Bästa tårtbotten

DET HÄR SUPERENKLA receptet på en suveränt porös kaka att an­vän­da som tårtbotten härstammar från en av min salig mors forna ar­betskamrater, en dam som är en sann klippa i köket. Lite av en kalas­kokerska faktiskt.


Du behöver:
4 ägg
1,5 dl strösocker
1 dl potatismjöl
1½ dl vetemjöl
1 krm bakpulver
matfett att smörja formen med
ströbröd
bakplåtspapper

Gör så här:
Sätt ugnen på 175°. Kläm fast bakplåtspapper i botten på en treliters kakform med löstagbar kant. Smörj och bröa kanterna.

Vispa ihop ägg och socker till en riktigt fluffig smet. Blanda mjöl­sor­ter­na och bakpulvret. Sikta om det verkar klumpigt. Vänd försiktigt i mjöl­blandningen i äggsmeten. Avänd gärna en slickepott och försök be­hål­la så mycket som möjligt av luftigheten.

Häll kaksmeten i formen och grädda i 25-30 minuter på nedersta fal­sen.

För en riktigt hög och maffig tårta gör du två bottnar.

Det sköna i det gröna

FÖRSTÅR NI HUR mycket jag njuter av att ljuset återkommer? Strunt samma att jag är tröttare än någonsin när vintern spurtar in på slut­rakan, för ljuset – det underbara ljuset – uppväger det mesta!

Häromdagen plockade jag fram min sekatör i akt och mening att fri­sera min stora, uppstammade hibiskus. Snipp, snipp och så hade jag raskt knipsat av tre vildvuxna toppskott. Men vänta lite! Det sitter ju blomknoppar på dem! Jaha, så var det med den beskärningen, för de blodröda skönheterna vill jag inte gå miste om för allt i världen. Det är nära nu:


På den mer matnyttiga fronten fortsätter förkultiverandet enligt pla­nerna. Körsbärstomaterna, både de gula och de röda, har utvecklat sina första riktiga bladpar:


Liksom gurkplantorna, som ränner iväg lite väl fort i vårsolen. Med den här tillväxttakten kan det bli problem att få dem att hålla sig i skinnet tills temperaturen tillåter en omlokalisering till utsidan:


Och titta, titta här, Monkan! Jag har lyckats hålla ett av pelargon­skot­ten vid liv över vintern! Toppat det har jag till och med gjort, så nu står det en bäbis och rotar sig inuti en plastpåse i köksfönstret. Oh, vad jag är glad!!!


På tal om krukväxter så har jag en del till övers. Jag är en sån där pjoskig sort, som inte riktigt nänns slänga när jag vårstädar. Här finns rotat och planterat av både strimmig ampellilja (3 st) och en sort som jag inte vet namnet på (4 st), om någon intresserad ålänning vill förse sig. Det är bara att höra av sig och komma och hämta :oD

Av den namnlösa sorten har jag dessutom mängder av skott som fortfarande står på tillrotning i vatten.

ampellilja

The Unknown; tacksam för hjälp med artbestämning!
Tänka sig, imorgon är det redan 1 april! Det har vi, lilla A och jag, be­stämt att vi ska fira med en riktigt smaskig tårta här i ”Rucklet”. Bott­narna är redan bakade, så imorgon återstår bara den roliga biten: att fylla och dekorera. Och att äta, förstås ;o)

Tillagt kl. 12:35 GMT+2
Tack vare Gunnel i Göteborg vet jag nu att min okända växt heter gås­fot, Syngonium podophyllum! Ibland är bloggen ett underbart hjälpmedel, inte sant? Stort tack, Gunnel!

Jag fick ett mejl ...

MINNS NI SOLVEIGMANUSET till Bonniers, som jag postade den 10 mars, det vill säga för tjugo dagar sedan? Räknar vi bort ett par da­gar för postgången har det således bara gått arton dagar.

Nu drar jag slutsatsen att det nog inte blivit läst överhuvudtaget. På webben hos dem står det nämligen så här:

”Vi strävar efter att inom tre månader ge besked om bo­ken an­ta­gits för utgivning eller inte, men ibland tar det längre tid.”

Är det då någon – med Bonniers’ egna ord i minnet! – som ens i sin vildaste fantasi kan tro på att just mitt lilla manus lästs och bedömts och ett svar avsänts efter mindre än tre veckor..? Jag gör det i alla fall inte.

Lik förbannat kom det ett mejl idag:


Effing bullshit, säger jag bara! Säg mig, någon som vet, vad vitsen är med att lägga ut 10 euro på att få iväg en manusbunt om inte ens de första 30-40 sidorna blir lästa? Efter det här tror jag ärligt talat att jag högaktningsfullt skiter i några vidare försök att få kärringen ut­given :o[

Eller ... vänta nu! Var det inte Bonniers, de pappskallarna, som i ti­dernas morgon refuserade kära Astrid?

*grunnar på saken en stund*

Jomenvisst, det var det ju! Hm, kanske jag inte ska kasta yxan i sjön riktigt ännu, utan nöja mig med att doppa den i en smält­vat­ten­pöl? En riktigt grund sådan. Och dessutom är jag tydligen i gott säll­skap ;o)

Det sköna i det grå

IGÅR SNÖADE DET igen. Än en gång blev världen svartvit och jag kände hur jag suckade djupt av längtan efter vår, värme och frodig grönska. Sen tog jag mig i kragen och tittade igenom bilderna från en av mina promenader, då jag roade mig med att som omväxling foto­grafera i svartvitt.

Ser man sig omkring upptäcker man att även i det grå finns det skön­het.

Bilderna är tagna i Mariehamn på Åland med min Fuji FinePix F30.

Sten för sten, bit för bit. Vilket otroligt hantverk!
21 mars 2011

Vårfloden forsar fram. Det smälter!
21 mars 2011

Världens lungor, som våra egna bronker och bronkioler.
21 mars 2011

Asfalt! Det finns hopp om livet.
21 mars 2011

Om det här med logik, del 2

I LÖRDAGS BLOGGADE jag om hur omöjligt det varit att få kontakt med supporten hos min internetleverantör, Ålcom. Idag, när jag ringt mitt jatack-samtal till sjukhuslabbet, bestämde jag mig för att även sätta mig i telefonkön hos Ålcom. En och en halv vecka utan svar är nämligen mer än jag accepterar.

Sagt och gjort. Efter en låång stunds lyssnande på enerverande vän­temusik fick jag äntligen en människa på tråden. Denne kunde inte hjälpa mig, lämnade mig istället hängande i luren ett bra tag och kopp­lade mig därefter vidare till följande kille.

Ett långt samtal senare var jag inte ett smack klokare. Rådet jag fick var att stänga av min brandvägg och försöka igen, eftersom ”det näs­tan alltid är brandväggen som ställer till det”. Och om inte det hjälpte tyckte han att jag borde installera ett annat FTP-program.

Okej. Jag stängde av. Jag försökte igen. Jag lyckades fortfarande inte överföra filerna med mina krönikor.

Jag surfade runt. Jag hittade ett annat program. Jag installerade det­samma. Jag stängde av brandväggen och försökte igen. Jag lyckades inte med överföringen.

[I det här skedet infann sig ett visst mått av frustration. Nog var det väl självaste fan att man inte kan få hjälp, tänkte jag. Ska det vara så svårt så får jag väl tänka själv!]

*tänka-tänka-tänka*

Tanke: Hm, skulle det kunna vara så enkelt att jag mig ovetande pas­serat den tillåtna lagringskvoten på deras server?

Nää ... så enkelt kan det väl inte vara..?

*tänka-tänka-tänka*

Nåväl, lite städning har aldrig skadat, så jag anslöt mig igen och ra­de­rade friskt bland mina filer och mappar.

Utan större förhoppningar om att lyckas bättre med filöverföringen gjorde jag därefter ett sista försök – och lyckades!

Det var alltså så enkelt: jag hade för mycket material upptankat på Ålcoms server. Eller så har de snabbt som ögat åtgärdat ett fel de påstår att de inte hade. Skit samma, egentligen. Huvudsaken är att det går att ladda upp filer. Därmed finns nu – senare än planerat – mina hittillsvarande krönikor i Ålandstidningen från det här året att ladda ner här i den högra spalten.

Om det här med logik, del 1

LITE DÅ OCH då korsas min väg av saker som görs på alldeles bak­vänt sätt. Nu har det hänt igen.

För några dagar sedan fick jag med posten en kallelse till EEG-un­der­sökning. Gott och väl och sannerligen inte ett år för tidigt, men ... Det jag omedelbart reagerade på är varför jag ska ringa för att bekräfta att tiden passar? Skulle det inte vara mer logiskt – och mindre resurs­krävande – att be mig göra det om den inte gör det?


Lite samma sak är det med barnbidragssituationen än idag här i Fin­land. Trots att det blir allt vanligare att ett barns föräldrar har ge­men­sam vårdnad om sin avkomma utan att för den skull bo under samma tak är det fortfarande en totalt omöjlighet att per automatik betala ut hälften av barnbidraget till ett bankkonto och den andra hälften till ett annat. Pengarna måste gå till den vårdnadshavare hos vilken barnet är mantalsskrivet.

Ur min synvinkel vore det väl bättre att en 50/50-fördelning skulle va­ra normen, och att en betalning av hela beloppet till ett och samma konto skulle vara undantaget, något som man särskilt behöver be­sty­ra med? Lika korkat är det förresten i bostadsbidragssammanhang. Även om barnet bor lika mycket hos båda föräldrarna räknas han som en familjemedlem endast i det hushåll där han är mantalsskriven. Logiskt? Inte mycket. Rättvist? Inte ett dugg!

Ett annat ologiskt system är detta att årsavräkningar och -avgifter dimper ner i brevlådan bara någon vecka efter vår hävdvunna över­kon­sumtionshelg, julen. Är det verkligen nödvändigt att låta samtliga följa kalenderåret? Mycket mänskligt elände skulle förmodligen kunna avstyras om man spred ut dessa betalningskrav över alla årets tolv månader.

Börjar man skrapa på ytan finns det mångt och mycket som är ex­tremt ologiskt i vårt samhälle. Dit hör inte jag. Men det är bara att svälja irritationen, ta skeden i vacker hand och ringa till laboratoriet för att meddela att, jadå, tiden passar. Och så får jag väl tacka mak­terna för att jag, med mina verifierade minnessvårigheter, lyckats komma ihåg att det måste göras ;o)

Virka, virka, virka ... axelväska av lingarnsrester

SOM JAG NÄMNDE häromsistens hittade jag en hel del lingarn i mina gömmor. Det är små spolar av olika färger och nyanser som förmodli­gen blivit kvar efter något vävarbete och som jag någon gång köpt på Emmaus utan att egentligen ha någon konkret plan för dem. Bra-å-ha, ni vet ;o)


Nu började jag i alla fall göra något av dem. I likhet med den före­gåen­de väskan jag gjorde fick även den här en oval botten av jute­snöre:


Sen virkar jag runt, runt med fasta maskor utan någon egentlig plan för i vilken ordning och i vilka breddar färgerna ska komma:


Tja, vi får väl se hur den blir i slutändan. Alltid blir det något.

Garnet är för övrigt från 1970-talet. Inuti spolarna finns hoprullade pappersbitar och på ett flertal av dem har jag hittat årtalsangivelser för 1971. Lite skoj det också :o)

Medan jag suttit med det här projektet i fingrarna har jag fått en an­nan idé till vad jag skulle kunna göra med det här lingarnet. Men det får förbli en hemlis tills jag testat och kan se om det håller för upp­vis­ning ;o)

Veckans Vanartiga Vers #50

Herr Schmidt, pensionär i Lausanne,
är minsann en enveten man!
För att lyfta sin ”stump”
han fått skaffa en pump –
nu till frun hörs han vråla: ”Kom an!”

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Jag fick en kommentar ...

DET FINNS FÅ saker som upprör mig mer än när mina medmänniskor saknar förmågan att se längre än räckvidden på den egna näsan. För det mesta avstår jag från replik, eftersom det inte är någon vits att öda energi på någon som, utan att sitta med alla fakta på hand, tror sig vet allt och lite till om andra. Den här gången gör jag ett undan­tag med anledning av den här kommentaren:


***
Bästa Maria,

Vinet – ett mycket fint sådant – var inte mitt. Det har en god vän häm­tat från Frankrike för några år sedan och flaskan har legat orörd i vän­tan på att vi tillsammans skulle kunna laga och äta något gott i sam­band med att den öppnades. De fåtaliga gånger jag själv köper nå­got är det oftast finansierat med de tomglas och -burkar jag plockar under mina promenader.

Du hävdar att jag ber folk om pengar. Jahaja, säger du det? Så märk­ligt! Jag har skrivit en bok, som under en lång tid helt gratis har fun­nits tillgänglig i sin helhet, fri att läsa för vem som helst. Blir den pub­licerad kommer den ingalunda att vara gratis. Här, on-line, har valet varit fritt: läs gratis eller betala en slant för nöjet, om du tycker att den är bra nog att få en chans att komma i tryck och vill bidra till att öka chanserna.

Och ja, visst reste jag till Madeira när jag fyllde 50. Det är ingenting jag sticker under stol med, vilket du borde inse i och med att jag helt öppet berättat om det. Det du däremot inte vet är omständigheterna runt resan. Du har ingen aning om vilka försakelser/prioriteringar/val jag gjort och på vilka grunder; du vet de facto ingenting mer än att jag gjort en resa.

Vad du menar med ”ensamstående på riktigt” är mer än jag begri­per. Kan man vara ensamstående på ”oriktigt” vis..? Jag har ingen make/fästman/sambo/särbo eller någon annan form av partner, mina föräldrar är bortgångna, mitt enda syskon bor på andra sidan Atlan­ten och den lilla släkt jag har finns inte på Åland. Såvitt jag kan bedö­ma är detta att vara så ensamstående som det bara är tekniskt möj­ligt att vara.

”Rucklet” är förvisso till sitt kvadratmeterantal större än din tvåa, det har du alldeles rätt i. Men boendekostnaden/månad är förmodligen ungefär densamma som* eller endast marginellt högre än ditt hyres­veder­lag. Varför skulle jag behöva rättfärdiga mitt val att skuldsätta mig för res­ten av livet för att kunna ”betala hyra” åt mig själv? Det står var och en fritt att göra detsamma, även dig.

Inte helt osökt fick din kommentar mig att tänka på en av Monty Py­thons mest berömda sketcher:



Alla lever vi i våra egna sanningar. Du kan inte leva i min lika lite som jag i din, men en sanning är allmängiltig: världen skulle vara en myck­et trevligare plats att leva på om alla ägnade sig åt att lyfta sina med­människor istället för att vältra sig i grundlös, småskuren miss­unn­sam­het.

*) tack vare låst ränta och rak amortering sjunker dessutom ”hyran” varje månad

En haiku om det obevekliga livet

Det händer så mycket hemska saker runtom i världen just nu, men konstigt nog rullar livshjulet ändå framåt. Det inspirerade mig till en haiku.


Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

Godmorgon, Ålcom!

IDAG HAR DET gått precis en vecka sedan jag mejlade min internet­leve­rantör – lokal aktör med företagsnamnet Ålcom – om ett fil­över­fö­rings­fel. Svaret kom i form av ett automatgenererat meddelande:

(Klicka på bilden så öppnas skärmdumpen i ett läsligare format i skilt fönster.)
Tidsbegreppet ”inom kort” måste vara väldigt tänjbart för felet är fort­farande inte åtgärdat. Två ytterligare mejl jag skickat har inte ens besvarats med något automatiskt meddelande. Servicenivån här på ön är med andra ord precis som den brukar vara: under all kritik.

Jag har med andra ord inte kunnat lägga upp filerna med mina må­nadskrö­nikor i Ålandstidningen som planerat och länkarna i spalten här till höger är således fortfarande inaktiva.

Men nu är det lördag igen. Ikväll blir det mumsig middag med en pava 2007 Domaine Juliette Avril Châteauneuf-du-Pape till denna, och som avslutning en smarrig efterrätt av egen komposition. Så nu skiter jag i tekniska fel och taskig service, siktar in mig på ett trevligt veckoslut istället och önskar alla er andra detsamma!


Jo, förresten, det var en sak till! Ni glömmer väl inte att det är dags för Earth Hour idag? Kl. 20:30 lokal tid släcker vi all belysning.

Det börjar sina

DET BLÅSTE HALV orkan hela dagen igår. Dåligt läge för vedkapning och huggning, så jag höll mig inomhus. Därför kan jag nu visa det se­naste alstret jag knåpat ihop av min restskatt! Det är inte mycket kvar i den lådan nu, på sin höjd så det räcker till ett par sockor i barn­stor­lek.

Väskan har en oval botten virkad av jutesnöre. I övrigt är den virkad med fasta maskor och flera olika nyanser av tvåtrådigt ullgarn. Axel­remmen är av mocka och c. 127 cm lång. Väskan i sin helhet är c 27 cm hög.

Den kommer, precis som det mesta övriga jag tillverkar, att läggas upp till försäljning på i den ena eller andra av mina butiker på Etsy.





Under gårdagseftermiddagen snokade jag runt lite i min ateljé. Och baske mig, hittade jag inte en hel hög med lingarnsrester i glada färger ... Därmed nytt projekt på gång igen! Visar senare :o)

***
Briefly in English:
At present I’m trying my best to make something of all the bits and pieces of yarn I’ve accumulated over the years. This time I made a crocheted bag, appx. 27 cm tall. I used jute string for the oval bottom and for the sides 2-ply wool. The appx. 127 cm long strap is made of suede.

As per usual this item will be put up for sale in either of my two shops on Etsy: Stjärnkraft or FinnFair.

Schyssta souvenirer

BÄSTA VÄNNERNA S&N har varit ut på resa. Långväga reste de och länge var de borta. Ja, i alla fall kändes det så för mig, som var kvar här hemma i kylan och mörkret.

Men nu är de i alla fall i trygghet här hemmavid igen och sin vana tro­gen förde de med sig några små presenter åt tanten i ”Rucklet”, hon som själv aldrig kommer sig ut i världen.

Någonting att äta.

En alldeles äkta muskotnöt att riva till vitsåsen!

Någonting att dricka.
40 %-ig rom från Antigua! Sannolikheten är dock hög att den kommer att ta en omväg via något bakverk före den hamnar i lilla mag­gen ;o)

Någonting att odla.
En fröbalja från tamarind och ett par frön från vad de kallade sweet­sop, Annona purpurea, vad nu det kan vara. En medlem i familjen An­nonaceae är det i alla fall och släkt med cherimoya, Annona cheri­mo­la. Frön från den sistnämnda plockade jag själv med mig från Madeira och har just sått dem.

Tack, era gullpluttar! Nu ska vi se om fröna gror ...

Kvistfritt

MEN SÅ BRA, nu har jag något att ta mig för imorgon också.


Än en gång tack för hjälpen N! Det går dubbelt så snabbt och är dub­belt så roligt när man är två om jobbet.

Söndra & Härska

 
 
Snipp ...

... snapp ...


... snut!


Sisådärja, nu finns det plats för växthuset! :o)
(Bilden är tagen från ”Rucklets” köksfönster.)

Ska det aldrig ta slut?!

MINNS NI RESTSKATTEN jag uppdagade häromsistens? Visst fanns det en hel del i lådan, men att det skulle räcka så evinnerligt länge och till så mycket, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Så det har således blivit ännu ett par sockor. Marinblå den här gång­en och med samma typ av förstärkta häl som jag nyligen visade i ett annat inlägg.


Och tro’t om ni vill, men jag har ytterligare ett projekt på gång, ett virkat. Men det är ännu inte helt färdigt, så ni får lov att tåla er en stund till ;o)

Gyllene [öppet]tider

JAG HAR INGEN aning om när, var och ur vilken fiffig hjärna affärs­idén med så kallade bordsloppisar är sprungen. Men har du entre­pre­nörsanda och energi så det räcker? Starta då för sjutton en egen! Här är motiveringen:


Tänka sig, att kunna tjäna cirka 52 europapengar (~465 SEK) i tim­men för att i princip stå och hänga och göra ingenting! Nettot på en sån här intäkt efter att fasta kostnader, skatter och försäkringar är betalda blir inte fy skam det heller. Och en liten peng till kan man spa­ra åt sig genom att inte acceptera bank- eller kreditkort som betal­ningsmedel.

Världen tycks vara full av folk som glada i hågen pyntar 40-45 euro/vecka* för några kvadratmeter försäljningsyta. Det kånkas, släpas, prismärks och körs upp bensin för ett oräkneligt antal euro, för att i slutändan ge ett nollresultat eller i värsta fall ett minus. Smart? Hmm. Men var och en blir som bekant salig på sin tro.

Personligen skulle jag inte palla för att ägna mig åt den här typen av företagande, där lejonparten av tiden går ut på att vara mer eller mindre overksam. Då, om inte förr, skulle jag få fnatt, hur lättförtjänta pengar det än är. Men en gårdsloppis här vid ”Rucklet” blir det kan­ske någon dag när det närmar sig sommar. Då kan jag ju simultant ägna mig åt att rensa ogräs om kundtillströmningen är dålig! ;o)

---

*)
Om två personer lägger ut 40 euro var per vecka gör de tillsammans av med 320 euro på en månad. För en tredjedel av den summa kan man hyra ett varmgarage i en månad.

Om fyra personer lägger ut 40 euro var per vecka gör de tillsammans av med 640 euro. Det beloppet täcker månadshyran för en väl tilltagen lägenhet.

Har du tänkt på det, att det med andra ord är dyrt att sälja billigt på loppis? Jaså, inte? Nä, jag tänkte väl det ;o)

Bloody Monday

ÄNTLIGEN! EFTER EN lång radda år med ”lidande” av att ha ett sköld­körtelhormonvärde som åker ständig berg-och-dalbana har jag fått remiss till en specialist på endokrinologi och tid till densamme den 20 april. Jajamen! Och vet ni vad? Det är tammefan som att ha prickat in en högvinst på Lotto!

Dagen började därför med en uppfriskande promenad till sjuk­hus­laboratoriet ...


... och ett mycket professionellt utfört stick i armen. ”Ta vänstern”, sa jag, ”så jag kan sköta kameran med högern.”


Laboratorieassistenten fyllde inte alla rör, men dock ett flertal. För­utom ett antal analyser av hur min ogina sköldkörtel fungerar ska även min D-vitaminstatus kontrolleras igen. Trots ett kontinuerligt intag av 1.600 IE/dag hade värdet störtdykt från högsommaren till årsskiftet, och därför petar jag för närvarande i mig radikala 2.400 IE/dag och hoppas på förbättring.


So far so good. Men när jag ska få tid hos neurolog, som är den utred­ning som Pensions-Alandia beordrat, det återstår att se. Förmodligen alldeles för nära inpå den 31 maj, vilket är det datum till vilket de i sin outsäääääägliga godhet gått med på att förlänga mitt rehabilite­rings­stöd. Fas 2 av deras successiva, medvetna nedbrytningsprocess kan således sägas ha inletts.

Veckans Vanartiga Vers #49

En dressör uti Karesuando
i sängen vill helst ta kommando.
Han vrider och vänder,
och med sina länder
han spelar på damen glissando.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Aoooooooooo!

NI MISSADE VÄL inte månen igår? Full och närmare oss än den varit under de senaste nitton åren, ”bara” 356.577 km bort. Gissa om det här var en av de gånger jag med gnisslande tänder önskade att jag ägde en mer potent kamera ...

Se, månen!
19 mars 2011