Plötslig produktivitet

NÄR DET RINNER till så gör det det ordentligt! Nästan 40.000 nya, fräscha tecken om Solveig på bara åtta dagar, det är nog nytt per­son­ligt rekord. Men hemma ser det ut som jag vet inte vad och lilla A tyck­er att jag är asocial så det räck­er för två morsor och blir över.

Men ett är då säkert: det är mycket roligare att författa än att städa. Sen är det också extremt mycket roligare att författa än att laga mat, och hur roligt det är att författa i jämförelse med att sova ska vi inte prata om.

Tur i oturen att det är vinter.


Men den allra största baksidan är att jag blir en skitdålig bloggare :o/ F'låt!

Spänningen är oliiidlig!

HELT RÄTT, JAG lyckades inte besöka Madeira utan att kånka ett par amaryllislökar med mig hem. Vem klarar väl det? Bekym­ret är bara att de såldes på lösvikt, utan emballage, och stoppades i sam­ma plast­påse. Den ena ska vara bländvit, den andra ceriserosa – men vilken är vilken???


Ja, vilken är alltså denna, den som tänker blomma först..? Jag tippar på rosa. Men med hänsyn taget till mitt alltid lika nedslående resultat på Lotto kan ni slå er i backen på att det kommer att visa sig att det är den vita ;o)

Annars är jag tyvärr en dålig bloggare just nu. Jag är inne i en flow med mitt författande och tant Solveig upptar såväl mina tankar som timtals av min vakna tid. Av den anledningen blir det inte mycket utrymme kvar till bloggeriet.

Jag har förresten noterat att ni är flera stycken som hänger med i bokens tillblivelse. Jätteskoj! Verkligen :oD Skriv gärna och berätta vad ni tycker!

Veckans Vanartiga Vers #34

En transa, så fager, på Hall
får grabbarnas känslor i svall.
Lika söt som en tjej
men med jättelik grej
– ”den rätta” i samtliga fall.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Band of Brothers

SURPRISE, SURPRISE! ÄVEN här på Åland har det snöat. Mycket. Igår var jag ut tre gånger och skuffade undan på gården och ryggen börjar säga ifrån. Inte bra. Inte bra alls, så här tidigt på snösäsongen.

Ändå är jag glad för att jag inte är en liten sparv, mes eller tita. Då har man inte mycket att sätta emot när Band of Brothers – Svarta Gänget – armbågar sig fram till fågelbord och talgbollar.


It’s a cruel world out there, my friends. Då är det bättre att hållas inom­hus och låta brasglöden värma en ond rygg och en frusen själ – och kanske rentav författa något tusental tecken eller så. Så får det bli, jag går inte ut idag!

Det dröjde drygt ett år men nu är jag på G!

DET FINNS FÖRMODLIGEN få lika bra igång­sättare som andras fram­gångar! Efter ett drygt år har jag äntligen kommit igång med ”Livet le­ker, liket lever” igen! Allt som behövdes för att dra ur korken var Son­jas nominering till litteraturpriset.

Det första nya kapitlet har jag lagt upp idag. Fler ska det bli (får jag hoppas ...)

Jag kollade nyss bakåt. Förra kapitlet lade jag upp den 25 november ifjol. Hujedamej, så tiden går :o/

Här var’e flyt!

MEN SÅ KUL! En av mina bästa kompisar har blivit nominerad till Nor­diska rådets litteraturpris! Grattis, Sonja! Nu håller vi tummarna för ”Blues från ett krossat världshus”.


Det känns gôtt för en sketen, frilansande krönikör som en annan att vara god vän med så här fint folk, vill jag lova ;o)

Kanske inte riktigt souvenirer men ...

VAD ALLT KAN man inte få för sig att inhandla när man är ute och re­ser ... Fast muffinsformar i silikon är kanske inte det första man kom­mer att tänka på?


Hos oss här i ”Rucklet” bakas det ganska ofta muffins, både söta och mer matiga. Pappersformar, sådana där stora ”amerikanska”, är fak­tiskt rätt dyra, och används ju bara en gång före de uppgår i det sto­ra brännbara avfallsalltet.

Därför slog jag till under min resa till Madeira, när väninnan och jag råkade titta in i en sån där spännande butik som saluför allt mellan limpor och dynamit. De är inte vackra, men har efter provbak be­fun­nits fungera klockrent och kan återanvändas bak efter bak efter bak efter ... Rekommenderas varmt! Och det är utan tvekan bättre med silikonet i formarna än i formerna ;o)

Souvenirer på tillväxt

SHOPPING ÄR INTE riktigt min grej. Inte ens om jag hade gott om pengar skulle jag vara särskilt intresserad. Så vad ska man då ta med sig hem som minne från en sällsynt utlandsresa? Sånt som väx­er, så klart!



En handfull skruttiga, små pluppar, som jag hittade under ett träd i Funchals botaniska trädgård och som med mycket tur kanske gror och utvecklas till miniatyrexemplar av Olea europaea, olivträd.

Jag har petat ner dem i samma krukor som våra små, mallorkinska apelsinträd växer i, de som lilla A och jag drivit upp från kärnor vi tog hem från vår gemensamma resa i maj 2007. På så vis får de vatten relativt regelbundet och citrusjorden är säkert bättre för grobarheten än vanlig krukväxtjord.

Nu är det en stor portion tålamod som gäller, för oliver tar god tid på sig innan de gror. Om de alls gör det. Fördelen med att vara glömsk, som jag, är att man hinner glömma bort att man sått något ;o)

Semesterprojektet som gick i stå

NATURLIGTVIS HADE JAG packat ner garn och en virknål inför resan till Madeira, konstigt vore det annars. Men resultatet blev magert. Yn­ka fem mormorsrutor av miniformat är allt jag presterade på hela ti­den.


Efter hemkomsten känner jag inte riktigt för färgerna längre. De hör liksom södern och varmare temperaturer till, så fortsättningen får lig­ga på is – haha! – till våren.

Närmast på lut ligger istället slutförandet av min långrandiga mormor. Garnet jag behöver för att göra det anlände från Tyskland någon dag före jag reste bort, så nu är det bara att sätta igång!

Annars lider jag av en gruvlig klimatjetlag just nu. Trots att det är +22° inne i ”Rucklet” fryser jag ända in i märgen. Men visst, samtidigt är det ju jättemysigt med bländvit snö på gården, en värmande brasa i kaminen och levande ljus i stakar och lyktor.

Veckans Vanartiga Vers #33

Tokig trainspotter från Helsingör
älskar tågen som tutar och kör.
Gamla ånglok är bäst,
så när han har fest
är du-dunk den ”musik” som man hör.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

1:a advent ... igen

VART TAR ÅREN vägen? Det var ju julmånad alldeles nyss! Så känns det i alla fall. Men nu är det konstigt nog första advent igen och snön ligger vit över Åland och ”Rucklets” trädgård gnistrar i den klara vin­tersolen.

I år har jag gjort en riktig djupdykning bland julpyntet och fiskat upp min mammas gamla adventstjärna av guldpapper. Den får bli årets fönsterdekoration i köket, fast utan lampa inuti, eftersom jag är lite skraj för kombinationen heta glödlampor och papper.


Bland det första jag gjorde efter att jag i förrgår kommit hem var att fylla på i fåglarnas fröautomat. Den har säkert varit tom i många da­gar redan, för det dröjde ända tills idag före några hungriga små­fåg­lar hittade tillbaka. Även om ingen annan saknat mig medan jag var borta föreställer jag mig att åtminstone pippifåglarna har gjort det. Alltid något.


Kan ni höra det, att ett oväntat svårmod ligger på lur? Jag känner hur dess unkna andedräkt slår emot min rygg i heta puffar. Efter två veck­or i sol och värme borde jag ju sprudla av energi, men istället är det som om kuggarna i min inre växellåda har glidit över på friläge. Så konstigt! Så oroande ...

Trevliga överraskningar

EFTERSOM JAG FLYDDE fältet i god tid före min födelsedag och höll mig borta nästan två veckor efter den hade jag inte räknat med nå­gon form av uppvaktning när jag kom hem från Madeira.

Glädjen blev därför mångdubbel när jag igår möttes av en vacker bu­kett långskaftade rosa rosor från min gamla moster och gamle mor­bror i Åbo. De hade levererats hela fyra dagar före min hemkomst och hängt utomhus på dörren i flera minusgrader i ett par dagar före vä­nin­nan som åtagit sig krukväxtpassningen räddade dem från för­frys­ningsdöden.

Otroligt nog lever de i allra högsta grad och har hälsan, och fick under gårdagen sällskap av ännu fler av samma sort; en bukett från min ena kusin och hennes familj. Tyvärr är ljusförhållandena inomhus en mörk kväll i slutet av november inte de allra bästa för ett lyckat foto­gra­fiskt resultat, men så här ser de ut:


Det känns oerhört lyxigt med rosor av den här sorten mitt i vintern. Ett varmt tack till er, kära släktingar! Lämpimäiset kiitokset teille, rakk­aat sukulaiset!

Ännu mer paff blev jag utåt eftermiddagen idag, när jag fortfarande tontade omkring i morgonrock och raggsockor och det plötsligt ringde på dörren. Där stod ett par av mina närmaste grannar och önskade mig ett försenat grattis på födelsedagen med en enorm, helt ljuvlig, purpurröd cyklamen! Detta hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om, så ett varmt tack även till er!


I den inte oävna högen med post som samlats under drygt fjorton da­gar fanns det däremot inte mycket att gråta av lycka över, efter­som jag har svårt för att räkna t.ex. fakturan för TV-avgiften som en av li­vets höjdpunkter. Men ett par gratulationskort hade faktiskt smugit sig in bland räkningar, föråldrade dagstidningar och förhatliga rek­lam­blad. Tack för dem, och ett särskilt tack till Pipi med familj – jag har än­nu inte hämtat mig från chocken ;o)

Sist och slutligen ännu ett tack, ett till alla er som sms:ade, hälsade via bloggen eller mejlade gratulationer medan jag var på Madeira. Ing­en särskild nämnd, men ej heller någon glömd!

Och på måndag levereras växthuset :oD

Vi gungar hemåt

EFTER EN LÅÅÅNG flygresedag igår och en kortkort natt på Rest & Fly på Arlanda är vi äntligen till havs. Om lite drygt en timme har vi åländsk mark under fötterna igen. Najs!

Idag ska jag tillåta mig att bara landa i att vara tillbaka i vår kalla nord igen, imorgon återgår livet till sin vanliga lunk. Tack alla, som följt mig på min femtioårstripp!

Madeira är ett semestermål jag varmt rekommenderar och Madeira Regency Cliff är ett utmärkt hotell som verkligen lever upp till sina klassificeringsstjärnor. Mina åsikter om SAS har ni redan fått ta del av ;o)

SAS = Seriöst Ansvarslöst Skitbolag

BOKA FÖR GUDS skulle inte ett s.k. semesterpaket via www.sas.se! SAS tar inget som helst ansvar för resan om något händer, trots att biljetten är utfärdad av dem och det är de som roffat åt sig be­tal­ning­en.


Hela morgonen har vi ägnat oss åt att ordna vår hemresa från Ma­dei­ra, som ställdes på ända av den 24 timmar långa generalstrejken i Portugal. Eller rättare sagt, så fort vi fick information om strejken bör­jade vi redan igår kväll med att ringa WWTE, som är SAS sam­ar­bets­partner för paketbokningen.

Då fick vi beskedet att ringa igen genast kl. 08:00 svensk tid, vilket vi också gjorde, men där stötte det på patrull. WWTE vägrade ta något som helst ansvar utan hänvisade oss till TAP Portugal, som sköter flygtrafiken på den första sträckan, Funchal-Lissabon.

Nåja, ett antal misslyckade telefonsamtal senare lyckas vi äntligen nå en människa vid TAPs Call Center. Denna bokar beredvilligt om da­gens inställda 07:30-avgång till 05:40 imorgon, men därefter kom nästa stopp. Följande sträckor, Lissabon-Düsseldorf respektive Düs­sel­dorf-Stockholm, är enligt TAP-tjänstemannen SAS ansvarsområde och ingenting hon kan göra något åt.

*suck!*

Ny frenetisk letning på nätet efter telefonnummer till SAS. Lååångt (och därmed DYRT) samtal med en extremt otjänstvillig typ, som fri­svär SAS från allt som helst ansvar. Istället hävdar denne Stefan att det är en för både mig och väninnan okänd resebyrå, Expedia, som är ansvarig för hela paketet.

*tänka-tänka-tänka*

Hm. Eftersom den inställda flygsträckan Lissabon-Düsseldorf enligt ori­ginalbokningen skulle ha skötts av Lufthansa kläcker vi den ut­märk­ta idén att ringa dem istället. Mera informationssökning via nätet (tack gode gud att jag släpade med mig laptoppen på resan ...) och vi hit­tar ett servicenummer i Stockholm, för det är ju lättare att gaffla om sådana här saker på sitt modersmål.

Märkligt nog talar människan i andra ändan inte svenska, men väl en helt godkänd engelska. Jag förklarar vårt problem, tillhandahåller di­verse bokningskoder och biljettnummer och ser man på, inom några minuter har vi nya flighter bokade till morgondagen. Ordningssamma tyskar är klippor att luta sig mot! Däremot är killen oerhört upprörd över att SAS, som sålt paketresan, inte hjälpt oss reda upp i röran. Fast inte hälften så upprörd som jag, det kan ni skriva upp.

Nu håller vi således tummarna för att vi faktiskt ska slippa hem imor­gon. 80 euro för en natt till på hotellet, 126 euro (!) för X antal te­le­fonsamtal för att SAS inte sköter sitt och en ännu inte bokad och be­tald hotellövernattning i Stockholm är inte direkt det jag drömde om att avsluta den här semestern med :o/ Fast just nu vill jag bara hem. Och med SAS flyger jag aldrig mera. Någonsin. Ever.

Ich liebe Sie, Lufthansa! (... eller vad det nu heter på tyska)

Vi flaxar inte hemåt

FLYGSTREJK I PORTUGAL! Vi slipper med andra ord inte från Funch­al imorgon bitti som planerat. Attans, så det kan gå :o/

Ett blomstrande Madeira - RÖTT & GRÖNT

BLOMSTERPRAKTEN ÄR STOR på Madeira, även i mitten av no­vem­ber. Jag har tagit så många bilder så jag måste dela in dem efter färg, annars blir det too much på en gång.

Bilderna är tagna i Funchal med min Fuji FinePix F30.















Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.

Vi har upptäckt överpopulationens baksida

MADEIRAS AREAL ÄR 801 kvadratkilometer, Ålands 13.417 (varav i och för sig 88 % är vatten).

På Madeira bor det strax under 250.000 pers, på Åland strax under 28.000.

Medveten om denna differens i befolkningstäthet får man dock en helt annan förståelse för varför en del av befolkningen på denna vackra portugisiska ö tydligen måste leva under jord.

Ett blomstrande Madeira - VITT & BLÅTT

BLOMSTERPRAKTEN ÄR STOR på Madeira, även i mitten av no­vem­ber. Jag har tagit så många bilder så jag måste dela in dem efter färg, annars blir det too much på en gång.

Bilderna är tagna i Funchal med min Fuji FinePix F30.

















Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.

Veckans Vanartiga Vers #32

En alkis ifrån Helsingfors
har ögon som tittar i kors.
Det skapar bekymmer
för synvinkeln rymmer
ej målet för hans glada: ”Mors!”

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Nu kommer hemlängtan ...

PRECIS SOM JAG misstänkte: efter tio dagar börjar jag tycka att jag har fått så det räcker. Vi anlände sen eftermiddag onsdagen den 10.11 och idag, söndagen den 21.11, känns tanken på hemresa in­kom­man­de onsdag morgon inte så dum.

Mycket beror det på att jag känner av en förkylning. Snorig i nosen, kracklig i halsen och allmänt trött vill man helst vara hemma i sin egen säng, eller hur? Och vid det här laget har jag dessutom hunnit se och uppleva allt som min anorektiska reskassa ger utrymme för.

Dessutom börjar jag bli lite trött på att varannan dag äta en gnutta korv, en tomat, en banan och halvtorrt bröd till middag, för att var­an­nan dag kunna kosta på mig att äta ”furstligt”. Faktum är att jag vid det här laget t.o.m. saknar mitt eget hembakade bröd :o/


Utsikt över Funchal från hotellets ena terrass.

Fast mest av allt saknar jag lilla A – och ”Rucklet” i alla sin glans! Den som myntade uttrycket ”Borta bra men hemma bäst” slog sannerligen huvudet på spiken.