05:17

JAG VÄCKTES AV ett knak. Det visade sig vara ljudet av ett fönster­glas i vardagsrummet som spräcktes av en inåtvinklad, avbruten is­tapp, som satt fastfrusen i kanten på det nedåtglidande snösjoket up­pe på taket. Någon minut senare, exakt kl. 05:17, kom braket, som hörs när några ton snö och is störtar till marken från fem meters höjd.

Tur att jag fick markisen på bottenvåningen invevad igår kväll.
Tur att hängrännan sitter kvar, om än lätt på svaj.
Tur att inte fler fönsterrutor sprack.

Men när vi idag skriver den 18 december har denna oförutsedda vin­ter­vinter redan skördat
... nio växthustakglas,
... ett fönsterglas,
... X antal fästen till hängrännan på husets ena långsida,
... tyget till en lång markis och
... mitt högra knä, som vid skottning i lördags vreds/bröts när jag fast­nade med foten i en snödriva och tappade balansen.

Om tre dagar når vi slutet på Mayafolkets 5.125 år långa kalendercykel och under de kommande dagarna hinner det hända mycket skit. Men sen ska det väl ändå bli bättre?

Viss rasrisk?

 

Och ingenting kan jag göra åt situationen. Bara vänta. Jag borde egent­ligen försöka få bort snön från markisen och veva in den. Men tänk om snömassan där ovanför ger sig iväg i exakt det ögonblicket?! Jag törs helt enkelt inte. Så feg är jag.

&#%$¤! vinter

ALDRIG FÅR MAN vara riktigt glad, det är då ett som är säkert. Efter idogt arbetande igår med att befria växthuset från de snömassor som ackumulerat under två veckor med en väderlek som växlat mellan ym­nigt snöfall och iskyla var det bara att konstatera att minst tre glas redan strukit med.

Fan.

När jag vaknade imorse konstaterade jag till min glädje att jag för en gångs skull sovit hela sju timmar i sträck. Glatt hoppade jag (nåja, ähum, inte riktigt sant, men det låter bra) ur sängen och vinklade upp persiennerna mot det knappt märkbara dagsljuset. Då väntade nästa överraskning: ett enormt sjok av snö, i kanten försett med långa, sylvassa istappar, täckte hälften av utsikten från mitt ena sovrumsfönster.

Hjälp, liksom. På våningen under, i markplan, finns en lång markis som spänner över två fönster. Den är lite utfälld året runt för att skydda fönstren mot väder och vind, och sommartid även mot solgasset. Scheisse, tänkte jag. Rasar snömassorna kommer det här att sluta illa.

Jag hann nätt och jämnt få på en panna kaffe efter att jag tagit en bild av eländet innan jag hörde ett våldsamt brak, varefter ljus­för­hål­lan­dena i sovrummet förbättrades avsevärt.

Fan.

Ska jag verkligen våga mig ut och inspektera hur illa det gick? Och vad mer ska hinna hända före årsskiftet..? Varför är det numera aldrig nå­gon måtta med någonting??

Mycket av det goda

NÄR VI TJUGO minuter försenade, i tätt snöglopp och med en tempe­ra­tur runt nollan lättade från Åbo flygplats igår var jag införstådd med att jag skulle komma hem till ett väldigt vintrigt Åland.

Jotack, snö har det kommit, och termometern visade -9°. Men inne i ”Rucklet” var det varmt och torrt. Det gick snabbt att få igång en brasa och en panna kaffe på bryggning, och sedan ... aah! ... hemma är bäst.

Idag väntar seriös snöröjning på gården. Glaspalatset står med snö upp till knäna och oroande stora mängder vilar på taket av glas. Prio Ett där, sedan gårdsplanen, så att jag kan backa ut Röda Faran från sin plats under terrassen.

Men det kunde ha varit värre. Mycket värre. Därför ett stort tack till Lil­la A, hennes kompis A, dennas mamma S och till väninnan C, som i tur och ordning sett till så att det i alla fall gick att komma in på gården och uppför trapporna till ytterdörren på terrassen!

Snökaos eller ej, fatta hur skönt det är att vara hemma igen! Sen får Meteorologiska institutet sia om snö, snö och mera snö ända fram till torsdag bäst de vill, för jag skottar hellre flera timmar om dagen än sitter ”inspärrad” i Åbo.

Det spirar annars en försiktig optimism om att det av vistelsen där ska komma något gott. Språkförbistringen till trots hyser jag gott hopp om att det omfattande utlåtande som står att vänta kommer att vara ett väldigt vederhäftigt sådant, allra helst som en åländsk part i målet ta­gits på bar gärning med att nu bevisligen inte hålla sig till sanningen. Spännande fortsättning följer ;o)

En liten egotripp

IDAG HAR VARIT en bra dag. Bl.a. har min fysiater med irrita­tions­ryn­kad panna talat om att varken hon eller någon annan instämmer i weirdo-shrinkens ”diagnos” från i förrgår. Eller som hon uttryckte sig: ”Det går ju inte att tänka sig till hypotyreos, artros, osteoporos och en borreliainfektion!” (fast på lätt knagglig svenska förstås).

Och så har jag fått tips om lite bra-å-ha-grejor för tanter med artros på gång i tummarna, bl.a. schysta saxar och tänger, och av fysiatern fått veta att jag tydligen är så pass smart att psykologen hade sagt sig ha problem med att komma på hur hon skulle testa mig. Alltid nå­got, huh? ;o)

Fysioterapeutens dom är att min muskelstyrka är riktigt okej (utom i tummarna då) men att balansen är desto vissnare, vilket ju stämmer väl överens med vad jag upprepade gånger beskrivit för medicinmän av allsköns slag utan att få något direkt gehör för den rapporteringen. Men nu är det således verifierat och kommer till pappers. Bra!

Nåväl, av dessa små framgångar blev jag så glad att jag i samband med min dagliga motionsvända på gångbanorna härikring slank in på Citymarket och unnade mig en länge önskad förpackning manicker för tillverkning av bolltofsar i olika storlekar:

Jodå, jag vet att det går att använda cirklar klippta ur stadig kartong också, men det är faktiskt inte särskilt smidigt och kartongen blir fort schladdrig. Och särskilt dåligt skulle det fungera för den idé jag har och till vilken det går åt en större mängd bollar.

På köpet har jag lärt mig ett nytt ord på finska: tupsukehikko. Inte för att jag vet när jag ska ha användning för det, men kunskap är aldrig för tung att bära, även om den ibland kan tyckas värdelös.

Imorgon flyger jag hemåt. Gissa en gång om jag längtar ...

*Gulp!*

JAG LÄSTE LÖPET på Nya Åland för en stund sedan.

Det kommer säkert att bli intressant att komma hem imorgon efter tolv dagar med mer eller mindre konstant snöfall över ”Rucklet”. Frågan är om det ens är värt att räkna med att jag kommer hem? Ja, in i kåken menar jag :o/

Om det här med att tid är pengar, men som tur var inte mina.

IDAG HAR DET varit ergoterapi för andra gången. Denna disciplin in­ne­bär på det här stället 45 minuter då man
a) tummar en lerklump till en liten och ful skål (igår),
b) tillverkar ett überergonomiskt ? grepp till en av sina trettionitton virk­nålar och
c) medelst 5,4 m rep tråcklar ihop ett grytunderlägg av modellen val­knop.

Undrar vad det ska bli för roligt den sista gången, dvs imorgon? Men nej, nu ska jag inte vara elak. Jag har ju faktiskt fått prova hur det känns att ha ett tumstöd på högerhanden medan jag knåpade min knop. Och så har jag fått titta på en särskild sorts arbetsstol också! Fast tid för provsittning fanns dock icke.

För dem av er som hängt med här ett tag torde vid det här laget min vurm för jämförelser och beräkningar vara välbekant. Och sällan pissar hön­sen konjak, så självfallet har jag inte kunnat hålla mig i skinnet den här gången heller! Därför har jag nu räk­nat ut att jag på fredag kl. 15 (när jag drar till Åbo flygplats) kommer att ha befunnit mig på ort och ställe i 267 timmar.

Av dessa 267 tillgängliga timmar har 171 infallit på vardagar och 59 av dessa under arbetstid kl. 08-16.

Men när jag sticker iväg på fredag eftermiddag kommer jag att i en­dast 15,5 timmar ha varit aktivt involverad själv i rehab.utredningen. Uttryckt i procent blir det 5,8 % av hela min vistelsetid (och 26,3 % av arbetstidstimmarna). För mitt vidkommande kommer därmed be­kläm­mande 94,2 % av tolv dagar att ha varit dödtid. Stendöd sådan. Utan tillgång till svenska tidningar, svensk tv, svensktalande med-lidande eller ens ett fungerande, trådlöst bredband.

Tänk så mycket bättre, för alla parter, om mina 15,5 timmar hade pla­nerats in pang, pang, pang under tre på varandra följande dagar istäl­let. Och tänk, så himla mycket resurser, både i tid och pengar, som ha­de sparats då ...

Håhå, jaja, det där med rationalisering är svåra grejor det.

Så arg att jag spränger en Geigermätare!!

MEN NU FÅR det väl för fan i våld ändå räcka?! Efter att i nästan fyra år ha kämpat som en vettvilling för att äntligen få en korrekt diagnos på och förklaring till alla märkliga och stadigt ökande symptom jag har träffade jag under sena eftermiddagen idag ytterligare en utredare i raden här på rehab.anstalten, en psykiater, som tammefan inte kan vara slug på ens den mest mikroskopiska av fläckar.

När nu äntligen min minst sju år (!) gamla neuroborrelios har upp­da­gats, och det äntligen hittats en förklaring till varför jag mår som jag gör, och jag så sent som igår talade med en vettig endokrinolog på ÅUCS, som var hundra procent säker på att det är borreliosen som är boven i dramat, då kliver detta fullfjädrade UFO in på scenen och brös­tar upp sig. Efter en timme, som till merparten ägnades åt hummande, pillande på tangentbord och bläddrande i papper, harklar sig fan­ska­pet och hävdar, å det be­stäm­daste, att det är mycket tänkbart att mi­na symptom är av psykosomatisk natur och att det då skulle hjälpa med antidepressiv medicin.

Jamen vad i hela, jävla, röd­glöd­gade helvete?! Hur satans många gånger ska jag måsta tjata om att jag inte är deprimerad och inte har några psykiatriska fel??

Förlåt alla svordomar, men den här gången klarar jag ärligt talat inte av att lägga locket på längre.

Jag har hypotyreos,
jag har C-vitaminbrist,
jag har D-vitaminbrist,
jag har osteoporos,
jag har artros och
jag har sekundär neuroborrelios.

Men ett psykfall är jag inte!!

Ack, ja ...

NÄR JAG VAR barn tyckte jag alltid att tiden gick otroligt långsamt. Se­dan jag blev vuxen har jag alltid tyckt att den går för fort, ända tills nu. ”Inlåst” på ett ställe som det här, utan tillgång till allt som hör var­dags­livet till, blir tiden oändlig.

Virknål och garn har jag självfallet släpat med mig, men i förmiddags tog garnet slut och ett sådant missöde är ju snudd på katastrof! Ty­piskt nog hann jag inte ens bli färdig med den pågående scar­fen/sja­len av Salomons knutar :o/

Som tur var passerade jag ett supermarket idag på min 6 km långa promenad t/r Åbo universitets centralsjukhus. Och som tur var hade de hundragrams garnnystan på specialpris, för Plan B, att plocka åt mig en bok från institutets svenskspråkiga bibliotekshylla, bleknade bort och försvann vid åsynen av vad som erbjuds:

Men nu kan jag alltså slå mig lös med lite ny virkning och kanske ett par partier Alfapet mot datorn (eftersom det trådlösa bredbandet fort­farande inte funkar i ”cellen”, så att jag skulle kunna spela mot en mänskligare motståndare).

Kvällspromenaden skippar jag idag, för mina knän tycker definitivt att sträckan till och från dagens sjukhusbesök räckte och blev över. Men med de kilometerna i bakfickan kan man ju med gott samvete ägna sig åt lite tröstätning i sin ensamhet istället!

Dessutom har jag noterat att en av de finskspråkiga tv-kanalerna visar ”Bridget Jones dagbok” ikväll. Det må vara en äkta, cineastisk lätt­vik­tare, men när alternativet i grannkanalen är Bondfilmen ”You Only Live Twice” från 1967 drar Sean lite otippat det kortare strået den här gång­en.

Men hur avlöpte det då på ÅUCS idag då? Jotack, de bokade 30 minu­ter­na blev väl lite uttänjda om jag så säger, för damen jag träffade bå­de talade hyfsad svenska och insåg att jag bjuder på en rätt trasslig sjukdomsbild. En hel drös nya labprov ska med anledning av osteo­po­rosen tas när jag väl är hemma igen och vad neuroborreliosen be­träf­far var hon mäkta förvånad över att jag fått antibiotika bara i tablett­form och inte intravenös behandling med ett helt annat preparat. Det­ta föranledde att hon utan desto mer snack om saken la iväg en kon­sultationsbegäran till en kollega inom specialområdet infek­tions­sjuk­domar. Hatten av för det.

Sen behöver jag väl knappast nämna att hon tyckte det var skanda­löst att inget borreliatest tagits varken när det begav sig 2005 eller under åren som gått? Men jag gör det faktiskt ändå, för det är för­skräckligt.

Politisk asyl

JAG GÅR I landsflykt även över veckoslutet! Omtänksamma C och hen­nes M inhyste mig redan under självständighetsdagen igår under sitt tak och har av sina hjärtans godhet förlängt erbjudandet att gälla över lördag-söndag också.

Det är lite hemtrevligare där måste jag säga, så jag behövde inte så vidare värst lång betänketid för att svälja det betet, med krok, lina och sänke. Gissningsvis till familjens äldre döttrars stora förtret, eftersom det be­tyder att de tvingas kampera ihop när jag lånar en sängplats ;o)

Annars har jag nyss varit med om en lite annorlunda upplevelse. Jag har i 45 minuter träffat en totalt finskspråkig inremedicinsk specialist. Detta borde enligt alla odds ha utvecklats till en ny upplaga av Lost in Translation, men den totala språkförbistringen till trots uppfattade jag det som att han på ett helt annat sätt än tidigare inblandade delar min uppfattning att roten till alla mina kryptiska symptom gömmer sitt fula tryne i någon av de endokrina körtlarna i hjärnan.

Funktionen i corpus pineale, tallkottkörteln, där min cysta slagit rot är, precis som han sa, så gott som omöjlig att kontrollera medelst lab­pro­ver. Plus att han tillstod att man t.v. vet väldigt lite om vad den lilla tallkotten egentligen är med och rör och för i, vilket jag i och för sig var helt införstådd med sedan tidigare.

Men att tallkotten jobbar i team med hypofysen, det är bekant. Och om det mickelmacklar med den senare kan det urarta i precis vad som helst. Så nu lovade han rita ihop lite funderingar som jag ska få med mig till Åbo universitets centralsjukhus på måndag, där jag har dejt med en endokrinolog. Ytterligare en liten guldstjärna fick han, när han (på sjungande finska, men dock) uttryckte sin bestörtning över huru­dan vårdsituationen verkar vara på Åland.

Nåja, luttrad som jag numera är, tänker jag inte brista ut i någon för­tida lovsång över vårdkvaliteten på den här sidan pölen förrän jag träffat sagda endokrinolog och innan jag fått läsa utlåtandet från den pågående rehabiliteringsutredningen. Men känslan är t.v. att här för­söker man i alla fall skapa sig någon form av helhetsbild, inte bara dutta lite här och lite där.

Det är ju inte utan att man ställer sig en smula frågande

JAG BEFINNER MIG på en statlig hälsoinstitution. På sagda institution råder rökförbud sedan 2009 och som på många andra ställen är man hänvisad att ägna sig åt denna typ av aktivitet utomhus. Men bara på en enda plats på området.

Så vart förlägger man då dessa enda tillåtna kvadratmeter? Någon­stans på anläggningens baksida? Eller lite på sidan av, insynsskyddat av buskar och träd? Det skulle ju vara det logiska eller hur? Så icke här. Här ställer man ut nikotinisterna endast ett fåtal meter från själ­vaste huvudentrén. Och detta ”reservat” är som synes flitigt frek­ven­terat.

Men vad är det egentligen jag förundras över? Det är varken första el­ler sista gången som det är lite svårt att omfatta hur staten och dess tjänstemän tänker. För tänker, det gör de väl..?

Fast nu ska jag inte bekymra mig mer över den saken. Istället ska jag packa övernattningsgrejor i ryggsäcken, eftersom jag idag drar till den fastländska skärgården för ett dygn.

Morsning!

Ännu en dag till handlingarna

OM JAG SKA sägas lära mig något under den här rehabili­terings­utred­ningen, så är det att lägga band på mitt behov av att ständigt vara sysselsatt med något, att aldrig unna mig en stund av att göra absolut ingenting annat än bara vara. Här kan man i princip inte låta bli att ba­ra vara. Svårsmält faktum.

På dagens plussida finner vi att jag lokaliserat en plats på ”mitt” vå­ningsplan där, hör och häpna, det trådlösa bredbandet fungerar. Sär­skilt privat är det inte, men hellre uppkopplad i ett publikt utrymme än av- och påkopplad i ”cellen”!

Byggnaden som sådan består till största delen av korridorer, korri­do­rer och ännu mer korridorer. Den arkitekt eller de arkitekter som fram­fött denna institutionsbyggnad måste ha varit av det mer fantasilösa slaget. Och så adderar vi en färgsättning à la svenskt landsting på 1970-talet, så förstår ni hur spirituell min nuvarande omgivning är ;o)

Ännu ett plus till protokollet är den extra bäddmadrass jag hittade utanför min rumsdörr för en timme sedan. Aaaah! Efter två nätter då jag allvarligt övervägt att lägga mig på golvet istället kommer det sä­kert att kännas som att sjunka ner i ett dunbolster inatt.

Men nu är det dags för eftermiddagspromenaden och imorgon drar jag till skärgården om allt går enligt planerna. Den 6:e december är det­sam­ma som Finlands självständighetsdag, som är en röd dag i al­ma­nackan. Då är det tillfälligt avbrott i utredandet medan personalen äg­nar sig åt nationalistiska aktiviteter, som t.ex. att begapa den årliga televiseringen av presidentbalen i Helsingfors, dit många skulle vilja bli bjudna men få är kallade.

Dagsrapport

JAHA, DÅ VET man det då. Artros på gång i båda knäna också, för­utom den redan konstaterade i fossingarna och tummarnas basleder. Fiiiint ... :o(

Första besöket hos socialkuratorn går att sammanfatta med hennes kommentar: ”Man kan nog säga att det här är ett komplicerat ärende som skötts riktigt dåligt.”

Denna ljuvliga människa har dessutom varit mig behjälplig med att flytta polikliniktiden på Åbo universitets centralsjukhus den 3.1.2013 till inkommande måndag. Jag får därmed träffa endokrinologen medan jag ännu befinner mig på ort och ställe, istället för att dryga två veckor ef­ter hemkomsten behöva göra ännu en Åboresa t/r för en läkartid på 30 minuter.

Men nu är programmet slut för dagen, så nu blir det istället utekläder på och en rask promenad in till centrum.

PS. Det trådlösa bredbandet fungerar fortfarande lika uselt. Scheisse.

Läget i Turkugrad

OM DET VAR kallt imorse i Mariehamn är det inget mot vad det är ikväll här i Turkugrad och det här kommer dessutom att bli en låååångrandig vistelse, med maaaaaassor med dödtid. Dagsprogrammet är i och för sig full­späckat från morgon till sen eftermiddag, men när det till lejon­parten består av aktiviteter/föreläsningar som försiggår på finska är det inte mycket som kommer mig till del.

Så det blir väl att kura i ”cellen” en hel del, för en orkar ju inte trava runt utomhus hur många mil som helst heller varje dag. Och ”cellen” är, som celler plägar vara, ett själlöst utrymme som andas institution.

Men det är varmt i alla fall, och jag har efter många timmars micklande och macklande äntligen lyckats utveckla en halvbra relation till det tråd­lösa bredbandet. Den långa anslutningstiden berodde för övrigt inte ett smack på att instruktionerna jag fick gavs endast på finska. Nej, minsann! Så pass bevandrad är jag i det andra inhemska att det skulle gått alldeles förträffligt om bara instruktionerna i sig varit till­fyllest. Om jag så säger.

Nåväl, det om det, och det får också bli allt för ikväll. Bäst att trycka på ”publicera” medan man har något som påminner om uppkoppling.

Hyvää yötä! Gonatt!

”Hej, Meteorologiska Institutet! Är det hos er man kan reklamera den rådande väderleken?”

TACK, DEN HÄR köldknäppen kom ju lämpligt. Inte är det bättre på min destination heller, snarare motsatsen. Usch.

Om dryga två timmar checkar jag in och flaxar iväg. Ja, det vill säga om planet startar i den här kylan. Men före det ska Röda Faran köras till verkstan, om hon nu går med på att starta i den här kylan vill säga.

Dunjacka med huva, färisk olle, långkalsonger, ”stoppabyxor”, rejäla vinterkängor och öronlappar är utan tvekan resegarderoben för da­gen och mottot för densamma är: Warmth be­fore vanity. Efter 50 är det näm­ligen fullt tillåtet att rycka på axlarna och, med en röst som möj­ligtvis färgas av en viss uppgivenhet, konstatera: ”Orka bry sig!”

Men fan vad kallt det är.
$@&#%§ vad jag fryser.

Vintervirkningar

”WASTE NOT, WANT not”, säger man på utrikiska, och på svenska heter det väl: ”Den som spar, han har”? Av en sparad, gammal tröja blir det många smånystan garn.

Och av många smånystan garn kan man virka sig nya burkkläder, lite vintrigare än de gladrandiga jag tillverkade för ett par år sedan. Fasta maskor med ett nummer för liten virknål ger ett färdigt överdrag som är stadigt och fint.

Högen med sjalar virkade i tekniken som heter Salomons knutar växer. En blå, en gul, en vit och en lila med rosa kant har det tills vidare hun­nit bli. Men så fort som det går lär det säkert bli en eller ett par till :o)

Idag ska jag packa. Imorgon bär det av.

Lilla jul 2012

VINTERN KOM ONÖDIGT plötsligt i år. Grönt gräs till julafton var det sagt, och vad hände med det? Fortsätter det så här finns det risk för att jag inte lyckas ta mig in i ”Rucklet” när jag återvänder från re­ha­bi­literingsutredningen, för infarten och gårdsplanen lär knappast skotta sig själva i min frånvaro :o/

Men den dagen, den sorgen. Idag är det Lilla jul här i Finland och jag har haft prominent besök av Lilla A:s storasysters vovve, en åländsk­född chihuahua. Voilà, mina vänner, mademoiselle Blanca:

Eftersom det varnas för riktigt kalla nätter framöver har jag idag tagit det säkra för det osäkra och burit in både oliv och rosmarin från Glas­palatset. Båda var i och för sig noggrant vinterombonade, men blir det alltför många minusgrader är risken ändå stor att det går åt pipan.

Själv fryser jag som en hund av modellen här ovan, så nu blir det fyr i braskaminen och en mikrotinad middag intagen in splendid solitude un­der filten i soffan framför spisen.

Glad Lilla jul på er, alla och envar!

Om det här med att måsta vara frisk och förmögen för att klara av att vara sjuk utan att dö på kuppen

”Bra jobbat att du orkat strida för din rätt i fyra år och att du har slan­tar till övers för resan till vårt rehabi­lite­rings­centrum! Men du, innan du kommer vill vi att du fyller i de här blanketterna och svarar på våra 2.589.467 frågor om allt och ingenting – och glöm för all del inte de sjuttiotretton kopior av olika handlingar som vi också vill ha! Sen, sör­ru, ska vi minsann utreda din totala avsaknad av stresstolerans, svå­righeterna du har med minnet och koncentrationen och se om vi inte kan bena ut vad i herrans namn som gör att du har sån taskig ekono­mi just nu.”

Jomen.

Så ligger det till.

6½ timme har det tagit att fylla i blanketterna. Nu ska jag dra kopior. Bara jag nu kan minnas vilka dokument det är som ska kopieras ...

*suck!*

Nyväckt intresse?

SISÅDÄRJA! DET HAR varit tunt med FPA-visiter här på bloggen ett bra tag, men imorse kl. 06:25(!) finsk tid var det dags igen.

”Kansaneläkelaitos” är alltså det finska ordet för Folk­pen­sions­an­stal­ten, som ju är de allra bästaste av vänner en medborgare i republiken Finland kan ha. Eller hur det nu var.

Ja, jösses ...

Gud, giv mig styrka ...

 

Telefontid med borreliadoktorn.

Författande av bemötande till JO av FPA:s nyligen inlämnade utredning (?) om beräkningarna av det allmänna bostadsbidraget *suck!*

Utbyte av X antal mejl med planeraren på det rehabiliteringscentrum jag är på väg till nästa vecka.

Telefonsamtal till Åbo universitets centralsjukhus för att under seriös språkförbistring flytta klockslaget för ett läkarbesök. Det gick förstås inte. Besöket blir istället framskjutet med en hel månad *suck!*

Författande av bemötande till JO.

Bilbesiktning och besked om att höger drivknutsdamask ser ut som en schweizerost *suck!*

Besök på närbelägen bilverkstad för att boka tid för damaskbyte *suck!* Vete fan var slantarna till den fakturan ska komma ifrån :o/

Utbyte av ytterligare ett antal mejl med rehabiliteringscentret.

Bokning av flyg t/r Turkugrad (dvs Åbo) *suck!* Det är billigare med en vecka på Kanarieöarna.

Författande av bemötande till JO.

Telefonsamtal med sekreteraren på medicinska polikliniken för att få en faktura för ett oanvändbart läkarintyg makulerad.

Författande av bemötande till JO.

Skifte av plats på vänster bakdäck och höger fram, som de vid be­sikt­ningen upptäckte inte satt i rotationsriktningen *suck!* Så blir det när man inte gör däckbytet själv *dubbelsuck!*

Allt detta före kl. 12, och nu fortsätter dagen med ...

fortsatt författande av bemötandet till JO.

Jippi!

Not.