RECEPT > En verkligt vilig kladdkaka

 
Min springform (proffsens benämning på ”kakform med löstagbar kant” har jag fått lära mig) är av någon anledning ett och ett halvt nummer för stor för alla recept på kladdkakor jag hittills provat – eller så är det bara så att jag vill ha min kladdkaka tjockare än ett fri­mär­ke. Skit sam­ma, egentligen. Men nu har jag i alla fall testat mig fram till ett alldeles ypperligt recept som i min form blir en cirka 3,5 cen­ti­me­ter tjock, cho­kladmättad och inte alltför söt kaka.


Sätt ugnen på 175° och flytta gallret till nedersta falsen. Plocka fram:

4 ägg
3 dl strösocker
150 g smör
1,5 dl kakaopulver av god kvalitet
2 krm salt
3 dl vetemjöl

Smält smöret och smörj och bröa en springform med en inre diameter på c. 24 cm.

Vispa ägg och socker vitt och pösigt, det vill säga tills sockret löst sig och slutar ”knastra”. Häll i det smälta smöret, sikta ner kakaopulvret och hiva ner saltet. Rör ihop. Tillsätt slutligen vetemjölet och rör igen.

Grädda 20-25 minuter beroende på hur kladdig du vill ha kakan. I min ugn, i min form är 22 minuter den absolut perfekta tiden. Ta ut kakan och låt den svalna. Den”stan­nar” och är godast om den får svalna helt; låt den gärna vila till nästa dag om det inte betyder ett nervöst sammanbrott. Är den lite för kladdig att skära ordnar den saken sig om du låter en stå i frysen sisådär en halvtimme.

***
Detta, mina vänner, är äckligt syndigt, äckligt gott och absolut ajabaja för er som försöker gå ner i vikt. Fast om ni skippar klicken med visp­gräd­de som hör till är det kanske okej med en liten bit..?

(A och jag brukar blanda visp­grädde och turkisk yoghurt 50/50 och smak­sätta med vaniljsocker; ett magrare och utmärkt alternativ till bara gräd­de.)

Något som är ypperligt att kombinera med den här chokladiga kakan är min egenkomponerade rabarberkompott med smak av färsk körvel och kanel.

Mamma och PAPA

”DET SER LITE atrofiskt ut, hördu” meddelar damen mellan mina ben mig glatt. Jag är 49 år och har atrofiska slemhinnor down under, och känner mig plötsligt som en skinntorr nittio­sjuåring med framfall och inkontinens. ”Men vilken himla tur att jag är singel då!” replikerar jag med en glättighet som definitivt inte motsvarar hur jag känner mig.

Atrofiska slemhinnor ... Eftersom jag har ett förflutet som läkar­sek­re­te­ra­re är jag obehagligt införstådd med att atrofisk bara är ett finare ord för förtvinad. Det räckte tydligen inte att jag stressat mig till ett alltför tidigt klimakterium, för nu håller alltså inred­ning­en på och pack­ar väskan för att fly de torkande våtmarkerna. Skoj ...

Och mitt allt detta är jag ändå tacksam för att vi åländska kvinnor har möjligheten att helt kostnadsfritt och med fem års intervall få ett papa-prov taget. Särskilt som gyn-polikliniken på sjukhuset numera är enbart remisspoliklinik och man därmed är hänvisad till a) fumliga hälsocentralläkare eller b) svindyra privat­mot­tag­ningar.

Det här får mig förresten att tänka på en annan sak: staten är be­kymrad över den upp- och nervända befolkningspyramiden; det bor­de absolut födas fler finländare för att ekvationen ska gå ihop i fram­tiden. Men för att framföda dessa nya skattebetalare krävs det att”växthusen” är i skick, vilket i sin tur innebär ett behov av lättill­gäng­liga kontroller hos specialister – något som i nuläget är snudd på ogenomförbart, eftersom pri­vat­läkar­arvo­dena är skyhöga.

Det är m.a.o. höginkomsttagarna förunnat att sköta sitt underliv på ett optimalt sätt. Vi vanliga dödliga får nöja oss med att träffa en AT-läkare som rotar runt och förhoppningsvis vet skillnaden på ägg­stock­ar och blindtarmar. Så ... i grund och botten borde jag kanske vara glad för mina atrofiska slemhinnor? Såsom varande högst infertil spa­rar jag ju en massa slantar på de gynekologbesök jag inte behöver göra.

*surfar glatt vidare till RFSU:s sidor för att kolla priset för lub­rikator på tub – bara för säkerhets skull, alltså*

And the winner is ... #2

Dragningen av vinnaren av åtta urtjusiga, handtryckta dala­häst­kort + kuvert är nu förrättad med utmärkt assistans av dottern A, för dagen förklädd till notarius publicus. Och – ta-daaa! – denna gång slog fru Fortuna klorna i en annan fru, så vinnaren är således ingen mindre än Fru Venus.

Grattis, grattis och den schangdobla vinsten överräcks i samband med kvällens bastande :o)

Ni övriga kan med fördel hålla ögonen öppna och kolla vad som dyker upp i den högra spalten inom en snar framtid, för jag ska omedelbart dyka ner i mina hantverksgömmor och se vad annat jag kan tråla fram som ny lotterivinst.

Hur f-n kom jag till Antarktis?!

DET ÄR MIG ni ska skylla på! Ja, att solhelvetet försvann, alltså. Jag hann bara bylta på mig min Fritjof Nansen-maskering och ge mig iväg innan snö­flings­jäv­lar­i­hel­vetes­för­ban­nel­ser­na började falla igen och vinden tog i.

Men ... som den tappre polarforskare jag kamouflerat mig som käm­pa­de jag mig med risk för livet runt min vanliga 45-minu­ters­runda. -12° och motvind är ingen höjdare, kan jag berätta. Och där glas­ögon­gla­sen möts mitt på snoken blir det jääävligt kallt. Jag tror tammefan jag har förfrusit näsbenet.

*känner efter lite försiktigt*

Man är inte klok om man går ut i det här vädret! Fr.o.m. nu kom­mer jag inte att sticka min frostnupna näsa utanför dörren mer än det nöd­vän­diga, vilket är liktydigt med eventuella läkarbesök och nöd­pro­vianteringsresor medelst bil. NU HAR JAG FÅTT NOG AV DENNA ÅRSTID!

Var är våren?!

But, hey, where are my manners? Jag skulle ju hälsa dig, Isabella, välkommen som bloggföljare! Varmt välkommen ska du vara, detta inläggs kylslagna inledning till trots :o)

Virka, virka, virka ... mormorsrutor

NI KOMMER INTE att tro mig, men – surprise, surprise – det har snö­at i natt! Och blåååst. Förmiddagen har därför inneburit snöskuffning extra­ordinaire för ett åstadkomma någon form av framkomlighet på gården, där drivorna på sina ställen blåsts halvmeterdjupa. Tur att solen skiner och att vinden mojnat, för under sådana om­stän­dig­heter är det snudd på kul att röja snö! I alla fall så länge det är sån fluffsnö som idag.


(Som synes tog jag aldrig undan trädgårdsmöblerna i somras.)

Tur är det även att jag inte styrde ut på dans igår. Det hade högst förmodligen blivit sent, onödigt vått och lika resultatlöst som vanligt, och lusten att extraknäcka i snösvängen hade gissningsvis befunnit sig på fler minusgrader än utomhustemperaturen.

Idag är jag istället oförskämt pigg och fräsch för mina år och har fak­tiskt under förmiddagen blivit klar med morsmorsrutor till två nya kud­dar till mitt sovrum. Den första laddningen är redan hop­mon­terade, och jag tycker det blir ganska läckert. Baksidan ska jag sy av na­tur­vitt linnetyg (sån är i alla fall planen). Visst är det najs med såna här vårliga, lite karamelliga färger mitt i smällkalla februarivintern?


Nåväl, efter denna lilla dagsrapport ska jag ge mig ut på en pro­­me­nad, för det gäller ju att ta för sig av naturens gratis D-vita­mi­ner. Åtminstone om man har en så ekonomisk läggning som jag *flinar brett*

[tags: crochet, granny square, cushion, cotton, Etsy]

He vart int naa

HÄRMED MEDDELAS FÖR kännedom att kvällens planerade övningar i motvillig styrdans är inställda pga uteblivet dam­säll­skap.

(Ett missöde som egentligen inte gör så mycket, för med rådande väderlek är jag faktiskt inte så där över hövan sugen på att lämna ”Rucklets” ombonade värme.)

*sträcker mig efter Marqués de Riscal-flaskan, där det återstår en glädjande stor slatt, och suckar förnöjt*

Var i helskotta träffas folk egentligen?

MITT FÖRRA INLÄGG fick mig att börja fundera: var träffar folk sina respektive egentligen? Skulle var kul att höra vilka historier ni har att komma med! Då har jag i alla fall något att roa mig med när jag sitter hemma och odlar min nya profil som ålderstigen, virkande rugguggla.

Nätfiske

NÄSTAN LIKA SNABBT som jag fyllde i mina uppgifter valde jag ändå att radera allt. Insikten om att nätdejting inte är mitt forum ingav en lättnadskänsla, men samtidigt inser mitt för­nufts­mässiga jag att jag därmed medvetet begränsat möjligheten att någonsin stöta på den där rättsågade pusselbiten som fattas. Nåväl, so be it.

Hur disciplinerad och organiserad jag än ter mig för min om­giv­ning, så styrs mina känslomässiga val till stor del av kropps­språ­ket, glimten i ögat, röstens tonläge, språkbehandlingen och av doft. Eftersom ingen av dessa fem komponenter står till buds på en dejtingsajt är det bara att inse att det inte funkar; dejta i sajberspejs är inget för mig.

Nä, det är nog bara att acceptera att livet är som det är och ”gilla läget”. Fast allt emellanåt funderar jag en smula på vilket ”felet” är. Ja, jag menar, jag är ju väluppfostrad, smart (ja, ja, så får man inte säga, men nu är jag faktiskt det), självgående, humoristisk, husligt begåvad, händig, socialt kompetent och ser inte ens alltför överjävlig ut i nyllet eller till figuren. Och eget ”Ruckel” har jag ju dessutom! Men ändå är jag ensam, och har varit det länge.

Min geografiska placering förbättrar förstås inte utgångsläget. Åland är en underbar plats, men bristen på ställen där man kan träffa medelålders folk är enorm. Snällt sagt är utbudet uselt och förbättras inte av att jag inte är mycket för styrdans. Därmed går det bort, det lilla som står till buds. Att här dessutom finns ett mycket begränsat antal lediga i lämplig ålder gör förstås sitt det också.

Men missförstå mig nu inte! I grund och botten trivs jag alldeles utomordentligt med mitt eget sällskap och är hellre hemma än ränner runt. Fast ibland skulle det vara härligt att ha en annan vuxen vid sin sida; någon att ventilera vardagen med och som kunde ge en den där välbehövliga kramen när man är låg. Någon som kan hålla i plankans andra ända när något ska spikas upp eller någon som säger: ”Du, jag fixar middagen idag” ...
.
.
.

Nämen, vad i #%@&¤ håller jag på med?! Här duger det inte att sitta och deppa ihop! Nä, ikväll ska jag banne mig rigga till mig och svira ut ”på byn”! Styrdans eller ej, ut bland folk måste jag!

*rycker upp mig så takfärgen lossnar*

Men tills dess ska jag virka, så där som ensamma, gamla tanter gör.

HUMOR > I lagens namn

Det här lär vara ur en bok som heter ”Disorder in the American Courts” och är saker som verkligen sagts i rätten, ord för ord, nedtecknats och nu publicerats av rättsstenografer, som tvingats utstå pärsen att hålla sig lugna medan ordväxlingar som denna pågick:

---

ATTORNEY: Doctor, before you performed the autopsy, did you check for a pulse?

WITNESS: No.

ATTORNEY: Did you check for blood pressure?

WITNESS: No.

ATTORNEY: Did you check for breathing?

WITNESS: No.

ATTORNEY: So, then it is possible that the patient was alive when you began the autopsy?

WITNESS: No.

ATTORNEY: How can you be so sure, Doctor?

WITNESS: Because his brain was sitting on my desk in a jar.

ATTORNEY: I see, but could the patient have still been alive, nevertheless?

WITNESS: Yes, it is possible that he could have been alive and practicing law.

---

Tack, Pipi, för att du skickade det här åt mig! Jag har inte garvat så hjärtligt på gud vet när som när jag läste ditt mejl :oD

För er övriga: Det kom flera, men jag måste pytsa ut dem en i taget annars finns risken att ni kissar på er ;o)

Pajpryl och -recept

”SNÖN FALLER OCH vi med den”, sjunger Uffe Lundell. Jag är redo att instämma. Fy för den lede och hela hans anhang, vad jag har fått nog av vintern nu! Och det bara fortsätter att snöa. Och bli kallare (-12° på terrassen just nu).

Nä, här får det allt bli inomhussysslor även denna dag! Bröd ska bakas och så kanske jag gör en paj. Pajeriet går i perioder, efter­som det ändå är rätt omständigt att laga såna, men o så gott ... Detta för mig ooosökt in på ytterligare en av alla mina köks­feti­schistiska prylar: pajknådaren.


Detta måste vara i särklass en av de bästa mojänger jag har! Liten, enkel, drivs med muskelkraft och är absolut oumbärlig när man väl har provat den. Att knåda paj- och småkaksdegar – som ska göras på kylskåpskallt smör och hållas kalla – går som den ut­lovade dansen med denna behändiga attiralj. Har du ingen? Skaffa en, och glöm för evigt food processorn med sina miljoner delar som ska diskas! :o)

Här är ett recept på en pajdeg supreme som inte behöver kavlas:

• 75 g kylskåpskallt smör
• 3 dl mjöl
• en knapp deciliter kvarg/turkisk/grekisk yoghurt

Blanda smör och mjöl till en havregrynsliknande konsistens. Tillsätt kvargen/yoghurten. Tryck ut degen i en pajform av stan­dardstorlek, nagga botten och förgrädda c. 10 min. i nedre delen av ugnen i 225°. Fyll med vad du känner för och slå på en ägg­stan­ning på 3 ägg och 2 dl grädde eller mjölk. Salta och peppra om du lagar en matpaj, utelämna det för en efterrättsdito. Grädda pajen i nedre delen av ugnen c. 20 minuter (eller tills den ”stannat” och fått fin färg på ytan).

Back to the 1950's

JIPPI, JAG ÄR modern igen! Eller, nja, inte jag personligen, utan mitt kök. Det orenoverade, från 1950-talet. Vad mig själv beträffar så lär jag förmodligen aldrig bli i ropet igen. Det är nämligen inte särskilt vanligt bland oss lite mer patinerade kvinns. Faktiskt extremt sällsynt.

Hur som haver, i dagens nummer av Tidningen Åland är det nämligen en artikel om att 1950-talet är tillbaka i köket – fast i mitt fall borde man kanske säga ”kvar i köket”. Men dock, vi är moderna, mitt lilla kök och jag. Kolla här bara:

• perstorpskiva (bara en pytteliten bit, men den finns!)
• tidstypiska skåphandtag
• riktigt trä i stommar och dörrar
• klara färger
• runt bord
• köksprylar och glas av Kaj Franck
• köksprylar av Sigvard Bernadotte (t.o.m. en Röda Clara i nå’n låda)
• porslin av Stig Lindberg och Louise Adelborg
• rostfria bestick med svarta plastskaft från Nils-Johan
• danska ljusstakar i teak

... och så vidare.

Ja, herreminguuud, så modern jag är :oD Kan ingen skicka hit ett reportageteam från Sköna Hem eller Bo Bedre eller nå’t?! *flabbar rått*

*passar på att njuta den stund man råkar ligga inredningsmässigt rätt i tiden, eftersom det händer ungefär lika ofta som jorden passeras av Halleys komet *

Goda vänner - och gamla

OJ, EN SÅN trevlig kväll jag hade igår tillsammans med gamla, goda väninnan M! Hon är sedan en halv evighet bosatt långt härifrån och vi har inte setts så där ”på riktigt” på säkert – tja, vad kan det bli – närmare tjugo år. Tiden har liksom bara flutit på medan vi på varsitt håll har fått barn, jobbat och blivit äldre, och möjligheten att umgås som förr har helt enkelt inte funnits. Men nu bar det alltså till och det var verkligen kul!

Med vissa människor är det bara så, att det inte spelar någon roll hur många år som gått; när man ses igen har det ändå inte passe­rat mer än någon dag. För visst är det ju så det kan kännas, trots att de fysiska förändringarna vittnar om decennier och inte dagar? Och det hjälps inte, det är något speciellt med vänner från ens barndom/tidiga tonår jämfört med dem man får senare i livet. De var ju med då, i perioden före vuxenlivet.

Talesättet som säger: ”När vår Herre stänger en dörr öppnar han ett fönster istället” känns väldigt relevant just nu. Fönstret mot M har plötsligt slagits upp samtidigt som dörren till väninnan A smällts fast och reglats med sjutillhållarlås och slagbom. Hennes och min vänskap går ännu längre tillbaka i tiden – vi snackar på väg mot fyrtio år – men i det fallet ser det ut som sanden i tim­glaset tagit slut. Eller, nej, inte tagit slut, förresten. Den har blivit våt och kan inte obehindrat rinna genom kanalen längre.

Vi har inte råkat i luven på varandra, så är det absolut inte. Men jag har blivit obekväm, eller åtminstone är det så jag tolkar saken. För obekväm är man om man vägrar hymla om grava alkohol­problem och istället ”sätter katten på bordet” och talar klarspråk. Då är man ju jobbig. Jobbig som bara den. Då är det lättare att kapa förtöjningarna och flyta vidare med spritströmmen, längre och längre bort från familj och vänner.

Hur gärna jag än vill göra vad jag kan för att hjälpa är jag snart beredd att ge upp. Det är inte mycket man som gam­mal vän kan göra så länge som den egna viljan till förändring saknas. Snart är en stor sorg det enda som återstår. Och – ärligt talat – ett inte föraktligt mått av ren och skär ilska. Ilska över att en in­telligent människa med fina för­ut­sätt­ning­ar låter tillvaron gå fullständigt överstyr trots att hjälp finns att få och erbjudits.

Finns det någonting jag avskyr, så är det att stå maktlös. Makt­löshet utmynnar gärna i resignation, och resignation är inget för mig.

*håller på att elda upp mig ordentligt*

Nej du, vännen A, vid närmare eftertanke är jag inte beredd att släppa dig ännu! Oavsett vad du tycker, så vänder jag än en gång på timglaset och tänker tammefan hoppa i sanden för att få den genom hålet, om det är det som krävs för att den ska fortsätta rinna.

Det ska böjas i tid ...

I MORGONENS EXEMPLAR av Tidningen Åland skriver Benita Mattsson-Eklund en krönika om barn som inte får vara naturligt blyga. Jättebra skrivet och hon har ju alldeles rätt! I vårt nutida samhälle tycks det vara snudd på dödsstraff på att vara reserve­rad till sin läggning. Största käften och vassaste armbågarna är det som räknas, och gud nåde dig om du är lite eftertänksam av natu­ren – då ligger du pyrt till och blir ”bakefter”.

Faktum är att jag alldeles nyligen fick ett riktigt praktexempel på den här saken. Här på ön anordnas nämligen en tävling mellan alla landskapets sjätteklassister, Kunskapscupen. Lite i stil med Vi i femman, fast för sexorna då. A, dotra min, hade ända sedan fem­man sett fram mot att få delta, och skulle baserat på sitt betyg vara en självskriven kandidat till klassens tremannalag.

Men inte blev hon uttagen inte. Om det stått hennes klasskamrater fritt att välja hade hon blivit det, men när klassläraren ”styr” valet genom att inför hela klassen (fritt citerat) uttrycka sig så här: ”Nog tycker ni väl att A är för blyg för att våga stå på sig trots att hon vet att hon har det rätta svaret?” – ja, då blir det som det blev. Och av någon förunderlig anledning måste laget dessutom slås fast en dag när A var sjuk och hemma och inte hade en chans att opponera sig.

Oj, vad det var kul att försöka förklara för henne varför hon, med sitt toppbetyg, inte skulle få delta i tävlingen! Jag njöt varje minut.

*ljuger som en häst travar*

För min personliga del undrar jag vilken den s.k. pedagogiken är bakom ett vuxenagerande av den här typen. Hur ska någon någonsin kunna bli bättre på att uppträda i sociala sammanhang och stå för sina åsikter om man aldrig bereds möjligheten att öva på det..? Eller är tanken helt enkelt den, att den som inte hörs och syns så mycket ska skuffas längre och längre bak i ledet? Min slut­sats blir i alla fall, att det är stora käftar och välvässade armbågar som belönas redan i grundskolan, inte de goda studie­pres­tatio­nerna.

(Den givna lösningen på problemet hade varit att göra som i parallellklassen: ordna en intern utslagstävling.

De tre elever som gjorde bäst ifrån sig blev självfallet de som fick representera klassen. Enkelt och logiskt. Men ... i den klassen finns det kanske inte elever som är barn till kollegor? För den saken kan väl ändå inte ha fått vara avgörande? *überironisk*)

Rostfritt till ugnsform ska det va!

Denna här blir det (40x28 cm)! Hittad på amazon.com, som håller på att bli min huvudleverantör av alla lite ovanligare saker jag söker. Aldrig mer en non-stickbeläggning i mitt hus! *grrr*

Kräsna pippisar och usla pannor

FROSTEN LIGGER TUNG över omgivningen idag och det tyder på temperaturomslag. 15 februari idag, och våren kryper närmare och närmare. Vintern har varit – är – osedvanligt lång i år, men inte tusan ska ni tro att varken småfåglarne eller kråkor och kajor behagat förse sig av mina framdukade solrosfrön!

Tänk om någonting inte är som det ska med de påsar jag köpte ifjol? Tänk om fröna rentav är giftiga?! För vad är annars förklaringen till att automaten står orörd vecka efter vecka? Till och med när det var som allra kallast, med dagstemperaturen runt -20°, syntes inte en fjäder så långt ögat nådde. Det är med andra ord inte utan orsak jag anar ugglor i mossen ... (Ja, det är väl där de måste vara, eftersom de inte kommer till dukat bord?)

Annars är min agenda för dagen behagligt innehållslös. Den enda tid jag måste passa är ett läkarbesök utåt eftermiddagen, men i övrigt står det mig denna måndag fritt att disponera tiden helt enligt eget gottfinnande. Sånt gillar jag, som fortsättningsvis dras med en jät­telåg stresströskel.

Men en grej ska jag faktiskt åtgärda idag: jag behöver en ny lång­pan­na, trots att det inte är så hemskt länge sedan jag investerade i en sån. Den var av tyskt ursprung och en sån där modeeern sak med non-stickbeläggning. Ha! Vilken smörja, alltså. Har jag använt den tio-femton gånger är det bra, och non-sticklagret släpper redan i stora, svarta sjok. Usch och blä :o( Efter fläskpannkakan i veckan som gick har den nu förtjänat sin givna plats i metallåtervinningen.

Nä, har tarvas viligare (åländska; betyder ungefär ”rejäla”) grejor! Så jag planerar en tur till ett ställe som säljer proffsgrejor till res­tau­rang­branschen för att skaffa mig någonting som håller. Kvaliteten ska vara sån att långpannan kan gå i arv till A och hennes eventuella av­kom­mor utan att det syns att den använts. Typ.

***
Välkommen till vardagen i skärgården, Gafflan!

Jag föredrar "vändagen"

JAHA, IDAG ÄR det alltså alla hjärtans dag, eller som det heter på finska: ystävänpäivä, vändagen. Jag är dock benägen att instäm­ma med Stig i ICA:s tv-reklam: detta är ingenting annat än ett påhitt av köpmännen för att få sälja mer. Därmed underförstått att jag inte denna dag [heller] är med och höjer brut­tonational­pro­dukten, varken genom inköp av presenter, blommor, konfektyr eller frimärken. En riktigt jävla tjurskallig kärring är jag, så skjut mig för allan del i gry­ningen.

Denna söndag har än en gång varit en sån där äkta slappardag. På förmiddagen satt jag bra länge i nattlinne och morgonrock och virkade i soffan medan A fortfarande ägnade sig åt sin skönhets­sömn. Den långa natten hade synbarligen inte haft någon effekt, för när hon väl masade sig upp stod hästtaglet hon har på skallen åt alla håll och resterna av gårdagens mascara satt inte längre på fransarna.

Utåt eftermiddagen blev jag igångsatt av väninnan P, som lockade med mig på en långpromenad. Den förde oss förbi ett för­hållande­vis ovanligt spektakel i stan: travtävlingar på isen. Massor med folk var det, men som en annan bekant sa när vi snubblade på honom: ”Denna anstormning av besökare torde vara det ultimata beviset för hur lite det finns att göra här på Åland en söndag i februari.”


Jag ger honom tveklöst rätt. Åland den här tiden på året är, om inte dött, så åtminstone i akut behov av hjärt-/lungräddning. Men sam­ti­digt är det ju lugnt och skönt, och mig bekommer inte av­sak­naden av evenemang. Det räcker gudinog med att vinter-OS har börjat, vilket är anledningen till att jag för första gången någonsin övervägt införskaf­fan­de av en digitalbox. Ja, TV4+ utlovar ju helt sportbefriade sänd­ning­ar, så jag blev frestad.

Men sen kom jag på att man ju inte behöver slå på tv:n över­huvud­taget, och då blev jag genast mer o-frustrerad över OS! :oD

Nåväl, nu är A i alla fall nyligen överlämnad till bosättning num­mer två, så jag ska diska och trassla in mig i virkningen igen. Det är obehagligt att erkänna, men jag har drabbats av mormorsrute- och sexkants­feber. Jag t.o.m. drömmer om färgkombinationer just nu ... Läskigt värre ;o)



[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]

Mmm ... fastlagsbulle & fläskpannkaka

SOVIT LÄNGE, VIRKAT lite, fikat och surrat med väninnan S nån tim­me, långpromenerat med A och belönat oss med kaffe (inget för A) och fastlagsbulle, lagat fläskpannkaka och strimlat vitkål till middag, diskat, spelat Harry Potter på Playstation med A samt lagat äppel­klyf­tor under täcke av havregryn och vispat grädde till det.


Nu ska vi moja oss med äppelgrejset framför tv:n, eftersom A paxat för att få glo på Melodifestivalen.

Det var min dag det. Hoppas era respektive varit fina! :o)

Virka, virka, virka ... hexagoner

Kunde inte hålla mig ... Började igår:



[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]

Aldrig mer Moccamaster!

PÅ TISDAG ÄR det fastlagsbullens förlovade dag, fastlagstisdag. I år har vi ännu inte klämt i oss ens en smula av en fast­lags­bulle här i ”Rucklet”, för just i det här fallet håller jag hårt på tra­ditio­nerna. Jag gillar helt enkelt inte att dessa grädd­fyllda bom­ber dyker upp på butiks­hyllor­na näst­intill sam­tidigt som jul­pyntet plockas bort.

Däremot blir det trots allt liiite smyg­premiär denna gång, efter­som A flyttar till sin pappa på söndag kväll och jag i ett svagt ögon­blick lovat henne fast­lags­bulle här hos mig. I skrivande stund pågår därför en enmans­pala­ver om huru­vida bullarna ska köpas färdiga eller om här ska bakas. Hur det än blir med den saken så ska det vara mandel­massa i dem, inte sylt. Inte i någon form. Fast­lags­bulle är lik­vär­digt med man­del­massa, så är det bara.

Bulltankarna får mig för övrigt att asso­ciera till kaffe. Och kaffe, i sin tur, till bryggare ... och bryggare till min @#$&¤/x Mocca­master (KB741 Club­line). Den finns i kåken på grund av att min trogna Braun själv­dog för ett antal år sedan och att det sam­tidigt er­bjöds spe­cial­pris på Techni­vorms lov­ordade bryggare. Det kaffe jag bjudits hos vänner och bekanta som länge lyxat till sig med den sortens bryggare har näm­ligen varit mycket gott, så jag slog till.

Jodå, kaffe blir gott, det är det inget att snacka om. Men själva bryggaren ... *ryser* Det är inte mycket som är rätt med den, förutom färgen (grafitgrå). Här följer en lista på det jag klassar som seriösa tekniska brister hos en så pass dyr manick:

• droppstoppet är manuellt; antingen glömmer man att stänga av det när man ska ta bort kannan eller så har man glömt det stängt när man brygger – lika illa båda två
• droppstoppet håller inte tätt; även om det är helt stängt kommer det alltid en eller två droppar på värme­plattan och pga den höga tem­pera­turen på denna bränns spillet fast på noll­tid
• formen på glaskannans hällpip i kombi­nation med arom­lockets öpp­ning gör att det är snudd på omöj­ligt att hälla upp kaffe utan att det spiller/­rinner kaffe längs kannans ut­sida

• det sistnämnda gör att det vid varje ser­verings­till­fälle söker sig in en liten mängd kaffe under metall­bandet runt kannan som håller hand­taget på plats

  
  (Med tiden blir det alldeles brun­geggigt under metall­bandet. Lägger man kannan i blöt för att diska den löses inte denna gegga upp, utan när kannan är diskad och klar och man ställer den upp och ner för att torka fort­sätter det att rinna brunt vatten från ut­rym­met under metall­bandet. Enda sättet att åt­gärda det här är att skruva loss hela hand­taget från kannan!)

Nästa gång blir det en Philips.

*kastar ondskefulla blickar på den gurglande apparaten och skär tänder*

Plitt, platt över en natt

SPIK I FOTEN har jag inte, men väl en skruv i bakdäcket. Uppdagad i förrgår. Dagen före det var däcket nästan tomt när jag skulle skjutsa A till hennes badmintonträning. Vi tog därför vägen förbi en mack, där jag fyllde på luft och tänkte att ventilen på detta snart tjugo år gamla vinterdäck säkert givit upp.

Natten gick och följande eftermiddag var det så gott som plittplatt igen. Pyspunka eller ventilglapp, tänkte jag. Något måste göras! Och sen slag­side­körde jag ännu en gång i snigel­fart till macken. Macken med stort B, där de alltid är lika tjänst­villiga och service­mindade när en motor-­ointressad kärring som jag rullar in med något fordons­relaterat problem. – Puss på er, pojkar!

Snabbt som ögat var Rödluvan inkörd i hallen, upphissad och av-däckad där bak, och ser man på – satt det inte en liten skruvjävel och flinade där mellan dubbarna! På fem röda sekunder var den avlägsnad, ett s-t-ö-r-r-e hål uppborrat och någon­sorts gummi­material ipetat. På med däcket, ner med hissen och i med luft. Klappat, lappat och klart på tio minuter. Det kallar jag service, det!

Tyvärr fick jag också reda på att efter vintern-rean på däck redan var i full gång. Av min dimension fanns det bara två kvar, endast regummerade dessutom, och mina planerade fyra, fräscha Semperitar åt Rödluvan gick alltså bort. Fan! Jag måste lära mig att läsa tidningarna noggrannare, för någon annons har jag baskemej inte sett ...

*gnisslar tänder*

Nåja, snart är det vår och sen blir det sommar, så tanken på nya vinterdäck kan jag säkerligen skjuta på framtiden. Igen. Med punka-skruven borta går det ju faktiskt att köra på dem jag har. Vore dumt att lägga ut 350 € på en full­pris­upp­sätt­ning idag när man inte vet om man lever nästa vinter, inte sant?