Expansion

IBLAND HAR MAN flyt på begagnatmarknaden! Så här på femte året med Glaspalatset hade jag börjat tycka att lite mer växthusodlingsutrymme inte skulle slå hål i sidan. Och si, som på beställning dök det upp ett litet Juliana på 4,8 kvm, så jag klippte till.

Det fina med att köpa beg. växthus ”på rot” (och med kanalplast, inte glas) är att man slipper montera ner och montera upp igen. Det gick hur ge­schwint som helst att ta hem det på släpvagn. Här har det nyss landat vid ”Rucklet”:

Tre dagar senare var det urgrävt där det skulle placeras och en sockel av impregnerat 50 x 200 byggd och på plats. Sen var det bara att lyfta dit hela härligheten och skruva fast.

Invändigt blir det inte plattlagt som i Glaspalatset. I det här ska jag odla på öppen jord och har bara byggt en låda i mitten, där det ligger plattor i bot­ten. Jorden kommer alltså att nå ända upp till lådkanten.

Här ska äntligen kunna odlas vindruvor inomhus, vilket förhoppningsvis ska resultera i fina druvor om några år. De jag har på friland ger i och för sig rätt god skörd så här på fjärde året, men bristen på sol och värme innebär att de varken blir särskilt stora eller smakar särskilt sött och gott. Ur led har denna sommar varit! Här är ett verkligt bevis för den saken, att mitt Sävstaholm äppelträd går i blom igen i mitten av september!

Ruckelhäxan rabatterar

OJ, SÅ LÄNGE sedan jag skrev något på bloggen! Hela sommaren har gått och här har inte hamnat en rad eller bild på hela tiden. Det är hög tid att dokumentera lite för framtiden.

Den riktigt stora nyheten är robotgräsklipparen, döpt till Kasper, som efter flera års övervägande och förfasande över priserna äntligen gick att upp­bringa av en kostnadsmässigt hanterbar modell. Nu kan jag kanske bli kvar i ”Rucklet” något längre än jag hade kunnat om jag tvingats fortsätta med konventionell klippning!



På gården har jag inte gjort något direkt omvälvande – ännu. Men eftersom jag sedan försommaren drivit upp både det ena och det andra från frö och sticklingar har behovet av en ny rabatt varit stort. Det tog emot att börja gräva, det gör det numera, men jag började med att rita upp formen med sprejfärg:



Sen var det bara att greppa spaden och sätta igång. För en gångs skull tillät jag mig faktiskt att ta det i etapper och så här såg det ut efter Dag 1:



Andra dagen hade jag svårare att lägga band på mig. Jag grävde färdigt, skakade igenom alla lösgjorda bitar grässvål och klippte sedan ner det som blev kvar med gräsklipparen. På så sätt gick inget till spillo. Den sand­blan­dade jorden tillbaka där den kom ifrån och klippet i trädgårdskomposten.



Idag ska det jordförbättras och sen kommer vi till det roliga: planterandet. Vi får väl se vad som hamnar där i slutändan, men jag har en massa som borde i jord, däribland:

- buddleja
- fläckflockel
- fackelblomster
- fjärilsviol
- trädgårdsriddarsporre
- mängder av temynta

Och i den befintliga delen måste det städas upp. Just nu växer det julrosor och hostor om vartannat. Så kan vi inte ha det! :-)

Några bilder till minnesbanken

TRÄDGÅRDEN ÄR I ständig förändring, inte bara för att saker växer till sig – som min "lilla" skogslind till vänster i bild, som nu måste vara närmare fyra meter hög – utan även för att jag gräver upp och flyttar på saker.

Odlingsbäddarna jag haft i princip ända sedan köpet av "Rucklet" 2005 är avlägsnade i år och jordgubbar får det räcka med att odla i pallkragar.
I rabatten där den resliga, blå strandirisen växer har det funnits både revsuga och mängder av randgräset 'Picta'. Fr.o.m. i år är dessa ett minne blott, som kanske kommer att finnas på ett helt annat ställe vad det lider.

Den här tiden på året känns det som jag aldrig vill vara inomhus; det finns hela tiden massor att göra bland blommor och blad. Så, nej, jag har t.ex. INTE tvättat ett enda fönster tills vidare denna vår eller sommar. Däremot har jag stått andlös framför min rosenbuske 'Frühlingsduft' och överväldigats av hur mycket den tänker blomma i år. Den gillar helt klart att gårdens två jättegranar fått kasta in veven.

T.v. är den här rosen, näst efter tornedalsrosen, den första att blomma i min trädgård. Att den doftar helt ljuuvligt gör inte saken sämre!

En annan blomma jag gillar är den som mina två Spiraea bumalda, en gång i tiden bärgade från en sophög, visar upp. Många spireor är ju vitblommande, så de här rara, rosa korgarna faller mig på läppen.

Och slutligen bildbeviset för att det lönar sig att fröså och ha tålamod: rosenkragen jag drev upp plantor av ifjol våras blommar nu. Helt i god ordning gör de inte det under första året, så glädjen är desto större när år två ger utdelning! Höga, djupt blåröda och med dekorativt bladverk pryder de sin plats i rabatten vid infarten, som annars domineras av växter som blommar i vitt, rosa och blått.

”Hjälp!” & ”Har ni sett på maken?”

INTE RÅKAR DET vara någon som känner till namnet på denna min vackert brokbladiga krukväxt? Själv har jag inte en susning.

Och kolla här, på mitt helknasiga lejongap som blivit perenn så det förslår! Den har nu övervintrat för tredje gången inne i Glaspalatset och kommit igen som aldrig förr. Långa, stadiga stänglar med jättelika blomställningar har den. Hur knäppt som helst :-)

Nyhet på gång till trädgården har jag också i och med att jag i år äntligen fått till det och sått frön från temynta. Jag har länge suktat efter att få in denna växt på gården, men av olika orsaker har det inte blivit av förrän nu.

Det tog evinnerliga tider innan fröna grodde och inte har de vuxit snabbt heller, de små liven. Men nu har de äntligen tagit lite fart, så nu kan jag faktiskt skilja temyntan från annat ”skräp” som spirar i min egenhändigt hopkokade såjord.

Edit 25-06-2015:
Jag har fått besked om vad krukväxten heter nu! Det är en liten raring som heter rosenstänk och som återfinns med flera olika bladvarianter.

Omdirigering

DET ÄR BARA att ta skeden i vacker hand: tiden vill sedan senhösten 2014 inte räcka till mera. Att år ut och år in ha gått på vad jag nu begriper varit mer än hypervarv tar nu, när stressen låångsamt avtar, ut sin rätt och det drabbar bl.a. bloggen. Inläggen har successivt glesats ur och steget från att tänka: Det här borde jag blogga om! till att verkligen göra det är numera obegriipligt långt.

Det kommer sannolikt att dyka upp något då och då, men utan desto mer regelbundenhet. Därför är den som vill fortsätta att "hänga med" välkommen att ta del av mina offentliga inlägg på Facebook istället. För ja, jag föll till sist till föga och insåg vilket utmärkt redskap FB de facto är när man vill nå många, snabbt.

Men varken jag eller bloggen är slut! Vi bara vilar lite, på obestämd tid.

Blekfisigt

IDAG LYFTE JAG undan den stora zinkbalja jag haft vält över mitt ena ra­barberstånd. Långa, snygga och bleksiktiga stjälkar har det blivit. Till helgen blir det årets första rabarberpaj :-)

Om ett fruktsamt försök och en überbillig uteplats

FÖR NÅGRA VECKOR sedan fick jag plötsligt för mig att prova pollinera mina Phalaenopsisorkidéer. Bara för att det ska gå, inte för att jag ställt in mig på att börja odla i stor skala. Och si, det gick! Ungefär hälften blev fak­tiskt befruktade och är nu gravida. Det är skaftet som blomman sitter på som ombildas till en frökapsel om det lyckats.

Sedan väntar jag med spänning på att hela den stora drös med pelargoner jag fick överta under senvåren ska bekänna färg. F.n. har jag inte en suus­ning om vad de har för kulörer; vet inte ens vad det är för sorter. Knopp­bild­ningen är i alla fall i full gång nu, så det dröjer inte länge tills jag får viss­het.

Sen måste jag bara visa vad som går att åstadkomma med en trave avlagda lastpallar, spillvirkesbräder, några meter ribbor och lite färg! En kompis som hyr det lilla hus hon bor i ville få till en uteplats, bl.a. som skydd för sina krukodlingar. Men bor man på hyra avsätter man inte en massa pengar på att rigga till det – om man nu överhuvudtaget skulle få värdens tillåtelse. Här var vi nästan färdiga med hopskruvningen av det hela. Visst blev det rätt okej ..?

Den som tittar noga ser att det finns två spaljéer i vardande också. Vid fo­tograferingen fattades bara hönsnätet.

”Välkommen till sjukvård på Åland. Tryck 1 för 'pest' eller 2 för 'kolera'.”

UNDER DEN DRYGT sju år långa perioden av mitt liv jag ägnade åt att få rätt diagnos har jag trots innehavet av en privat sjukkostnadsförsäkring i princip uteslutande varit patient hos den samhällsfinansierade vården på Åland. Där har det nämligen på senare tid gått att få till en viss kontinuitet i vilken läkare du träffar, ett nog så viktigt kriterium när det handlar om en mångfacetterad och snårig problematik. Men på gott och ont, eftersom vårdorganisationen ständigt har inbesparingsbilan hängande över sin hals och följden blir att din läkare ofta tvingas välja den billiga istället för rättare vägen.

Den som är tät som ett troll eller åtminstone har betalat dryga premier för en privat sjukkostnadsförsäkring kan (upp till en i försäkringsavtalet angiven ålder) välja att istället vända sig till den privata sjukvårdssektorn när be­ho­vet av medicinsk handräckning uppstår. För en vanlig, dödlig är vård hos en privatläkare likvärdigt med ett utdraget, ekonomiskt självmord. Här följer ett exempel:

BETALNINGSPOST	euro
20-minuters läkarbesök hos allmänläkare A (obs! inte specialist)	64,00
expeditionsavgift för detta	14,50
laboratorieprov	310,00
arvode för telefontid för att få veta svaren (av allmänläkare B; inte ”din” doktor)	24,00
arvode för telefontid till allmänläkare A för planering av fortsatt utredning	24,00
nytt 20-minuters läkarbesök hos densamme	64,00
expeditionsavgift för detta	14,50
fler laboratorieprov	??

... och så vidare. Notan har redan i det skedet hunnit bli över 500 euro och du har inte fått särskilt mycket för det du betalat. Jag opponerar mig stor­ligen mot att debiteras 23 euro för att få veta resultaten av labprover som tagits på min egen begäran och bekostnad pga att ”de får inte jag ge dig, dem mås­te du få av doktorn”.

Jag opponerar mig ännu mer mot att den doktor jag borde få dem av inte finns på plats tillräckligt ofta för att jag alltid ska kunna ha kontakt med just honom. För att uppnå den kontinuitet man förväntar sig att kunna få inom den privata sektorn tvingas man alltså betala för ytterligare en telefontid, med rätt person.

Och, ärligt talat, om jag ska hosta upp den summan pengar för ett samtal på några minuter då ska tidsspannet inom vilket doktorn kommer att ringa upp vara max 30 minuter, inte som nu fyra timmar! Går jag till privatläkare förväntar jag mig privatläkarservice och inte att doktorn ringer ”någon gång mellan kl. 15:00 och 19:00” – och absolut inte att han, när han slutligen hörs av, ringer kl. 19:07. Jag menar, vem fan vill råka stå vid grönsaksdisken på S-Market och tvingas diskutera t.ex. sina hemorrojder?! Inte jag i alla fall.

Eftersom jag älskar paralleller kan jag inte undgå att göra en jämförelse med en bilverkstad. Inte tusan betalar du extra för att de ringer och berättar vilket felet är! Kostnaden för det telefonsamtalet är inbakat i timarvodet de tar för att reparera ditt fordon. Så minsann, här på Åland är det verkligen ”pest eller kolera” som är melodin inom vården. Penningen är den som står vid rodret och det handlar antingen om att försöka göra av med så lite som möjligt eller att vinstmaximera. Om det bara gick skulle man säkert välja att rationalisera bort de besvärliga patienterna också.

Äntligen vårkänslor!!

IDAG VAKNADE JAG och kände med ens att nu är det faktiskt vår. Det firar jag med att fr.o.m. idag och t.o.m. 31 maj ge 25 % rabatt på de vir­ka­de filtarna i min Etsybutik.

Hurusom ett problem lika fort blir till ett annat

DOTRA HAR BLIVIT stor. Därmed uppstår en omdisponering av boendet och här har precis fyndats två stycken beg. resårsängar. Gott så, men nu står jag inför problemet hur i helskotta jag ska få hem dem. Det kan nog bli liite bökigt att en och en ta hem dem från centrum av stan på skottkärran, så är det någon som känner sig hugad att bistå en osteoporotisk tant med handräckning i form av en mindre släpvagn ..?

Jag säger bara det: det ska fan vara utan såväl takräcke som dragkrok – eller kurant benstomme, för den delen :-/

Igångkommen

Garn: ”Mambo”, 100 % merinoull från Filatura Cervinia. Virknål: 6 mm.
 

Hej, vad det går!

IBLAND GÅR DET som bekant bättre än ibland, men jag har aldrig förr varit med om att ett parti Wordfeud startar med tre raka rullningar. Man borde kanske satsa på en Lottoruta till veckoslutets dragning?

Om hur det alltsomoftast blir dyrt att köpa billigt, även inom sjukvården

VARFÖR TA DEN pålitliga vägen när det går att ta den billiga? Idag har jag fått ett handfast bevis för hur den samhällsfinansierade vården ”sparar” pengar. Istället för att skicka mig på en diagnostiskt säkrare provtagning i form av s.k. PCR-analyser av förekomsten av Chlamydophila pneumoniae (TWAR) och Mycoplasma pneumoniae togs det härförleden blodprov för att kontrollera förekomsten av antikroppar; en analys som – om antikroppar påträffas – egentligen inte ve­ri­fierar mer än att patienten har haft en bak­teriell infektion. Dessa prover kostar c. 40 €/st.

Om man istället tar det säkra för det osäkra och går på PCR-analys direkt, som avslöjar om det faktiskt finns bakterier och en aktiv infektion, är pris­lappen en annan: 250-300 € ... per bakterie som ska analyseras.

Visst, jag har tjatat mig till ett recept på antibiotikum, men inte tänker jag peta i mig det förrän det är verifierat att det behövs! Mitt nojs bottnade i att jag, i min enfald, inbillade mig att den skattebetalda vården skulle säker­stäl­la behovet först, men si, så var inte fallet. Nu får jag istället plocka >600 € ur egen ficka för att få förekomsten av bakterier utesluten/verifierad. Så imponerad jag blir.

Nåväl, om en vecka vet vi. Är svaret positivt blir det behandling. Om inte, tja, då får privatvården take it from there, för nu tackar jag för mig hos primärvården. Och i väntan på bu eller bä försöker jag, med högst varierad framgång, fröjda mig åt att våren trampar på i ullstrumporna. T.ex. börjar mina plantor med julrosor efter några år här på gården bli riktigt välväxta!

Tallinn t/r på drygt 24 h

FÖR PRECIS TVÅ veckor sedan var jag för första gången i mitt liv till Tall­inn. Väninnan P och jag gjorde en sån där kortkryssning, där man stiger på i Mariehamn på natten, anländer till Tallinn på förmiddagen och äntrar kryss­nings­båten för hemresa på kvällskvisten, för ankomst till Mariehamn vid den hiskeliga tiden kl. 04:50 på morgonen.

Inte hann vi ju med så mycket vid detta mitt gråmulna premiärbesök till Est­lands huvudstad, men vi hann i alla fall leta upp garn- och hobbybutiken Kar­naluks! Det gjorde vi allra, allra först och bytet blev 1,8 kg italiensk meri­no­ull.

Butiken hittar man bakom en väldigt anonym husfasad och genom att trava upp genom ett ännu anonymare trapphus. Men när dörren öppnas förflyttas man i expressfart till paradiset. Jag har aldrig upplevt någonting liknande, för där finns allt. Och det finns mycket av allt. Så är du det minsta hand­ar­bets­intresserad och ska till Tallinn, gå dit! Avståndet från Terminal D är inte hel­ler långt; en promenad på i runda slängar 20-30 minuter:

På väg tillbaka till hamnen gick vi genom gamla stan, som väl inte direkt vim­la­de av liv och rörelse så här under lågsäsong.

Sen passade vi också på att slinka in på en sushibar för att få oss något till livs, eftersom vi inte ätit något sedan frukosten ombord. Här snackar vi kon­kurrenskraftiga priser! Vi valde det dyraste på lunchmenyn: set nummer 5 med fjorton bitar (ja, fjorton!) för ytterst facila 5,50 €. Rekommenderas!

Hade det inte varit för att jag insjuknade i värsta influensan direkt ovanpå resan hade jag varit riktigt nöjd med det hela. Tallinn vill jag verkligen åka till igen. Men meanwhile får jag gotta mig åt garnet och att jag i god tid kun­nat förse mig med en liter Absolut Vodka för sensommarens traditionella li­körtillverkning.

Och plötsligt blev det vår.

DET ÄR JU ett herrans under att naturen fortsätter sitt eviga kretslopp även när ens eget hjul snurrar trögt. Hostan från helvetet hemsöker mig fortfarande och påskhelgens feberdvala har tömt mig på allt som skulle kun­na liknas vid vårlig energi. Herregud, det är redan 11 april och jag har t.ex. ännu inte sått så myck­et som ett endaste litet frö!

Det här blir sannolikt ett år då jag inte gör någonting mer än det allra nöd­vän­digaste på ”Rucklets” gård. Om ens det. Men i rabatterna spirar det oav­sett om jag blandar mig i det eller ej.

Påskhelgen som försvann

PÅSKEN BLEV EN riktigt bedrövlig tilldragelse den här gången. Knappt ha­de jag slagit upp mina grusiga på skärtorsdagsmorgonen och hunnit tänka: Usch, så jag mår! förrän febern steg till >39°. Någon Blåkullaflygning blev det således inte i år. Istället ägnade jag torsdag-söndag åt att driva in i och ut ur feberdimmorna. Idag vaknade jag äntligen feberfri, men oerhört slut. Hög feber i fyra dygn ovanpå åtta genomlidna veckor med vad nu det kan ha varit är mer än min redan överbelastade lilla kropp pallar med.

Framåt lunchtid kände jag mig tvungen att skala av mig lager efter lager med svettiga, stinkande paltor för att ta en snabb dusch och tvätta bort fe­berresterna. Det borde jag inte ha gjort. Det vara bara rena turen att jag tog mig ur duschkabinen med alla bensköra skelettdelar intakta, för så fort jag lyfte armarna i axelhöjd svartnade det för ögonen och knäna hotade att vika sig. Efteråt var jag tvungen att sitta ner i tio minuter för att över­huvud­taget orka torka mig.

Men är man av finsk härstamning ska man väl för kattsiken ha lite finsk sisu! Så varför nöja sig med ett litet svimningsanfall i duschen? Nej, bädda rent måste man ju göra! Och varför stuva ner smutstvätten i korgen och vänta på vigulantare tider, när det går att trava en våning ner och dra igång ma­skinen på stuberten?

Ner gick bra. Uppåt var det värre. Kallsvetten bröt ut i pannan, jag var så andfådd att en svimning ännu en gång kändes hotande nära, hjärtat slog som besatt och efter halva trappans längd var jag så skakig i knäna att jag nätt och jämt tog mig hela vägen upp.

Så påsk må det ha varit, men inte i ”Rucklet”. Resten av denna första feber­fria dag har jag inte gjort mycket mer än att efter fyra dygns nästintill to­talfasta försöka få i mig något lite mer än yoghurt. En diet bestående av c. 2,5 dl sådan per dag är nog ingenting min dietist skulle jubla över, men hon ska vara tacksam för att jag råkade ha en oöppnad liter hemma när jag kroknade. Utan den hade jag svårligen fått i mig mer än vatten och någon enstaka tugga banan.

Hur sjuk jag än kan ha varit tidigare i livet har jag aldrig råkat ut för att mat skulle ha smakat rent ut illa. Det gjorde den nu. Riktigt så där så att jag fick kväljningar av allt jag stoppade i munnen. Ja, utom joggisen då. Den som tog slut igår ...

”Dr Backlund does it again!”

DAGEN EFTER BRÖLLOPET jag bevistade på Kimitoön den 31.1 insjuknade jag med vad som först kändes som en vanlig förkylning, men som aldrig ville "bryta ut". Istället började slemhinnorna i övre luftvägarna och bihålorna producera enorma mängder sekret. Tiden gick utan att "förkylningen" gav med sig och X antal hushållspappersrullar och en dryg månad senare be­stäm­de jag mig för att det var dags att låta en läkare titta på det hela och mejlade min egenläkare. "Skulle Chlamydia pneumoniae eller någon annan, bakteriell 'skit' kunna ligga bakom det hela ..?" frågade jag. [Chlamydia pneumoniae-infektion är detsamma som TWAR.]

Tantens besvär klassades förstås inte såsom tarvande akutvård, så inte förr­än ytterligare tre veckor senare fick jag läkartid den 25.3. Vid besöket hade jag fortfarande samma "förkylning" – då inne på åttonde veckan. Dagen ef­ter läkarbesöket togs en radda laboratorieprover. Idag fick jag svaren. Mycket riktigt! Min egen diagnosticering var än en gång en fullträff; jag har antikroppar för Chlamydia pneumoniae. Men inte nog med det! Jag också antikroppar för Mycoplasma pneumoniae, så två flugor i en smäll med andra ord.

Bingo, alltså ... Jag har/har haft TWAR + har/har haft en myko­plas­ma­in­fek­tion. Men så fiiiint ... Inte fan undra på att min stressintolerans och det som envist rubricerats som utmattning aldrig ger med sig, för med en sannolikt kronisk bakterieinfektion i kroppen går ju immunförsvaret på högvarv hela tiden och det är minst sagt påfrestande för både det ena och det andra. I sammanhanget är icke att förglömma den obehandlade borreliosen jag slä­pade på åren 2005-2012, med stor sannolikhet parallellt med någon av – eller båda – dessa andra bakterieinfektioner.

Börjar ni fatta varför jag tjurskalligt vägrat gå med på den för medelålders kvinns enkla diagnosutvägen Utmattningsdepression och därmed samman­häng­ande lyckopillerbehandling ..? Såvitt jag vet hjälper varken Prozac, Cip­ralex eller något annat tjohej i den vägen mot infektioner förorsakade av bakterier.

It was an itsy, bitsy, teeny beanie ...

ELLER RÄTTARE SAGT flera stycken. Jag virkade för något år sedan en poncho av ett riktigt grovt garn från Eirantukku som heter ”Sudan”, men som den varken kommit till användning eller blivit såld tog jag mig för att repa upp hela härligheten. Av garnet blir det nu istället ett antal virkade s.k. beanies. Med 7 mm virknål går det undan och mössorna dekorerar jag med blommor jag virkade och tovade för bra länge sedan de med.

Recycling rules! :-)

Årets andra ”Tadaa!”

JAPP, NU ÄR den också färdig, min andra filt virkad av Drops ”Alaska” (den till vänster i bild).

Yes, now it too is finished, my second afghan crocheted from ”Alaska” from Drops (the one to the left in the picture).

Lyckotal

7 PÅSTÅS JU vara ett lyckotal eller hur? Och sju varv är precis det jag har kvar på min andra vågiga filt innan den är färdig. Se fram mot en tadaa-bild vilken dag som helst!

Fresta lite ..?

Nybakade chokladmuffins med chokladtopping och en fyllning av hemlagad jordgubbs- och rabarbersylt. Passar bra en skitkall och blöt måndag i slutet av mars!

Ruckelhäxan har blivit Pelargontanten

NÄR MAN MINST av allt anar det öppnar sig himlen och det regnar manna! Jag hade preciiis hunnit börja fundera på hur i helskotta jag skulle få till lite pelargoner till gården i år när det i en annons i Facebookgruppen Ålands köp och sälj ploppade upp en hel låda under rubriken ”Bortskänkes”

Så sedan igår är jag adoptivmamma till arton – ja, arton! – krukade plantor och efter morgonens vårstädning av dessa har jag en rejäl bukett med sticklingar också.

Ibland blir det nästan lite för mycket av det goda. Jag vet i alla fall med sä­kerhet vad jag ska använda morgondagen till: om- och sticklingplantering.

Däremot har inte sålusten infunnit sig i år. Rätt vad det är blir det bara pe­largoner i Glaspalatset denna säsong ...

”Money for Nothing”

JAG BÖRJAR ALLTMER förstå hur det kommer sig att Posten Åland är en företagsverksamhet som går strålande. Idag har jag för andra gången på ett halvår varit tvungen att själva kånka hem ett s.k. DPD-paket, för vilket av­sändaren har erlagt en summa för att mottagaren – dvs jag – skulle få det otympliga kollit levererat ända hem till dörren.

Ankomstavin anlände i torsdags och jag förtullade försändelsen on-line samma eftermiddag, varefter tullen per omgående meddelade att paketet överlåtits åt Posten Åland. Men tror ni någon körde ut det dagen efter, dvs igår? Än mindre ringde/mejlad någon mig för att kontrollera att jag skulle vara hemma vid leveransen.

Men vet ni, det är ju faktiskt ett utomordentligt smart sätt att hösta in pengar utan att behöva motprestera. Så, som sagt, inte undra på att det går bra ekonomiskt för Posten Åland. Fast skämmas borde de. Rejält.

Rocka sockorna!

JAG ÄR EN stor vän av att tillåta individualism. Därför ställer jag självfallet upp och deltar i evenemanget Rocka sockorna idag!

Motvillig ”självis”

VÄNINNAN OCH JAG smider planer på att eventuellt turochretura till Tall­inn inom en snar framtid. ”Nog har du väl ett giltigt pass?” frågade hon mig härom dagen. Nå, det hade jag förstås inte. Det som fanns hade jag för mig att möjligen blivit ogiltigt för sisådär ett år sedan. Men si, det slutade gälla redan 1 december 2011! Så, usch, det var bara att sätta igång med att an­söka om ett nytt.

Till pass behöver man foto. I fotobutiken kostar det nöjet 15 €, men har man kamera och någorlunda hum om fotografering går det utmärkt att ta den nöd­vändiga bilden själv och sedan blinka vackert mot bekanting med foto­printer, för att få konterfejet utskrivet på en av tillståndsmyndigheten god­känd papperskvalisort.

Men hu... Varför ser man alltid ut som en återfallsförbrytare på såna här bil­der? Och gudihimlen så sned en annan är i fejan! Delade man rakt av på mitten skulle man utan problem kunna tala om ”Ruckelhäxans två ansikten”.

Jojo, vacker är man definitivt inte. Men sällsynt! ;-)

Två platta nyheter

DET HÄR ÄR synbarligen året då en del uppgraderingar görs här i kojan. Det började med att Röda Faran pensionerades till förmån för 11 år yngre Blåkullan och nu har även min 15 år gamla Philips tjock-tv fått inse att ti­derna förändrats. På dess plats finns sedan i förrgår kväll en anorektisk tret­titvåtummare. Årsmodellen är 2010 och fyndad på begagnatmarknaden för­stås!

Ända sedan det finländska, statliga tv-bolaget YLE släckte ner sina analoga sändningar har jag inte på många år fått någon som helst finländsk tv för licenspengen, eftersom jag vägrat bekosta en extern digitalbox till gamla tjockisen. Därför känns det väldigt konstigt att plötsligt kunna se inte bara en utan flera finskspråkiga kanaler – och i HD-kvalitet dessutom. Fast det sistnämnda vete fan om jag upplever som en förbättring. När skärpan blir så hög att porerna i folks ansikten känns som kratrar på månen, så njää... Det blir snudd på för bra. Fast man kan ju välja bort HD förstås :-)

Nu gäller det att klura ut om det går att titta på kabelbolagets analoga sändningar pa­ral­lellt med de digitala, för bl.a. TV3 ingår inte i det digitala grundutbudet från MCA om ock i det analoga. Å andra sidan sänder den ka­nalen mest bara sk*t, så förlusten är inte oöverkomlig.

Nog om detta och över till en rapport från köket. Efter att på nyårsaftonen ha blivit bjuden på ett übergott majsknäcke har jag haft som plan att baka sådant själv, i akt och mening att ha något hemma att kunna bjuda glu­ten­intoleranta bästisen på. Det tog lite tid, men igår kväll kom jag till skott – och det blev gott! Dessutom var det busenkelt. Receptet, som jag blev tvung­en att modifiera lite, är Risentas.

Vågspelet fortsätter

NUMERO UNO ÄR färdig och sedan bilden här nedanför togs har jag t.o.m. hunnit fästa alla &#$!@% trådändar. Som vanligt ägnar sig Google åt att olovandes ”förbättra” ens bilder, för det röda i originalbilden är inte så illande som den är på bilden här på bloggen. Ge för fan sjutton i att manipulera mi­na fotografier!!

Nåväl, Numero Due är redan på god väg. Nästan en fjärdedel är redan klar. Att virka vågigt går av någon anledning lekande lätt, så även den här blir därför vågad – men med annan teknik än den första och med ”soffröd” (som alltså inte är självlysande!) som dominerande färg.

Den här gången är jag f.ö. fiffigare. Jag fäster varenda trådtåt under arbetets gång ;-)

***
I've recently finished my first wavy, crocheted afghan and have even darned in all the ends since the picture above was taken. The next project is already on its way, as I without delay ventured upon a new crocheted afghan pro­ject. This too will be wavy but in a different technique and with red as the dominant colour.

Från det ena till det andra

NÄRSOM DET NU är -25 % på Drops ”Alaska” februari månad ut satte jag omedelbart igång med ett nytt projekt av det garnet efter att jag färdigställt min ylletröja. Eftersom det nu är ett bra tag sedan jag sjösatte ett större filtrojekt kände jag ett sug jag inte kunde motstå.

Färgvalet utgår från nya vardagsrumssoffan och dekorationskuddarna jag sydde av ett begagnatköpt tyg. Med virknål 5 mm forsar vågorna bokstavligt talat fram, så det står nog inte länge på förrän jag är färdig :-)

Personbästa?

IDAG MÅSTE JAG ha slagit mitt tidigare personbästa med flera hästlängder i och med att jag stickade färdigt den helyllepullover av Drops ”Alaska” som jag köpte garn till i måndags. I och för sig är den stickad på 5 mm rund­sticka, så som ni förstår är ju garnet inte direkt sytrådstunt, men ändå!

Mönstret jag utgått ifrån är till en sådan där folkloristisk sak med mönster på oket, men jag valde enfärgat för att det inte skulle kännas så himlaners sportigt. Mönstret hittar ni HÄR. Faktum är, att avmaskningarna runt okpartiet bildar ett riktigt intressant mönster i sig :-)

Spin-off

IBLAND BEHÖVER MAN en knuff för att komma igång. Jag har i flera år tänkt att jag skulle sticka mig ett par sköna halvvantar, men av samma anledning som bagar'ns ungar blir utan bullar och skomakar'ns utan skor har det liksom inte blivit av. Inte förrän nu, bara för att jag fick be­ställ­nings­job­bet på ett par enhörningsvantar. Men de blev ändå som de blev, mina egna, eftersom jag inte ödade nytt garn på dem utan tog av reststumpar efter mer seriösa projekt.

Och enhörningarna, de blev riktigt snajdiga! Eftersom jag stickade dem på aningen för stora sidan har jag efter färdigställandet kunnat tova dem lite lätt. På så vis ger mönstret ett mjukare intryck och själva vanten blir tätare och därmed varmare.

Specialbeställning

DET ÄR BRA länge sedan jag stickade något nu. Ända sedan jag fick upp ögonen för Ålands köp & sälj på Facebook i oktober 2014 har [alltför mycket av] min tid åtgått till att avyttra både dies und das av mina och Stora A:s ägodelar. Men nu är jag vid botten av högarna och har därför kunnat åta mig ett beställningsjobb, som jag faktiskt fick tack vare Köp & sälj :-)

Ett par ”norska” vantar, med mitt särskilt för den här kunden designade möns­ter med mot varandra vända enhörningar på ovansidorna, är under produktion:

Men ack, vad man är fumlig i fingrarna (och tom i bollen) när man inte syss­lat med sånt här på ett tag ...

Senaste nytt från min föga meddelsamme brevvän Mikko

SE DÄR, JA! Så kom det då äntligen, svaret från FPA, efter att land­skaps­re­ge­ringen sommaren 2014 av någon outgrundlig anledning överförde ärendet till denna gudsnådeliga instans, där allting tog sin början för över tre år se­dan. Någon desto mer förklaring består man, som väntat, icke heller nu med, utan har valt att lägga på samma, raspiga skiva ännu en gång: ”Ären­det har åtskilliga gånger klargjorts för er.” (Och att FPA skulle ha koll på att Ålands högsta förvaltning heter landskapsregeringen och inte -styrelsen är väl för mycket att begära antar jag.)

Med detta kan man säga att cirkeln är sluten och att det slutgiltigt skul­le va­ra be­vi­sat: i Finland har den enskilda individen ett lika uselt rättsskydd som i vilken prominent polisstat som helst om Makten väl har bestämt sig för att mörka ett missförhållande.

Att regeringen under 2014 plötsligt fick för sig att presentera en proposition om en total omskrivning av Lag om allmänt bostadsbidrag – en lag som sett likadan ut sedan 1975 – känns ju dock som ett liiite märkligt sam­man­träf­fan­de, liksom att den hasta la vista klubbades igenom i riksdagen och trädde ikraft 1.1.2015. Så, tja, även om det synbarligen inte kommer att dyka upp någon som ens off the record kommer att bekräfta att jag haft rätt, så ver­kar det ju inte bättre än att jag åtminstone fått till stånd en översyn av lagen.

Men kruxet är, att det ju de facto inte var något som helst fel på den föregående lagen! Felet låg i hur FPA tolkade den årliga förordningen och kokade ihop egna beräkningsformler. Huruvida de fortfarande ägnar sig åt fritolkningar och räknar åt helvete har jag ännu inte orkat kontrollera, men det skulle inte förvåna mig det bittersta om så är fallet.

Tillägg kl. 14:00
Jag har nu hunnit med att testköra FPA:s bostadsbidragsräknare på nätet. Resultatet är till min stora häpnad rätt! Så, bäste Mikko, tycker du inte att det är mer än en smula konstigt att det bidrag ni före årsskiftet och lag­för­änd­ringen skulle ha beviljat mig skulle ha varit blott c. 49 % av vad det är idag när ni räknar rätt??

Avancerad i-världsproblematik

JAG HAR BYTT matta i hallen. Det blev snyggt. Men det blev också prob­lem. Vad annars? *suck*

Dörren är nämligen för låg – eller golvet för högt, om ni föredrar det – för att dörrbladet ska glida fritt över den tjocka och tätluggiga persern :-/

Om jag inte vill att mattan ska få en konstig, solfjädersformad nötning blir jag m.a.o. tvungen att haka ner dörrjäveln och hyvla ner den i underkanten. Voi perkele, att det alltid ska vara något som krånglar! *suck igen*

Lifvet är fullt av oväntade små fallgropar man stadigt kan kliva ner i med båda 37½:orna, inte sant?