Jag pratar om bristen på mörker. Riktigt mörker. Ogenomträngligt, nattsvart mörker, som man nuförtiden i många fall får uppleva bara vid ett totalt strömavbrott. Annars blir det aldrig riktigt mörkt, inte ens på natten. Någonstans finns det alltid någonting som sprider ljus; gatubelysning, bilstrålkastare, grannens gårdsarmatur, neonskyltar, den digitala väckarklockan på nattygsbordet. You name it.
Likväl som människan behöver tystnad behöver hon mörker som motvikt till ljus, och detta är minsann inget som jag plockat ur tomma luften, det är vetenskapligt bevisat. Om vår hjärna aldrig får uppleva att det blir ”natt” kommer den förr eller senare att kortsluta, bränna propparna, spräcka topplocket – ja, helt enkelt brinna ut. Bli utbränd.
Vi, som gärna framhåller oss såsom varande skapelsens krona, vill så gärna tro att vi nått så långt i vår mänskliga utveckling. Men faktum är att steget från stenåldern till idag är mindre än mikroskopiskt om man ser det ur ett geologiskt perspektiv. Hur högteknologiska vi än har blivit har vi fortfarande kvar samma basala behov som grottmänniskan; behovet av en naturlig balans mellan dag och natt. Sådan är vår hjärna konstruerad, den stackars saten.
Den industriella revolutionen har skett på en bråkdel av en nanosekund, medan evolutionen, arternas anpassning till förändringar i miljön, tar tusentals och åter tusentals år. Vi är med andra ord inte skapta för den värld vi skapat. Inte ännu. Inte på länge. Kanske aldrig.
För stenåldersmänniskan var nattens mörker ofta liktydigt med fara, och därför bär vi än idag med oss en genetiskt kodad rädsla för mörkret. Men mörkret idag är inte detsamma som mörkret då, och det
Och du, finns det inget mörker ser du inte heller några stjärnor.
Håller fullständigt med,det finns väl inget så vackert som en klar stjärnhimmel.då förstår vi hur små vi är.Norrsken är ju också väldigt farsinerande att se på,som vi kan göra här uppe.
SvaraRaderaJa så är det. Det är en enorm skillnad att titta på vår vackra stjärnhimmel i staden än ute på landet där inga neonljus och dylikt stör.
SvaraRaderaJag har en gatlampa utanför mitt sovrum, det är så störigt. Har dubbelt upp både persienner och gardiner som drages för fönstret.
Jadu, tänk på alla stackare som aldrig förunnas möjligheten att se en riktigt gnistrande stjärnhimmel. Om dem är det synd. Riktigt synd.
SvaraRaderaPå så vis har ni det bra där uppe i norr. Kanske är det just därför som människan överlever så långt norrut, mot alla odds? Just det att det finns en naturlig balans mellan ljus och mörker på ett helt annat sätt än i storstadsregionerna. Vem vet? Inte jag. Jag bara vardagsfilosoferar jag :o)
Klokt! Ibland, speciellt om jag vet att någon skojsig meteoritsvärm passerar jorden, rymmer jag till vår fäbodstuga långt ute i bushen. Där är allt tyst. Och mörkt. Och jag kan ligga i timmar och titta upp i stjärnhimmeln! Underbart!
SvaraRaderaIbland tycker jag verkligen synd om stadsbor som går miste om friden och stillheten i naturen.
Ja, vet du, inte ens i lilla, lilla Mariehamn på lilla, lilla Åland blir det någonsin riktigt, riktigt mörkt på natten.
SvaraRaderaEnda gången jag kan minnas att det varit kolsvart var samma kväll min mamma gick bort för snart fem år sedan. Då drabbades hela staden av total mörkläggning. Inte ett ljus så långt ögat nådde, mer än strålkastarskenet från några vilsekomna bilar. Hade det inte varit för det där med mamma så hade det varit HÄFTIGT!
En fäbod skulle man ha, du! Det har funnits i familjen, eftersom jag är hälften dalkulla. Men, men, det är länge sedan det försvann på andra vägar.
Mörker är svårt att hitta. Jag har tur, det räcker med att gå ut på baksidan av huset så kan jag se en massa stjärnor men det är svårt att få helt helt kolande svart.
SvaraRaderaTack för dina omsorger om mig och allergierna....
SvaraRaderaSå din lilla dotter har också hösnuva/allergi.....
Det blir dock inget med alkohol i idag efter en sån här duvning, jag vill känna mig fri att kunna ta mig till lasarettet om det skulle behövas. Så jag ligger lite lågt, så där.
Oojoj, jag har allt gjort mina resor till akuten genom åren. Värst var det när jag hade kontaktlinser och jag var så svullen att det inte gick att peta in i ögat med ett finger för att få ut linserna.....
Men jag kan väl säga att hittills har jag varit försonad från astma liknande grejer och det är jag oerhört tacksam för.
Hoppas ditt vin smakade bra och att inspirationen runnit till för kåseriet!
Natti natti
Agneta