Senkommen julblomning

LAGOM TILL JUL knackade vännen P på här i ”Rucklet” för att, av någon outgrundlig anled­ning, överräcka en amaryllis. Den befann sig i stadiet ”din blomning sluten än i knopp” – och duktigt så dessutom. Jag insåg att några klockor till julhelgen skulle det inte bli, men hyste vissa förhopp­ningar om nyårsafton. Icke, sa Nicke. Countdown är nu fram­skjuten till trettondagen, och av det fotografiska beviset att döma finns det faktiskt en rimlig chans för Houston, we have lift-off.

Amaryllisar och jag har för den delen aldrig befunnit oss så där helt och hållet on speak­ing terms. De kommer, blommar, vissnar och ... dör. Men skam den som ger sig! För n:te gången i ordningen ska jag försöka få löken att överleva och att sätta blom fler gånger. Men alla grön­fingriga tips mottages med största tacksamhet, annars är risken överhängande att projektet i sedvanlig ordning slutar på komposthögen.


Trots att aktivitetsnivån igår i övrigt befann sig långt under låg­vattenmärket blev det i alla fall bröd bakat. Och inte bara den planerade längden, utan även en sats knäckebröd. Det blev dess­utom riktigt gott, så det irriterar mig att jag – som vanligt – körde på gehör och inte har någon detaljkoll på vad jag hivade i degen. Eller rättare sagt: ingredienserna tror jag mig minnas, dock icke proportionerna. Men det var i alla fall mest av vetemjöl *flinar*


Lördagen slutade med att A och jag än en gång fick se oss ut­klas­sa­de i spelet ”När & Fjärran”. Det hjälpte oss föga att vi pluggat in oss på Surinams geografiska placering, när vi bommade på så enkla frågor som vad den bibliska personen hette som kom att bli faraos rådgivare.

För egen del har jag laga förfall, eftersom det i runda slängar gått fyrtio år sedan jag lärde mig det i skolan och jag dessutom varken är konfirmerad eller tillhör kyrkan. Dotras ursäkt lämnar dock en del att önska, i och med att de alldeles nyss läst om saken i plug­get. Milda makter! Tänk om flickstackar’n ärvt sin mors teflon­minne? Det är det jag alltid har hävdat: man bör välja sin genpool med omsorg.

Livets förgänglighet

Det är till att ha lite otäta fönster.

SE, NU ÄR det vinter på allvar till och med här i skärgården! Termometern hukar sig på -11° och snön är så där krispig på ytan att den glittrar och gnistrar som om någon strött krossat glas över gården. Det är vackert. Ögonbedövande vackert.

Denna första lördag på det nya året är det två veckor sedan jag förlorade Peter, en av mina allra bästa vänner, till can­cern. Snabbt som ögat har både jul och nyår flimrat förbi, två jobbiga helger för många som mist någon när­stående. Men jag skulle tro att det är ännu värre när den förlusten kommer plötsligt, utan att man hinner förbereda sig.

För fyra år sedan gick en annan god vän bort. Helt oväntat och utan förvarning slutade hans hjärta slå. Bara dagar före hans frånfälle hade vi talats vid i telefon, bl.a. för att skjuta fram vår vårliga, tra­ditionella fikapromenad med en vecka eller två. Båda hade vi för mycket om oss och kring oss för att hinna ta oss tid till vår årliga stund på en solvarm strandklippa, då vi löste världs­problem, ven­ti­lerade idéer och bollade tankar medan solen sjönk i havet. För mig var det så att våren inte kommit på riktigt förrän den utflykten var gjord.

Men det året blev det ingen vår. Istället fick jag en morgon läsa i tidningen att min gode vän hade dött. Det var en chock som jag ännu inte kommit över. Alltsom oftast kommer jag på mig att tänka: ”Nej tusan, det här måste jag ringa och prata med J om!” Men strax dun­kar verkligheten sin knölpåk i mitt huvud och jag minns att det är en omöjlighet.

Förlusten av Peter är helt annorlunda, eftersom han gav mig för­må­nen att vara delaktig ända till slutet. På det viset har det tomrum han lämnar efter sig en logisk förklaring, och den sorg jag känner är där­för inte vanmäktig. Det jag sörjer allra mest är att dagen då beslut om hans kvarlåtenskap ska fattas närmar sig, för då är det för­mod­li­gen slut på lugnet.

Om man vid sin död är ensamstående med minderåriga barn och har haft en allt annat än fungerande relation till sin föredetta, är för­ut­sätt­ningarna för att det ska gå lugnt och sansat till inte stora. Inte ens via testamente kan man nämligen fullt ut försäkra sig om att det man lämnar efter sig förvaltas enligt ens egna önskemål och med barnens bästa i fokus. Plötsligt är det en människa man kanske rent­av avskytt som får tillåtelse att röra och föra i det man inte kunde ta med sig när man gick.

Förr brukade man säga: ”Med döden kommer arvingarna”, men nya tider kräver nya ordspråk, så det tarvas nog en om­skriv­ning: ”Med döden kommer arvingarna – och exet.” Som jag ser det, finns ett hål i lagstiftningen som med det snaraste borde tätas.


Bevare mig väl, vilka dystra tankar denna underbara vinter­mor­gon. Nu får jag allt lov att rycka upp mig! Idag ska det bakas bröd, och A och jag är bortbjudna på middag. Efter maten har det flag­gats för en omgång ”När & Fjärran”, då det är upp till bevis om vår geo­gra­fi­trä­ning har gett något resultat. Att Surinam ligger i Syd­amerika har jag i alla fall koll på nu ;)

Nyårsaftonen

DET BÖRJAR INTE bra, det nya året. Min bloggrutin är tolv timmar förskjuten, men så går det när sista gästen är kvar ännu vid sextiden på morgonen ...

Gårdagen var annars, i mitt eget tycke, riktigt trevlig, och jag kan bara hoppas att gästerna tyckte detsamma. ”Rucklet” står kvar efter orgien i levande ljus och marschaller, och kvällens enda incident var egentligen ett utspillt glas rödvin; förargligt nog i en stooor fläck på det vackra Mari­mekko­tyg jag hade lagt som duk på vardagsrumsbordet. Dess­bättre har tyget guldtryck på grön botten, så fläcken kanske inte kommer att synas så där extremt mycket efter tvätt. Hoppas kan man väl alltid..?

Här är förresten de utlovade bilderna på nyårsdekoren i form av is- respektive konservburkslyktor:




Till tolvslaget packades skumpa och plastglas i ryggsäcken och vi byltade på oss som inför en expedition till Arktis. Sedan pro­me­ne­rade vi i knarrade snö ner till sjöstranden för att beskåda hur Mariehamns stad på några minuter lyckades bränna iväg tusentals skattepengar upp i skyn med ett fyrverkeri som fick fullmånen att blekna i jämförelse.

Tänka sig, för en gångs skull kom jag ihåg att packa med mig kameran också, och lyckades t.o.m. få några helt okej bilder på spektaklet. Framför allt tycker jag att den här är lite speciell ...


Visst ser det ut som en glad gubbe med ”öga, öga, näsa, mun”? Jag kan inte låta bli att undra över om det var meningen eller om det bara råkade bli så helt by mistake.

Gott slut 2009 och gott nytt 2010

Festliga förberedelser

DET LYCKADES ÄNDÅ! Tack vare att vädret har vänt efter det för årstiden avvikande regnet blir det till kvällen helt otippat tre stycken stora marschallhållare av is. Plus fem, sex mindre för värmeljus, där Lindahls större modell av burkar för turkisk yoghurt fått fungera som gjutformar. Om makterna är med mig och jag lyckas ställa in kameran på rätt sätt ska jag naturligtvis försöka få till lite bilder av ”Rucklets” trädgård i all sin nyårsprakt.

Och så är kvällens meny slutligen spikad:

Förrätten blir en avokadohalva fylld med en röra bestående av finhackat hamburgerkött och naturell färskost smaksatt med riven pepparrot, svartpeppar och några droppar citron. Fantasi­löst? Japp. Men ett säkert kort som är enkelt att tillaga, plus att kombinationen av ingredienser passar bra till vinet jag valt.

Till varmrätt kommer jag att servera portionsbitar av färsk laxfilé, tillagade i ugnen i gott sällskap av lite purjolök, en aning citronsaft, havssalt och svartpeppar. Serveras med pressad potatis och en förföriskt god vittvinssås, som bl.a. innehåller finhackade, nypillade räkor. Och som grönsak blir det morotsslantar – tillredda på mamma Heidis vis, kokta al dente med en klick smör, lite salt, några varv på svartpepparkvarnen och en nypa socker – blandade med gröna ärter.

7,95 på Alko.

Till båda rätterna blir det en prisvärd, por­tu­gi­sisk vinho branco: Serras de Azeitão. Det är torrt med mogen citruston och hög syra; torde funka bra med den feta fisken och gräddi­ga såsen, som ju innehåller rätt mycket syra den också.

Efterrätten har herr K lovat tillhandahålla. Det enda jag vet, är att det blir en tårta, efter­som han hade födelsedag den 29.12. Till denna blir det kaffe och konjak, och det senare består fröken P med. Hon fyllde f.ö. år den 25.12, så i och med att dottern min blir tretton den 7.1 blir det idel födel­se­dags­barn runt bordet denna nyårsafton. Undertecknad själv undantagen, förstås.


Nåväl, före jag lämnar bloggandet åt sitt öde denna morgon vill jag passa på att tacka alla som ids läsa mina utläggningar; till min förvåning och förtjusning verkar ni bli fler hela tiden. TACK!

Om jag får ha min relativa hälsa i behåll – och om inga mass­pro­tes­ter in­kommer – kan jag där­för med­dela att jag defi­nitivt har för avsikt att fortsätta på den inslagna linjen även under 2010. Men nu go’vänner, nu är det dags att skala räkor och koka såsbas!

Om att inte vara på D

”HEUREKA!” BORDE JAG väl inte ropa, men jag gör det ändå: ”Heureeeka!” Och vadan ett sådant känsloutbrott vid den här tiden en onsdag i december?

Har jag vunnit på Lotto?
Fat chance, om de inte gått över till att dela ut storkovan till oss som aldrig har ens ett tilläggsnummer rätt.

Har mitt försäkringsbolag skådat ljuset och insett hur korkat de agerar?
Nix, och jorden är inte heller platt.

Har någon parkerat en rosettprydd släpvagn på min gård, prydligt inslagen i cellofan och försedd med texten ”God Jul önskar en anonym beundrare”?
Näppeligen, även om jag aldrig slutar hoppas.

None of the above, alltså.

Det som hänt, är att min nuvarande, kloka och helt underbara läkare ägnat sig åt att gnugga sina geniknölar. Japp, detta är faktiskt en ”medicinman” som har sådana, och som synbarligen inte valt sin profession enbart utgående från status och inkomster!

När man likt mig i ett decennium varit drabbad av det som sorteras under rubriken utmattningssyndrom och ingenting verkar hjälpa, då finns det – som jag själv redan i flera år, för döva öron, hävdat – skäl att fundera på vad som kan vara den bakomliggande orsaken. Kan det rentav vara en somatisk åkomma som är den s.k. grundbulten? Helt nyligen skickades jag därför på en radda laboratorieprover.

Och ser man på, ser man på ... Nu visar det sig att jag har en D-vitaminbrist som inte är av denna världen! Det nutida rekommenderade värdet bör ligga på ≥80, men jag ligger – med doktorns ord – på ”engelska sjukan-nivå”. Siffran är nitton. 19!

D-vitamin är på många vis ett oerhört viktigt vitamin och bidrar bl.a. till vårt skydd mot hudcancer. Och guess what, för två och ett halv år sedan fick jag diagnosen förstadium till malignt melanom, för att sedan dess ha ett något mindre vänsteröra. Till hudläkarens stora häpnad bör tilläggas, eftersom jag har en hudtyp som pigmenterar mycket bra. Men tanken att kolla min D-vitaminstatus slog honom tydligen aldrig ...

Se här, vad som skrivs om brist på det livsviktiga D-vitaminet!

CITAT FRÅN KANADENSISKA TIDNINGEN DAILY VAIL

According to a recent article from Harvard Medical School, approximately one-third of adults are either in the deficient or insufficient vitamin D categories. Also, 75 percent of those with cardiovascular disease are low in Vitamin D.

In fact, having adequate Vitamin D levels between 30 and 60 ng/ml can:

• have a 35 percent decreased risk of cancer,
• up to 80 percent reduced risk of breast cancer,
• up to 60 percent reduced risk of colon cancer,
• decreased risk of cancers of the pancreas, advanced prostate, ovary, non-Hodgkin lymphoma, kidney, leukemia, and endometrial,
• 49 percent decreased risk of fractures,
• 72 percent decreased risk of falls,
• 13 percent reduction in blood pressure,
• and even a 77 percent reduced risk of influenza.

Vitamin D deficiency is also associated with increased risk of auto-immune deficiencies such as Multiple Sclerosis, Type 1 Diabetes and Lupus. Therefore, eliminating Vitamin D deficiency could be one of the most important public health advances of our time.

LÄS MER PÅ T.EX. DEN HÄR SIDAN!

Det ska sannerligen bli intressant att se vad som händer efter att jag fått vitamintillskott ett antal månader – och f.ö. ska jag se till att även A:s D-vitaminnivå kontrolleras per omgående!

En ljus idé

O, LYCKA – alltså inte ”olycka” – att vädret har vänt igen! Gårdagens regn och flera plusgrader verkar vara på återgång. Fast mina hinkar med blivande islyktor blir det pga den till­fäl­li­ga ”vär­me­böl­jan” inte något med ändå, förutom de i litet format, som jag fryser i boxen. Och en enda stor, som jag lyckats pressa in mellan påsar med blåbär, ett rådjurslår och annat jox.

Men konservburkslyktorna är klara – tio stycken blev det – så levande ljus ska det trots allt bli på gården på torsdag kväll! Under förutsättning att det inte hällregnar, förstås ...

För den som eventuellt funderar på att göra egna lyktor på samma vis har jag ett tips, baserat på försök och misstag:
För att åstadkomma hålmönstret går det mycket lättare att använda en liten syl än att köra borrmaskin. Se bara till att du med din inaktiva hand ”håller emot” när burken vill buckla till sig när du trycker till med sylen. Gör helst bara små markeringshål till en början, som du utvidgar till lämplig storlek när du har stuckit hela mönstret.

Nyårsafton, ja. Två dagar kvar och jag har fortfarande inget planerat och organiserat. Inte likt mig. Inte ett dugg. Därför tar jag tacksamt emot alla tips om rätter som är billiga, enkla att tillreda och ändå goda!

Några pyrotekniska övningar står däremot inte på evene­mangs­listan. Det är en princip som bottnar i alla mina år som hundägare. Såvitt jag vet är det inga andra djur än vi människor som för­nufts­mässigt kan förstå smällandet, sprakandet och ljus­feno­menen. Så vem vet hur alla andra arter påverkas av detta mänsk­liga ofog? Inte behöver det panga och pjiuuua bara för att vi byter år! Stöp nyårs­lyckor istället; en tradition som involverar samtliga när­varande och inte bara en eller ett par raketfantaster.

"Ålderdomen är ingen fröjd"

JAG HAR SEDAN urminnes tider en s.k. sjuk­kost­nads­för­säk­ring, vars premie hit­tills varit relativt human, men nu händer det plöts­ligt saker. Från och med nu, på grund av att jag under 2010 upp­når aktnings­värda femtio år, tar premien ett rejält glädjeskutt och stiger med drygt fyrtio procent! Pang, bom, rakt av. Här snackar vi progressivitet i sju­mila­stövlar.

Slutsats:
Enligt för­säk­rings­sta­tis­ti­kerna förväntas jag alltså bli så pass mycket skrut­tigare – och dyrare i drift – redan under det knappa år som före­går min femtio­årsdag. Eh..? Nä, det här resonemanget köper jag inte. Därför är jag arg.


Min ilskas brasa brinner annars rätt bra redan före det här, i och med att samma försäkringsbolags ”pappersläkare” anser mig vara för sjuk för att ens kunna ge mig ett förhandsbesked om rätten till s.k. yrkesinriktad rehabilitering. Men konstigt nog påstår de sam­tidigt att jag är frisk nog att själv ränna runt och ordna en plats hos något företag för s.k. arbetsprövning. Vadå arbets­pröv­ning??? Jag är ju före­tagare, för f-n! Och dessutom, enligt för­säk­rings­bolagets sakkunnigläkare, inte ens frisk. Det här är för alla logiska människor en ekvation som inte går ihop.

Men låt oss för sakens skull företa ett litet tankeexperiment enligt deras spelregler:

Vi antar att jag hittar en plats där jag kan arbets­pröva. Låt oss vidare anta att jag, envis som jag är och ovillig att inte göra rätt för mig, klarar av den av försäkringsbolaget god­kända tidsrymden på tre månader. So far so good. Låt oss slutligen anta att jag därefter friskförklaras av min läkare och således är 100 % arbetsför igen. Jättebra, inte sant?

Eller också inte.

Jag har vid det laget summa summarum varit sjuk­skriven + tidsbundet invalidpensionerad + i arbetsprövning i mer än ett år. Under samma tid är det ingen som har skött mitt företag, vilket innebär att jag utkomstmässigt är så att säga tillbaka på ruta ett: hyfsat frisk, men utan kunder. Och njet kunder är – som var och en begriper – samma sak som inga inkomster.

Vad tanken är att jag ska leva på har jag, trots mitt verifierat höga IQ, ännu inte lyckats klura ut. Visst, jag kan ju – snart femtio år gammal, med ett tiotal år av utbrändhet i bagaget – gå till arbets­förmedlingen och ställa mig till arbets­mark­na­dens förfogande, som det så vackert heter. Men vad har jag för glädje av det? Någon a-kassa har jag ändå inte rätt till – jag är ju företagare.

//* End Catch 22 *//

Men här vid ”Rucklet” har småfåglarna sent om sider hittat till fågelmataren. Alltid något! Det är nog bäst för dem att de käkar medan jag har råd att hålla dem med lite frön ;)

FOTOPROMENAD

JAG BARA ÄLSKAR det dova ljuset en mulen vinterdag ... Bilderna tagna 27 december 2009 med en Fuji FinePix F30.


STENIG SNÖ


PILKRONOR


”THE HEAT IS ON”


NUPET NYPON


”THREE’S A CROWD”


”A ROOM WITHOUT A VIEW”


”THE SPIRIT OF CHRISTMAS PAST”


KONTRASTER

Dagens ungdom

SÅ ÄR DÅ årets mest hajpade högtid över för denna gång, och som vanligt lämnar denna överreklamerade helg en sur eftersmak av ”mycket skrik för lite ull”, eller för att travestera Rustas slo­gan: ”Måttligt mycke’ för pengarna – de’ e Julen de’!”

Igår roade jag mig med att surfa runt och läsa lite i åländska ton­åringars bloggar. Nåja, roade och roade ... Ju mer jag läste, desto mer förbannad blev jag. Det var nämligen inte många ungar som var särskilt nöjda med vad Tom­ten kommit med i år. Ja, det vill säga om han inte ur sin magiska säck plockat upp en digital sys­temkamera av proffs­kva­litet à 550 euro eller en ny Mac­Book för mer än en tusen­lapp, en iPod eller pre­sent­kort på kläder för 200 euro. Och så vidare, und so weiter.

Jamen, ärligt! Vad tänker dessa föräldrar på – eller snarare med?!? Om ribban för vad som renderar tacksamhet och glädje läggs på den nivån redan när de tindrande telningarna är i tret­tonårsåldern, vilka förväntningar lägger man då inte – alldeles egenhändigt – grunden till inför kommande jular??? Kocko bello, if you ask me.


Detta påminner mig f.ö. om den första och enda gång som A, fem år när det begav sig, ställt till med ett hallå i en kassakö. Om jag minns rätt, gällde det en leksak som hon ville ha; en sak som möj­ligen skulle dyka upp till jul eller den påföljande födelsedagen. Däremot skulle den inte inhandlas där och då.

”Mammaaaa!” tjöt hon bakom mig, redan nekad ett flertal gånger. ”Jag vill ha!”

Kön var lååång, både framför och bakom oss. Hos vissa noterade jag irritation, hos andra roade miner över det välkända i situa­tio­nen, men jag stod på mig: ”Nej, har jag sagt. Det blir inget med den saken.”

”Mamma, mamma, MAMMAAAAAAAAA!” ackompanjerat av stampet av små gummistövlar mot smutsigt linoleumgolv och ryck i min jackärm. ”Jag vill, jag vill, jag VILL!”

Det var då jag vände mig om, böjde mig ned, spände ögonen i henne och väste: ”Jaså du? Och jag, jag vill ha en ny Porsche!” (Vilket jag definitivt inte ville, men det lät bra.)

Det synbart komiska i mitt uttalande fick ett flertal av de bakom­varande kunderna att skratta högt och A kom helt av sig. Om det berodde på att de vuxna runtom fick roligt på hennes bekostnad eller att hon inte hade en susning om vad jag pratade om låter jag vara osagt. Men ett är i alla fall säkert: efter den gången har det aldrig varit några ”problem” inne i någon butik.


Om elva dagar fyller den forna femåringen tretton. I en blink har hon vuxit upp till en förståndig tonåring, som vet att allt kostar. Slantar som någon måste skrapa ihop och som inte finns i obegränsade mängder. Hon är så klok, min dotter.

Därmed underförstått, att till ”Rucklet” kom Tomten inte med några kostsamma gåvor det här året heller. Däremot hade han med sig ett begagnat Harry Potter-spel till fjolårets julklapp, den begagnade PS2-konsolen. Och hejsan, hoppsan vad vi har haft roligt, både A och jag! Men sablar, vad det stör mig att jag ännu inte lyckats ta mig förbi spökhundarna ...

Fallerande frön

HAR SMÅFÅGLARNA BLI­VIT kräsna eller är det nå­got fel på mina sol­ros­frön? Det har nu gått mer än en må­nad se­dan jag hängde upp fågel­auto­maten, brädd­full med smar­riga frön. Men tror ni någon pippi är där och äter? Nope. Antagligen finns det nå­gon granne som har dukat upp ett mer inbjudande smör­gås­bord än jag *grrr!*

Här gryr annandagen ... inte. Kvicksilvret ligger runt -3° och det är mu­let. Dessutom utlovas vindar på uppåt 14 m/s, vilket inte låter all­de­les hejsan. Dagens planerade långpromenad är hotad, för åländsk ”mildvinter” i kombination med orkanvindar är ett riktigt bottennapp.

Det får bli inomhusaktiviteter istället! Min nya plåtsax har redan un­der gårdagen varit i flitig användning, och idag ska de tillklippta kon­serv­burkarna sprejmålas, mönsterborras och förses med handtag för upphängning.

Det är vid sådana här tillfällen som jag inbillar mig att det är en fördel att vara singel. Existerar det ens karlar som tycker det är okej att man pysslar med sån’t här under julhelgen? Någon som vet? *breeett flin*

Isigt bara värre

PLUSGRADER OCH TAK­DROPP. Illa. Hoppas det sväng­er, annars blir det pann­kaka av mar­schall­hållarna av is jag satte på infrysning igår. Såg i sä­songs­avslutningen av Äntligen hemma att det gjordes något mot­sva­ran­de, som skulle fungera som ishink för vin/öl. Men hu, vilken onödigt krånglig metod den där Jimmy använde sig av! Med borrning av hål i hinkarna och blompinnar som stöd och allt vad det var.

Så här gör jag. Enkelt, smidigt och hinkarna blir inte förstörda i onödan:
Fyll en större hink med vatten, fem-sex centimeter är lagom. Ställ ut och låt bottenfrysa. Ställ i en något mindre hink, lägg i en rejäl tyngd och fyll upp med vatten runtom. Frys igen. Klart!

En annan grej jag förvånade mig över var förslaget att hälla i glitter för att dekorera ”ishinken”. Det funkar ju inte. Det vet var och en som någonsin gjort något med glitter. Glitter är i allmänhet gjort av metallflingor eller glas; material som är tyngre än vatten. Så vad händer? Jo, det sjunker naturligtvis ner till botten.

Och hörni, varför i jösse namn ”förstöra” den vackra isskulpturen med en massa jox..? Vackrast – och mest estetiskt – är det väl ändå att låta isen vara is och ljuslågan däri stå för dekorationen?

By the way, du glömmer väl inte att ge ditt bidrag till svensk cancerforskning? Klicka på länken i den högra spalten.

Lycka är viliga verktyg

BRA KVINNA REDER sig själv, här tarvas ingen tomte! Jag tog en runda via järnhandeln på väg hem efter ljuständningen, och nu kan en sak på min ”drömönskelista” i alla fall strykas: plåtsaxen.


Till nyårsaftonen har jag nämligen för avsikt att tillverka lyktor att hänga upp i trädgården. Dessa ska göras av gamla konservburkar, och då behövs sagda verktyg för att få lite snits på det hela.

Men nu tar jag jul. I alla fall en liten stund, innan myrorna i brallan vaknar till liv igen :)

Obehaglig upptäckt

JAMEN, ATTANS ÄNDÅ! Tror ni inte att jag igår hittade ett fönster­kuvert med räkningen för senaste oljepåfyllningen! Hur har jag kunnat glömma den?!? Det kändes inget vidare att som julklapp åt sig själv pynta ut närmare 550 euro lagom till julafton. Jag kan utan att överdriva meddela att det nu är vääldigt tomt på kontot och spargrisen ser ut som den varit på hälsohem minst ett halvår, under nitisk övervakning av Anna Skipper.

Här blir det av denna anledning sannerligen inga sista minuten-julklappar! I så fall ska de vara gratis. Och frågan är om jag ändå inte ska ta och hoppa över den lilla bit färdig julskinka jag hade planerat att kosta på mig? Jo, så får det bli. Överlever jag 364 av årets dagar utan sådan, så gör jag det garanterat idag också :) Tror bannemej jag har en burk ansjovis undanstoppad någonstans, så det får bli äggmacka ikväll framför tv:n istället.

Men nu, go’vänner, är det dags att sätta risgrynsgröten i ugnen, ta en sväng till gravgården för att tända ljus, lämna in ett par lånade dvd-filmer till biblioteket och packa A:s julklappar. (Eftersom hon spenderar The J Day hos sin far, kommer hon och ”jular” med undertecknad imorgon istället.) Se’n börjar julfriden i ”Rucklet”; Karl-Bertil Jonsson, here I come!

Ha nu en riktigt trevlig julafton, allesammans!

(Bilden är lånad från nätet. Från ICA tror jag det var.)

Årets julkort 2009

Pyssel och önskelista

NEJ, NEJ, OCH åter nej! Enligt meteo­rolo­gerna blir det noll­gra­digt idag, den dag då så många ska sätta sig i bilar och trans­por­tera sig till släkt och vänner inför jul­afto­nen. Det kunde inte kom­ma oläg­ligare, eller hur? Så ta det lugnt, ni som ska ut på vägarna. Tagga ner, låt resan ta den tid den tar och ut­sätt inte er själva eller era med­tra­fi­kan­ter för onö­dig livs­fara!

Själv ska jag min­sann inte ut och ratta. Inte mer än det nöd­vän­diga, vilket är en tur in till cent­rum för att in­handla en flaska gott rött till mor­gon­dagens lasagne. Övriga för­flytt­ningar kommer att före­tas till fots. Och nej, jag ämnar inga­lunda hälla i mig en hel­pava i min ensam­het! Som tur är, har jag någon gång för femtio cent hittat en så’n där smart vacuum­pump för vin­flaskor på en loppis. Att det står Alfa Laval på den spelar ingen roll. Den funkar ju.

Sent igår kväll färdig­ställde jag ett jul­hjärta av naj­tråd och lingon­ris. Det senare var jag tvungen att vid nio­tiden på kvällen pulsa ut i skogen med en fick­lampa för att få till­räck­ligt av. För natur­ligt­vis hade jag tidi­gare under dagen plockat för lite, när jag av omsorg om naturen inte tog i till­räck­ligt från början. Nu hänger hjärtat ovan­för soffan i var­dags­rummet och höjer jul­stäm­ningen ytter­ligare ett snäpp.

Nu på morgonen har jag funde­rat på det där med jul­klappar. Fram­för allt över så mycket onödigt det ges och fås. Sällan eller aldrig med sär­skilt mycket om­tanke eller av per­sonlig natur heller, utan mest för att man måste. Fast det är klart, om jag fick önska mig precis vad jag ville så skulle till och med jag få ihop en mate­riell lista, trots att jag i grund och botten har vad jag behöver:

RECEPT > Kanelmandlar

DET HÄR ÄR ett riktigt snabb­godis som inte tar många minuter att svänga ihop. Även om det nu är bara två dagar till julafton hinner du gott och väl få till en ladd­ning eller två. Jag gör alltid en sån här jättesats, men den går förstås lika bra att hal­vera.

400 g oskalad mandel
3 dl socker
1 dl vatten
1 tsk malen kanel

Ta fram en bakplåt och klipp till en bit bakplåtspapper som täcker den.

Hetta upp en stekpanna – helst i gjutjärn – och rosta mandlarna. Rör, rör, rör, annars blir de snabbt brända!

Ta en vid kastrull eller en traktörpanna och koka upp socker, vat­ten och kanel. Häv i de rostade mandlarna och låt dem koka på måttlig värme under intensiv omrörning tills vattnet kokat bort och sockret börjar kristallisera sig.

Dra kastrullen från värmen och fortsätt röra en stund till innan du stjälper upp mandlarna på bakplåtspapperet för att kallna. Sära på dem så att de inte klibbar ihop med varandra.

Låt svalna och förvara kanelmandlarna torrt och svalt i en tät burk.

Snabbt, gott och framför allt billigare än att köpa färdiga i butiken!

Presentpåsar och pepparkakshus

HÄR ÄR BILDER på de egenhändigt sydda papperspåsarna för julklappar. De röda är gjorda av helt vanligt 80 g kopie­rings­papper och de övriga av tapet­rester.

Etiketterna är utskrivna på en svart­vit laser­skri­vare, för allt behöver ju inte ha färg. Vad påsarna innehåller tänker jag där­emot inte avslöja. Det är ju jul­klappar, för sjutt­siken! ;)


Sen kan jag ju passa på att visa det lilla pepparkakshus som vä­nin­nan T och hennes familj fått i julgåva av mig och A. Det blev så pluttenuttigt att det är det formatet som kommer att vara melodin framöver.



[tags: sew, paper, bag, glue, label, christmas, gift]

Tankeexperiment

SÅ HÄRLIGT ATT se att så många är villiga att ge! Att det på mindre än tre dagar redan ackumulerats nästan en tredjedel av mitt målbelopp hos Cancerfonden är fantastiskt. Framför allt i och med att vi befinner oss mitt i en av årets dyraste högtider, julen. Men att ge en liten slant till svensk cancerforskning måste väl utan tvekan kvala in som Årets Julklapp – hästlängder före spikmattan och med ett mycket mer bestående värde?

Jag kan inte låta bli att denna blå­tonade december­morgon ägna mig åt ett litet mate­matiskt experiment:

Min blogg besöks i dagsläget av cirka 15 nya personer dagligen. Om var och en skänkte 50 kronor/5 euro till Cancer­fonden skulle det bli 750 kronor på en dag. När deadline för insamlingen är nådd om 191 dagar – 1 juli 2010 – skulle det totalt bli 143.250 kronor! Plussar vi på de 4.800 som redan kommit in växer summan till strax under 150.000. Med bara en femtiolapp per person.

Det är tillåtet att drömma ...

Men nu ska jag dra igång dagen, som bland annat betyder ytter­ligare snö­skott­ning. I den anglo­saxiska delen av världen, där ordet lagom är ett okänt begrepp, har de ett ord­språk: ”When it rains, it pours.” Jag misstänker att det inte är bara vårt svenska språk som börjar bli en ”kon­tamina­samman­bland­ning” med engelskan, eftersom till och med väderleken verkar ta efter brittiska talesätt.

Blott blått

NOG ÄR VÄRLDEN allt bra vacker ändå! Skymningen kommer tidigt den mörkaste dagen under året, men ack, så underbart ljuset är.

Ikväll ska jag julpyssla lite. Jag syr egna julklappspåsar av vanligt kopieringspapper, så bland annat några sådana ska fixas. Ja, du läste faktiskt rätt, jag syr. Blev du nyfiken? Ha tålamod, bilder kommer senare :)

Vackert, det är vitt!

EFTER MÖRKER kommer ljus. Idag är det vintersolstånd och året blir, gud ske pris, inte ljusfattigare än så här. Men för en gångs skull kan vi prata perfekt tajming! Igår snöade det. Och snöade ... och snöade ... och snöade lite till.

Idag är världen underbart vit, solen skiner och ett drygt två decimeter tjockt täcke av fluffig snö har bäddat in oss här på Åland, alldeles lagom till jul. Håller det sig så blir det i år en riktig ”nu tusan ska vi knäcka Holly­wood”-jul. Så nu, go’vänner, får jag allt ta fram snö­skuf­faren för att röja väg till post­lådan. Härligt!

Glöm inte att ge ditt bidrag till svensk cancerforskning! Klicka på länken i den högra spalten.

Att minnas är att inte glömma

DET ÄR SVÅRT att sova. Fem timmars orolig sömn, mer blev det inte. Här vid laptoppen i mitt kök, med vintermörkret där ute, är det som om jag är ensam kvar i universum. I husen runt­omkring är det fortfarande släckt och det snöar.

Mina tankar är inte svarta som natt­mörk­ret där ute, inte alls – men saknaden kramar mitt hjärta. Jag minns julen för några år sedan, som Peter och jag firade tillsammans i och med att våra barn var hos sina andra föräldrar. Det var i all sin enkelhet en av mitt vuxenlivs finaste julaftnar.

Vi lagade oxfilé med potatisgratäng och drack ett gott rödvin till det. Julaftonskvällen spenderade vi i soffan med en rejäl laddning av mitt hemlagade godis. Peter lärde mig spela poker och jag lärde honom Alfapet. Inga åthävor, inget ”julflås”, men ändå en minnes­värd dag. Det är alltså inte de stora gesterna som gör någon skillnad eller lämnar bestående avtryck.

Vid vägs ände

IDAG HAR DET gått exakt en månad sedan älskade vännen Peter togs in på sjukhuset, som han idag har fått lämna för att få sluta sitt liv i sitt eget hem. Det gör mig så glad, att det var möjligt att få till stånd! Nu är han där han allra helst vill vara, i sitt eget hus, till­sam­mans med mor, bror och sina älskade barn. Bättre än så kan det inte bli.

Eftersom degen räckte till två hus gjorde vi det här åt Peters barn, Adam och Meja.

Jag har varit hos honom några tim­mar under eftermiddagen, och mitt i allt det sorgliga kände jag en sådan enorm glädje i den varma, hem­trev­na stämningen runtom honom.

Ljudet av bar­nen i rummet bredvid, mamma som sysslar med middagen och brorsan pratande i telefon.

Levande ljus, tv:n på i bak­grunden, doften av peppar­kaka och allt det kända och älskade i det egna hem­met, till stora delar byggt med egna händer.

Jag kommer att gråta floder när det väl är över, men också vara oänd­ligt tacksam över att få ha varit så nära och delaktig i den tunga vand­ringen. Sorgen och saknaden kommer att bli svår, men inte till­när­mel­se­vis lika obegriplig, som om jag en morgon öppnat tidningen och fått läsa att jag förlorat min vän. Att få vara delaktig är en ynnest. Och dö­den är ingenting farligt, den är bara en okänd del av livet.


Kl. 21:28 tog du till slut steget, lugnt och fridfullt med familjen samlad runt dig. Bon voyage, Peter! Våra gemensamma minnen kan ingen ta ifrån mig.

Våga vägra vara vanlig!

JAG HAR JUST skummat igenom lördagsnumret av Ålands­tidningen och stannade upp vid artikeln om Åsa och hennes familj. Hon uttrycker exakt samma sak som jag känner; att man bör skapa sina egna traditioner runt de stora, stressutlösande högtiderna, som julen. I mångt och mycket handlar det om att inför sig själv våga förändra flera generationer av nedärvda familjemönster, som inte funkar i vårt moderna samhälle.

Våga alltså gå din egen väg! Häng upp sommarblommiga gardiner i köket, ge tusan i någon annan form av städning än den vanliga, byt ut skinkan mot moussaka om du känner för det och släng på en skiva med Bruce istället för Bing. Låt julen bli som du vill och vad du gör den till!

I köket har jag inga gardiner alls – oavsett årstid, städar gör jag när det behövs, i år blir det lasagne på julaftonen och i CD-spelaren snurrar alltsom oftast Bo Kaspers Orkester. Julen skapar jag med små medel istället: tända lyktor med levande ljus, en kruka tallris med glittrig dekoration, en stor skål med hemlagat godis och i år ett jättefint pepparkakshus, som dottern förtjänst­fullt dekorerat under gårdagen:


I samma tidning finns f.ö. min senaste krönika, så dårfinken – omskriven i inlägg den 25 november – får väl något nytt att reta sig till gallfeber på. Väl bekomme, det bjuder jag så gärna på :)

Slutet är nära

HUVUDRUBRIKEN PÅ Ålandstidningens förstasida idag:
”Ålands radio tyst efter protest mot sparkrav.”

Lokalradiosändningarna bröts igår kl. 13 för att återupptas igen idag. Jaha? Och..? Är inte det lite grann som att ”kacka i eget bo”? Jag tvivlar starkt på att genomslagskraften blev lika stor som om CNN slutat sända under ett halvt dygn. Lokalradio är ändå lokalradio.

Så länge som jag – som inte har någon digitalbox utan bara gammaldags kabel-tv – tvingas betala full tv-licens bara för att jag har möjlighet att höra på radio, kvittar det för övrigt mig lika om lokalradion tystnar för all framtid. I alla fall så länge som jag för den dyra licenspengen inte får tillgång till YLE:s tv-kanaler. Det är ju till det som lejonparten av tv-licensen ändå används.


Idag är det tufft att skymta någon guldkant i tillvaron. Peters vandring närmar sig sitt slut och pusselbiten kommer för alltid att vara borta; bilden blir aldrig mer fullständig. Men jag tror att han börjar känna sig redo och för bara en timme sedan besökte jag honom, satt hos honom en timme och gav honom mitt okej, för vad det är värt, innan jag gick.

Hans mamma, en bror och förhoppningsvis hans pappa kommer att finnas vid hans sida, så nu känner jag mig lugn, och hoppas av hela mitt hjärta att han också gör det. Vid närmare eftertanke blir den klart skinande guldkanten idag – självfallet – att vi trots hans sjukdom fått så många år av nära vänskap.

Vid livets slut
då vill jag bli
ett sandkorn nervid stranden.
Så jag är jag,
men ändå ett
med allt där uti sanden.

Vart du än drar i livet ut
det finns en strand vid resans slut.
Där sätt dig ner vid havets rand
och minns mig en minut.

För alla är,
ja, var och en,
en del av alla andra.
Så glöm ej det,
min kära vän,
när du i livet vandra!

Se inte fel, se bara gott,
se glädjen i det liv du fått!
Ta i din hand en näve sand
och se din levnads mått.

Tack, käraste Peter, för att jag fått vara din vän. Och tack för förtroendet du gav mig, att få gå bredvid dig hela vägen. Tack!

"En sockerbagare här bor i staden ..."

SISÅDÄRJA, NU ÄR grund­arbetet på pepparkaks­husen av­klarat. Japp, det blev delar inte bara till ett hus utan två, plus en inte alls oäven sats med vanliga kakor också. Pepparkaks­degen som Pipi tipsade om kan för övrigt rekommenderas åt det varmaste: hem.bredband.net/merjul/degen.htm. Helt suverän! Den både smakar gott och är lättbakad, och jag tror minsann det är första gången i mitt bagarliv som det inte behövts en gnutta mjöl vid utbakningen av pepparkakorna. Så lättarbetad är den alltså :)

Imorgon väntar således ”heta arbeten” när delarna ska fogas ihop. Jag vet att vissa förlitar sig på kristyr som ”lim”, men jag föredrar rejälare fastsättning med smält socker. Skållhett och obehagligt att jobba med, men ger ett mycket hållbart resultat. Och sen återstår bara det roliga: själva dekorationen.

Bilder på de blivande konstverken utlovas inom en snart framtid – om inget oförutsett inträffar och det hela slutar i en gigantisk hög med skorpsmulor och mosade M&M's förstås ...