Det ska f*n vara mamma

IGÅR VAR DET söndag, men inte bara det; här i Finland var det även mors dag. Av någon fånig anledning infaller denna högtidsdag på oli­ka datum i Finland och Sverige, men fråga mig för guds skull inte varför.

Eftersom lilla A övernattat hos en kompis fanns det inte någon hem­ma i ”Rucklet” som kunde överraska mig med kaffe på sängen (vilket i och för sig inte hade hänt även om A varit hemma), och någon stång att hissa en flagga i finnes icke på gården. Här har alltså i vanlig ord­ning inte firats det minsta lilla, bortsett från att jag fick nöjet att bju­da mig själv och lilla A ut på pizza.

Medan vi satt där och tuggade kunde jag konstatera att alla damer som ätit färdigt och kommit till kaffe på maten även förärades en röd ros av servitrisen. En sån trevlig gest, tänkte jag, och vidare­be­ford­ra­de glatt min observation till dottern.

”Mmm-hum”, svarade denna, med munnen full av fettdrypande sa­la­mipizza, och därmed var saken så att säga slutdiskuterad. Men i all hemlighet satt jag och gottade mig åt att jag denna mors dag, trots allt, skulle få en blomma.


Tji fick jag! Våra tallrikar plockades bort, vi tillfrågades om önskemål om kaffe eller glass och serverades detsamma, men någon ros till den ömma modern dök det inte upp vid vårt bord. Till höger och väns­ter om oss avslutade andra familjer sina måltider och alla mammor fick en ros innan de gick. Det var bara att konstatera faktum: alla andra fick en blomma, jag var den enda som blev utan.

Ärligt talat var jag lite härsken när vi väl kommit oss ut till bilen, vilket jag också påpekade för lilla A, men sekunden senare drabbade jag av en snilleblixt.

”Kan det kanske vara så att de inte fattade att jag är din mamma?” frågade jag, och fortsatte förhoppningsfullt: ”Kanske de trodde att vi är syrror som gått ut och käkat tillsammans?”

Påståendet som hävdar att en bild säger mer än tusen ord stämmer kanske, men jag har nu fått tydliga bevis på att en enda blick säger mer än vad som ryms i Finlands hela lagsamling. Blicken jag fick var snällt sagt talande. Och det den talade om för mig var, att det där sista jag sa, det kunde jag med fördel fetglömma.

Det ska f*n vara mamma i dessa tider ...