Har någon sett kusin vitamin..?

JAAA, DET ÄR solsken idag! Trädgården, inbäddad i ett bautatjockt snötäcke, glittrar och gnistrar så det nästan gör ont i ögonen och him­len är klarblå. Såna här dagar gör mig glad, och det känns nästan som livet ändå är värt att leva.


Detta med årstidsväxlingarna och väderomslagen är trots allt tjus­ningen i att bo på våra breddgrader. Jag skulle aldrig kunna bosätta mig t.ex. i Kalifornien (som min bror), där vädret – om man gene­ra­liserar lite – bara varierar mellan mycket varmt och lite varmt. Döds­tråkigt. För vad skulle man då ha att klaga på och tala om..? *garvar*

På tal om något helt annat, så kan jag informera om att jag sedan igår inte bara har ”engelska sjukan”, som jag ordat om tidigare. Nu har jag dessutom fått ”skörbjugg”! Labsvaret för provet för c-vitamin har äntligen kommit, efter en dryg månad. Och se på fan, ligger inte också det alldeles för lågt! 15 umol/liter lyckas jag prestera, där re­fe­rensvärdet är 23-114.

Ja, ja, det är väl bara att ta skeden i vacker hand och acceptera att man börjar bli slut som människa. Men detta ger jag faktiskt blanka tusan i idag, när vädret är som det är! Nu ska fossingarna i blöt och sen får de komma med ut på långpromenad. Det är väl bäst att passa på medan man ännu orkar ;o)

Man tager lite papper ...

VÄLKOMMEN SOM NY följare av min inriktningsbefriade blogg, Anna­mon! Jag får väl bara hoppas att ett eller annat av mina varierade in­lägg har något att tillföra :o)


Passar samtidigt på att visa ett till exempel på vad det går att åstad­komma av simpla pappersremsor. Jag har väl kanske inte nämnt ti­di­gare att, förutom garn, så är papper en hemlig passion. Troligtvis är det en ren yrkesskada :o)

Den här ihåliga sfären är väl sisådär femton centimeter i diameter. Ve­te tusan vad man ska ha den till, men den är snygg att se på.

[tags: strip origami, sphere, paper]

Värdelöst vetande om mig

EMEDAN DET IDAG fortfarande är rena, rama inspirations-Sahara hos mig tänk­te jag passa på att berätta lite mer om mig själv istället; bli lite mer personlig, om man så säger.

1. jag är ingen ”äkta” ålänning utan har finsk mor/­svensk far, föddes uppe i Öster­bot­ten i Finland och flyttades ner vid tre års ålder; lite typ ”båtflykting”, alltså *undrar fortfarande varför*
2. all min nu levande släkt bor på det finska fastlandet och är finsk­språkig (utom min bror, som sedan länge är bosatt i USA, och dottern A, som bor halva sin tid hos mig) *vinkar åt släk­ten*
3. mitt eget modersmål är svenska (japp, här snackar vi seriösa kommunikationsproblem med släkten!) *tränar på att säga sit­ruunamehua med korrekt uttal*
4. jag har varit förlovad två gånger men aldrig ”blivit gift” *göd­sel­vattnar Hoppet*
5. jag blev egenföretagare 1989, då jag och min dåvarande kom­pan­jon startade reklambyrå *förfasas över att det gått tjugo år*
6. jag har haft tre hundar; Scotty (skotsk terrier, envis som syn­den, blev nästan 11), Selma (golden retriever, min ”bäs­tis” i nästan 13 år) och Ruffa (spinone italiano, som vid ett års ålder omplacerades hos oss för drygt ett år) *drömmer om en ny fyrfoting*
7. min morfar var 18 år äldre än mormor, pappa 17 år äldre än mamma och A:s pappa 16 år äldre än jag; det går m.a.o. nedåt *ber en bön att A fått bättre vett*
8. före A vägde jag 52 kg, det gör jag även idag *skramlar lite med revbenen*
9. jag har aldrig, och kommer aldrig, att färga håret *kastar à la Miss Piggy med den halv­meter­långa rått­pälsen*
10. jag blev med glasögon när jag var 12 *kisar närsynt*

Sisådärja, nu vet ni lite mer om Stjärnkraft. Att bloggen heter så be­ror på de pappersstjärnor jag tillverkar och i första hand säljer on-line till USA via min shop på amerikanska hantverksportalen Etsy. Namnet har inget med new age att skaffa, om nu någon fått för sig det :o)

Borttappat: minne, sgs oanvänt

HUR KAN MAN så snabbt totalglömma sådant man egentligen kan?! Den frågan ställde jag mig igår, när jag via min on-linebutik på Etsy fick en beställning på en 48-uddig pappersstjärna. Sådana har jag vikt huuur många som helst under de senaste åren, men nu haft en paus på uppåt ett år. Så där satt jag med mina tolv pap­pers­remsor och var som ett levande frågetecken och kom tamme­sjut­ton inte ihåg hur man skulle göra.

*ryser vid minnet*

Som tur var har jag noga mappat min beskrivning, så till slut blev det ändå en stjärna. Men inte ens med beskrivningen framför nosen kän­des det som jag någonsin gjort detta förut. Ruggig känsla ...


Cirka tio centimeter i diameter är den färdiga taggbollen. Nu ska den ytbehandlas och beströs med finaste glitter, sedan är den redo att skeppas över Atlanten. Puh ...

*torkar svetten ur pannan*

Idag borde jag egentligen ägna mig åt att författa min nästa krö­nika till Tidningen Åland, men det är lika zero i bollen idag som igår. Och där ute vräker snön fortfarande ner som om vintern just har börjat. Tanken på att emigrera till Nya Zeeland blir mer och mer lockande hela tiden. Men vänta bara! Sen när A har flaxat iväg från boet, då ...

På tal om drömmar, så kastade jag igår ett öga på TV4:s nya täv­lings­program, Drömmen om Italien. Jamen, herregud ... Hur mycket skit går det att göra tv om??? Tänk om alla dessa pengar det kostar skulle spenderas på något vettigt istället? (Som att föras över till mitt bank­konto. Det vore vettigt det!)

Men vet ni vad, här duger det inte att sitta och blogga. Nu måste jag ut och skotta igen!

[tags: moravian star, paper, folded, glitter]

LÄSTIPS Udda av Sara Lövestam

Udda
av Sara Lövestam

Första gången Martin Sander såg en am­pu­te­rad kvinna var han tretton år. Sedan dess har han blivit butikschef på Sys­tem­bolaget, skaffat sig ett fint radhus och flera be­und­ra­rin­nor. Men han har aldrig lyckats bli av med den, fasci­na­tio­nen för det ofull­ständiga. Det pin­sam­ma, hemliga begäret till det avhuggna. Till stum­pen. Som tur är finns Internet och där finns Paula, med noll och ett halvt ben.

Paula vill helst sitta instängd i ett rum, ensam med band­in­spel­ning­ar av partikelverb. Hon är definitivt inte intresserad av någon upp­vakt­ning, hon vill bli citerad i akademiska tidskrifter och bort­se från just det som ingen någonsin bortser från – hennes obe­fint­liga ben och skeva ansikte. Hon vill inte tyckas synd om, hon vill inte svara på frå­gor om hur hon kör bil. Hon vill alldeles särskilt inte behöva kon­fron­teras med påflugna lesbianer som slänger sin sexualitet över halva bordet. Det har hon sannerligen aldrig bett om.

Lelle älskar kvinnor. Hon har dem lite som andra har choklad som något gott att njuta av när andan faller på. Hon skäms inte för det. Hon skäms heller inte riktigt för att storma in på folks kontor och tala om för dem vad de själva borde göra i sängen. Skämmas är något som Lelle inte tycker är en bra idé. Men man kan verkligen fråga sig vad tre medelålders kvinnor på en kemtvätt i Sveg har med den sa­ken att göra.

Mitt betyg: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Högst personlig kommentar:
Sara kom jag i kontakt med under min sejour på kapitel1.se, där hon också kapade åt sig segern i Bok-SM 2009, och detta är alltså hennes helt underbara debutroman. Hon tecknar sina karaktärer på ett så­dant sätt att jag alldeles tydligt kan se dem för mitt inre och hennes berättarröst är samtidigt oerhört välvårdad och fri­språkig; en härlig och lyckad blandning. Intrigen är väl genom­tänkt och flyter hela vä­gen.

Det är inte ofta jag läser en roman av en svensk författare där jag inte åtminstone någon gång under läsandets gång retar mig på nå­got, men så icke i fallet ”Udda”. Det här är en bok som gick di­rekt till mitt hjärta och som får mina varmaste re­kom­men­da­tio­ner! Jag väntar med spänning på vad Sara ska koka ihop här­näst och skulle gärna se ”Udda” som film!

Virka, virka, virka ... det ena och det andra

SNÖN FORTSÄTTER ATT vräka ner. Snart skiter jag i att skotta mer, finner mig i att bli inplogad och får väl reda mig resten av vintern på vad som finns i frys och skafferi. Och idag har jag absolut ingenting vettigt att komma med. I huvudet är det lika vitt som därute. Istället tänkte jag visa några bilder på mina pågående virkprojekt. Kanske kan det inspirera någon av er att hugga tag i nålen?

Vi börjar med en nästan färdig axelväska av hexagoner. Virkbiten är färdig och sömnaden av axelrem och infodring återstår. Jag har en mycket högre tröskel när det gäller symaskinen än virknålen.


Okej, då fortsätter vi med ett par nyckelringshjärtan. De är faktiskt jäkla roliga att göra, eftersom de går hyfsat fort. Sen får man låta fantasin flöda när det kommer till dekorationsbiten. Bra omväxling till de rätt enformiga rutprojekten!


Sedan ett väskprojekt till. Den här gör jag av högst traditionella mor­morsrutor, men mitt svarta garn tog slut och jag väntar på mer från min leverantör i Tyskland. Därför har det hela blivit lite ”på hälft”. Färgtänket är ”folkdräktssjal med blommor på svart botten”. Typ.


Slutligen det jag roat mig med i väntan på garnförsändelsen (som den här gången dröjt längre än vanligt): en kudde av enfärgade mormödrar. Baksidan kommer jag att sy av ett enfärgat bomullstyg.


Men hörni, gott folk, nu ska jag sätta mig i bastun. Jag blev ge­nom­svet­tig av förmiddagens snöskottning, som dessutom får mina för tätt sittande svankkotors taggutskott att gnaga mot varandra och smärt­samt påminna mig om att jag inte är någon ungdom längre. Blir nog skönt med en halvtimme i värmen!

PS. Nu har jag gjort som Göran tipsade: skrapat med en kniv på mina stackars pelargoners stammar för att se om där finns något liv. Såvitt jag kan bedöma är det kört. Inte en tillstymmelse till grönt så långt ögat når. Komposten nästa, med andra ord. Skit också! :o(

[tags: crochet, hexagon, key fob, key ring, heart, granny square, bag, cushion, cotton, Etsy]

Pelargonproblem

FINNS DET LIV finns det hopp, sägs det, och det är säkert sant. Men just nu undrar jag sannerligen om det finns liv i mina över­vintrade pe­largoner. Någonstans, någon gång läste jag tipset att till hösten grä­va upp plantorna, skaka bort jorden och förvara växten mörkt och svalt tills det är dags att plantera igen.

För en dryg vecka sedan plockade jag fram liken ur garderoben (nja, svalförrådet då) och lät dem få fötterna i jord igen. Men jag är högst tveksam till om det i dessa bruna pinnar finns något liv mer. Någon som vet eller rentav provat den här varianten av övervintring?


Vad som däremot har liv är de billiga snittrosor jag kostade på mig den 21.2 i en livsmedelshall. Kolla bara hur fin buketten är ännu idag, nio (!) dagar senare. Helt otroligt, alltså ... Inte en enda har nickat ännu.

Virka, virka, virka ... ett litet hjärta

IGÅR KVÄLL DRABBADES jag plötsligt av mor­mors­rute­svacka (det har blivit något hundra­tal de senaste veckorna) och kände att jag måste göra något annat. Detta ”något” blev en nyckel­ring med ett virkat hjärta, deko­rerat med franska knutar i olika färger.


Det tog sin rundliga tid innan jag fick till en hjärt­form som jag var nöjd med, och typiskt nog kom jag på först efteråt att det säkert finns bra be­skriv­ningar på nätet. Och mycket riktigt – t.ex. hos stjernfall finns en be­skriv­ning i både ord och bild (brasklapp: ännu inte provad av mig). Jag kan inte fatta varför jag inte trålade nätet direkt ... :o(

Eftersom jag knåpat ihop någon amigurumi mellan var­ven vet jag att det är lite pilligt att virka så här smått. Men det är sam­tidigt väldigt kul! Nu vet jag inte om jag ska lägga ut nyckel­ringen till salu i min on-linebutik på Etsy eller spara den till ett fram­tida lotteri här på blog­gen. Vad tycker ni?

[tags: crochet, heart, key fob, key ring, cotton, Etsy]

Och den rätta raden är ...

MEA CULPA, MEA culpa! Mea maxima culpa! Här har ni en som mot­villigt får krypa till korset och erkänna att jag brutit mitt frivilligt av­giv­na löfte att aldrig spela på Lotto igen. Gårdagens lyckade loppis­shop­ping fick mig att falla till föga. Jag tänkte att turen kanske vänt, så jag internetinlämnade en ruta med andan i halsen, minuterna före spel­möj­ligheterna stängdes för veckan.

Jag har inte vågat kolla om det blev ens fyra rätt. Först ska jag tillåta mig att drömma om vad jag skulle göra om jag fick en storvinst! Här är tio saker:

1. betala bort lånet på huset
2. lägga undan en rejäl slant till A:s studier
3. byta Röda Faran mot en något nyare beg. bil med dragkrok
4. köpa en släpvagn
5. bygga en rejäl ”snickerboa” på gården
6. renovera (och bygga till) köket
7. renovera badrummet
8. byta entrédörren och alla fönster
9. ordna ett oförglömligt party för mina fåtaliga nära vänner
10. ta A med mig på en flera månaders resa till Nya Zeeland

Jag kan ledigt komma på tio, tjugo punkter till, men de här har högsta prioritet. Nu ska jag kolla dragningsresultatet.
.
.
.
*spänningen är oliiidlig*
.
.
.
*trumvirvel*
.
.
.
Näää! Ett rätt och inte ens ett förbannat tilläggsnummer. Fuck!

*GIGANTISK SUCK*

Lyckan är en loppis

DAGENS VÄDER PÅMINNER om en blöt ylletröja tagen direkt ur kyl­skåpet. Luftfuktigheten pendlar mellan 99 och 100 % och molntäcket ruvar tungt över övärlden. Kort sagt ingen dag man gärna vistas utom­hus. Därför satt jag fortfarande iförd nattpajta och morgonrock och virkade när T plingade på framåt tolvtiden på dagen, men kom snabbt i kläderna när det varslades om loppisrunda.

Och vilken runda ... Om jag hade råd skulle jag utan tvekan omedel­bums anställa T som min personliga shoppare! Den män­nis­kan har en inbyggd radar för de verkliga fynden, och nosade likt en vär­me­sö­kan­de missil upp ett loppisbord dignande av fina mär­kes­kläder i exakt min lilla storlek.

Bytet blev en ursnygg rock i helylle, en superbra lång­pro­menad­omgång med jacka och byxa, två fina kjolar, ett par ”Raitapaita” från Marimekko plus en söt liten rosa topp åt A till sommaren (om den nå’nsin kommer). Härmed har jag ekiperat mig för flera år framåt till det högst facila priset om 36 euro, vilket måste anses vara mer än strålande för min skrala kassa och min minibudget för inköp av kläder och skor.

När jag kom hem var jag på ett så gott humör att jag ställde mig och svängde ihop en lasagne till middag åt A och mig. Det är normalt sett en rätt jag drar mig lite för att ta itu med, för det tar en så’n evin­ner­lig tid att göra köttsås och vitsås och riva ost och grädda och låta här­ligheten ”sätta sig”, men hujedamej så gott det blir ...

Som pricken över i:et begick vi idag ett grovt traditionsbrott och tryck­te i oss varsin portion memma med socker och grädde till efterrätt. Memma äter man egentligen först till påsk här i Finland, men den här gången gav vi alltså blanka fan i att vänta. Det må se ut som en färsk komocka i mjölk, men det är gott!

Memma lagas av vatten, rågmjöl, rågmalt,
sirap, kornmalt, salt och pomeransskal.

RECEPT > Fruktsallad med kanel och anis

Ibland får vi ett panikartat vitaminbehov, A och jag. Då brukar vi göra en rejäääl fruktsallad, vilket hände inför detta veckoslut. Men den här gången ville jag inte ha i några konserver alls, så istället kokade jag en egen sockerlag, hällde den het över frukterna och lät hela här­lig­heten stå och kallna i vindstrappan ett par timmar.


De här frukterna använde jag:

1 banan
c. 250 g kärnfria, gröna vindruvor
1 hel färsk ananas
½ honungsmelon
250 g egenodlade, djupfrysta jordgubbar

Lagen gjorde jag så här:

4 dl vatten
3 dl socker
1 kanelstång
½ tsk hela anisfrön
1 msk citronsaftkoncentrat

Lagen kokade jag upp och sedan fick den stå och sjuda under lock i ungefär tio minuter medan jag skar ner frukten i småbitar.

Kanelen, anisen och citronsaftskvätten ger en extra kick åt den an­nars rätt sötsliskiga lagen och citronen gör även att bananen inte mörknar.

En sådan här fruktsalladsbomb är smaskig precis som den är, men extra smarrigt blir det förstås med en klick vispgrädde på toppen. Här i ”Rucklet” snålar vi nämligen inte med gräddfibrerna ;o)

Tittar på hockey? Jag..? Eh ...

HERREGUD, EN SÅ’N tur att jag har både finskt och svenskt med­bor­garskap ... Idag vill jag inte vara finne. Alls. Jeezez vilken värdelös hockeymatch mot USA i Vancouver ... 6-0 i första perioden – man skäms.

*nynnar högt och ljudligt på Du gamla, du fria*

*inser just att jag – JAG! – följer med något i OS*

*beställer frivilligt en stor sinnesundersökning*



Något senare:

*kom just på att Tre Kronor är helt ute ur spelet och rotar nu bland soporna efter de bortslängda noterna till Vårt land, vårt land*



Ännu mer senare:

Matchen slutade 6-1 till USA och de finska lejonen kan m.a.o. ännu sjabbla bort bronset om de spelar lika dåligt i den matchen som under semifinalens första period. Fast det är förstås som en av tv-kom­men­ta­to­rer­na sa: ”Om tio år är det ingen som minns att det stod 6-0 re­dan i period ett. Det man kommer att minnas är att finnarna fick stryk med hela 6-1.”

Alltid något.

*bestämmer mig för att inte titta på en endaste minut till av detta för Finlands del totalkatastrofala OS*

Låtom oss hata myndigheter, tra-la-la ...

NÄR JAG BLIR stor ska jag bli en myndighetshatare av rang. Frågan är om jag inte rentav ska satsa på att dra ihop en liten privat armé för en mera systematisk krigföring så där riktigt på riktigt? Bomber och granater, typ. Eller åtminstone lite skämmiga, illans blå paint­ballskott.

Ja, det är faktiskt så, och alla eventuella läsare som av någon för mig obegriplig anledning får sin utkomst av att jobba vid någon sådan kan surfa vidare nu. Här kommer nämligen att spys etter och galla i så­da­na mängder att jag borde förse inlägget med en gul skylt med texten  LIVSFARA  i stora, feta, svarta bokstäver.

”Jaha, nu har det en gång för alla flippat fullständigt för henne”, tänker säkert några av er. Men si, det har det inte. Inte mer än vanligt. Där­emot har jag förmånen (ha-ha-HAA!) att än en gång drabbas av Folk­pensionsanstaltens (Fpa; Finlands motsvarighet till svenska För­säk­rings­kassan) sengångarlika hand­lägg­ning av ett ärende som inte är nytt utan varit på gång i redan ett år.

Idag är det den 26.2. I övermorgon, söndag, är det den 28.2. Det är sista dagen mitt innevarande läkarintyg är giltigt, men ett nytt är skri­vet och skickat för över en månad sedan. Och jag har väntat och vän­tat på besked, både från Fpa och från mitt pen­sions­för­säk­rings­bolag (Pensions-Alandia). Men tro inte att några föns­ter­kuvert med dessa avsändare har dykt upp. (Däremot ett antal andra, mindre efter­trak­tade.)

När inget kom med posten idag heller ringde jag i tur och ordning upp Pensions-Alandia och Fpa. Hos Pensions-Alandia var min handläggare på tjänsteresa (det är hon så gott som alltid, eller på kurs eller i mö­te) och inte anträffbar förrän på måndag. Och precis som vanligt kan ingen annan ge några vettiga svar.

(Vilket alltid får mig att bli lite nervös, för vad händer om ifrå­ga­va­ran­de handläggare har den dåliga smaken att hon går och ko­lar vip­pen??? Försvinner alla ärenden ut i tomma intet då eller..? Nä, själv­klart inte. Därför drar jag slutsatsen att det där med att inte kunna ge besked i hennes frånvaro är en ren och skär bortis.)

Däremot fick jag veta något nytt: Pensions-Alandias ”pappers­läka­re” – som svingar sin bila utan att någonsin lägga så mycket som ett get­öga på den som berörs av besluten – fattar inga som helst beslut förrän Fpa:s ”pappersläkare” sagt sitt. Det vill säga ytter­li­gare en me­di­cinman som likaledes frejdigt sköter giljotinen utan någon fö­re­gåen­de konkret handpåläggning eller antydan till okulär besiktning.

Pensionsbolagets sakkunnigläkare inväntar alltså Fpa:s sak­kunnig­läka­res ord, för att deras respektive god­kännan­de/avslag ska stäm­ma överens med varandra!
Jamen, va’ fan?! De pratar således ihop sig, de små jävlarna! Två ”ex­per­ter” som aldrig sett människan som papperen handlar om sitter med hela makten. Visst är det rug­gigt?

Något som jag, i egenskap av f.d. läkarsekreterare, sedan tidernas begynnelse ställt mig mycket frågande till är hur någon kan göra en korrekt patientbedömning baserat enbart på jour­nal­an­teck­ning­ar. Jag vet vilken rappakalja det kan stå i papperen.

Lika frågande är jag inför att dessa ”pappersläkares” bedömningar av ett enskilt fall kan gå stick i stäv med patientens behandlande lä­ka­res; den som de facto kan se människan och, om lusten finns, känna på henne. Än mer frågande blir jag när ”pappersdoktorns” formella specialitet inte sammanfaller med den behandlade lä­ka­rens; då t.ex. en sedan länge icke-yrkesverksam pediatriker (barn­spe­cia­list) med glatt humör och fanan i topp kan köra över exempelvis en psy­kia­tri­ker.

Mitt samtal till Fpa var lika resultatlöst det. Jodå, de har tagit emot mitt nya intyg den 1.2 och påbörjat handläggningen den 8.2, men nå­got beslut fanns ännu inte. I min ordning & reda-pärm här hemma har jag en kopia av det aktuella intyget. Det är daterat den 22.1 och sträckan mellan min läkares mottagning och Fpa:s kon­tor är kanske 200 meter fågelvägen, så hur i helskotta kan det ha dröjt ända till den 1.2 innan de ankomststämplade mitt intyg??? Det begriper jag inte.

Så nu sitter jag här igen, långtidssjukskriven pga allvarlig stress, med en byråkratutlöst adrenalinnivå långt ovanför taknocken. På måndag är jag nämligen till papperet 100 % arbetsför, för något annat be­sked har jag ju inte fått, varken från Fpa eller Pensions-Alandia. De bäddar verkligen för ens tillfrisknande, de där båda ...

Men va’ fan, det är ju fredag. Jag tror jag knäcker en pava rött och äg­nar kvällen åt att förfina min talang för konsten-att-med-liv-och-själ-hata-myndigheter. Is there anybody out there som som motvikt till mina litanior råkar ha en solskenshistoria om någon myndighet att dela med sig av? I så fall är jag idel öra!

RECEPT > En verkligt vilig kladdkaka

 
Min springform (proffsens benämning på ”kakform med löstagbar kant” har jag fått lära mig) är av någon anledning ett och ett halvt nummer för stor för alla recept på kladdkakor jag hittills provat – eller så är det bara så att jag vill ha min kladdkaka tjockare än ett fri­mär­ke. Skit sam­ma, egentligen. Men nu har jag i alla fall testat mig fram till ett alldeles ypperligt recept som i min form blir en cirka 3,5 cen­ti­me­ter tjock, cho­kladmättad och inte alltför söt kaka.


Sätt ugnen på 175° och flytta gallret till nedersta falsen. Plocka fram:

4 ägg
3 dl strösocker
150 g smör
1,5 dl kakaopulver av god kvalitet
2 krm salt
3 dl vetemjöl

Smält smöret och smörj och bröa en springform med en inre diameter på c. 24 cm.

Vispa ägg och socker vitt och pösigt, det vill säga tills sockret löst sig och slutar ”knastra”. Häll i det smälta smöret, sikta ner kakaopulvret och hiva ner saltet. Rör ihop. Tillsätt slutligen vetemjölet och rör igen.

Grädda 20-25 minuter beroende på hur kladdig du vill ha kakan. I min ugn, i min form är 22 minuter den absolut perfekta tiden. Ta ut kakan och låt den svalna. Den”stan­nar” och är godast om den får svalna helt; låt den gärna vila till nästa dag om det inte betyder ett nervöst sammanbrott. Är den lite för kladdig att skära ordnar den saken sig om du låter en stå i frysen sisådär en halvtimme.

***
Detta, mina vänner, är äckligt syndigt, äckligt gott och absolut ajabaja för er som försöker gå ner i vikt. Fast om ni skippar klicken med visp­gräd­de som hör till är det kanske okej med en liten bit..?

(A och jag brukar blanda visp­grädde och turkisk yoghurt 50/50 och smak­sätta med vaniljsocker; ett magrare och utmärkt alternativ till bara gräd­de.)

Något som är ypperligt att kombinera med den här chokladiga kakan är min egenkomponerade rabarberkompott med smak av färsk körvel och kanel.

Mamma och PAPA

”DET SER LITE atrofiskt ut, hördu” meddelar damen mellan mina ben mig glatt. Jag är 49 år och har atrofiska slemhinnor down under, och känner mig plötsligt som en skinntorr nittio­sjuåring med framfall och inkontinens. ”Men vilken himla tur att jag är singel då!” replikerar jag med en glättighet som definitivt inte motsvarar hur jag känner mig.

Atrofiska slemhinnor ... Eftersom jag har ett förflutet som läkar­sek­re­te­ra­re är jag obehagligt införstådd med att atrofisk bara är ett finare ord för förtvinad. Det räckte tydligen inte att jag stressat mig till ett alltför tidigt klimakterium, för nu håller alltså inred­ning­en på och pack­ar väskan för att fly de torkande våtmarkerna. Skoj ...

Och mitt allt detta är jag ändå tacksam för att vi åländska kvinnor har möjligheten att helt kostnadsfritt och med fem års intervall få ett papa-prov taget. Särskilt som gyn-polikliniken på sjukhuset numera är enbart remisspoliklinik och man därmed är hänvisad till a) fumliga hälsocentralläkare eller b) svindyra privat­mot­tag­ningar.

Det här får mig förresten att tänka på en annan sak: staten är be­kymrad över den upp- och nervända befolkningspyramiden; det bor­de absolut födas fler finländare för att ekvationen ska gå ihop i fram­tiden. Men för att framföda dessa nya skattebetalare krävs det att”växthusen” är i skick, vilket i sin tur innebär ett behov av lättill­gäng­liga kontroller hos specialister – något som i nuläget är snudd på ogenomförbart, eftersom pri­vat­läkar­arvo­dena är skyhöga.

Det är m.a.o. höginkomsttagarna förunnat att sköta sitt underliv på ett optimalt sätt. Vi vanliga dödliga får nöja oss med att träffa en AT-läkare som rotar runt och förhoppningsvis vet skillnaden på ägg­stock­ar och blindtarmar. Så ... i grund och botten borde jag kanske vara glad för mina atrofiska slemhinnor? Såsom varande högst infertil spa­rar jag ju en massa slantar på de gynekologbesök jag inte behöver göra.

*surfar glatt vidare till RFSU:s sidor för att kolla priset för lub­rikator på tub – bara för säkerhets skull, alltså*

And the winner is ... #2

Dragningen av vinnaren av åtta urtjusiga, handtryckta dala­häst­kort + kuvert är nu förrättad med utmärkt assistans av dottern A, för dagen förklädd till notarius publicus. Och – ta-daaa! – denna gång slog fru Fortuna klorna i en annan fru, så vinnaren är således ingen mindre än Fru Venus.

Grattis, grattis och den schangdobla vinsten överräcks i samband med kvällens bastande :o)

Ni övriga kan med fördel hålla ögonen öppna och kolla vad som dyker upp i den högra spalten inom en snar framtid, för jag ska omedelbart dyka ner i mina hantverksgömmor och se vad annat jag kan tråla fram som ny lotterivinst.

Hur f-n kom jag till Antarktis?!

DET ÄR MIG ni ska skylla på! Ja, att solhelvetet försvann, alltså. Jag hann bara bylta på mig min Fritjof Nansen-maskering och ge mig iväg innan snö­flings­jäv­lar­i­hel­vetes­för­ban­nel­ser­na började falla igen och vinden tog i.

Men ... som den tappre polarforskare jag kamouflerat mig som käm­pa­de jag mig med risk för livet runt min vanliga 45-minu­ters­runda. -12° och motvind är ingen höjdare, kan jag berätta. Och där glas­ögon­gla­sen möts mitt på snoken blir det jääävligt kallt. Jag tror tammefan jag har förfrusit näsbenet.

*känner efter lite försiktigt*

Man är inte klok om man går ut i det här vädret! Fr.o.m. nu kom­mer jag inte att sticka min frostnupna näsa utanför dörren mer än det nöd­vän­diga, vilket är liktydigt med eventuella läkarbesök och nöd­pro­vianteringsresor medelst bil. NU HAR JAG FÅTT NOG AV DENNA ÅRSTID!

Var är våren?!

But, hey, where are my manners? Jag skulle ju hälsa dig, Isabella, välkommen som bloggföljare! Varmt välkommen ska du vara, detta inläggs kylslagna inledning till trots :o)

Virka, virka, virka ... mormorsrutor

NI KOMMER INTE att tro mig, men – surprise, surprise – det har snö­at i natt! Och blåååst. Förmiddagen har därför inneburit snöskuffning extra­ordinaire för ett åstadkomma någon form av framkomlighet på gården, där drivorna på sina ställen blåsts halvmeterdjupa. Tur att solen skiner och att vinden mojnat, för under sådana om­stän­dig­heter är det snudd på kul att röja snö! I alla fall så länge det är sån fluffsnö som idag.


(Som synes tog jag aldrig undan trädgårdsmöblerna i somras.)

Tur är det även att jag inte styrde ut på dans igår. Det hade högst förmodligen blivit sent, onödigt vått och lika resultatlöst som vanligt, och lusten att extraknäcka i snösvängen hade gissningsvis befunnit sig på fler minusgrader än utomhustemperaturen.

Idag är jag istället oförskämt pigg och fräsch för mina år och har fak­tiskt under förmiddagen blivit klar med morsmorsrutor till två nya kud­dar till mitt sovrum. Den första laddningen är redan hop­mon­terade, och jag tycker det blir ganska läckert. Baksidan ska jag sy av na­tur­vitt linnetyg (sån är i alla fall planen). Visst är det najs med såna här vårliga, lite karamelliga färger mitt i smällkalla februarivintern?


Nåväl, efter denna lilla dagsrapport ska jag ge mig ut på en pro­­me­nad, för det gäller ju att ta för sig av naturens gratis D-vita­mi­ner. Åtminstone om man har en så ekonomisk läggning som jag *flinar brett*

[tags: crochet, granny square, cushion, cotton, Etsy]

He vart int naa

HÄRMED MEDDELAS FÖR kännedom att kvällens planerade övningar i motvillig styrdans är inställda pga uteblivet dam­säll­skap.

(Ett missöde som egentligen inte gör så mycket, för med rådande väderlek är jag faktiskt inte så där över hövan sugen på att lämna ”Rucklets” ombonade värme.)

*sträcker mig efter Marqués de Riscal-flaskan, där det återstår en glädjande stor slatt, och suckar förnöjt*

Var i helskotta träffas folk egentligen?

MITT FÖRRA INLÄGG fick mig att börja fundera: var träffar folk sina respektive egentligen? Skulle var kul att höra vilka historier ni har att komma med! Då har jag i alla fall något att roa mig med när jag sitter hemma och odlar min nya profil som ålderstigen, virkande rugguggla.