Sällsynt släktträff

UNDER GÅRDAGEN HADE jag kärt och sällsynt besök av min 77-åriga moster och hennes dotter, en av mina fyra kusiner. Trots att det geografiska avståndet inte är oöverstigligt, jag på Åland och de i Åbo respektive Helsingfors, blir det inte att träffas mer än en eller högst två gånger per år. Ibland ännu mer sällan.

Oftast blir det inte mer än någon timme över en eller ett par koppar kaffe och lite glass eller en kaka, men den här gången hade jag be­stämt mig för att de skulle bli bjudna på något mer substantiellt. Och detta ”något” blev hemlagad pizza, hemlagad pizzasallad, hemlagad kladdkaka och till denna två sorters hemlagad glass.

I efterskott inser jag att min ambitionsnivå var flera pinnhål högre än min nuvarande faktiska förmåga att hålla flera bollar än en i luften samtidigt. Allra helst som jag av någon korkad anledning fick för mig att samtidigt baka matbröd ... och städa badrummet ... och damm­suga huset ... och ... Ja, ni hör väl själva hur idiotiskt det låter?

Addera sedan att släkten talar finska och jag svenska, och att ingen av oss behärskar den andras modersmål mer än hjälpligt. Efter av­klarad middag, kaffedrickning och kontaminasammanblandat finsk­svenskt prat i närmare tre timmar hade det rudiment som återstår av min hjärna i princip nått kokpunkten, och när jag vinkat hej då åt släkten stämplade personalen på huvudkontoret ut helt och hållet för dagen plus att någon drog ner rullgardinen.

Men jag tror att de tyckte att maten var okej, kakan och glassen lika­så. Så då kanske det är värt att vara lite tom[mare] i bollen någon dag efter­åt? Det är ju trots allt ett helt år kvar till nästa gång.


Fina presenter fick jag i alla fall: en stor duk av härliga, somriga Marimekkotyget ”Hedelmäpeli” (Fruktspel), läckra Marimekkoservetter med mönstret ”Unikko” (Vallmo) och två fräscht rosa ljus i glas.

Släktens damer är helt på det klara med mina preferenser, om det råder det ingen som helst tvekan – och gudars, vad gulligt av dem! :oD