Tipporna, tipporna kom!

 

Visst är det tillåtet att sfära

 
NÅ, INTE KUNDE jag lägga band på mig – haha! Har man 25 meter spikband att vara kreativ med så har man. Förutom den första, enbart dekorativa sfären, har jag nu meckat ihop en något mindre, men klart mer avancerad. Den här är nämligen ett fågelbad också, framför allt tänkt mer för småfåglar än skator och kajor, som är de som flitigast frekventerar trådgårdens övriga vattenhål.

Skålen är en lampkupa i plast som jag hittade för en struntsumma på byggreturen. Den har en ungefärlig diameter på 29 cm och häng­er på tre klena bultar i nivå med ”ekvatoriallinjen”. Så här såg badsfären ut innan jag sprejmålade den:

Min tanke var att det skulle se ut som den svävar fritt i luften. Därför är den för närvarande monterad på en 6 mm grov gängstång. Men den lösningen visar sig inte funka så bra, för stången är inte tillräckligt styv, så det hela blir lite svajigt i toppen. Det får allt bli modifiering till en hängande modell istället, men så här tar sig i alla fall det färdiga, svartmålade resultatet ut:

Men med 25 meter spikband kommer man långt! Så när jag nu var igång fick jag för mig att böja till en rad krukhållare också. Krukbandet är sedan fastskruvat på en ribba, som i sin tur är fastskruvad mellan två av de bärande stolparna i trappan upp till min terrass:

Ja jädrar, hörni, så katastrofalt kreativ man kan bli när man upptäcker nya material och möjligheter! Och ännu har jag spikband kvar att roa mig med :o) Men kreativiteten har alltid ett pris. När det studsar runt för många idéer under skalltaket har jag lätt för att gå på överväxel. Imorse vaknade jag därför redan vid femsnåret och kunde i våld heller somna om. Inte kul.

Att vara en kreativ filur är kul, men dess baksida är faktiskt mindre rolig :o/

Blandat ”bandat”

 
DET ÄR KUL att odla egna slanggurkor. Inte bara för att det är trevligt att veta att de är obesprutade och kan ätas i samma stund de plock­ats i Glaspalatset, utan också för att gurkor hittar på en massa ro­lig­he­ter när de blir till. Den långtifrån EU-godkända häromsistens var skoj och här har vi en annan:

Sen ska jag idag visa vad man kan göra av stommen till ett gammalt paviljongtak av den där billiga skräpmodellen (som säckat ihop för länge sedan), en rulle s.k. spikband och några bultar och muttrar: en utomordentlig klätterställning till trädgården. Konstruktionen ser hur proper ut som helst efter sprejmålning med matt, svart färg, nästan som gjutjärn:

Spikband gick inte att uppbringa på mindre rulle än 25 meter. Till växt­stödet för utomhusbruk gick det cirkus en, så då får man hitta på an­nat också. Det blev två växtstöd till mina porslinsblommor och i det här fallet lämnade jag bandet omålat:

Sen knåpade jag bara på skoj ihop ett luftigt klot, som även det fick sig en släng med sprejburken. Klotet skruvade jag fast på en stolpe av impregnerat och, tjilevipp, så har man gjort sig en trädgårdsskulptur!

Jag har fortfarande spikband kvar på rullen, så det är inte omöjligt att det blir något till endera dagen. Kanske ett par klot till, av något mind­re format? Tja, vi får väl se, för det finns fortfarande en hel trave med aluminiumrör kvar från paviljongtaket också.

Från odlingsfronten kan jag rapportera att årets skörd av röda vinbär är avklarad. Det blev inte mycket att skryta med, men klart mer än ifjol! Vackert så, som vi positivister säger, och täcker gott och väl mitt lil­la hushålls behov.

Att vara tvåa är inte så illa

SÄRSKILT INTE OM man är en glad debutant medan ettan är etab­le­rad som bara den och dessutom litteraturpristagare extraordinaire ovan­på det :o)

Det här var verkligen högst oväntat, så här ett år efter utgivningen. Men skitkul förstås!

Grattis, Solveig! Folk tycks finna nöje i dina eskapader, vilket gläder mig storligen.

[Mer om boken hittar du i spalten här till höger.]

Fläskiga högsommarbuketter i all ära ...

... MEN VISST ÄR det himlars så vackert med det riktigt, riktigt enkla också? En bukett med frökapslar i olika storlekar från utblommad vall­mo är sannerligen ögonfröjd:

Fläskig kan man däremot säga att besöksloggen från igår är! Så här går det när någon fejsbookar ett inlägg man gjort, som har ett visst internationellt intresse.

Vem som gillade mitt inlägg och föranledde denna anstormning av be­sökare från när och fjärran har jag inte en aning om, men kul är det ändå och samtidigt första gången något jag bloggat fått +1 på Google ock­så.

Ne quid nimis, men jag erkänner villigt att det är kul att få lite upp­märk­sam­het ibland. Men rusningen är över lika fort som den började. Allt återgår till det normala.

Röda Faran rullar vidare

VI ÄR I ungefär lika risigt skick, min bil och jag. I mig är det som be­kant inte mycket driv numera och Röda Faran har varit tvungen att häl­sa på hos doktorn för att få en helt ny drivknut*. Samtidigt fick hon en allmän hälsokontroll och blev godkänd t.o.m. för långkörning, om ock icke med beröm. Den gamla damen har med åren blivit en smula in­kontinent.

Inte för att jag har en aning om var ventilkåpan (eller så mycket annat heller) sitter, men där lär det i alla fall inte hålla helt tätt. Lite urblekt i lacken är hon också och glänser inte som i fornstora dagar, men det gör ju inte en annan heller, så vi passar varandra som hand i handske. Och än är det låångt kvar tills vi når läget som min mammas gamla fol­kabubbla hade uppnått: man tankade olja och fyllde på bensin.

* Lustigt (?) nog samma drivknut på vilken det byttes dammskydd för inte så länge sedan. Diagnosen idag är att den [klåpare] som utförde den repa­ra­tio­nen inte gjorde tillräckligt rent från grus och sand innan det nya skyddet mon­te­ra­des. Tack som fan för den saken! Vad glad jag blir.

Föglö för en dag

IDAG ÄR DET mulet och regnsjukt, men igår var det sommar så det bara small om det. Och igår gjorde jag och väninnan S en dagsutflykt till i Föglö i den åländska skärgården, för att hälsa på hos bekanta.

Till Föglö tar man sig med s.k. landsvägsfärja, som avgår från Svinö färjfäste i Lumparland. Överresan tar en knapp halvtimme. Närmare information finns hos Ålandstrafiken.

Det var en helt perfekt dag på alla vis och ombord på m/s Skarven fick jag mig dagens goda skratt, när jag upptäckte skylten på bogportens insida med texten Hålls stängd till sjöss. Men visst, det påstås ju att det inte går att informera för mycket ;o)

Tack till H & H för ett antal härliga timmar i riktiga skärgården och den oväntade förplägnaden! Jag fick en välbehövlig laddning av batteriet, för idag hade jag ett idiotbrev från Alandia Försäkringar i postlådan igen ... *suck!*

JAA!!

 

Som jag har väntat!

Ännu en dag till handlingarna

DET FINNS SÄKERT en hel del att anföra angående mina odlingar, men att försöka hävda att de håller sig inom EU:s standardisering är knappast lönt, hehe!

Men som i så många andra sammanhang ska man inte låta skenet be­dra. Gurkorna jag får är vansinnigt goda, så igår slog jag till på som­ma­rens första sats med tsatsiki eftersom jag råkade hitta en burk bul­garisk yoghurt i kylskåpet. Bäst före var 26 april, så jag hade väl mina dubier. Innehållet var det dock inga som helst fel på.

Med en riven klyfta hemodlad, sibirisk vitlök, några varv på svart­pep­par­kvarnen, en nypa salt och en skvätt olivolja blir det mumsmums t.ex. till fisk, som den foliekokta sik jag lagade till min solitärmiddag igår.

Den hårda, nordliga vinden höll i sig hela dagen, men det heter att nor­dan går hem till natten. Så ock igår. Och något regn ser vi inte rö­ken av här på ön. För en ivrig amatörodlare – liksom för proffsen – betyder det konstbevattning istället. Det smakar skit, men är ett nöd­vändigt ont.

Kvällen avslutade jag, inspirerad av Kerstin på Öland, med att svänga ihop en plåt maffiga jordgubbsmuffins. Med detta sätter vi punkt för ”Rucklets” jordgubbssäsong den här gången.

Idag sticker jag till skärgården tillsammans med S, med vackert väder i bagaget och där­med hopp om åtminstone några fina bilder. Ha en fin sommardag alli­hopa!

Ruckelhäxan goes huslig

DET SUSAR I säven idag kan man säga, med rak nordlig vind, som tar i med 13 m/s i vindbyarna. Inte optimalt sommarväder alls, men desto mer syltkokningsdito! Vilken tur att jag inte hann med jordgubbskoket igår ;o)

Vad jag däremot fick uträttat igår, var uppskrubbning av det vitmålade utemöblemanget på terrassen. Efter ett möte med rotborste och disk­medelsvatten ser det nästan ut som jag har köpt nya möbler för året. Men tänk, att det skulle hinna gå en hel vecka in i juli innan jag fick det­ta gjort!

Knäna knorrar dock och säger sig inte förstå varför det skulle vara nödvändigt. Det är ju ändå på dynorna man sitter, påstår de. Korkade knän!

När jag nu en gång hade halat upp vattenslangen på terrassen pas­sa­de jag på att skämma bort några av mina större krukväxter med en dusch. Däribland cliviorna, vars långa, av damm gråsilvriga blad plötsligt antog en helt annan nyans, en grön. Jag gillar insatser som ger väldigt synliga resultat! Därmed underförstått att regelbunden veckostädning inte är min grej, so to speak ;o)

Sent, sent på kvällen hörde jag det knastrande ljudet av bildäck på gårdsgrus. Det var gode vännen W, som rullade in på gården med trunken full av pinfärsk sik. I skymningen genomfördes sedan en ”ekorr­skinnsaffär”: ett stycke vacker fisk – rensad, fjällad och klar för köket – mot en liten påse färska rot- och grönsaker. Inte så dumt, huh?

Så idag blir det matlagning på riktigt, som omväxling till mackorna, som allt mer frekvent förekommer till såväl lunch som mellanmål och mid­dag. Gud, så gott det ska bli med foliekokt sik!

Sen måste jag bara få visa den helt P.E.R.F.E.K.T.A naturskiva av röd granit, som väninnan S snubblade på i skogen och vänligen överlåtit på mig.

En ny baksten! Härligt, för den nuvarande – även denna i gra­nit – är onödigt tjock och tung. Den nya är bara mindre än två centi­me­ter tjock och väger hanterliga 4,6 kg. TACK ♥!

Lite trädgårdsskryt igen då

JOTACK, ODLINGEN AV gurkor i Glaspalatset går lite för bra. Trots att jag i år försökte lägga band på mig har jag fem plantor. Fem plantor är precis tre för många, med tanke på den mängd gurkor det blir.

Som synes är det mycket på gång nu. Och det här är bara ”bot­ten­vå­ning­en” på en planta:

I Glaspalatset växer också mandelpotatis i hinkar. Eftersom jag inte hade en aning om hur snabbt den blir skördeklar förlorade jag en hink för en dryg vecka sedan, när jag trodde det fanns nypotatis att hämta. Nix, icke en knöl. Bara massor med rottrådar med miniknölar. Så nu får resten stå där och blomma bäst de vill.

Visst är de bländvita blommorna helt bedårande?

På bärfronten ser det ut att bli gott om vita vinbär och hyfsat av de rö­da, medan min enda buske med svarta vinbär däremot är så gott som avliden. Långa, kala grenar med bara en grön tofs i toppen, det är allt i år. Låt mig säga så här: den kan lugnt räkna med att den har en dejt med spade och grepe inom en inte alltför avlägsen framtid.

Och pallkragsodligen går makalöst bra! När jag gjorde min för­mid­dags­runda för att rycka åkerfräken passade jag på att plocka med mig lite grann till dagens middag: vanlig rödbeta, polkabeta, en lätt övervuxen majrova (det växer för bra), säsongens första morot och dito squash.

I andra lådor finns det hur mycket sallad som helst att hämta och möj­lighet att plocka åt sig en näve eller två av sockerärtskidor.

Nog är det fantastiskt detta, att kunna så, odla och skörda så mycket nyttigt och gott! Jag önskar bara att odlingssäsongen inte vore så förbannat kort här uppe i vår kyliga nord. Men klimatologiskt kan man bara gilla läget eller flytta söderut. Just nu lockar inte det sistnämnda något nämnvärt, för aldrig är Åland så underbart som på sommaren.

Men vänta bara, snart är det november igen.

Skål, tammefan!

DET HAR VARIT en lång dag. Lånet av en Fiskars maskrosuppdragare bär skulden. Men nu sitter jag här igen en lördag, i min tanthammock och utan annat sällskap än en liten, tystlåten argentinare.

Under en mycket kort sekund övervägde jag möjligheten att dressa om, kamma det gråsprängda och hoja in till stan för att bete mig som vanliga människor. Ja, gå ut på etablissemang så här mitt i värstaste sommaren alltså.

Men jag besinnade mig lika fort som jag hunnit tänka tanken. Jag är hellre ensam med mig själv här hemma än ensam ute på rajraj, så är det bara. Och för den delen får jag alldeles strax sällskap av kom­mis­sa­rie Banks. Honom kan man stänga av om man tröttnar. En klar för­del, som alls icke är att förakta.

Så skål, tammefan! Det här är också en sorts lördag :o)

Den Goda Ruckelhäxan strikes again

DEN DÄR RIKTIGT högsommarvärmen är inte alls här just nu. Fast lika bra är väl det, när sisyfosarbetet med att hålla grusplaner och -gångar fria från ogräs är aktuellt? Det är vackert med grus på gården. Det går bra fem-sex år. Men sen. Sen är det som hela universums samlade ogräsfrön gror samtidigt.

Jag borde ha underhållskrattat alla tidigare år, för det här är ett jobb som varken min inflammerade ländrygg, mina sjuka fossingar eller de förbannade artrotiska tummarna uppskattar så där över hövan :o/

Det blir många pauser. Och igår använde jag en del av dem till att i­kläda mig rollen som Den Barmhärtiga Samariten. Vid två tillfällen age­rade jag hundsjukvårdare, när det måste bytas bandage på lilla Skrot­ten. En djup reva i ena ljumsken är inget enkelt ställe att lägga om på en motsträvig patient försedd med fyra ben och en svans. Två händer räcker inte alls och fyra är fortfarande ett par för lite. Men med hjälp av en stor badhandduk virad runt framvagnen på jycken går det hjälpligt.

Förutom detta inhopp i veterinäryrket har jag och Röda Faran räddat en turistande finländare i nöd. Mitt som jag svettig och dammig stod och hackade i mitt grus dök det upp en man dragande på en kärra, av den sort man som besökare i någondera av stadens två gästhamnar får låna gratis för att förenkla provianteringen.

Plötsligt stod han bara där. Med en fladdrande karta i ett stadigt grepp och ett uttryck av höggradig förvirring i nunan. Jag studerade honom en stund. Sen hojtade jag: ”Kan jag hjälpa dig med något? Do you need any help?” Ja, ni vet, det är lika bra att vara internationell i såna här sammanhang, när det är högst osäkert om personen ifråga talar swahili eller rumänska till vardags.

På vils var han, som vi säger här på ön, och i behov av vägvisning. Gått en låång omväg hade han också och var låångt ifrån framme vid sitt mål. Så jag, för dagen uppfylld av ett övermått av välvilja mot min nästa, förbarmade mig över stackaren. Med dragkärran i skuffen och karln i passagerarsätet bad jag en stilla bön att Röda Faran skulle hål­la ihop och sen skruttibangbangade jag honom dit han var på väg.

”Gud välsigne dig!” sa han, när vi skakade tass innan vi skildes åt. Och tja, det kändes ju rätt okej med denna välmenande tillönskning, även om jag inte för ett ögonblick tror på densamme. Det jag tror på är att hjälpa andra när man kan. Det är mer begripligt och ger ett påtagligt snabbare resultat.

Nytta – nöje – nytta – nöje ...

AV FÖREKOMMEN ANLEDNING livnär jag mig en hel del på ägg just nu. Har man bara sitt eget födobehov att tillse är ägg – kokta, stekta, i röra eller som omelett – ett enkelt sätt att få i sig en stor del av det man behöver. Och mina rosor tackar.

När äggen är uppätna krossar jag skalen och strör ut det under mina älsklingar. Jag menar, rosor måste ju gilla kalk. Kolla staden innanför murarna i Visby bara! Där står de överdådiga klängrosorna och växer i princip rätt ner bland kullerstenarna och är ... överdådiga. Och Got­lands jordmån är väldans kalkrik, precis som Ålands.

Mer äggskal lär det säkerligen bli, för igår slog jag till på tyll. Tårtan jag gjorde häromdagen fick mig att inse att jag behöver några modeller till för att kunna utveckla mina konditoriella krumelurer :o)

Men nog är det märkligt det här med att bo på Åland. Jag hade tänkt köpa tyllarna från svenska Bagaren och Kocken, men se det gick inte. De levererar till övriga Finland (och Norge), men inte till Åland. Eh..? Vår jävla skattegräns mot resten av världen ställer synbarligen till det. Igen.

Lika märkligt är det, att det inte är några som helst problem att handla från det riktiga utlandet, via Amazon. Billigare blev det dessutom, frak­ten från USA inräknad. Kom inte och säg att inte världen är upp och ner numera.

Edit kl. 12:25
Efter att jag igår kväll mejlade Bagaren och Kocken om leveransstrulet har de under förmiddagen idag sett över saken. Nu går det alltså att beställa hos dem även om man bor på Åland! Föredömlig servicevilja, det måste jag säga :oD

Så ska onsdagar vara

 

Min present, tårtan, var faktiskt uppskattad. Och god! Jajamensan :o)

Och hahahaa, vet ni vad? Jag blev helt seriöst tillfrågad om jag åtar mig att baka på beställning. Mycket ska man vara med om här i Livet ...

Nå’n som är sugen på en bit..?

 

Ljuvliga juli!

DET ODISKUTABELT BÄSTA med juli är att alla mina rosor i tur och ordning går i blom. Alla utom buskrosen 'Frühlingsduft', som gröna lar­ver med stor effektivitet tuggat i sig alla årsskott från innan jag hann dit med såpspriten :o(

Men klättraren 'Wrams Gunnarstorp' och buskrosorna 'Schneewittchen' och 'Rhapsody in Blue' har nu bekänt färg. 'Chapeau de Napoléon', även det en buskros, är på god väg:

Min 'New Dawn' är det däremot inte mycket med i år. Det inte ohyran gjorde kål på ifjol somras, det tog vintern. Några magra stänglar och några minimala knoppar är allt hon mäktat med. Men ett nytt, kraftigt årsskott är redan en meter på höjden, så det finns hopp om livet. Fast än så länge blommar hon inte :o/

Idag är det kökskommendering sedan arla morgonstund, då jag iförd morgonrock stod vid spisen och kokade vaniljkräm – och blev med två oanvända äggvitor. Sånt slänger man inte! Så det blev till att vispa ma­­rängsmet lite så där oplanerat. En plåt mandelmaränger fick det bli den här gången.

Nåväl, nu är tårtan fylld och marsipandekoren fixad. Vad som återstår är att snoppa och dela jordgubbar, vispa och snyggspritsa grädde och sen göra vad jag kan för att få det hela att se någorlunda pro­fes­sio­nellt ut. Sen bär det ut i trädgården för att plocka blommor till en rejäl födelsedagsbukett. Är det femti som fylls så är det! Och även om ju­bi­laren är man ska han självfallet ha en blomsterhyllning också :o)

Medan marängerna stod i ugnen passade jag på att ”måla” en tavla. Motivet är förstås min älskade trädgård:

Hur i herrans namn kan det komma sig att jag fortfarande är ogift vid min ålder?

DAGEN ÄR LÅNGT ifrån slut, men jag börjar bli det. Jag har grävt upp en ny rabattstump och planterat perenner, jag har klippt gräs, jag har planterat sommarblommor, jag har plockat jordgubbar, jag har tvättat upp en damejeanne, jag har rensat en snutt ogräs, jag har kokat ra­barbersylt och sist, men inte minst: jag har bakat en sjusärdeles lyck­ad tårtbotten!

Ryggen skriker.
Fötterna värker.
Axlarna känns som de går ur led vilken minut som helst.
Jag är svettig och lortig och måste duscha.
Vispgrädde måste inhandlas, liksom bensin till gräsklipparen.
Middag måste lagas och ätas.
Berget av smutsdisk måste åtgärdas efter maten.
Med mera, med mera.
Och dagen är som sagt bara barnet ännu.

Är det någon som kan upplysa mig om varför varken ork eller dagar räcker till nuförtiden?? Kan ålder och singelcivilstånd ha något med saken att göra? *ironisk*

Vet ni, det lutar åt ett stort glas argentinskt i tv-soffan ikväll. Eller kan­ske hellre under stillsamt tantgung i hammocken på terrassen.

Efter regnet

 

SÅ KOM DET äntligen inatt, det välbehövliga regnet. På terrassen imorse uppstod intressanta speglingar i pölarna på de våta trall­brä­dorna, som den av det hoppfällda parasollet på den här bilden. Lite färgmanipulation i Photoshop, smack på med filtret Al Fresco och presto! har man gjort sig en spännande bild av en av vardagens trivialiteter.

Tänk, den som ändå kunde photoshoppa sig själv lite grann! Bli en mer spännande och färgstarkare version av sitt gamla jag. Kanske också klä sig i ett permanent filter av mjukt ljus, så att årsringarna inte läng­re var så förbannat synliga? Eller varför inte, om andan faller på, vara så totalt motvalls som det bara går, med filtret Krackelering ställt på 100 %!

Ibland skulle det sitta fint att kunna göra om sig lite. Men då menar jag inte lagd under kniven eller ipumpad Botox eller Restylane. Nä, Photo­shop Life vore grejen! Och vem vet, med den takt tekniken går framåt är det kanske inte ens en utopi?

Hoppas vid gud att jag hunnit kila vidare innan det ”undret” inträffar, för jag är faktiskt rätt nöjd som det är. Vissa dagar.

Färgsnurrigt

JAG VET INTE vad det är med mig i år. I vanliga fall brukar jag vara nog så petig med att planteringarna på sommarterrassen ska hänga ihop och inte ge ett för joxigt intryck. Men i år har det helt slagit slint. Så som socker på gröten klämde jag också upp Lilla A:s gamla vind­snurra på räcket, som det ultimata tecknet på att här råder komplett färgsnurr denna sommar :o)

I trappan upp står det ett otal krukor av olika dimensioner. Det är pe­largoner, fuchsior, mera pelargoner, samplantering av diverse träd­gårdsväxter och så ännu mer pelargoner. I en enda röra.

I storkrukorna uppe på själva terrassen är läget detsamma, fast värre. Här kan man inte hitta en röd tråd överhuvudtaget, om man så letar med ljus och lykta. Och som inte detta skulle vara nog, så har jag vid trappans fot hängt upp en koboltblå ampel med knallgul krasse. Håhå, jaja ...

Det enda ”smakfulla” på terrassen i år är nog min mammas urgamla cy­kelkorg av rotting, som nu får fungera som planteringskärl. Kan ni fatta att det här är resultatet av en enda köpt violplanta?!

Titta inte på fönstret i bakgrunden, tack!

Med trädgårdsarbetet är det lite grann som med städningen inomhus har jag märkt. Jag har en låång lista på sånt som tarvar en insats; sånt som inte är direkt lockande med nödvändigt, som att vända går­dens öppna komposter. Istället pysslar jag med fånigt småpill, som att frisera en flera år gammal våreld (eller om det var höstglöd), som av någon anledning överlever och överlever.

Och sen är det ju dags för fika. Komposterna finns nog kvar nästa år imorgon också.