Trädgårdsaktuellt

FORTSÄTTNINGSVIS ÄR DET ingen riktig vårvärme här i skär­går­den. Men nät­terna är inte fullt så kalla mera, så växtligheten är på gång även om det går trööögt.

Förutom vildväxande nunneört och vitsippor i min moss- & gräsmatta finns det också några enstaka gullvivor. Ännu har de inga stjälkar, men gott om blomknoppar!


Gullvivan (Primula veris), Ålands landskapsblomma och i Sverige När­kes, är en av de finaste vild­blom­mor­na jag vet. Den, om någon, väck­er barndomsminnena till liv. Till skol­av­slut­ningen brukade vi plocka stora fång och dekorera festsalen, och så fick ju ”fröken” alltid en stor bukett förstås.

Men, vafalls! En katt bland hermelinerna – detta är ingen gullviva! Hm, vad kan det månne vara? Den har jag inte sett förut. En primula ser det ju ut som, men vilken sort? Jordviva, maybe..?


Pärlhyacinterna är nästan fullmogna nu. Ett par dagar till med sol så slår de ut och slutar se ut som snörpiga gamla tanter.


Det kan man däremot inte säga om tulpanerna. Mer än så här finns det tills vidare inte i blomningsväg. Gammaldags enkel och röd ska den här bli vad det lider.


Bellisen, tusenskönan, blommar istället desto mer allaredan. Till den här arten hyser jag en form av hatkärlek. Den är söt som bara den, men har en obehaglig förmåga att ta över både i rabatter och gräs­mattor.


Det här ska så småningom växa till sig till ståtliga krolliljor. Dem fick jag av herr K förra sensommaren, så jag ser fram mot att se hur de gillat flyttningen från hans gamla lantställe till min stadsrabatt.


Och löjtnantshjärtat har överlevt vargavintern. Ifjol var den här plan­tan jättestor, så jag hoppas att den inte tagit stryk av kylan utan växer sig lika ståtlig även den här sommaren. Just nu liknar det mera på en fingersvamp, eller hur?


Värre kan det vara med mina två, små vinstockar. Även om de är sor­ter som ska vara härdiga här i min växtzon är jag inte så säker ... Kan detta månne vara ett färskt bladanlag? Och är det Zilga eller..? Noll koll, kallas det ;o)


Bättre ser det ut med mina två amerikanska blåbärsbuskar! De går mot sitt andra år här hos mig, så de är fortfarande rätt små. Men det blev en bra tillväxt ifjol, så jag hoppas på något fler än tio bär i år :o)


Vad som verkligen inte dukat under för kölden är åkerfräken. Det är med andra ord dags att hårdträna på att gilla läget, för detta otyg går det inte att bli av med.

Men vet man med sig att samma växt hängt med sedan di­no­sau­rier­na gick omkring här på jorden, då i form av många meter höga ”träd”, så inser man också att det inte är någon mening i att försöka utrota dem. ”Gilla läget” är klart lugnare för nerverna ;o)


Vem som ska gå vinnande ur kampen om min magra gräsmatta är ovisst. Blir det mossan, fräken eller rentav uppstickaren kirskål? Spänningen är oliiidlig!