Om att finna små, små korn av glädje fast mest det mörker är

DET VAR SÅ roligt, jag måste skratta, igår när en bekant varit och läm­nat in mitt digra överklagande hos, inte till*, Alandia-Bolagen. Efter­som jag på sistone har lärt mig att det är bäst att gardera sig med så­väl hängsel som livrem och lacksigill, bad jag bekantingen begära ett mottagningskvitto på att handlingen inkommit inom stipulerad tid.

Detta var vad som presterades, på en bit kartong:

Ja, jag vet inte vad ni tycker, men för egen del är jag förvånad över att ett försäkringsbolag, som garanterat, pga sin ohejdade vana att hellre fälla en fria, säkerligen tar emot ett inte föraktligt antal besvärsskrifter under loppet av ett år, inte har en förtryckt kvittoblankett. Föga för­troen­deingivande, if you ask me.

Men roligt var det. Hejdlöst så.

Annat roligt är att alla mina fyra orkidéer plötsligt har bestämt sig för att blomma på en och samma gång! Och allra roligast med det är att en av dem inte gjort det sedan jag köpte den i maj 2010. Men nu är det alltså dags och två av dem sätter dessutom nya stänglar på de gamla, som blommade förra gången. That, too, is a first.

* överklagandet är till Försäkringsdomstolen, inte Alandia-Bolagen, dit det av någon anledning ska föras

Det sägs att man inte ska klaga

MÅ SÅ VARA. Men överklaga, det ska man tammefan! Fast igår kväll, på slutrakan av sammanställningen av den 1,1 kg tunga in­la­gan, höll jag för ett litet ögonblick på ett ge upp. Sen tog jag en paus, såg på ”Plus” på SVT1, och drabbades av en så rödglödgad vrede att ener­gi­pelaren sköt i höjden och sprängde topplocket av mätaren.

Så nu är det gjort, överklagandet. Nu får jag sätta min lit till att det i Försäkringdomstolen sitter ”viligt” folk, med annat än fickludd mellan öronen och något mer rättspatos än andra i ärendet inblandade.

Och på tal om ludd. Behold, resultatet av två långhåriga fruntimmer un­der samma tak plus ett ohämmat intresse för ull i spunnen och tvin­nad form:

Usch.

Men det skiter jag i just nu. Jag har neuroborrelios och jag är trött. Dör jag, så är det sannerligen inte på grund av tonvis med lite damm. Dess­utom är det en ny dag imorgon. Och vem vet? Kanske visar den sig vara en bra dammdag.

PS. Tre nya bibbalån av ”60+ och singel” sen igår! Wow, liksom :o)

Lita på din instinkt

 
... använd lacksigill.

”O Justitia, into thy hands I commend my life”

 

Finns det liv, finns det hopp.
Fast kanske inte i försäkringsdiktaturens Finland?

Det här är f.ö. mitt 1500:e inlägg.
Och igår hade ”60+ och singel” lånats ut 50 gånger på bibban.

Framtidsplaner

JAG VAKNADE 05:04 imorse. Okristligt tidigt, jag vet, men det var tji somna om. Så jag inväntade morgontidningen, som kom vid sexsnåret, och sen steg jag upp. Under de tidiga morgontimmarna har jag suttit och bladat bland mina överklagandepapper. Och funderat.

Hur låter det här, tycker ni:

När det väl kan bli tal om att arbetspröva skulle jag väldans, väldans gärna vilja göra det antingen hos FPA eller som pensionshandläggare hos Alan­dia-Bolagen. För båda sysslorna har jag ju faktiskt ett alldeles särskilt intresse och en viss fallenhet.

En alldeles utomordentlig idé tycker jag själv! Vad tycker ni..?

Vad som däremot är mindre utomordentligt är kosthållningen under så­dana pappersbemängda veckor som den innevarande, när Lilla A dessutom råkar vara fadersfixerad och det följaktligen är bara moi som ska utfodras. Billigt blir det ju förstås, men ärligt talat inte särskilt kul.

Ingen skulle förresten bli mindre förvånad än jag, om det av ovan nämn­da orsak plötsligt växer ut stjärtfjädrar på gumpen och sporrar på hälarna. Fast någon äggläggning blir inte aktuell. Den tiden är sedan länge förbi.

Because I’m bloody well worth it!

JÄVLA SKITDAG IDAG. En riktigt typisk två bitar morots­kaka till efter­middagskaffet-dag. Och en halv bit till på kvällen.

Så vadan detta usla humör? Jo, ser ni, idag fick jag veta

... att FPA bemött min polisanmälan precis som väntat. De har förstås bestridit att de på något vis som helst ägnar sig åt något så fult som ett lagstridigt förfarande. Och så klämmer de förstås i med samma: ”Vi har redan vid flera tillfällen upplyst Backlund om hur bostadsbidraget beräknas och om att det är social- och hälsovårdsministeriet som stif­tar lagarna” och bla bla bla, som de redan tidigare serverat JO den 1 juni.

... att jag var korkad som gjorde min anmälan till Ålandspolisen och inte gick direkt Centralkriminalpolisen, eftersom ärendet enligt riks­åklagarämbetets föreskrifter är ett brottmål som är viktigt ur sam­häl­lets synpunkt (mer specifikt: ”brott som begåtts av personer i be­ty­dan­de samhällelig ställning, om ärendet uppvisar drag som kan rubba förtroendet för likställdheten mellan medborgarna eller det straff­rätts­li­ga systemets funktion”)

... att samma myndighet, ovanpå de redan fem månader som förflutit sedan de till JO gav sitt rappakaljasvar, har beviljats ytterligare två veckor respit för att reda ut hur tusan det ligger till med deras jävla bostadbidragsberäkningar. Vilket väl i och för sig kan ses som positivt, för det tyder ju på att något är på gång i hufvudstaden.

... att Pensions-Alandia skiter totalt i sina kunder, eftersom de inte lyckas få fram de protokollkopior som jag behöver för mitt över­kla­gan­de till Försäkringsdomstolen eller ens meddela mig om att det är på G. Fast, va’ fan, det visste jag ju redan.

Och handen på hjärtat, vad skulle väl folk som hös­tar in en bruttolön på 107.000 eller 223.000 euro/år bry sig om en sjuk och halvgammal kärr­ing, som under samma tidsrymd förväntas överleva på ett netto på 8.420 euro? Inte ett jota, det är då ett som är säkert. Och av de där 8.420 pengarna har jag väl vid det här laget spenderat några hundra på kopieringspapper ... :o(

Jag har en bestämd känsla av att det blir två kakbitar imorgon också.

Om att ta det säkra före det osäkra

JUST NU KÄNNS det som om papperskriget som pågår på flera fronter samtidigt kommer att bli min för tidiga död. Då känns det gott att veta att det kommer att finnas åtminstone en julklapp från mig till Lilla A.

Sen kan jag rapportera om ett lustigt (nåja) fenomen i samband med den nyligen påbörjade tre veckor långa antibiotikabehandlingen av min neuro­borre­lios. Plötsligt känns det nämligen som det ”småkokar” inuti mitt vänst­ra knä, samma knä som jag haft det lite värkigt och små­be­svär­ligt med i sisådär ett halvår.

Måhända är det de små spiroketuschlingarna som sjuder i sitt eget spad..?

Oj, oj ... OJ!

JAG VAR VISST lite okoncentrerad när jag skrev gårdagens inlägg, för av någon anledning glömde jag bort att för handen ligger, förutom det redan nämnda och såvitt jag kan bedöma, både marknadsföringsbrott och grovt bedrägeri.

Det oaktat, så har det som från början var planerat att bli en enkel an­mälan till försäkringsnämnden vid en grundligare granskning bytt skep­nad från tvistemål till brottmål.

Jesus, Josef och Maria, is there never going to be an end to all this shit??

Oj, oj ...

JAG HAR LÄST, räknat och ritat diagram den senaste tiden. Nu har jag börjat få struktur på materialet.

Oj, oj, Aktia (dvs Liv-Alandia), det var ett korkat bra försök. Men ack och ve, vad ni kan känna er rökta. Försök till förskingring [av frivilliga pen­sions­försäkringsbesparingar] är enligt strafflagen ett riktigt allvarligt brott:

5 § (24.8.1990/769)
Grov förskingring
Om vid förskingring

1) föremål för brottet är synnerligen värdefull egendom eller penningmedel till ett stort belopp,

2) den drabbade, med beaktande av hans förhållanden, åsamkas synnerligen kännbar skada eller

3) gärningsmannen utnyttjar sin särskilt ansvarsfulla ställ­ning,

och förskingringen även bedömd som en helhet är grov, skall gärningsmannen för grov förskingring dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

I fråga om försök tillämpas på motsvarande sätt vad 4 § stad­gar om försök.

Sug på den en stund ni. Sen kan ni ju färdigt singla slant om vem hos er som ska få bära hundhuvudet. Och så var det det där med brott mot tystnadsplikten, avtalsbrott och missbruk av förtroendeställning. Men, vad fan, det tar jag när det blir så dags.

”Fantabulous”

Jag har fått recept på borreliaantibiotika. 1,5 g/dag i tre veckor, brrr...
Det har skickats remiss för rehabiliteringsutredning i Åbo. Med fyra års fördröjning, men dock.
Nya Åland ringde just och bad om recensionsex av ”60+ och singel”.

Trist att jag inte orkar bli glad.

Men det blir säkert bättre efter Amoxinkuren.

Väl?
 

Meddelande

Ryktet och alla eventuella spirande hopp om min hädanfärd demen­teras respektive grusas härmed. Kärringen är fortfarande vid liv, till förtret för många. Men borreliosen är fortfarande, drygt två månader efter diagnos, inte kommen under behandling, så man gör helt klart vad man kan för att få det onda krutet att förgås.

Pilutta er!

Edit kl. 17:09
Efter att under dagen ha ägnat onödigt mycket av min tid åt att pro­du­cera c. 1,8 kg ny ammunition (i form av kopior, kopior och ännu fler ko­pior) till det kontinuerligt upptrappade papperskriget slogs jag under middagen av en insikt:

Den enda juridiska handling jag t.v. inte har kunnat prestera – den enda som gissningvis skulle ha någon önskvärd effekt, fast det vete fan – är en dödsattest. Med mindre än att man kan dunka en sådan i bordet tycks det vara en teknisk omöjlighet att som ”försvarsadvokat” i den justitiemordsbenägna ”hälsodomstol” jag hamnat i ha en rimlig chans att leda i bevis att man är sjuk.

Men tro fan inte att jag ger mig.

Och idag gick deadline för FPA och deras svar till JO respektive polis­myn­digheten. Nu ska det bli ryysligt spännande att få ta del av vilka amsagor som presterats som förklaring till att man bryter mot lag. Japp, det ska det sannerligen.

Totalt sammanbrott

Får se när jag återkommer. Först måste jag smälta vad som sades vid dagens telefontid, för just nu är jag förstummad.

Om att ta det kallt – eller snarare om att inte lyckas så bra med detsamma

INTE ÄR DET mycket att skryta med jämfört med vad som långt tidi­gare kommit över norra Sverige och Finland, men det är kornsnö, inte frigolit.

Det börjar bli kallt, utomhus. Inombords kokar det, både av ilska och av en borreliainfektion Stage 2, som befinner sig i en aktiv fas.

Igår räknade jag ut att jag sedan smittan 2005 (eller rentav tidigare) har träffat minst tretton (!) olika läkare. Tretton olika läkare, som var och en fått sig serverad hela min armslånga lista med kufiska (men för borrelios utmärkande) symptom. Tretton olika läkare, av vilka ingen kommit på den strålande idén att testa för detsamma.

Always look on the bright side of life heter det. Jomenvisst! Det är såå kul att ha förlorat ett sedan 20 år inarbetat eget företag. Det är himla skoj att ha blivit av med två tänder helt i onödan. Det är enastående underhållande att Lilla A fått uppleva en tonårstid i fattigdom. Det gör mig överlycklig att veta att jag antagligen för all framtid förlorat stora delar av min kognitiva förmåga. Jag formligen jublar av lycka över att sparkapitalet för Lilla A:s högskoleutbildning är förbrukat. Jag gråter av glädje över att i åratal ha blivit nonchalerad, ifrågasatt och fått ett försumligt bemötande.

Ja, ni får faktiskt förlåta mig, men jag har i det här skedet liite svårt att skönja the bright side. Det skulle i så fall vara, att jag själv, lekmannen och patienten, till slut insisterade på en prov­tag­ning för borrelia. Och att jag i ett något tidigare skede inte gav mig, utan tjatade mig till en bentäthetsmätning.

Jag skrev nyligen, i ett helt annat sammanhang, att ÅHS är en nutida kopia av regalskeppet Wasa. Man har byggt för mycket på höjden och lastat för tungt i toppen, vilket gör skorven rank. Alltsomoftast får man en känsla av att patienterna inte är mycket mer än den barlast som ska se till att alla på övre däck kan segla vidare.

Detta står jag för, all the way. Om ock på svaga, bensköra ben och saf­tigt susig i luvan.

Mer att läsa: Läkartidningen nr 47 2011

Ordlös onsdag

Tack till dig, J från Sverige, som sedan igår undertecknat petitionen! Det är direkt pinsamt att så få finländare får det gjort.

Edit kl. 18:35
Stort tack även till Annette, också hon från Sverige, för hennes un­der­skrift under e.m.

Edit kl. 21:37
Och följande tack går även det till en svenska: Agneta, som skrev på utåt kvällen.

Kom igen nu, alla finländare! Det här liknar ju ingenting, att folk i vårt västra grannland inser vikten av protestlistan och undertecknar, me­dan den för vars framtida sociala skydd petitionen startats inte skriver på. Att våra grannar i västerled utan tvekan är bättre på att knåpa ihop vinnande melodifestivalbidrag må väl vara sin sak, men herregud, i den här frågan ska vi väl ändå kunna vara bäst..?

Mumbojumbo på högsta nivå

DEN 17 OKTOBER publicerade social- och hälsovårdsministeriet sitt nya åtgärdsprogram för utveckling av försäkringsläkarsystemet. För närvarande finns det tillgängligt endast på finska. Det består av myck­et blablabla och förslag, men det som framför allt sticker mig i ögonen är följande:

”Todettakoon, että suurin osa hakemuksista hyväksytään. Esimerkiksi vuonna 2011 työeläkejärjestelmässä kolme neljästä työ­kyvyttö­myys­eläke­ratkaisusta oli myönteisiä päätöksiä. Vakuutuslääkärijärjestelmä, jossa päätökset tehdään pääsääntöisesti kirjallisten selvitysten pe­rus­teella, on perusperiaatteiltaan toimiva ja tarpeellinen. Järjestelmää kohtaan koettu epäluottamus on kuitenkin valitettavan yleistä.”

Översatt till svenska:

”Det bör noteras att största delen av [invalidpensions]ansökningarna godkänns. Inom arbetspensionssystemet var t.ex. under år 2011 tre av fyra beslut i invalidpensionsärenden positiva. Försäkrings­läkar­sys­temet, inom vilket besluten som regel fattas på basen av skriftliga ut­låtanden, är till sina grundläggande principer fungerande och till­räck­ligt. Det är dock beklagligt allmänt med ett bristande förtroende för systemet.”

Visst låter det fiiiiint? Tre av fyra ansökningar godkänns. Men stanna upp en stund och tänk efter. Hur stor andel av dessa tre är an­sök­ningar som godkänns vid första ansökan? Hur många är tvungna att besvära sig till besvärsnämnden för arbetspensionsärenden? Och hur många av dem är ytterligare tvungna att gå till försäkringsdomstolen – kanske rentav ända till högsta förvaltningsdomstolen – innan han eller hon får rätt?

Det skulle vara oerhört intressant att få se faktiska siffror för hur långa handläggningstiderna för de godkända ansökningarna är. Ett år? Tre år? Fem??

Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Och med posten idag anlände, som väntat, Aktias (dvs numera Alan­dia-Bolagens) fortsatta krångel med min ansökan om premiebefrielse, som är gjord helt i enlighet med deras egna försäkringsvillkor. Gissa hur trött jag blir ...

Samtidigt kom också den av mig begärda kopian av remissen till second opinion avseende endokrinologisk bedömning. Dock inte förrän jag – inte ett dugg förvånande – varit tvungen att påminna om att jag bett om den.

Men säg mig, varför är jag inte heller det minsta förvånad över att det i denna hela tolv rader långa* remiss finns två rejäla felaktigheter? Bör­jar jag månntro bli lutt­rad..? Det ena felet är dessutom riktigt stort: cystan jag har i epifysen (tallkottkörteln) har i remissen plötsligt flyttat över till kompisen intill, hypofysen.

Slutsats: jag ska nog tacka min lyckliga stjärna för att jag inte gav mig förrän jag lyckades genomdriva den här remitteringen till annan läkare.

* Ironin gick hem där, va’?

Nystickat

NY HALSDUK, EN helt vanlig och inte någon snood, av ett lejongult bomullsgarn med inslag av mjuk och glansig viskos. Inte så illa, va’? Såväl hals­du­ken som stickbeskrivningen kommer så småningom att finnas till salu på Etsy.

Ryggen värker där kanylen gick in vid torsdagens lumbalpunktion, skall­benet känns 1½ nummer för trångt och Gröna Lund har placerat en ny åkattraktion mellan mina öron. Läget kunde vara bättre.

Affischeringsförbud..?

JAG HAR GJORT en märklig upptäckt: alla offentliga anslagstavlor i Mariehamn är som bortblåsta. När har de försvunnit och varför??

Och skitvädret fortsätter. Fast vid närmare eftertanke är det lika så bra, eftersom den närmaste veckan kommer att vara vikt för ett över­klagande till försäkringsdomstolen.

Denna information är i första hand riktad direkt till er, Pensions-Alandia, så att ni inte för ett ögonblick ska inbilla er att kärringen har givit upp. Rätt ska vara rätt, om det så ska inne­bära överklagande ända upp till högsta förvaltningsdomstolen.

För nu är det så här, ser ni, att bara för att resultaten från de av er förordade, neurologiska undersökningarna inte påvisat något är detta inte liktydigt med att tanten är kurant. Neurologi och endokrinologi är nämligen två helt skilda specialiteter. Och att man verifierat inte lider av en psykiatrisk åkomma betyder inte att man är im­mun mot sjuk­dom(ar) av somatisk natur. Ex: trots att du inte haft stroke kan du få diabetes och man behöver faktiskt inte lida av para­noid schizofreni för att råka ut för ett benbrott.

Liten ordbok, som en hjälp på traven:

neurologi´ (nylatin neurologi´a, av neuro- och -logi), läran om de cent­rala och perifera nervsystemens sjukdomar.

endokrinologi´, läran om de endokrina organen.

endokri´na organ (av endo- och grekiska kri´nō 'avsöndra'), körtlar som bildar hormoner och insöndrar dessa till blodet. Hormonerna ut­övar sin verkan i andra endokrina körtlar och i andra vävnader i kroppen.

psykiatri´ (nylatin psychiatri´a, av psyke och grekiska iatreia [-trεi´a] 'läkekonst'), själsläkekonst, medicinsk specialitet som har psy­kiska störningar, deras yttringar, orsaker, behandling och före­byg­gande som ansvarsområde.

soma´tisk, kroppslig; som har med kroppen att göra.

idiot [-o´t] s. -en -er · (vard.) dumbom

F’låt!

DET HAR VARIT lite mycket jämmer och elände den senaste tiden; onödigt mycket om allt pågående tjafs med myndigheter och annat pack. För detta ber jag om ursäkt, även om jag samtidigt tycker att det är av högsta vikt att förmedla informationen om att det är möjligt att få saker till stånd, bara man är tillräckligt enveten.

Men nu ska jag försöka skärpa mig och flytta fokus till roligare före­teelser i Livet. Åtminstone för en stund. Och då är en riktigt rolig sak att utlåningstakten för ”60+ och singel” inte har minskat under den se­nas­te månaden fastän antalet låneställen inte ökat sedan sist, och detta fortsättningsvis utan en tillstymmelse till marknadsföring eller någon recension i våra lokaltidningar.

Tio nya lån på fyra veckor är mer än jag vågat drömma om och t.v. är det bara vid Hammarlands kommunbibliotek som ingen lånat boken. Hm..? Inte är väl hammarlänningar mer humorbefriade än andra?? *förvånad*

Annars kan jag rapportera, att funnes det ett Nobelpris för dåligt vä­der skulle Åland ligga bra till i år. Maken till regnig höst ovanpå en regnig sommar har jag sällan upplevt. De få stunder man skymtar blå himmel och en gnutta sol hinner man bara tänka att det skulle vara skönt med en promenad förrän regnet står som spön i backen. Man lyckas ju för farao inte ens få på sig skorna före nästa skyfall :o/

Soffan och stickning tycks bli den entoniga melodi som gäller i år, ack­ompanjerat av regnets taktfasta trummande mot plåttaket. Och idag har jag i ett anfall av moderlig sinnesförvirring utlovat hemlagad pizza till middag. ”För dumt huvud får kroppen lida”, brukar man säga, och det är då så sant som det är sagt.

Stort tack till den anonyma människa som igår skrev på petitionen mot försäkringsdiktaturen i Finland. Och årtiondets största riskvast till den/dem som systematiskt plockar ner papperet med uppropet
från S-Markets anslagstavla.

Tappat & klart

I’M ALIVE, MEN väger mindre än imorse efter tömning både här och där. Förutom ett antal milliliter spinalvätska har jag gett ifrån mig en avsevärd mängd blod också, för nu är minsann Ruckelhäxan upp­gra­de­rad till en del av borreliaforskningen. För si, borreliaantikroppar fanns det, alldeles som jag förutspått, i det i övrigt kristallklara och fina ”bak­vattnet”.

Väl hemkommen efter två och en halv timme på sjukhuset väntade mig ett häpnadsväckande mejl i inboxen: plötsligen erbjuds jag av Ålands hälso- och sjukvård en betalningsförbindelse för den av dem själva, i flera repriser under snart fyra år (!) förordade grundliga reha­bi­li­te­rings­utredningen vid arbetsklinik.

I fyra år har mitt hälsotillstånd kontinuerligt försämrats, i fyra år har jag tvingats försörja mig och mitt barn på en inkomst under exi­stens­minimum, på fyra år har jag inte kunnat betala in något för min fram­tida pension, under fyra år har jag varit tvungen att förbruka det ynk­ligt lilla kapital jag med blod, svett och tårar förmått gneta ihop för min dotters kommande universitetsstudier och framför allt, mitt drygt 20 år gamla, egna företag har dött på kuppen.

Naturligtvis accepterar jag erbjudandet om betalningsförbindelsen, idiot är jag ju inte. Men att det kommer att bli rättsliga efterverkningar, det kan ni vara jävligt så säkra på.

Pang!

LUMBALPUNKTION PÅ MORGONEN. Hörs jag inte av under dagen gick någonting fel.