabbare än man hinner säga ”Dö!” hade jag ryckt åt mig första, bästa pinne och gjorde kallsinnigt mos av äcklet.

Så här i efterhand är jag väl inte riktigt hundra på att det faktiskt var ”Rucklets” första mördarsnigel. Det kan ju ha varit en helt vanlig skogs­dito. Men några nämnvärda samvetskval har jag inte.

Fotnot: Snigeln på bilden har ingenting med händelsen att göra. Den är fotograferad vid ett annat tillfälle.