Kontaktförmedling

TREVLIG, UNG REPARATÖR från VVS Kylcenter, som har hand om bl.a. Mieles service här på ön, anländer föredömligt exakt på överenskommet klockslag, i akt och mening att ersätta tvättmaskinens icke-fungerande lucklås med ett nyanlänt.

Fem minuter senare, när gummitätningen avlägsnats och låset plockats ut i dagsljuset, konstaterar ynglingen snabbt att kontakten mellan el­kab­lage och lås sitter förvånansvärt löst. Ett närmare studium – utfört såväl av proffset som av ägaren till den olycksaliga "kvalitetsmaskinen" – ger vid handen att sagda kontakt saknar en avgörande flärp, vars uppgift är att hålla plastbiten på plats inuti låset!

Så så var det med den saken. Nu ska det beställas en ny kontakt istället för ett helt lås, vilket sannolikt aldrig varit trasigt förut heller. ”Felet” har bestått av en trasig plastbit, som pga maskinens vibration vid drift obönhörligen, med väldigt regelbundet mellanrum lossnat efter X antal tvättar.

Kvalitet?? Inte mycket.

Men med god tur kanske maskinen faktiskt nu kommer att funka be­kym­mers­fritt de 20 år som så storstilat utlovades vid försäljningstillfället.

Vådan av att satsa på s.k. kvalitet

DEN 19.12.2014 VAR det dags igen. El-låset på min Miele tvättmaskin, av modellen W3623, havererade för tredje gången sedan köpet!!

Historiskt ser det ut så här:

1.9.2006 installerades den svindyra tvättmaskinen, men gick inte att köra, ef­tersom den trots intensiv felsökning på plats måste tas till verkstad och plockas ner i sina beståndsdelar för att de skulle hitta det fabrikationsfel som omöjliggjorde start. Lilla A var då nästan 10 år gammal, dvs ingen bebis längre, och nyttjandefrekvensen i ett hushåll med en vuxen och en tioårig flicka (på halvtid) var redan i det här skedet oerhört låååååg.

Första låshaveriet kom strax efter medlet av april 2009, dvs när maskinen varit i min ägo i c. 2 år och 8 månader – ännu kortare tid sedan den till slut kunnat tas i bruk efter lokaliseringen av fabriksfelet. Barnet, fortfarande boende i hushållet på halvtid, traskade på mot tonåren och någon ny vuxen hade inte tillkommit i hushållet. Nyttjandefrekvensen hade m.a.o. sjunkit ytterligare.

Ett nytt ellås sattes in 6.5.2009 och för att haverera igen 2.11.2011. Det var då nästan exakt på dagen 2 år och 6 månader sedan föregående byte. "Bar­net" skulle då fylla 13 nästa gång, bodde fortsättningsvis bara halva sin tid i mitt hus och själv var jag fortfarande singel.

Låsbyte nummer två utfördes 21.11.2011 och höll till 19.12.2014, vilket blir 3 år och inte fullt en månad efter förra bytet. Lilla A fyller nu 18 om en dryg vecka och har, pga skolbyte, under c. 1½ år bott mer på sin andra adress än här. Den redan osedvanligt låga nyttjandefrekvensen har med andra ord gått ner ytterligare ett antal snäpp.

De två första låsbytena gjordes som garantireparationer fastän garantitiden på två år hunnit passera. Nu, denna tredje gång med exakt samma haveri med i princip exakt samma tidsmässiga mellanrum, vägrar de, med hän­vis­ning till att maskinen är åtta år gammal. Javisst, maskinen som sådan är åtta år, men inte el-låset!

Tiden för nästa fajt är således kommen och därmed vill jag ge mina med­män­niskor följande goda råd:

Köp aldrig Miele! Köp en billig Whirlpool eller liknande istället, för då kan ni kosta på er att byta hela jävla maskinen med mindre än tre års intervall för samma pengar som ni skulle ha lagt ut för Mieles ”kvalitet”.

Läs gärna denna diskussionstråd jag hittade på nätet: http://www.byggahus.se/forum/teknik/23999-varning-miele-2.html

Season's Greetings

Bloggstrul

TACK FÖR ALLA kommentarer på föregående inlägg! Av någon kufisk an­ledning tillåter Blogger mig plötsligen inte att svara på kommentarer eller göra något annat direkt från bloggens förstasida.

Det är ett evigt tjat om "Den här webbplatsen använder cookies för att till­handahålla tjänster. Genom att använda webbplatsen godkänner du an­vänd­ningen av cookies" och så ska man välja "Läs mer" eller klicka på "Jag fat­tar!" Trots att jag är vederbörligen inloggad – vilket det här inlägget är ett talande bevis för – upprepas samma sak om och om igen trots att jag nu klickat på "Jag fattar!" säkert hundra gånger.

Frågan om vad som hänt är ställd via Googles chattforum, men t.v. är den med tystnad besvarad.

Stolprojektet slutfört!

MED DET 100-ÅRIGA ylletyget på plats och nya tassar under benen står nu mina knallröda köksstolar och förgyller vardagen i ”Rucklets” ruckliga kök. Här kommer efterfrågade före- och efterbilder:

Ett steg framåt

OM BARA EN liten stund ska jag ge mig iväg för att hämta hem mina om­målade köksstolsfynd. Sanningens minut närmar sig således och jag hoppas att färgvalet känns rätt när de väl är på plats. Igår klippte jag till och tvät­tade det underbara, gamla ylletyget som sitsarna ska kläs om med, så det blir lite möbeltapetserarjobb också. Jag tror faktiskt att slutresultatet blir precis så bra som mitt inre öga föreställt sig det!

Nu väntar jag lika otåligt på leverans av hörnsoffan till vardagsrummet. Men den är inte lovad förrän vecka 2 eller 3 efter nyår :-/

Hur mycket julhysteri har ni drabbats av då där ute? Själv är jag helt för­sko­nad i år. En krans på dörren och adventsstjärnan i köksfönstret, that's about it. Plus att Lilla A och jag bakade pepparkakor för en dryg vecka sedan. Av köpedeg, bevars.

David vs. Goliat: 2-0

JAPP, SÅ ÄR det. Stora Stygga Försäkringsbolaget har fått vika sig på en punkt till. Målsnöret börjar skymta någonstans där borta i horisonten ... *försiktigt optimistisk*

Sen ber jag tusen gånger om ursäkt för min plötsliga frånvaro här på blog­gen, men tiden räcker inte riktigt till just nu. Bättring utlovas! Efter nyår är jag nog tillbaka med ungefär samma frekvens som förr :-)

Oops...

I ÅR BLIR det gott om plats för en julgran om vi vill. Jag har just sålt iväg såväl soffa som fåtöljer ...

[energi]fattigdom

JAG MÄRKTE JUST att mina inlägg här på bloggen har blivit alltmer spora­diska på senare tid. Förklaringen är förmodligen enkel. Jag tror att den går att hänföra till att den nästan sex år långa kampen mot mitt pen­sions­för­säk­rings­bolag kom till ett avslut i slutet av september. Efter det var det som all energi rann av mig. Så där som laddningsbara batterier på moderna borr­ma­skiner, ni vet. Ena sekunden skruvar de med full kraft, för att i nästa vara stendöda.

Men hur jag nu i min enfald kunde inbilla mig att någonting någonsin är fär­dig­råddat med, det begriper jag inte. Ibland känner jag mig okarak­tä­ris­tiskt troskyldig och lättduperad.

Dels är inte förhandlingarna i ärendet med Aktias (dvs Alandia Försäkring) felaktigt beviljade och likaledes felaktigt avslagna premiebefrielse slutförda.

Dels fortsätter Ålands landskapsregering att envist påstå att den inte har någon rätt att utöva tillsyn över vad FPA företar sig med det allmänna bo­stadsbidraget i landskapet Åland, vars administration de mot betalning ur den åländska börsen förväntas sköta. Istället hävdar landskapsförvaltningen – skriftligen och således bevisligen – att det är FPA som ska utöva tillsyn över sig själv ...

Och så har det tillkommit en ny liten krumelutta att addera till allt övrigt trassel: Aktia (dvs Alandia Försäkring) har, istället för att betala ut den en­gångsersättning för bestående arbetsoförmåga jag är försäkrad för och an­sökte om den 16.10.2014, skickat mig en premiefaktura för följande pre­mieperiod, första halvan av 2015!

Jag har sannolikt sagt det förut, men jag säger det mer än gärna igen:

Förbannad vare den dag jag lät mig övertalas att teckna samtliga mina personförsäkringar i detta enda och samma bolag,
nuvarande Alandia Försäkring.

Provmålning pågår

JAG HÖLL PÅ att bryta ihop igår. Jag var helt säker på att jag hade sparat några meter av ett riktigt gammalt, handvävt ylletyg som skulle bli perfekt som nya överdrag till mina nyss fyndade köksstolar. Men kunde jag hitta det?! Nä. Inte där det skulle vara i alla fall, utan först efter en intensiv, allt mer hysterisk jakt ge­nom hela kåken återfann jag det på ett helt ologiskt ställe. Som så mycket annat numera :-/

Nu återstår det att bestämma sig för vilken kulör själva stolen ska få. Med Photoshop är det en baggis att provmåla hej vilt, så alternativ har jag gott om. Meeeeeen, jag lutar fortfarande åt rött.

Så som de ser ut idag ska de i alla fall inte få förbli:

BFF och LIV

”BFF” SÄGER DE på engelska och använder det i mitt tycke lite vääl fri­kos­tigt till höger och vänster. Men jag har faktiskt en BFF jag också, så där rik­tigt på riktigt! Låt mig presentera en värmande tysk:

Den här tiden på året, när temperaturen bara masar sig några grader över nollstrecket, och luften är rå och fuktig, fryser jag någonting så infernaliskt att det inte är sant. Lager på lager på lager med kläder hjälper inte, för köl­den kommer liksom ända inifrån märgen.

Något roligt, som värmer lite i novemberkylan, har dock hänt under den gångna veckan. För det första har jag fyndat mig fyra fina stolar till köket för det hutlösa priset om 5 €. Ja, inte per styck, utan för alla fyra. De ska i början av december på ommålning och bli knallröda (tror jag i alla fall) och få nytt, fräckt tyg på sina stoppade (skönt!) sitsar. Prima, finsktillverkade stolar av bok är de dessutom och i förnämligt skick.

Det andra roliga var att jag faktiskt på mindre än en dag lyckades sälja iväg mina hittillsvarande, stapelbara köksstolar för ett pris som både jag och kö­paren var nöjda med. Det är faktiskt rent makalöst hur mycket det väldigt lättvindigt går att omsätta via Facebookgruppen Ålands köp och sälj! Men jag jobbar hårt på att få besökare till min egen loppissida också, eftersom ens varor trots allt tenderar att drunkna i floden av prylar på gruppsidan.

Men nu är det dags att förbereda potatisgratängen till kvällens middag med Lilla A. Det är väl en kvinnas eviga lott det, att själv få stå för kalaset och vid spisen när det är bemärkelsedagar? Men tårta blir det inte. Inte kakor och bullar heller. I år går jag såtillvida i strejk ;-)

BFF är en förkortning för Best Friends Forever och LIV är 54 skrivet med romerska siffror. Så nu vet ni det.

Sugen på en snabbis ..?

NÄR DET EKAR tomt i förrådet av kakor och andra godsaker men suget efter något smarrigt samtidigt slår klorna i en, då kan räddningen vara en mikrotillverkad brownie in a cup. Det är dottern, ett barn av sin tid, som lärt mig det här. Vi har vid det här laget provat ett antal receptvarianter, men t.v. är det det här vi tyckt bäst om.

Varning! Det blir väldigt mäktigt, så börja med en halv sats om du lagar bara åt dig själv ;-)

In Splendid Solitude

Ruckelhäxan Goes Android

TÄNK, ATT DET på bara ett par veckor har gått att sälja iväg så mycket av allt möjligt ”bråte”, som helt i onödan fyllt skåp, lådor och förråd här i ”Ruck­let”, att jag kunnat köpa mig en begagnad surfplatta för pengarna! Be­gag­nad och begagnad, förresten. Killen som sålde åt mig hade själv köpte den så sent som i april i år, så den är m.a.o. inte överdrivet medkörd.

Nu jädrar, ska det bli Wordfeudat, vill jag lova! Plus att jag kanske äntligen, efter många års uppehåll, kan komma igång med att läsa böcker igen istäl­let för att bara lyssna.
Fast först ska man ju begripa sig på den där märkliga androidmiljön ...

”Varan ska vandra”, sa alltid min salig mor. Och hur rätt har hon inte i det ..? Mängder med saker som man inte själv har varken glädje eller nytta av läng­re ska inte slängas i soporna utan att man först kollar om det är någon annan som har behov av dem. Cirkulera, det är min melodi det. :-)

Nu du, Annacarin, ska vi spela så det ryker! Och hur är det med dig, Monica? Det är länge sedan vi gick en match nu :-D Andra hugade motspelare hittar mig under spelarnamnet Ruckelhäxan. Vad annat skulle det väl vara, hehe? ;-)

Voi, perkele!

VÅDAN AV ATT låta rumsväxter vistas på kollo ute på terrassen under sommaren ...

Ruckelhäxan Goes Nostalgic

SEDAN JAG FÖLL till föga och ”kom ut” på Facebook har jag allt mer börjat inse att använt på rätt sätt är det minsann ett riktigt bra redskap. Och man kan ju faktiskt stänga av aviseringar från gud och hela världen, så man slip­per alla fåniga statusuppdateringar i stil med att någon dammsugit, bytt däck på bilen eller annat i den stilen, och helt och hållet koncentrera sig på det man är intresserad av ;o)

Bl.a. har jag gått med i en grupp som heter Wordfeud Sweden och fått flera, ruggigt bra, nya motspelare. Nu gäller det bara att hitta en ”padda” också, av tillräckligt format och till ett överkomligt pris, så att ögonen hänger med ett tag till. För att pilla Wordfeud på en smartphones mikroskopiska skärm är minst sagt B :o/

Förutom detta redan tidsfördriv – eller låt oss kalla det regelbundna hjärn­gymnastik, så låter det bättre – är jag också medlem i en lokal grupp vid namn Ålands köp och sälj. Kanoners, säger jag bara! Efter bara några veckor är jag på god väg att ha blivit av med allt jag plockat fram för att sälja på loppis. Det mesta av sånt man inte längre behöver själv tycks relativt enkelt hitta nya ägare :o)

Det gäller bara att hålla sig själv i skinnet och inte köpa nytt istället för sånt man säljer bort. Hittills har det gått bra – bortsett från den här stora ”Val­puri”-muggen, som jag inte kunde motstå. Den är från Arabias produktion under det glada 1970-talet och har höög nostalgikoefficient för mig:

Nej, nu blommar det ... i OKTOBER!

GÅR VI MOT ett lika milt vinterhalvår som ifjol ..? Det verkar inte bättre, när en självsådd solros bestämmer sig för att slå ut i slutet på oktober! Den växer precis under mina fågelmatarsfärer, så därför har det regnat ner både talg och frön på den von oben.

Och inne i Glaspalatset är det precis lika knasigt. Där står nämligen non-hybridchilin ”Nigel's Outdoor Chili” och mognar för fullt. Precis bredvid, men inte i bild, har jag fortfarande spetspaprikor att skörda. Weird.

Vad som är ännu mer weird är att en självsådd lejongapsplanta, som stod grön och fin inne i växthuset hela fjolvintern, fortsätter att växa, frodas och blomma hej vilt.

Och ovan på det sätter mina krukodlade dahlior, som jag med nöd och näppe hann rädda undan den hittills enda frostnatten för några veckor sedan, nya knoppar. Det är kul, för nu kan jag konstatera att åtminstone en har en an­nan färg än citrongul!

Men fy annars, vad jag börjar känna av mörkret ... Knappt hinner man gnug­ga gruset ur sina skumma blå innan det känns som natten lägrar sig över alltsammans igen, trots att det fortfarande är låångt till vintersolståndet. Man borde kanske införa dagliga experiment med lite olika varianter av glögg på egenpressad äppelmust, bara för att göra transportsträckan lite uthärdligare ..?

Som tur var finns alltid Wordfeud att ta till när det inte går att göra så myck­et annat i dessa mörkertider. Fast jag måste snart börja se mig om ef­ter en beg. surfplatta, för anamma vad det tar på ögonen att sitta och pilla på smartfånens miniatyrskärm!

”Slutklämmen” på årets äppelsäsong

RESERVDELEN TILL FRUKTPRESSEN kom hem igår, så kvällen var vikt för pressning av äppelmust. Den här gången fungerade allt klanderfritt och fram­åt ettiden på natten skruvade jag korken på den sista flaskan. Mer­par­ten är råmust, som åker i frysen i PET-flaskor, men jag pastöriserade också c. 5 liter, bara för att inför framtida pressningar undersöka vilken hållbarhet man då får.

Kulören ändrar dock. Det pastöriserade till vänster, råmusten till höger.

Ungefär åtta deciliter råmust satte jag undan för att testa reducering till si­rap. Här står kastrullen och bubblar glatt på spisen:

Ungefär en och en halv timme senare hade mängden reducerat ner till cirka en deciliter en trögflytande sörja, syrlig och med en distinkt smak av äpple och lite kanel, för jag lät en stång koka med ungefär halva tiden. Med facit i hand hade det räckt med mycket mindre reducering, för nu är konsistensen inte flytande utan mer som gelé – men helt utan några som helst tillsatser.

Mitt i sirapskoket vittjade jag postlådan. Som tur var inga räkningar idag, men ett stort, brunt paket från en annan öbo, Kerstin på Öland. Eh? tänkte jag, något brydd. Käraste Kerstin hade i och för sig tidigare under hösten lovat mig frön från praktvädd och blåparasoll, men en förpackning av den här dimensionen ..?

Och si, i paketet låg – förutom fröna – både garn och broderi, som Kerstin påstår att hon inte har glädje av själv. Vilken hjärtevärmande överraskning! Så jag kan inte annat än niga och tacka, både för nästa sommars bloms­ter­fäg­ring och den stundande vinterns hantverksfröjd? TACK! ♥

Dagens verkliga slutkläm blir en bild på min ostmacka, för nog är det sen ändå en yn­nest att i slutet på oktober ännu kunna skiva upp egenodlad spets­paprika på smörgåsen!

Om att tugga sådant man bjuds innan man sväljer

TANKAR RUNT DIETRÅDEN jag fick i förra veckan:

Hur schluugt är det egentligen att rekommendera en människa med tung ärftlig belastning för kranskärlssjukdom och diabetes att börja ”berika” sin mat med fett, fett och mera fett, för att försöka provocera fram en vikt­ök­ning med 1 kg (!) i veckan? Detta dessutom efter en konsultation som va­ra­de mindre än en halvtimme, inte inbegrep tagning av anamnes och utan att öda tid på att väga och mäta patienten före, än mindre göra en analys av nuvarande fettprocent i kroppen.

Och sen då, när jag med denna överkonsumtion av fett i alla dess former nått den önskade vikten? Vad är det tänkt att då ska hända ..? Med fortsatt samma, för mig högst onormala kosthållning, skulle jag gissningsvis öka ännu mera i vikt – och börja lagra in ohälsosamma fettdepåer runt alla inre organ, förutom på den sårbaraste punkten: i hjärt-kärlsystemet.

Så nä, jag fortsätter nog att äta som jag alltid gjort, dvs hyfsat fettsnål och näringsriktig mat. Det är helt enkelt mängden av den jag måste försöka öka på, inte på intaget av rent fett i form av helfeta ostar, ren vispgrädde, olja på och i allt, helmjölk, smör/margarin i mängder och söta syltar, marmelader och juice!

Så säger mig mitt sunda förnuft när jag väl fått ägna mig åt det jag brukar göra mellan varven, det vill säga tänka lite själv.

Vad är väl ...

... MÄNGDEN LÖV SOM måste tas om hand på den egna gården jämfört med detta? I Mariehamn, de tusen lindarnas stad, finns det lii-te att göra när hösten kommer :o)

Bilden tog jag igår i början av min och kompisen Y:s lilla, nätta efter­mid­dags­pro­menad, som tog oss runt hela, halva stan. Den här under är tagen när vi kommit knappt halvvägs, nere vid västra hamnen, där en promenadväg är anlagd precis längs med stranden. Fint!

Klicka på bilderna för att kunna ta dem till dig i större format.
Sen har jag funderat lite på det här med dietföreskrifterna jag fick i förra veckan. Och funderat en smula till. Men vad jag funderat mig fram till ska jag ta en annan gång. Så njut av bilderna här ovanför istället och av att jag för en gångs skull avstår från att lägga ut texten ;o)

”Mer energi åt folket!”

FÖRSTA DAGEN PÅ mitt nya liv som kalorikonsument. Så här pass enkelt kan man energiboosta sin vanliga frukosttallrik. Det som tillagts till vad jag normalt brukar äta är fetstilat.

naturell 2,5 %-ig yoghurt
en rejäl skopa 10 %-ig gräddkvarg
1 banan i skivor
en klick äppelmos
0,5 dl ekohavregryn
10 hackade mandlar
några russin

Jag vet inte hur pass många extrakalorier den här förändringen innebär, men att det blir fler är i alla fall säkert :o)

Dagen har jag annars börjat med att underteckna en anhållan om för­säk­rings­er­sättning riktad till mina goda vänner på Aktia, som administrerar den ifrågavarande försäkringen för Alandia Försäkrings räkning. Ska vi tro att det hela kommer att gå som på räls ..? Knappast, om det går som det brukar.

Av skadan vis har jag därför i preventivt syfte redan vidarebefordrat den ak­tuella dokumentationen till Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE. Det är förmodligen lika bra att ha dem med på tåget redan från start ;o)

900 till

IDAG HAR JAG varit på dietistkonsultation, medförande en matdagbok för tre veckor. Hej och hå ...

Nåväl, på plussidan noteras att jag äter väldigt hälsosamt. Dessvärre för hälsosamt för att gynna en önskad viktuppgång. Minst 900 kalorier till mås­te jag få i mig per dag, gärna genom att som mellanmål proppa i mig nötter, russin och torkad frukt.

Vete f-n hur det ska gå till, för jag kunde vid min efterföljande tur till mat­butiken konstatera, att inköp av saker som ligger på ett kilopris på 19,00-36,00 €/kg sannerligen inte ryms in i min smala hushållsbudget. Och de­fi­ni­tivt inte när det snackas om ett par hundra gram om dagen.

Men ett annat plus i sammanhanget är att jag gärna får koka min gröt på grädde om jag vill, äta mina mackor med mycket fett på och med för­tjus­ning tre olika pålägg, hutta i mig ren olja, dränka eventuella kak­bitar i såar med vispad grädde och så vidare. Till hänget i tv-soffan rekom­men­de­ra­des jag förresten att välja bort ”magra” popcorn till förmån för chips. Det ni!

+1 kg i veckan är målet tills jag spränger 55 kg-snöret ... så jag tar väl mig ett mellanmål då :o)

Tvära kast i Livet

DET HÄNDER SIG någon enstaka gång, när någonting exceptionellt in­träf­far, att min tanke nuddar vid att man kanske ändå borde bli lite religiös. Ba­ra för att blidka makterna liksom. Igår var det en sådan dag.

Röda Faran, som jag trott vara förlorad för evigt och vars nästa destination skulle bli skroten, skulle igår få bogserhjälp till bildoktorn. Men innan det be­hejet sjösattes ville tekniskt kunnige vännen M kolla om det gick att lo­ka­li­se­ra vad som egentligen pajat. Fine, tyckte jag, men gick själv in för att ko­ka te och bevaka limporna jag just stoppat i ugnen.

Några minuter senare dök M upp i köksdörren.

– Eh... jag är inte färdig att åka ännu, sa jag, för jag har bröd på gräddning.
– Ingen fara, svarade han, och pekade ut genom fönstret.

Bilen, gamla skrället, stod på sitt vanliga ställe på gårdsplanen och inte på platsen dit hon blivit inskuffad på lördagskvällen!

– Va?! sa jag. Hur ..? Den driver ju inte på någon av växlarna!
– Jo, nu gör den det, svarade M.
– Men vad var det som var fel? Vad gjorde du för att fixa det?
– Ingenting, sa han, och höll upp sina skitiga händer. Magical hands, fast­slog han, flinade brett och vände sig mot diskbänken. Vilken tvål ska jag an­vän­da?

Så tja, än en gång är det bara att konstatera att undrens tid icke är förbi. M hade inte gjort någonting annat än att starta motorn, lagt i en växel ... och kunnat köra. Arbetsteorin är att någonting måste ha hamnat lite på sned, när Lilla A i lördagskväll fick ”kärringstopp” i grindhålet. Detta något halkade inte på rätt när hon försökte köra vidare, icke heller när jag gjorde det, men mirakulöst – eller snarare typiskt – nog när M, av hankön, satte sig bakom ratten.

Fan lär ju bli religiös när han blir gammal och i samband med att såna här vardagsmirakel inträffar är det fara värt att inbitna ruckelhäxor blir det­sam­ma. Men som man nu är gjord av segare virke än Lucifer himself, så är detta ett snabbt övergående svaghetstillstånd ;o)

”When it rains, it pours” – ännu en gång

... ÄR ETT BRA uttryck från den anglosaxiska delen av världen. Man tycker väl att det hade räckt att fruktpressen skar ihop under första pressningen, långt innan alla äpplen hunnit bli till must, men si, det tyckte inte Makterna. Nänä, inte ska Ruckelhäxan komma här och inbilla sig att Livet plötsligt skul­le ta och vika av på en mindre gropig stig inte!

Istället skar bilen – stackars, gamla Röda Faran – ihop igår kväll när Lilla A skulle mörkerövningsköra sig hem till sin andra adress. Helt out of the blue slutade skrället dra på någon som helst växel, inte ens på backen. Något har m.a.o. seriöst havererat även i detta fall ... och hundralapparna som inte finns fladdrar glatt iväg mot solnedgången.

Jaja, det är som det är och de medel jag budgeterat för dietistkonsultation (för att få rätsida på min viktnedgång) får istället så vackert flyttas till kon­tot ”Un­der­håll och reparationer”. Ska man försöka se något positivt i det hela är det ett annat ordstäv som kommer för mig: ”Hungriga hundar jagar bäst.”

Men, ändå ... Ibland undrar jag helt ärligt vad fan det är för mening med att fortsätta kämpa på, när det ändå alltid lurar en ny katastrof bortom krönet av varje himmelshög uppförsbacke av motgångar man med näbbar, klor, blod, svett och hinkvis med tårar lyckats sega sig över.

Presstopp!

I ONSDAGS ANLÄNDE fruktpressen, igår satte jag igång. I avsaknad av en riktig fruktkvarn för att krossa äpplena provade jag mig igenom allt från att hacka med kniv till att köra i blender innan jag till slut kom fram till att min gammaldags veva-för-hand-rivare var det som gick fortast och gav bäst re­sultat.

Men att veva sig igenom drygt två fulla bananlådor med äpplen ..? Nä. Så goda vännen P ryckte in och lånade mig sin matberedare med rivskiva och sen blev det, bortsett från att det var oväntat trögt att skruva pres­sen, lite fart på produktionen ... ända till pressning nummer 3 vill säga.

Halvvägs färdigpressat gick det plötsligt inte att skruva varken neråt eller uppåt. Däremot konstaterade jag att det började samlas en hög fina me­tall­spånor runt gängstången. Aj, aj, att det gått så trögt berodde helt klart på att den invändigt gängade, cylindriska delen som stången skruvas genom inte var i skick!

Så där blev det presstopp, med presskorgen halvfull av rivna, ännu inte fär­digmustade äpplen, blott fem och en halv liter färdig must och långt mer än en hel bananlåda med opressad frukt. Och där befinner jag mig fortfarande. Vi får väl se vad den brittiska leverantören – som jag naturligtvis omedelbart kastade mig över per mejl – kommer att åstadkomma för att lösa detta.

Var jag befinner mig på irritationsskalan? Tja, någonstans i trakten av -7.653.896,2. Typ.

För att inte gå i tak lugnade jag nerverna med att virka färdigt ännu en man­dala. Denna gång i milda, barnkammarvänliga färger. Lite söt blev den, inte sant?

Nyfunnen kunskap

UNDER DEN SENASTE tiden har det inte fungerat så där häpnadsväckande bra att surfa. I princip varje gång jag försökt öppna en nya sida har jag fått felmeddelandet: "Den här sidan är inte tillgänglig" (eller nåt i den stilen). Det har krävts tryck på knappen "Hämta sidan igen" gång på gång på gång innan allt har kunnat ses. Oerhört irriterande! Framför allt som det satt käppar i hjulet bl.a. för att sköta bankärenden on-line.

Nåväl, om utifall att någon annan har samma bekymmer tror jag mig ha hit­tat en lösning. Jag vet inte hur knepet fungerar på olika Windowsversioner, men logiskt sett torde det inte vara någon skillnad. Själv kör jag Windows 7 Professional.

Gör så här:

• Öppna nätverks- och delningscentret.
• Klicka på länken "Ändra inställningar för nätverkskort" (i Win7Pro finns denna till vänster i bild).
• Peka på symbolen för din nätverksanslutning och högerklicka; välj därefter "Egenskaper".
• Markera raden där det står "Internet Protocol Version 4 (TCP/IPv4)"; välj därefter Egenskaper".
• Markera rutan "Använd följande DNS-serveradresser:" och skriv i den första rutan in 8.8.8.8, i den andra 8.8.4.4. Detta är två av Googles egna namnservrar.
• Klicka "Ok" hela vägen tillbaka.

Om den här manövern löste ditt problem föreslår jag att du snokar reda på din nätverksleverantörs namnserveradresser istället och byter ut dem som går till Google. Jag har bytt till två av TeliaSoneras DNS-serveradresser och sidladdningsproblemet är fortfarande ur världen.

DNS = Domain Name Server, namnserver på svenska.

Upcycling!

FRUKTPRESSEN ANLÄNDE IGÅR. Till veckoslutet ska här pressas äpplen! Men då behövs det flaskor. Mängder av flaskor. Som ska diskas och ställas att torka.

Har man ingen flådig torkställning för flaskor får man ta vad man har. Pres­sen kom packad med stora klunsar av vad som liknar fogskum. Stickor har jag i parti och minut. Med dem inkörda i skumklumpen löste jag problemet ganska geschwint :o)

Ett annat exempel på återanvändning av sådant som andra kasserat är hö­gen med metallringar till kommande mandalavirkningar. De var stommen till en sådan där långsmal rispapperslampa, som jag fick med mig på köpet när jag fyndade mitt ”nya” köksbord. Med en stunds blötläggning i hett vatten lossnade limmet lätt som en plätt och jag har fullgott material till många mandalas :o)

Och vad mandalas beträffar färdigställde jag nummer två igår. Havets för­änderliga nyanser, sand, sten, klippor och drivved har tjänat som inspiration. Nästa jag gör ska bli i riktigt babymilda toner, perfekt att hänga ovanför någon gullunges spjälsäng.

Lite trolleri inför skolfoto med tema

IBLAND ÄR DET tur att man är något av en hamster och att lilla mamma därförinnan var av samma sort :o)

Min gamla sammetsklänning, ett par urmodiga pumps, mormors metervis med fejkpärlor, strassclips à la glada 1980-talet, ett sammetsband upp­hottat med en remsa möbeldekorband och lite knallrött på läpparna och simsalabim har man trollat fram en riktig 1920-talsdonna!

Visst börjar hon bli farligt fager, min Lilla A? Jag tror att tiden är kommen för att gräva en vallgrav runt gården ... ;o)

Mandala-laa!

MAN TAGER ETT stycke rostig ring av metall, bärgad från någon skrot­container någon gång för länge sedan. Lackar densamma för att låsa fast rosten. Gör sedan ett djupdykning i lådan med garn, rotar fram en virknål och låter skaparlusten flöda. Den kreativa virkningen förenas därefter med ringen och ta-daa, man har gjort sig en mandala!

Denna min första är 35 cm i diameter, men jag är väldans sugen på att gö­ra en ännu större. Kanske till sovrummet i en mildare färgskala.

Nöjd är jag i alla fall, so far. Inspirationen kommer, som så många gånger förr, från Lucy med bloggen Attic24. Men varken färgval,mönster eller mon­teringsmetod överensstämmer med hennes, som förstås är såå mycket läckrare (fast inte i min stil).

En mandala är väl ungefär det minst nödvändiga föremål man kan tänka sig och har inget annat syfte än att vara dekorativ. Fast sådant behövs också här i Livet!

Ett återfall i färgträsket

NEJ, BEVARS! VIRKADE små dukar har inte smugit sig in i min repertoar, om nu någon får för sig något sådant. Men efter ett antal sticketovade van­tar föll det mig in att glänta på locket till min låda med bomullsgarnet ”Ca­tania”. Som vanligt kastade sig färgerna över mig och nu ska ska bli en man­dala, som när rätt diameter uppnåtts ska spännas fast inuti en ring av me­talltråd.

Eftersom jag virkar utan mönster blir det en hel del försök och misstag in­nan jag är nöjd med ett varv, så den blir nog inte färdig i rappet.

Den från början rysligt dimmiga morgonen ser ut att utvecklas till en fin oktoberdag. Utmärkt, eftersom jag fått lov att komma och förse mig med fallfrukt från en gård en bit utanför staden! Att plocka äppel i vi­nande vin­dar och hällande regn är inte kul, men en sån här dag är det rena nöjet.

Pressningen av egen äppelmust närmar sig med andra ord realitet och lyck­as jag bara få tag på ciderjäst ska en sådan sats sättas på jäsning också!

Ha nu ett excellent veckoslut, alla ni där ute i världen!

Svintur

JAG TRODDE DET var kört efter frostnatten mellan tisdag och onsdag, men chansade ändå och flyttade in dahliakrukorna till Glaspalatset. Och ser man på, de verkar ha överlevt trots allt!

Och idag har jag fått växthuset städat inför vintern, så jag känner mig mäk­ta belåten med mig själv :o)

Scheisse, nu kom den!

SENT IGÅR KVÄLL övervägde jag om jag skulle ta och flytta mina ter­rass­krukor med dahlior in i Glaspalatset, men valde att låta bli. Väder­prog­no­sen hade ju faktiskt inte varnat för frost.

”Lita på din magkänsla!” brukar jag alltid säga, så varför gjorde jag inte det?? För inatt kom den, den första köldnatten. Nu är det bara att vänta på att blomstren lägger sig slaka ner över krukkanterna :o(

Nu när jag faktiskt är pensionerad skulle det kanske vara läge att börja gö­ra allvar av tidigare skämt om att flytta till varmare breddgrader ..? Redan Danmark eller Holland skulle vara tillräckligt långt ifrån den åländska vin­tern. Ja, rentav södra Sverige, när jag tänker efter! Växtzon 0 vore dröm­men. Eller är 0 detsamma som öken ..? I så fall räcker det med Zon 1 :o)

Jo, det är på riktigt

JAG HAR SAKTA börjat fatta att det är sant, att min långa kamp mot ar­bets­pensionsbolaget äntligen har nått sin slutdestination. Fast inte förrän idag, när posten kom och med denna ytterligare ett kort att försöka tränga in i en redan överbelastad plånbok, trillade polletten ända till botten.

Det är på riktigt, för nu har jag en plastbit som det står så på! Och tack-gode-gud-eller-andra-valfria-makter, att det till den här typen av kort inte hör lösenord och/eller koder man måste försöka memorera.

2.043

EFTER ATT MIN sammanhängande arbetsoförmåga varat i 2.043 dagar kom så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser, otaliga läkarutlåtanden, besvär till besvärsnämnd, överklagande till Försäkringsdomstolen et cetera, ett beslut om beviljad invalidpension.

Obegripliga fem år, sju månader och sex dagar av Livet har jag ägnat åt att fajtas mot väderkvarnarna. Otaliga är de gånger jag helst av allt bara hade velat lägga mig ner och dö. Men är man envis så är man. Och lider man av galopperande rättvisepatos så gör man.

Nu ska jag bara ägna mig åt att andas, lååååååångsamt, resten av dagen.

– Ruckelhäxan
a.k.a. Donna Quixote

Oflyt De Luxe

DET HÄNDER SIG stundom att det finns anledning i att gnissla tänder. Ett sådant tillfälle är när man precis på slutrakan av ett parti Wordfeud skulle haft möjlighet att få ut alla sju bokstäver – göra en s.k. rullning – om där bara hade funnits en öppning någonstans. Grr...

Hur det slutade? 439-440 till min motspelare *gnissel-gnissel* ;o)

Men varför gråta över spilld mjölk, när hösten bjuder på ett underbart vä­der denna söndag? Nä, ut på gården och dona istället! Det finns t.e.x. säck­vis med cembrabarr att kratta ihop efter den gångna veckans storm­vindar :o/
 

Det tog några år ...

... MEN NU SKA det äntligen bli en fruktpress här i ”Rucklet”! Varje höst har jag mått lika dåligt när jag helt sonika kånkat hink efter hink med äpp­len raka spåret till trädgårdskomposten. Nu räckte det. Nu blir det musta av fr.o.m. nästa år. Kanske redan i år, om någon nappar på min fråga om att få komma och förse mig med några tiotals kilo fallfrukt.

När det går som en dans blir Livet lite lättare att leva

ETT PAR STICKETOVADE vantar till, ett par svarta, har jag fått gjorda. Och med dem tar jag en stunds paus från vantstickandet, även om jag nu­mera, efter att jag lärde mig sticka vantar på rundsticka, tycker att det är helt okej att sticka t.o.m. tummar.

Men än är det inte riktigt dags för enbart inomhussysslor, eftersom träd­går­den ska städas och ”stängas” för vintern. En ny sak jag lärt mig i år är att man ska klippa ner pionerna nu, inte på våren. Det är alltså uppdraget för dagen. Plus att ta in lite mer blomster medan det ännu finns att ta av.

Ha en trevlig helg! Själv ska jag under veckoslutet träna på den nya line dance-dansen vi lär­de oss igår:

”Chips happens!” sa Ruckelhäxan

MAN SKA INTE glömma sina plåtar med blivande fruktremmar i ugnen för länge. Då går det så här, man får chips istället för sega och mjuk remmar:

Men de är ätbara de med, liksom de lustigt formade busktomaterna på kvis­ten herr K hade med sig häromdagen. Sorten lär ska vara 'Heart­break­er', som dessvärre är en F1-hybrid. Att ta vara på frön från någon av fruk­terna lär därmed inte vara värt besväret.

Attans, vet ni, vad jag har börjat fatta agg mot allt som det står ”F1” på!

Men nu måste jag rusa iväg till matbutiken för att avvärja en hotande ka­tastrof:

Kaffet är slut!!

Så kan det gå när Ruckelhäxan hittar på

HUR DET NU kom sig, så fick jag imorse en i mitt tycke briljant idé: jag skulle sticka mig ett bälteshölster för min sekatör och filta det i maskin.

Lite mätande och räknande och fibblande senare var det färdigt. Så här i ofiltat skick ser det ju lite lustigt ut, men jag tror faktiskt att slutresultatet kan bli riktigt bra :o)

Men snacka om att få knasiga idéer, va?

Både dies und das så här på höstkanten

DE FÖRRA VANTARNA jag stickade för att tova i maskin blev aaningen stora, så nu gör jag att nytt försök. Helröda blir det den här gången och de befinner sig i skrivande stund i tvättmaskinen.

Rött är också mitt rådhusvin, som äntligen, efter en sommar med ihärdig punktbevattning i PET-flaskan som syns till höger om plantan, börjar ränna iväg lite grann på höjden. Men vilken röd färg, va? Föreställ er hur läckert det kommer att bli den dag när – om – vinet har täckt in hela den döda lärkstammen!

Brist på livskraft är det däremot inte hos min cembratall. Gudihimlen, så gargantuensiskt mycket kottar det blir i år igen ... Är det verkligen säkert att ingen vill hämta någon säck med detta utomordentlig, helt ekologiska brastände?? Kolla bara, så kådiga kottarna är!

Och så var det de baltiska vindruvorna på sin spaljé utanför Glaspalatset. De börjar faktiskt vara mogna nu, men klasarna är inte så många och dru­vorna är små med oproportionerligt stora kärnor. De är bökiga att äta pga kärnorna och lämpar sig därför inte heller att torka till russin. Så vad ska man egentligen göra av dem ..? Liksom bloggvännen Lena undrar jag om någon har ett bra tips på vad de lämpar sig för.