onsdag 17 november 2010

Vi vandrar vidare

VÄDERPROGNOSEN LOVADE UPPEHÅLL idag trots att morgonen började på det här viset:


Vi bestämde oss därför för att kliva på samma levada som vi började på för någon dag sedan, Levada dos Piornais.

Här och där viker smala trappor eller gångar av från själva levadan. Oftast leder till privata fastigheter, men ibland också till en allmän väg högre upp.


Längs vattenvägen är det frodigt. Ställvis växer bland annat pe­lar­gon, kroton och penningträd bredvid varandra, växter vi är vana vid att se bara i krukor där hemma.


Och så förstås bananer! Bananer, bananer och åter bananer. Men några ekologiska odlingar är det inte riktigt fråga om, eftersom de odlas i stora mängder precis bredvid de livligt trafikerade vägarna.



Dagens sträcka klättrade ganska högt. På några ställen tyckte jag faktiskt att det var lite obehagligt, eftersom det helt saknades någon form av skyddsräcken.



Men den höga höjden eller den smala betongremsa man har att gå på hindrar inte galningar från lokalbefolkningen att ägna sig åt jogg­ning!


Personligen blir jag ganska mör bara av att gå. Då är det skönt att lägga sig ner med en ljudbok inpluppad i öronen när man kommit ”hem” igen :o) Men nu är jag utvilad, pigg och redo för första mid­da­gen vi kommer att äta på hotellet. På onsdagar är det buffet med lokala rätter från ön, så det ska bli spännande!

tisdag 16 november 2010

Vi bekantar oss med djurlivet

INGEN SOLUPPGÅNG ÄR tills vidare den andra lik och alltså precis lika omväxlande som väderleken. Och ibland är det måsar som seglar förbi, ibland fladdriga duvor.


Denna dag skulle vi än en gång in till centrum, för herregud, jag kan väl inte ha varit till Madeira utan att fotografera deras fula espada-fisk!?

Fast, det är klart, vi behöver inte lämna hotellet för att kunna fasci­neras av ”okända djur”, i det här fallet en tusenfoting som mäter hela 5-6 cm i strumplästen. Sådana bor det tydligen i planteringen längs vår balkong. Däremot är det ont om insekter i övrigt, inte ens flugor finns i något störande antal.


På väg mot Mercado dos Lavradores och min reincheck med espadan passerade vi en farbror som lite skuldmedveten satt och matade du­vorna ...


... och på ett torg låg en jycke och slafade i allsköns ro. Lite här och där springer det lösa hundar omkring och hur de överlever mitt i stan i den både snabba och täta trafiken är mer än jag kan begripa.


Så kommer då äntligen bilder på de groteska firrarna. Mycket kan man säkert säga om dem, men vackra är de inte. Kolla ögonen!



Sen får man ju inte glömma ett av de vanligaste kreaturen här på ön: turisterna. Just idag var det gott om dem, eftersom Royal Caribbeans m/s Adventures of The Seas angjort Funchal under natten. Stan kryl­lade därför av turista americaniensis, men här och där hördes både svenska, norska och finska också. Det ska föreställa lågsäsong här just nu. Påminn mig därför om att jag inte ska besöka orten när det råder högtryck!


Sista bilden för dagen blir från hotellbalkongen, varifrån man har en perfekt utsikt över fiskebåtar och andra flytetyg som tuffar förbi. Den här hade tydligen fått bra fångst, för i dess kölvatten var det tjockt med gapiga måsfåglar.


Sen har jag faktiskt, hör och häpna, shoppat lite idag. Det ska ju bli växthus till nästa odlingssäsong, så varför inte förbereda sig i god tid? Ja, vadå då? Vi är ju trots allt i mitten av november redan ;o)

måndag 15 november 2010

Vi finner oss i vädret

DAGEN GRYDDE ÄN en gång över Madeira. Islas Desertas badar i morgonsolen och måsarna glidflyger på uppvindarna.


Och vindar är det! Så pass att badvakterna hissat gul flagg. Det blev alltså ingen dag med solbad, varken på balkong eller poolside. Vi tog istället hotellets beställningsbara shuttle taxi in till centrum. Målet var stadens saluhull, Mercado dos Lavradores, för att begapa överflödet av frukt, grönsaker, fisk och en myckenhet blomster. Och grattis, na­turligtvis glömde jag kameran på hotellet :o(


Reser man med lätt packning betyder det att man ibland får ta sig an vissa husmorssysslor, hotellboendet till trots. Fattar in­te varför jag inte tog med mig två par jeans. Men ett par väger ju i princip lika myck­et som en halva madeira, så det kanske inte var alldeles korkat trots allt..? ;o)


För tillfället vilar P middag. Tror jag ska följa hennes exempel, så boa noite på er allihopa!

Veckans Vanartiga Vers #31

Gifta Greta ifrån Gislaved
har en mus som är lite ur led.
När det ska bära till
blir det alltid sån’t spill,
för se, makens är också rätt sned.


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

söndag 14 november 2010

Vi uppfinner drinkar

”SÄTT UPP DET på rummet!” är väl inget jag är direkt van vid att sä­ga, men här är det så det går till. Vi skulle slå på stort och ta en drink i hotellets utomhusbar på eftermiddagen. Jag hade ställt in mig på en caipirinha, men se det gick inte. Ingen lime, ingen rom.

Men pojken i baren var väldigt tillmötesgående, så vi uppfann en ma­deiransk variant. Istället för lime blev det citron och i brist på rom fick det bli madeiransk snaps. Smaken? jOoodÅ, hElT oKeEj ... :o)


Nu håller solen på att gå och dränka sig, vi ska vila en stund och låta madeirinhan sätta sig och sen blir det till att klä upp sig för middag på stan. P bjuder. I like turning 50! ;o)

Vi firar till fots


DAGEN BÖRJADE INTE så där jättetoppen, men efter några timmar fick meteorologernas dystra spådomar stryka på foten, för vädret slog om och bjöd på strålande sol efter frukost!

Vi tog tillfället i akt och krängde på oss ryggsäckarna för att söka upp en närbelägen levada för en liten promenad. Här demonstrerar vä­nin­nan P en av de lättare sträckorna.



Utsikten gick inte av för hackor, och då hade vi ändå inte klättrat så himla högt. Nere vid stranden ser man vårt hotell (till höger om den tegelröda byggnaden).


När vi svettat oss hem blev det födelsedagslunch på balkongen. En överdådig historia, inte sant? Men den lokala korven var fantastiskt god :o)


Strax därefter dök den upp, födelsedagstårtan från hotellet, som mer resvana bekanta förvarnat om att jag kunde vänta mig. Om den inte ska ta sträckan till magen tur & retur får den vänta i kylen tills imor­gon. Man blir nämligen vansinnigt mätt på köttig korv, bröd och pal­miers (en sorts kakor).


Fast nu är det hög tid för siesta, för latmasken måste ju få sitt den också. Sen får vi se hur mycket mera femtioårsfirande det blir över­hu­vud­taget. Man blir rätt mör av frisk luft, sol och motion.

*gäääsp!*

Vi har noterat en liten skillnad

VINHO VERDE, DET speciella vinet för Madeira, finns att köpa även hemmavid. Sortimentet är dock väldigt begränsat på Alko, i motsats till här, där urvalet är häpnadsväckande brett.

En fullständig nyhet för mig, den sanna vinamatören, är att vinho ver­de finns både som vitt, rött och rosé. Inte för att jag fattar hur verde, grönt, kan bli rött, men de vet säkert vad de pysslar med ;o)


Härovan är två av mina favoriter, Gazela och Gatão, som är de sorter jag brukar köpa hemma. Fräscht spritsiga och med en hanterlig al­ko­holhalt på bara 9 %. Hemma kostar de 7,29 respektive 7,50 för en sjuttiofemma, här är priset 2,99 per pava. Vad trött man blir :o/

lördag 13 november 2010

Vi har stenkul

GÅRDAGENS PROGRAM INNEHÖLL en promenad västerut. Hotellet har praktiskt nog en gångstig som ansluter direkt till strand­pro­me­na­den nedanför hotellkvarteret.


Vårt hotell, Madeira Regency Cliff (uppe till vänster), ligger högt. Un­der­tecknad har vissa problem med att programmera om hjärnan att fatta att receptionen ligger på sjätte våningen och att jag alltså mås­te ta hissen ner när jag ska till rummet, som finns på andra våningen. Passeio Público, promenadvägen, löper rakt nedanför hotellet.

Här är vi nästan framme vid vårt mål, stranden Praia Formosa:



Sista biten går genom en tunnel i det vulkaniska berget:



Och i slutet av denna kliver man rätt ut på en lååång strand med rund­sli­pade stenar; rena Eldorado för en stengalning som jag. Det är tunnelmynningen som skymtar i bakgrunden.






På kvällen provade vi den för Madeira typiska fiskrätten espada, som i den form jag serverades den mest påminde om väldigt blöt torsk. Jag slog med andra ord inga kulinariska kullerbyttor av hänförelse, men magen blev mätt.

fredag 12 november 2010

Vi kollar omgivningarna

BLAND DET FÖRSTA vi stötte på här på Madeira under gårdagens fotvandring in till centrum var förstås lokalbefolkning. Fast jag hade väl inte riktigt föreställt mig att de skulle vara fullt så små, fyrbenta och snabba.


Och så har jag hittat banken i mitt liv! ”Private banking” är deras grej, och det passar ju bra för jag har funderat alldeles ryyysligt på hur jag ska investera det jättelika rehabiliteringsstöd jag får. Att banken sedan heter Banco Espirito Santo, den helige andens bank, gör ju att man får än mer förtroende för deras förmåga att placera ens pengar på ett lukrativt sätt. Eller..?


Idag ser det inte ut att bli lika fint väder som igår. Atlanten uppvisar tydliga tecken på att regnet är i antågande. Men inte gör det mig nåt! Garn och virknål finns självfallet i bagaget, så jag behöver inte få lång­tråkigt även om det öser ner ;o)

torsdag 11 november 2010

Vi går ut löst


Solen går upp över Funchal. Otroligt att sitta på balkongen och be­skå­da detta, när vi i går morse stod i snömodd och småspiksregn vid Ar­landa ...


En försmak av de kommande två veckornas mest naturliga pose. At­lanten, mera Atlanten och så lite Atlanten till så långt ögat når. Och ett långt stenkast nedanför bränningarna som slår mot lavaklipporna.


Sen finns det en viss risk för att jag lägger på några kilon. Vilken fru­kostbuffet, alltså! Men nu ska vi ut och ”göra stan”, så jag mo­tio­ne­rar säkert bort det jag skuffade in.

Tack till alla er som önskat mig en bra semester! Jag ska verkligen göra mitt bästa för att det ska bli precis det. Nya rapporter följer i den mån det något svajiga trådlösa bredbandet på rummet tillåter det.

onsdag 10 november 2010

”Up, Up And Away!”

Planet avgår kl. 07:55 svensk tid och vi når vår destination någon gång på ef­ter­mid­da­gen, kl. 16:25 lokal tid, om tid­ta­bel­len håller. Jaha, och var är det då? und­rar för­mod­li­gen nå­gon, kans­ke med en viss irri­ta­tion. Haha, den ka­ra­mel­len ska jag allt su­ga på en stund till! Men om du ab­so­lut in­te kan tå­la dig kan du klicka på den här län­ken: X.

tisdag 9 november 2010

”She’s Got A Ticket To Ride”

SNART ÄR DET dags. Imorgon bär det iväg på riktigt. Laptoppen föl­jer med, så någon rapport lär det säkert bli, men i första hand ska jag försöka komma igång igen med skrivandet av ”Livet leker, liket le­ver”. Frio adeus, olá calor!


Och så ett litet meddelande till dig/er som eventuellt planerat att passa på att dansa på bordet medan katten är borta:

Tre sinsemellan olika personer är vidtalade att vid oregelbundna mel­lanrum dyka upp för att kolla att inget händer med ”Rucklet” i min frånvaro. I och med den nyliga stölden kommer även ordningsmakten att hålla ögonen på kojan.

Och så pricken över i:et: en rörelsedetektor med ett antal sensorer är installerad och kommer att ställa till ett sjujävla oljud och starta blinkande, röda lampor i händelse av att någon obehörig utan till­gång till rätt kod tar sig in i fastigheten.

måndag 8 november 2010

165

165 EURO*, SÅ mycket kostar det att plocka om tre låscylindrar och få tre nya nycklar. Så tack så jävla mycket, du som roat dig med att stjä­la min reservnyckel!

Hoppas du kommer att ha riktigt mycket glädje av den, nu när du än­då inte kommer att kunna använda den för att ta dig in i mitt hem.

Händelsen är polisanmäld.

* drygt 1.500 kronor

Veckans Vanartiga Vers #30

En ormtjusaränka från Goa
om natten hörs yla och oa.
En så’n sorg, suckar ni,
men se, då får ni tji,
för maken hon bytt mot en boa ...


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

söndag 7 november 2010

Obehaglig upptäckt

IKVÄLL UPPTÄCKTE JAG att vårt s.k. nyckellås har försvunnit från gården! ”Nyckellåset” är en smart pryl. Det ser ut som ett ordinärt hänglås med låsbygel och fungerar på samma sätt som ett sådant, förutom att man inte låser det med en nyckel utan med en fyrsiffrig kod.


Den största skillnaden är dock att själva låshuset är delvis innantomt. I det utrymmet kan man förvara en reservnyckel till sitt hus och se­dan låsa fast hela låset runt någonting utomhus, t.ex. runt brand­ste­gen.

Så var det gjort hos oss, men nu är alltså hela låset borta! Eftersom jag inte haft behov av att använda reservnyckeln själv mer än en el­ler två gånger under de fem år jag bott i ”Rucklet” kan jag inte med säkerhet säga när det har försvunnit. Kanske igår, kanske för flera månader sedan. Men borta är ”Nyckellåset”!

Det här känns inte kul. Ska nog sova med en kökskniv på nattygs­bor­det i natt. Just in case, eftersom det där ute således finns någon som går omkring med en nyckel till oss.

Det makalösa i det hela är att man behöver en minst sagt rejäl bult­sax för att klippa av bygeln av rostfritt stål (vete tusan om det funkar förresten), al­ternativt kapa med vinkelslip eller stå och gneta med en järnfil. Vem fan har gjort något sånt? Och framför allt när???

fredag 5 november 2010

Klockrent helt enkelt!

UNDER ETT TELEFONSAMTAL igår kväll kom jag och motparten av nå­gon anledning in på tvätt. Hans, inte min. Och då snarare bekymret med att åtgärda tvätt än tvätten som sådan.

På Åland, och framför allt i Mariehamn, finns ett stort antal skolor, bl.a. Sjömansskolan, Högskolan på Åland, Ålands vårdinstitut, Ålands yrkesskola, Ålands handelsläroverk och Åland lyceum. Samtliga har – och vill gärna ha – en hel del studerande från andra orter, t.o.m. från andra delar av världen.

Gott och väl. Utbildning är idag av högsta vikt och att göra Åland till ett kunskapscentrum är helt okej. Men ... om vi då samtidigt skulle se till att vi kan erbjuda nödvändiga praktiska faciliteter vore det väl än­nu bättre? Boendefrågan är en stor stötesten. Här finns helt enkelt för få studiebostäder. Men boendet brukar för det mesta lösa sig, ef­ter­som det finns många privatpersoner som hyr ut rum eller lägenheter.

En kvistigare fråga att lösa är faktiskt något så enkelt som tvätt. Är man studerande har man sannerligen andra hål att stoppa sina mag­ra inkomster i än i trumman på en egen, dyr tvättmaskin! Så går­da­gens samtal ruskade dammet av en av mina gamla funderingar: var­för har ännu ingen driftig själ öppnat en tvättomat här i stan? Sådana finns ju überalles i vår omvärld, så varför inte här..?


Otaliga är de ungdomar som vid varje hemresa släpar med sig kass­vis med smutskläder till mamma (och/eller pappa), eftersom inga tvätt­möjligheter står till buds på studieorten. Detta är ju snudd på skandal ...

En liten tvättomat skulle t.ex. kunna köras igång i anslutning till nå­gon bensinmack, som ändå har öppet ”24/7”. Medan ens paltor snur­rar runt i maskinen kan man bänka sig inne på macken, som numera ändå antagit skepnaden av ett fik/snabbmatställe – merservice för kunden, merförsäljning för företagaren. Perfekt, helt enkelt!

torsdag 4 november 2010

Stentufft!

LITE HÄR OCH där pratas det om fördelen med att baka på sten. Det är bakstenar hit och bakstenar dit, till och med i vår ena lokaltidning. Eftersom jag alltid varit nöjd med resultatet trots bristen på sten att grädda på har det inte fallit mig in att prova. Inte förrän igår.

Ute var vädret blä, inne var humöret i botten och jag kunde inte kom­ma på något bättre att ta mig för än att baka bröd. Brödbak gör mig alltid glad, hur knasigt det än låter.

Så jag satte två av mina vanliga degar, sådana utan surdeg och med bara 25 gram jäst. Medan de jäste fick jag genom köksfönstret ögo­nen på en flat natursten av röd granit, som i flera år stått lu­tad mot varm­kom­pos­ten ute på gården. Varför inte? tänkte jag. Kanske jag ändå skulle ta och testa det där med att grädda på sten?

Sagt och gjort. Ut på gården i hällregnet, in med stenen till diskhon, skrubbaskrubbaskrubba med diskborste och -medel och så in i ugnen i god tid. En 2-3 cm tjock granitskiva behöver minst 45 minuter på sig i 250° för att bli tillräckligt varm.


Och vilket resultat! Bröden steg till hittills oöverträffade höjder och smakar gudomligt. Detta ska jag a-b-s-o-l-u-t fortsätta med, det är det inget snack om. Lite kul är det dessutom att stenen så att säga hör till gården. Någon svindyr ”äkta” baksten från Fina Butiken tarvas alltså inte. En vanlig granithäll funkar synbarligen precis lika bra.

***

Äntligen uppdaterat
Det har tagit tid att få tummen ur, men nu har jag sent om sider upp­daterat min kåserisamling ”Kort & Gott” med de krönikor jag under juli-oktober i år skrivit för Ålandstidningen. Klicka HÄR för att öppna bo­kens pdf-fil i ett nytt fönster.

onsdag 3 november 2010

En känga - med stålhätta - åt Netrauta

SÄG DEN GLÄDJE som varar. Efter att växthuset var beställt och be­talt kom det ett mejl från Netrauta. I detta meddelade de att det min­sann inte blir tal om någon fraktfri leverans till Åland. Jamen, va’ faaan ...

På deras hemsida står det tydligt och klart att det under november är fraktfri leverans inom Finland:
Marraskuun ajan Netraudan verkkokaupassa ei peritä eril­li­siä toimituskuluja, vaan toimitus sisältyy tuotteiden hintoihin. Tarjous on voimassa Suomen sisällä toi­mi­tet­ta­viin tilauksiin.

I översättning till svenska lyder detta som följer:
Under november debiteras inga separata frakt­kost­na­der i Netrautas nätbutik, utan frakten ingår i varornas pris. Erbjudandet gäller beställningar inom Finland.


Såvitt jag vet är Åland fortfarande en del av Finland. Må vara en själv­ständig del, men det oaktat. Och att frakta en vara till Åland kan inte bli dyrare än att transportera den till norra Lappland!

Fy skäms, Netrauta! Efter det här garanterar jag att ni slipper mig som kund i framtiden.

Varför i hela glödheta helvete är det ingenting inom handeln som fun­gerar nuförtiden?!?

tisdag 2 november 2010

Lagom till jul

DRÖMMEN SKA BLI verklighet! När det är 50 % rabatt är det läge att slå till, så nu blir det äntligen ett växthus vid ”Rucklet”. Det är 8 kvm stort, har en 71 cm bred skjutdörr och två takluckor + att sockeln ingår i priset. Och fraktfri leverans är det dessutom!


Nu blir det vatten och bröd hela vintern, men det kan det vara värt för att äntligen kunna odla egna tomater, paprikor, gurkor och så vidare. Det bästa vore förstås, om någon som tänkt sig att uppvakta tanten med blomster eller presenter istället pytsar in en slant som ett litet bidrag till odlarglädjen. Tja, hoppas kan man ju alltid, eller hur?

måndag 1 november 2010

Veckans Vanartiga Vers #29

På Granngården jobbar en karl
som i arbetet reser och far,
och när han är borta
tar frun sin kortkorta,
för bror hans, han är faktiskt kvar.


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

lördag 30 oktober 2010

Ett inte helt fläckfritt beteende

NÄR LILLA A började femman för ett par år sedan fick hon en ny skol­väska, en rymlig och för ovanlighetens skull butiksny Mari­mek­ko­väs­ka. Den senaste tiden har den fungerat som datorväska för hen­nes laptop, och det sista halvåret inte ens som det. Den har helt enkelt legat i ett skåp hemma hos hennes pappa.

Nu fick jag plötsligt för mig att jag skulle ta den i användning för min laptop och bad att få hem den. Lydigt packade hon ner den och bar hit den när hon anlände för sin vecka hos mig.

Men morrrrrr, så arg jag blev när jag fick se den! En av lilla A:s kom­pi­sar har utan att berätta för henne om malören spillt nagellack över den, och sedan gjort ett panikartat försök att utplåna spåren, tro­li­gen med na­gel­lack­bort­tag­nings­me­del. Full av små, ljusa färgfläckar var den, och med den djupt marinblå färgen bortblekt runtom där fläckarna satt. Så här o-fint såg det ut:


Nu har jag själv lyckats avlägsna det mesta av fläckarna med ren ace­ton*, sådan utan olja, och färgat den med Nitor textilfärg. Re­sul­ta­tet blev acceptabelt och den svindyra väskan är åter presentabel, men till en merkostnad om 5,60 euro för aceton och 7,40 för färg. Plus att de två 60°-tvättarna som färgningen kräver inte heller är gratis för­stås.

Men vet ni hur less jag är just nu på föräldrar som inte lär sina ungar att det är mänskligt att fela och att man ska stå för sina misstag? Ett missöde kan vem som helst råka ut för, men att försöka dölja det in­träffade utan att berätta vad som hänt är oförlåtligt. Det tycker jag faktiskt, och absolut när det gäller trettonåringar. Det är ju senast i den åldern – om inte förr – man bör ha fått klart för sig att ärlighet varar längst! I alla fall enligt mina stenålders metoder när det gäller barnuppfostran.

Och nej, det är inte lilla A själv som är boven i dramat. Jag har mina rutiga och randiga för att vara 100 % säker på den saken. Morsor har nämligen sina metoder att vaska fram sanningen – och då menar jag inte mutor, utpressning eller aga. Förfarandet kallas list; kvinnlig, mo­derlig list när den är som allra mest förfinad.

(Och nej igen, lilla A har inte försökt peka ut någon annan. Det är Sherlock Stjärnkraft som med viss hjälp av Watson, lilla A:s pappa, löst ”Mysteriet med den fläckiga väskan”.)

* Det är nagellack om det lossar med aceton; intorkad målarfärg lossar möjligtvis med dynamit men inte med aceton eller något annat lös­nings­medel.

torsdag 28 oktober 2010

Hederligt stulet

DET FATTADES VÄL bara det! Ovanpå alla andra motgångar av olika dignitet har jag nu blivit bestulen också!

Minns ni den här:
(Klicka på bilden för att öppna det ursprungliga blogginlägget!)



Den har varit till salu i butiken Judys här i Mariehamn, men under sen­sen­sommaren eller hösten har någon långfingrad fan lagt ra­bar­ber på den utan att betala.

Grrrr!!!


Fast egentligen borde jag väl vara glad? För att den tjuvaktiga per­so­nen tydligen tyckte att väskan var så fin att det var omöjligt att hålla fing­rar­na från den. (Det här är mitt positivistiska sätt att försöka vän­da ett elände till något trevligt. Dålig effekt t.v. Mest är jag förbannad över det dyra material som gått till spillo.)

Ett är i alla fall säkert: får jag syn på väskan ute på stan blir det inte roligt för den som har den! Antalet bilder som bevisar att alstret är mitt och ingen annans lär övertrumfa mängden kvitton som personen ifråga kan prestera som ett bevis på att den är köpt ;o)