Ms. Bean, I presume?

SKA MAN GÖRA saker ska man göra dem med besked. Inte stor me­ning i att hålla på och dutta med smått tjafs när man kan ta till det tunga artilleriet.

I förrgår kväll fick jag framåt midnatt (!) för mig att det var hög tid att koka den resterande delen av de torkade bönor jag haft i skafferiet sedan fjolårets årliga bunkringsresa till Norrtälje. Att det råkade vara 1,8 kg hindrade mig inte, i blöt hamnade de allihopa.

Pinto, kidney och små vita.
Igår gick därmed en stor del av dagen åt att koka, kyla ner och frysa dem. Fem hela liter färdiglagade baljväxter fick jag och det hela slu­tade med att frysen började larma för att temperaturen steg för snabbt ... Dåligt tajmat, eftersom lilla A lockat in mig på hemlagad glass-spåret till kvällen. Det var länge sedan. Faktiskt inte sedan sistlidna sommar, så förslaget föll i god moderjord.

Å, så gott det var! Vanilj smaksatt med färsk passionsfrukt ... precis så där sötsyrligt som jag vill ha det. Och på köpet blev det en plåt maränger. Lagar man glass enligt mitt recept blir det alltid äggvitor över, och dem kan man ju inte slänga bara så där! Jag instämmer till 100 % med bloggbästisen Monkan: inget får gå till spillo.


Snart är det förresten hög tid att ta färjan till grannlandet igen. Av de 96 rullar toapapper som bland annat inhandlades i fjol våras återstår bara fyra. Hemska saker, så mycket papper som går rakt ner i av­lopps­systemet under ett år ...

Plus i kanten

RÅKADE NI SE programmet Plus på SVT1 igår? Det gjorde jag och erkänner villigt att jag efteråt gav mig själv en rejäl klapp på axeln.

Tro’t om ni kan, men när lilla A var liten lagade jag all barnmat själv. Rubbet, utom havrevällingen som köptes på tetra. Det var slitigt att hinna med, ensam som jag var två veckor i stöten, med spädbarn, eget företag, två hundar, stort hus och en åldrig, krävande mamma.

Denna min moderliga nit är säkert en bidragande orsak till att jag idag, vid femtio, är slutkörd. Men ändå är jag glad, för igår fick jag en gång för alla bekräftat att jag gjorde rätt!

Matfrisk lilla A för drygt tretton år sedan.
I Plus’ jämförande analys av tre industritillverkade burkar barnmat med spaghetti och köttfärssås och en hemlagad variant var den hem­lagade klart överlägsen – och då framför allt beträffande det oerhört viktiga innehållet av järn, som i snitt var dubbelt så högt som i de färdiglagade burkarna.

Som tur är har jag väldigt luddiga minnen av min långa och smärt­sam­ma förlossning, och likaså har jag lyckats glömma hur jag med ögo­nen i kors av trötthet stod i köket och pureade kyckling, fisk och kött på kvällarna det första året. Men oh, så glad jag är över att jag ut­sat­te mig för båda!

En positiv spin off-effekt är att lilla A aldrig varit krånglig med mat. Ribban lades tidigt, kan man säga. Till exempel firade hon sin första midsommar – drygt sex månader gammal – med att med god aptit glufsa i sig en portion [urvattnad] sill och potatis före jag ammade henne.

Självfallet finns det sånt i matväg som hon tycker mindre bra om, men hon smakar på allt, för i det här huset är det belagt med totaltförbud att säga: ”Guu’, va’ äckligt!” före man har provat. Mat är aldrig äcklig. Man kan tycka mer eller mindre om den, men ”äcklig” är den inte.

”Bättre okänd än ökänd”

JAG KUNDE HA blivit lite känd, fått min minut i strålkastarskenet, men som den kloka kvinna jag faktiskt är mellan varven har jag nobbat möj­ligheten.

Jag blev igår kontaktad av YLE/FST, den finländska motsvarigheten till SVT i Sverige, med anledning av de kommentarer jag klämt ur mig på programmet Spotlights webbsida. Det var programmets producent, som tyckte att jag skulle vippa mig över till Helsingfors instundande måndag för att delta i en bandad tv-debatt om försäkringstyrannin.


Spontant kände jag: JA! Men efter en stunds eftertanke – och fram­för allt efter att jag kollat Air Ålands tidtabell – insåg jag att svaret måste bli nej.

För att hinna till pyjamasplanet med avgång 07:10 skulle jag behöva stiga upp före 05:30. Planet landar 08:00, men först kl. 15:00 är det dags för smink. Vid det laget skulle jag inte längre veta mitt födel­se­datum utan att konsultera mitt körkort, än mindre lyckas följa tråden i någon debatt intelligenta människor emellan. Vete fan om jag ens skulle ha koll på i vilken stad jag befann mig ...

Orsaken är framför allt den ”klockstress” jag lider av. Datum och klock­slag som jag vet att jag inte får missa kan stressa upp mig i veckotal före det är dags att komma till skott. Gissa därför hur dåligt jag skulle sova fram till måndag morgon. Mina normala fem-sex tim­mar skulle krympa till tre-fyra, och natten före skulle jag sannolikt inte sova alls. Förutsättningarna för att vara pigg, skärpt och redo att le­ve­rera smar­ta synpunkter och repliker skulle minst sagt vara risiga. Ja, rentav usla. Sämre än värdelösa.

Nä, jag tror nog YLE/FST skulle ha större utbyte av att bjuda in ett lik till tv-studion. Om inte annat så skulle det kunna fungera som ett hand­fast bevis på vilket resultatet blir när man hamnar i klorna på de giriga försäkringstyrannerna. Ett kadaver av levande modell, som un­dertecknad, skulle sannolikt göra saken större skada än nytta.

Det ska fan bo mitt ute i havet. Fast i grund och botten är det nog li­ka så bra, för jag misstänker att jag fått tillfoga förledet ö- till ett even­tuellt kändisskap. ;o)

Min nya devis blir därför från och med nu: ”Bättre okänd än ökänd.”

Bästa svenska folk, kära grannar ...

... VAD NI ÄN gör, se till att det här är bidraget ni skickar till Tyskland i vår!



Det här är ryck-i-benen-feel-good-musik som gör mig glad :o)
 

Paragrafryttare och annat pack

IGÅR, DEN 28.2, var tiden ute för mitt av Pensions-Alandia tillfälligt förlängda rehabiliteringsstöd. Inte förrän igår, den 28.2, kom med pos­ten besked om att deras sakkunnigläkare godkänt en ytterligare för­längning t.o.m. den 31.5, så att jag ska hinna få remiss skriven, få en kallelse, undersökas av neurolog och kunna tillhandahålla ännu ett papper på mitt hälsotillstånd.

Än en gång visar de upp modellen för under vilka omständigheter man förväntas tillfriskna: att inte förrän sista dagen för innevarande intygs­tid ge något besked; att låta försäkringstagaren sväva i kon­stant o­visshet om vad som komma skall och vad som planeras över dennes huvud; att kränka, ifrågasätta och behandla med häp­nads­väck­ande nonchalans; att förvandla en människa av kött och blod till endast ett personnummer i en växande hög med papper.

Jag börjar mer och mer misstänka att det ligger medveten taktik ba­kom alltsammans. Pensions-Alandias (likväl som andra pensions­för­säk­rings­bo­lags) matematiker har säkert räknat ut hur lång tid det rimli­gen bör ta tills jag antingen drabbas av en stressorsakad hjärt­infarkt med dödlig utgång eller helt enkelt drivs till att ta mig själv av daga. Det är väl hugget som stucket för dem hur deras försäkrings­ta­ga­re gör sorti, bara de slipper betala ut de pensionspengar man själv gne­tat ihop för sin trygghet.


Jag har en dröm. I den materialiserar det sig en – eller flera – jurister med en obetvinglig drift att en gång för alla gå till botten med hur det kan vara möjligt att det får gå till som det gör. Någon, eller några, som är beredda att ”göra en Erin Brockovich” genom att för en sam­lad tropp målsägandes räkning erbjuda sig att driva ett civilmål mot den moderna tidens inkvisitorer: försäkringsbolagen.

Kan någon visa mig det lagrum där det står att försäkringsbolagen har rätt att agera som de gör? Finns det överhuvudtaget ett sådant lagrum eller har det bara blivit praxis..?

Jag har god lust att ta exempel av folkresningen i Egypten. Är det nån som hänger på?

Veckans Vanartiga Vers #46

En spjuver på Kyrkogårdsö
ifrån fastlandet tog sig en mö.
Men kärleken grodde
ej så som han trodde,
ty i sänghalmen va’ hon som dö’.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Livets små glädjor

NÄR LIVET KÄNNS fullständigt meningslöst och orken att slåss för sin blotta existens börjar ta slut, då är det bäst att öppna ögonen och för­söka se på allt med andra ögon. Tittar du noga hittar du alltid något att glädjas åt, hur svart det än kan tyckas.


Det kan vara något så enkelt som en knallblå knopp på en gammal bleckburk från en loppis i Jämtland.


Eller en vas med tulpaner, halvvissna och fräscha om vartannat. O­jäm­förlig vardagslyx för en femma!


Något så vardagligt som lite färska frukter på ett koboltblått fat kan skänka glädje. För femtio år sedan var det ingen självklarhet.


Ja, till och med klotter kan pigga upp, bara det gjorts med omsorg och sinne för det estetiska!


Vintern må vara mörk, lång och tung, men jag har tak över huvudet och torrt på fötterna. Det finns de som har det värre.


Och vet ni vad? Precis när jag ska trycka på ”publicera” ger molnen vi­ka för solen!

Nog ska jag överleva en dag till.

Nu blir jag sur

VÄDRET ÄR FÖR jävligt. Temperaturen ligger runt nollan och det blå­ser så takplåtarna klapprar som en flamencoensemble på Ecstacy. Dessutom har Pensions-Alandia tydligen bestämt sig för att en gång för alla putta mig över gränsen för totalt sammanbrott och vecko­slu­tet går därför i den stora orons tecken. Skitläge. Något måste göras!

Men vad..?

Det får bli det gamla vanliga när jag behöver lugna nerverna: jag ba­kar.

Det har gått ett antal månader sedan jag bakade med surdeg se­nast, så jag började faktiskt redan igår med att försiktigt glänta på locket till burken i kylen. Jodå, där växte inget mögel och det doftade fräscht! Det var bara att hälla bort ytskiktet av mörk vätska, pytsa i mer dinkelmjöl och nytt vatten och så låta hela härligheten stå fram­me över en natt. Imorse bubblade det för fullt igen och det var bara att skrida till verket.


Den här gången orkade jag inte hålla någon riktig ordning på vad jag blandade ihop, men ungefär det här var det (för ett bröd):

• 1,5 dl dinkelsurdeg
• 12,5 g färsk jäst
• 3,25 dl kallt vatten
• 1 rågad msk äppelmos (som ”jästmat”)
• 2 msk krossade linfrön
• 1 msk torkade nässlor
• en skvätt olivolja
• 2 dl rågsikt
• specialvetemjöl till lagom konsistens
• en knapp msk flingsalt

Och jädrar i min lilla låda vilka bröd det blev! Att vara sur när man ba­kar surdegsbröd verkar vara en lyckad kombination ;o)



Vill du starta en egen surdeg kan du läsa HÄR om hur man gör.

Kan du se FST5?

JAG HAR SJÄLV ingen möjlighet att i direktsändning se FST5-pro­gram­met ”Spotlight” kl. 21:00 (finsk tid) ikväll. Är du mer lyckligt lot­tad? Ta i så fall en titt, för kvällens program kommer att handla om det vanvettiga i att av försäkringsbolagen högavlönade sakkunniglä­ka­re/för­troendeläkare/distansläkare (benämningarna varierar) sitter och fattar livsavgörande beslut rörande människors framtid utan att någonsin träffa dem i levande livet.

Efter sändning finns avsnittet tillgängligt på webben: Klicka HÄR!

Det rullar på

EN SÅN TUR att jag måste till återvinningen med diverse tomtetror, plast, tidningar och annat bråte idag! På samma vända tittade jag nämligen in via möbelreturen och hittade den vita rullgardin jag haft på önskelistan ett tag, avsedd att användas som neutral bakgrund när jag fotograferar saker till exempel för min Etsybutik.

Den måste förstås testas direkt, eftersom eftermiddagens solsken innebar intressanta skuggor:


Annars befinner jag mig i slutet på stickningen med det eländiga gar­net ”FAME Trend” från Marks & Kattens. Nystan nummer två är snart på upphällningen och har, förutom oerhört varierande garn­tjocklek, bjudit på ett stort antal skarvknutar :o/


Färgen på tulpanerna i sin vas och på stickningen fick mig plötsligt att komma ihåg de pärlor av turkoser och ametister jag köpte under min resa till Madeira i november. När ska jag månne få till något av dem..?

Vådan av att bo i fel land

TIDNINGEN ”VI I VILLA” har just nu en tävling om Sveriges fulaste kök. Så himla förargligt att bo på fel sida om gränsen, för jag skulle nog ha rätt hyfsade vinstchanser ...



Ont om arbetsytor är det gott om, och adjektivet ”praktisk” existerar endast i Svenska Akademiens ordlista.

Vad trött jag blir. Igen.

(Bilderna är fotomontage, så perspektivet blir lite lattjo.)

Uppåt väggarna?

I LÅDAN DÄR jag förvarat mitt maskinstickningsgarn, Satakieli från finska Vuorelma, hittade jag nyligen en påbörjad mormorsrutevirkning gjord av det garnet. Fler än nio rutor hade jag inte fått till, för jag gil­lade inte att virka med det, men garnet – som finns i mer än 60 fär­ger – är däremot härligt att sticka av.

Plötsligt fick jag för mig att experimentera lite med ”gerings­stick­ning­en” istället, och att använda det virkade som utgångspunkt. Det fanns inte så mycket garn kvar att välja och vraka bland, så jag har fått nöja mig med de kulörer som stod till buds ...


Vete tusan vad det ska bli av det hela, men jag funderar faktiskt på att slå ihop en fyrkantig tavelduk av rätt format, klä in den med tunn fibervadd och sedan stifta fast det stickade ovanpå detta. Ja, helt enkelt göra en tavla.

I så fall är jag inte riktigt klar med den virkade/stickade delen. Det känns som de tydliga färgfälten tarvar någon form av avgränsning, ungefär som den ”ram” man syr runt lapptäcken.


Eller så gör jag helt enkelt en triangulär sjal av det hela! Vi får väl se. Det måste få mogna lite före jag fattar ett beslut.

Värt att veta:
Vuorelma säljer on-line och även till kunder utanför Finland. Allt du be­höver är ett giltigt kreditkort. Bor du inom Finland har du också möj­lig­het att betala via faktura.

En haiku om missmod

Vintern detta år känns mer oändlig än någonsin och min framtid är helt och hållet i andras händer. Det inspirerade mig till en haiku.


Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

Veckans Vanartiga Vers #45

I Skellefte’ kommun uti Jörn
bor en kärring med blick som en örn.
En gång på en perrong
såg hon grannen med fjong
sätta på konduktör’n i ett hörn.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

”Hej och välkommen till Klagomuren ...”

”... Det är många som ringer just nu, men var god och vänta. Du behåller din plats i kön. Vi tar ditt samtal så fort vi hinner.”

Gruvlig nackspärr sedan morgonnatten.
.
.
Ont som f-n i en mellanfotsled ovanför vänster stortå.
.
.
Svidande skärsår på höger pekfinger.
.
.
Knivhuggarsmärta i SI-leden på höger sida.
.
.
Aj-aj-iga förhårdnader under fötterna.
.
.
Molande huvudvärk bakom ögonen.
.
.
.
.
.
.
.
.
Men tackar som frågar, annars är det bara fint.
Trevlig helg!

Ta-ta-raa: ”geringsstickad” sjal

4x13 RUTOR OCH två varv virkade fasta maskor som kantning – nu är det färdigt, mitt allra första ”geringsprojekt”. Visst kan man göra något vettigt av restgarner, säg inte annat!

”Rucklets” egen Top Model, lilla A, står för mannekängandet.




Och här har vi avigsidan:


Kortsidorna fick fransar:


En beskrivning av sticktekniken hittar du HÄR.

Ibland blir det fel

LILLA A, MIN uppmärksamma 14-åring, konstaterade imorse att in­formationen på yoghurttetran från Valio förmodligen inte blivit riktigt den de hade tänkt sig.

Det missvisande budskapet är dessutom upprepat tre gånger till på förpackningen, en gång på svenska och två gånger på finska.


För nog måste väl tanken ha varit att det skulle stå: ”0% fett”..?

***
Idag ska jag skriva krönika till Ålandstidningen och ta itu med slut­fö­ran­det av mitt ”geringsstickade” projekt, som resulterat i en generös sjal bestående av 52 rutor. En kant ska virkas och så funderar jag på om kortsidorna ska prydas med frans. Bilder kommer när jag fått den fär­dig.

Imorgon kväll är det planerat lite stickskola å ”Rucklet” för kompisen C, som också vill lära sig att sticka på det här sättet. Faktum är att ”ge­ringsstickningen” är så kul att jag allvarligt överväger att göra nå­gonting till, kanske av bomullsgarn den här gången.

RECEPT > ”Rucklets” bästa chokladmuffins

DET GÄLLER ATT variera sig, annars blir livet enformigt. Förra gång­en jag bakade chokladmuffins fyllde jag dem med citrusmarmelad. Den här gången kläckte jag idén att stoppa en tryffel i mitten. Re­sul­ta­tet blev S:U:P:E:R:B:T!


Samtidigt slog det mig att jag inte delat med mig av muffinsreceptet, så det kommer här:

Du behöver: (12 st stora muffins)

100 g rumstempererat smör eller margarin (ta ur kylen i god tid och skär i tunna skivor eller små kuber så blir det lättare sedan)
1,75-2,5 dl socker beroende på tycke och smak (jag kör den minsta mängden)
2 rumstempererade ägg
1 dl mjölk
4 dl vetemjöl
1 dl riktigt god kakao
2 tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver
0,5 tsk salt


Ställ ugnen på 200°.

Sikta kakaon för att avlägsna eventuella klumpar. Blanda i vetemjöl, vaniljsocker, bakpulver och salt.

Blanda smöret och sockret väl. Det ska sluta ”knastra”.

Rör i äggen, ett i taget. Tillsätt mjölk och blanda väl. Arbeta därefter in mjölblandningen lite i taget. Smeten blir ganska stabbig.

Fördela i formar och grädda strax under mitten av ugnen i 19-20 mi­nu­ter, längre om du vill ha dina muffins på torrare sidan.




TIPS!
Använd dubbla pappersformar eller enkla formar i en muffinsplåt. Då stiger muffisen bättre på höjden istället för att bre ut sig, som de har en tendens att göra om man använder enkla pappersformar. Eller bli lycklig: skaffa dig formar av silikon!

Till alla verkliga och virtuella vänner

 
Livet är en strid.
Striden är en kamp.
Kampen är en häst.
Hästen en dragare.
Dragaren är ett stadsbud.
Stadsbudet är en knöl.
Knölen är en potatis.
Livet är med andra ord en potatis.
Potatisen finns i en uppsjö färger, former och smaker, så att livet är likt en sådan är väl inte det sämsta? Enahanda blir det i alla fall inte.


Ha nu en riktigt glad och fin vändag,
alla ni andra där ute på åkern!

Veckans Vanartiga Vers #44

Det lever en finne i Jaala
som tänder på allt det anala.
Men en gång vart det stopp
när han satt in en knopp,
och följderna katastrofala.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.