Minnesstund för Peter

DETTA ÄR EN fredag som jag helst skulle hoppa över. Idag är det näm­ligen dags för minnesstund för käre Peter och ned­sätt­ning av urnan med hans stoft. Det är inte det att jag inte vill närvara, för det vill jag gärna. Nej, det är helt andra orsaker som gör att jag är osäker på hur jag kommer att reagera; om jag verkligen är stark nog att kontrollera den ilska som bubblar och jäser i mitt inre.

Men jag ska klara av det, för barnens och den övriga familjens skull. I grund och botten ankommer det ju inte ens på mig att uppröras över sakernas tillstånd. Och ändå kan jag inte låta bli ... Med åren får jag allt svårare att otuggat svälja orätt­visa, omänsklighet och allt möjligt annat med förledet o-. Så är det bara.


Nog med elände! Istället vill jag berätta om – och visa – delarna från en Gustavsbergsservis som oväntat fått sin plats i ”Rucklet”. De kom­mer från väninnan C, som är i full gång med att flytta. Hon river, röjer och sorterar bort för brinnkära livet, och det här hade hamnat i grov­soporna om jag inte råkat titta in. ”Festong” heter mönstret och är skapat av Stig Lindberg.


Jag är jätteglad över porslinet! Det är en design som passar pre­ciiis i mitt lilla femtiotalshus, och dekoren har dessutom exakt samma gröna färg som mina gamla köksluckor. Dessvärre saknas det en djup tallrik och två flata för en full uppsättning för sex personer – eller de facto fyra flata, eftersom två har var sitt kantnagg. Det vill med andra ord till att jaga på loppisar och nätauktioner nu, för den här servisen ska definitivt få överta rollen som ”Ruck­lets” var­dags­pors­lin. I simply adore it!

Duktig flicka-demo

DAGENS DUKTIG FLICKA-LISTA

brainstormingmöte kl. 10-12
handla (kom faktiskt ihåg bananer!)
ordna blommor till Peters begravning imorgon
skriva en krönika på c. 4.000 tecken till Tidningen Åland
skjutsa A för att hämta skol­disco­kläder från sin andra adress
komma på vad i helskotta vi ska ha till middag och laga den
fålla ett par loppisjeans
sy in islandströjan jag köpte på Emmaus förra veckan
klappa om dammsugar’n

Sömnadsarbetet flyttar jag utan samvetsbetänkligheter till en annan dag, vecka eller månad. Sånt ska man inte göra om den rätta andan vägrar infinna sig, för då trasslar bara undertråden och man klipper snett – eller åstadkommer något annat lika katastrofalt som bara ska­par irritation och förhöjt blodtryck.

För mycket att göra ...

FY, VAD JAG är trött denna morgon ... Det blev sent igår, för jag satt uppe till 01:00 och korrekturade Nya Ålands porträttartikel om mig själv. Jag avundas verkligen inte Tanja som hade fått uppdraget, för det kan inte vara en enkel match att skriva om någon som själv ägnar sig åt att skriva. Att hon över­huvud­taget lyckats få ihop något av mitt babbel är imponerande.

Idag ska jag
... på ett brainstormingmöte kl. 10
... handla (spec.pris på bananer; får inte glömmas)
... ordna blommor till Peters begravning imorgon
... skriva en krönika på c. 4.000 tecken till Tidningen Åland (trots grav idétorka)
... skjutsa A för att hämta skol­disco­kläder från sin andra adress
... komma på vad i helskotta vi ska ha till middag och laga den
... fålla ett par loppisjeans
... sy in islandströjan jag köpte på Emmaus förra veckan
... klappa om dammsugar’n så att den inte ska känna sig bortglömd

Bland annat, med mera, und so weiter. Ööörk, nu blev jag ju ännu tröttare.

Stort tack förresten, för den oväntade responsen på mitt förra inlägg! Nu är jag ännu mer övertygad om att det ska bli pullor på gården till sommaren; ”Sally”, ”Hedvig” och kanske också en ”Agda”.

Och sist, men inte minst, hälsar jag Marita, gammal bekant från min tid som medlem på Kapitel 1, hjärtligt välkommen till intresseklubben. Jätteskoj att kunna sälla en läsare i Holland till raden!

Men hörni, ha nu en underbar torsdag allesammans. Nu börjar min.

Med höns på hjärnan

Nödvändigt ont?

MAN TYCKER KANSKE det skulle räcka med att jag sakta men säkert håller på att bli en riktig hönshjärna själv, men nu har A och jag – på blodigt allvar – börjat diskutera om vi inte skulle ta och skaffa oss ett par hönor. Namnfrågan är redan klar: ”Sally” och ”Hedvig” ska de i så fall heta.

Eftersom ”Rucklet” har en för stadsfastigheter hyfsat stor gård har vi inga problem att avsätta några kvadratmetrar för en liten höns­gård. Den praktiska frågan är således inget bekymmer. Värre är det med mina kunskaper om hållning av fjäderfä; de är ringa. Eller egentligen noll.

Måste man till exempel ha en tupp för att ”tanterna” ska vara nöjda? I så fall förliser hela projektet innan det ens blivit sjösatt, för i stan får man nämligen inte hålla sig med den typen av gal-ningar.

Och går det ens att hålla sig med bara två höns, eller måste de vara fler för att trivas med livet och villigt och glatt värpa fina, organiska ägg? Frågorna hopar sig och här tarvas nog ett bib­lio­teksbesök för att skingra dimman. Ja, om det nu inte är någon av er, kära vänner, som råkar vara fullfjädrad (ha-ha!) expert på området?

Lite lyrik för själen

[Klicka på bilden för en större variant med högre upplösning.]

Under dagens eftermiddagspromenad i ett nollgradigt och disigt väder blev jag plötsligt lite melankolisk. Sen, när jag kommit hem, drog jag mig till minnes några sång­tex­ter/dik­ter jag skrev för fem år sedan. Det här är en av dem och håll med om att den passar perfekt ihop med bilden.

Om det finns något som grämer mig, så är det att jag inte har lärt mig spela något instrument och att jag dessutom saknar sångröst. Min pappa brukade säga: ”Kråkan är ingen sångfågel”, och det går ju inte att bestrida. Men helt omusikalisk är jag inte – jag hör t.ex. alltför väl när jag sjunger falskt – och faktum är att den här texten blev till på grund av envis melodislinga som hördes i mitt huvud.

Om du inte är rädd för att få tinnitus på kuppen kan du genom att klicka här faktiskt lyssna på mitt amatörmässiga försök att få till själva melodin. Tänk, om jag ändå kunde få någon att skriva riktiga noter till bland annat de här raderna ... För se, gnola det jag vill ha, det kan jag faktiskt utan att kristallglasen spricker ;)

Vad är meningen med städning?

IMORGON ÄR DET tjugondag Knut allaredan, och i vanlig, god oordning har jag inte en karamell i kåken att erbjuda eventuella julutsopare. En bottenskyla mer eller mindre destruerade pepparkakor är allt som står till buds, är jag rädd. Fast å andra sidan finns här i ”Rucklet” ingen desto mera jul att sopa bort heller, även om det förvisso är hög tid för helt reguljär städning. Men idag har jag en ny, snudd på godtagbar, ursäkt: vädret.

Plötsligt har det slagit om och blivit milt igen. Jämna noll grader visar min terrasstermometer, placerad cirka 3,5 meter ovan marknivå; en högst olämplig temperatur för att släpa ut persiska mattor i snön. Det har jag lärt mig av städexperterna i tv-programmet Rent hus. Härligt! Då slipper jag åtminstone den insatsen idag :D

På tal om städning, så ska jag tala om att det i det fallet inte är hellyckat att vara ateist men alltnog bekänna sig till tron på rela­tivi­tets­teorin. Ja, ni vet, farbror Alberts E=mc²-fundering om att mängden energi här på klotet är konstant. Applicerar vi hans tankegång på hygienteknik (nutida, gulligt ord för ”skitgöra”) måste det ju betyda att även mängden damm alltid är konstant!

Slutsats: Det spelar med andra ord ingen som helst jä-la roll hur mycket man suger, torkar och vädrar – lik förbannat har man, inom en väldigt överskådlig framtid, samma flock vildsint nafsande dammråttor runt fötterna igen. Eller möjligen deras kusiner, för nära släkt med varandra är de i varje fall.

Därmed slutsnackat om den saken, det får bli bakning istället. Den här gången tänkte jag prova bloggbekantingen Monkans kalljästa bröd med frukt och nötter.

Och vet ni vad? Igår lagade jag – hör och häpna – faktiskt riktig mat till middagen: köttfärslimpa med gammaldags potatismos (upphottat med en bit rotselleri), serverat med hemkokt lingon­sylt. A var salig och själv var jag så mätt att jag resten av kvällen vaggade runt som en tanks med trasig styrvajer ...

HUMOR > Inflatable Doll

EFTER EN INTE alltigenom underbar januarimåndag kanske det kan passa med en liten vits? Denna damp ner i min mejlbox från väninnan K under dagen:


Och, jo, jag tycker att man får skämta om det mesta, däribland sex och religion. Men då ska det vara med en underfundig knorr, som i det här fallet. Alltför pang på rödbetan är inget i min smak.

Här är en annan kul grej, som jag la upp för rätt länge sedan: Religions of The World [öppnas i nytt fönster].

Hallå, hela pressen!

OCH SÅ VAR det då dags igen ... Är det inte indignerade in­sändare författade av undertecknad själv, så är det reportage om hantverk, husrenovering eller författarskap – och inom en kort vecka kommer jag att kunna addera även ”personporträtt” till listan. Snart börjar väl folk tro att jag inte har något annat för mig än att figurera i lokal­pressen?

Ja, jösses ... och alltid retar det någon. Så det är väl bara att i nästa vecka sätta sig och vänta på nya, begåvade vykort i brev­lådan, kan jag tänka ;) Men come on bara! Pennsvärdet är nyvässt och jag är mer än redo att bita ifrån.

Det var annars rätt märklig känsla att utsättas för den här typen av intervju. När man är nästan femtio har hela Mississippi i över­sväm­nings­läge hunnit rinna under bron, även om man, likt mig, inte är av globe­trot­ter­typen. Och herreminje, så svårt det är att få ordning på krono­login ... Luddig luva och teflonminne gör inte saken enklare. Jag vill utan överdrift påstå att mitt minne är ett minne blott.

Nåväl, det ska i alla fall bli intressant att få korrekturet och se vad ifrågavarande journalist har fått ut av mitt svammel. Ni andra får tåla er tills tidningen kommer. Den här gången är det Nya Åland, för man måste ju fördela sina gracer ;)


PS. Måste även passa på att hälsa följare nummer 3 välkommen till bloggskeppet: Varmt välkommen ombord, ”Tjock men Chic”! Hoppas jag lyckas töja lite på dina smilband emellanåt :)

FOTOPROMENAD

HIMMEL OCH PLÄTTAR, jag – just precis jag, harhjärta herself – har vågat mig ut på isen! Det vill inte säga lite, eftersom jag inte litar på att den ska hålla även om sjön är förklarad bot­tenfrusen. Men här skyr vi minsann inga medel när det gäller att få lite bilder från en annan vinkel än den normala :)

Bilderna tagna 9 januari 2010 med en Fuji FinePix F30.


Jamen, visst är dom för läckra i solgasset, båthusen?


På rätt kurs?


På väg hem från pimpelfiske.
Undrar om han fick nå’t?


Lite sol på nosen är aldrig fel!
Väninnan P passar på att D-vitaminisera sig au naturel.


Självklart ska vi det, Mariehamns stad! Men till vad?
Som bottenfärg till båten? Drivmedel i utombordaren kanske..?
Eller ... jag vet: som skidvalla!

Igår var jag gäst

VISST ÄR DET snyggt på något vis, dagens datum: 10-01-10? Det ser så ”städat” ut och tilltalar mig, som uppskattar harmoni. På tal om harmoni, blev jag igår bjuden på middag hos grannarna T & J. Gud vet för hur mångte gången i ordningen ... Det blir svårare och svårare att mota undan mitt dåliga samvete, som envist babblar i mitt öra:

”Herregud, människa! Du måste för sjutton bjuda tillbaka någon gång! Så här kan du inte hålla på i all evighet fattar du väl? Vän­skap handlar om ett ömsesidigt givande och tagande, inte om att du ska äta dem ur huset.”

Men fredagens middag, som bestått av lätt vidbränd havre­gryns­gröt, fick mig ännu en gång att knocka Samvetet med en välriktad hö­ger­krok. Och än en gång infann jag mig punktligt för att sätta mig till dukat bord och låta mig serveras. För övrigt är det inte bara maten som är njutbar i det huset. T:s goda smak och sinne för det lilla extra bjuder också på en sann lisa för ögat i och med att det alltid är så vackert dukat.


Förrätten bestod av en smakrik trattkantarellsoppa som ser­ve­ra­des i läckra, svagt limegröna skålar, och när man försett sig av varm­rät­ten – skaldjurs- och laxbiffar med en sagolik saff­ran­sås – såg tallriken ut som värsta res­tau­rang­upp­läg­get. Underbart, men definitivt ing­en­ting jag ställer mig och svänger ihop solokvist i ”Rucklet”. Inte för att jag inte kan, men hur kul är det att kocka bara åt sig själv? Inte nämn­värt. Därav havregrynsgröt eller något annat lika upp­het­sande, som jag vanligen inte bränner vid. Men vid det här tillfället vred jag plattan på fullt istället för att stänga av när jag lämnade köket.

100 % nostalgi

Efter maten var det show­time, och vi bän­ka­de oss i soffan för att titta på Magnus & Brasses krogshow ”Varning för barn”, nu­mera tillgänglig på dvd. Ack, vilken nos­tal­gi­tripp ... Och det är än en gång läge att känna sig gammal, eftersom jag inte tycker att det sedan Hasse & Tage och Magnus & Brasse funnits några komiker som når upp till samma nivå. Framför allt H&T hade förmågan att med extreeemt små medel skapa intelligent under­håll­ning av hög klass, medan komik idag mest verkar gå ut på att klämma in grov­kor­nig sex i varendaste mening.

Ta t.ex. Parlamentet, som under sina första år var ett jäkla bra pro­gram. Men idag..? Inte mycket av det som sägs rör sig ovanför bäl­tet – om ens utanför trosor och kalsonger. Glimten i ögat är liksom borta och det tycks för deltagarna mest handla om att övertrumfa varandra i pornografi. Inte ens Robert Gustafsson är skojig mera, och då har det sannerligen sjunkit lååågt.

Nej, mina vänner, ge mig lustifikationer i stil med ”Stugägare Lin­de­man” eller ”Verkmästar’n i magen”! Då kan vi snacka humor.

Bloggdesign åt A

Här var’e mera bloggbanner och -design :) Denna gång åt dotra min. Det är utan tvekan rosa som gäller för tretton-fjortonåringar idag.

Min nya sängkamrat

Lethal Weapon 2:

DET BÖRJAR INTE bra idag. För det första har jag ännu en morgon vaknat med walkman­sladden stadigt virad runt halsen, och för det andra – det här är nytt för året – har jag rivmärken på rumpan. Jag har med andra ord delat mitt natt­läger både med en anakonda och en tiger.

I övrigt är jag inte mycket för mumbojumbo, hokuspokus och företeelser à la New Age, men jag vet av erfarenhet att aku­punk­tur och akupressur ger resultat. Därför blev under hösten en yantra­matta, när det erbjöds specialpris på sådana. Åstadkommer den inte något annat, så får jag i alla fall varmt när jag ligger på den – rena högvinsten för mig, som alltid är frusen. Och det torde väl ge mattjäkeln ett gott betyg, att jag inte vaknat när den klöst mig under natten?


Imorgon kommer A tillbaka efter en ”pappavecka”. Super, för då blir det lite ordning på matlagningen igen. I diametral motsats till många idag har jag en väl­utveck­lad tendens att äta för lite; ett minst lika stort bekymmer som att lida av över­vikt. Inte vet jag vad det beror på heller, men jag blir helt enkelt inte hungrig.

Amatörpsykologiskt resonerat kanske det är en relik från mina anorektiska tonår? Fast det hette förstås inte anorexi på den tiden. Då var anorexia nervosa ännu inte myntat som begrepp och jag var helt enkelt mager. Mager och med en vilja av stål. Det är det man har om man har anorektiska tendenser, för det handlar om att ta kontroll; kontroll över maten, som man upplever är det enda i sin värld man kan kontrollera.

Samma järnvilja visade sig dock vara även min räddning. Helt med hjälp av min egen vilja lyckades jag bryta mitt des­truk­tiva beteendemönster i tid. Idag önskar jag att jag kunde uppbåda samma jävlar anamma när det gäller att fimpa för gott, men hit­tills är resultatet lika magert som min figur. Fast det sägs ju att summan av lasterna är konstant, så gud vet vad jag skulle skaffa mig för andra ovanor om jag slutade ;)

Bloggdepression & begravningsvånda

ALLT EMELLANÅT UNDRAR jag varför i helskotta jag blog­gar egentligen. Vem kan väl vara intresserad av en medelålders kärrings göranden och åsikter utom den medelålders, lätt des­illu­sionerad kärringen själv? Men samtidigt kan jag inte låta bli, och bloggen har fått ta över efter den gamla, hederliga dagbok, som jag mer eller mindre regelmässigt fört under merparten av mitt vuxenliv. Och, hejsan-hoppsan, jag har ju faktiskt två blogg­int­res­serade redan :)

Bloggeriets tjusning är, för mitt vidkommande, att det är så enkelt att kombinera bilder och texter till en samstämmig helhet. ”En bild säger mer än tusen ord” är ju en gammal sanning, inte sant? Fast jag oroar mig för att jag någon morgon kommer att slå på datorn bara för att upptäcka att någon illvillig bugg eller ett blipp någonstans i en jätteserver på okänd ort har utplånat hela här­lig­heten ... Finns det faktiskt ingen möjlighet att på ett enkelt sätt spara varje enskilt inlägg som en pdf-fil för arkivering på min egen dator..? Google hallå, hallå, hallå – låt mig få spara så!


Om precis en vecka är det dags för vännen Peters urnsättning. Så overkligt det känns. Jag tänker mycket på hans mamma. Samtidigt som hon förlorat ett barn måste hon godvilligt acceptera att hans ex med lagen på sin sida klampar in i hans hus och inför hennes ögon styr och ställer med hans kvarlåtenskap. För att inte tala om det smaklösa i att inte ens kunna tåla sig till efter bo­upp­teck­ning­en ... Tanken gör mig illamående.

Allra värst måste det ändå vara att tvingas godta att en utom­stående ska ordna med begravning, annonsering osv. För som föredetta, utan blodsband till den avlidne, är man utom­stående, inget snack om saken. En helt absurd, rent ut förnedrande si­tua­tion för den ”riktiga” familjen, om ni frågar mig! Nog borde ju ens mor, som en gång med möda satte en till världen, få ta hand om avslutet också? Juridik i all ära, men i situationer som den här borde vanligt, sunt förnuft och medmänsklighet vara det som styr.

Dagen då Peter gick bort glömde jag förresten min långa, lila Be­net­ton­halsduk hemma hos honom – och där får den banne mig bli. Men meditationsskivan jag lånade honom under hans sista veckor skulle jag faktiskt inte vilja att hon, exet, lägger vantarna på! Den var till för att underlätta hans liv och inget annat. Så även jag kan vara småaktig när jag vill, tro inget annat. Men, som sagt, vad hon väljer att göra med halsduken kvittar mig lika.

A fyller tonåring!

PRECIS EXAKT NU, klockan 12:34, är det tretton år sedan jag klämde ur mig A. Öh ... vänta lite nu ...tretton? ... Tretton!!! Vem är det som har burit iväg tiden?!?

Det är inte utan att man känner sig lite till åren. Allra helst som min lufsige, rättframme gyne­kolog då när det begav sig, frejdigt och utan snirkliga omskriv­ningar meddelade mig att jag, sett ur ett medicinskt perspektiv, klassades som ”gammal mamma”. Tssst ... sån’t struntprat! Jag var ju inte mer än nyss fyllda 36 och således nätt och jämt myndig ;)

Nåväl, det var då det. Idag blir bebisen tonåring, även på pap­pe­ret, och vi ska på eftermiddagen frossa i marängtårta. Bottnarna har legat i skåpet och väntat nå’n månad redan, eftersom jag passade på att göra dem i samband med att jag behövde äggulor till något annat. ”Framförhållning” is my middle name.

Och här i ”Rucklet” blir det som vanligt inga dyra lyx­prylar i födelse­dags­pre­sent. ”Bra att ha”-saker plus en liten slant att lägga i spar­bössan, som betyder ett steg närmare den egna bärbara datorn. Här i huset får man nämligen lära sig från barnsben att dyra saker sparar man till. På så vis får man också längta lite, innan drömmen går i uppfyllelse. Det mår man bra av, både liten och stor.

Mina tankar om sajberspejs

OJ, OJ, DESSA barn ... Hur många av dem har förstått den allra mest fundamentala inne­börden av att t.ex. skaffa sig en blogg? Förstår de faktiskt att de dukar upp ett digitalt smör­gås­bord, fritt för vem som helst i hela världen att ta del av? Många ungar tycks sväva i tron att deras blogg är som ett högst privat litet rum, dit det aldrig kommer någon annan än den som blivit bjuden.

En smart pryl för äggkokning

TRETTONDAG OCH NU blommar löken, det vill säga min amaryllis. Jag upphör aldrig att fascineras av att en proportionerligt sett liten lök kan rymma så mycket skönhet. Det dröjer inte många veckor nu, innan jag otåligt börjar vänta på att snön ska smälta och de första, gröna spjuten sticker opp: snödroppar, scilla, pärlhyacint, vårlök, nunneört, tulpaner, narcisser och påskliljor. Vad var väl barn­do­mens väntan på tomten jämfört med det?

Men gårdagen bjöd på mer eller mindre oavbrutet snöfall, så idag står skottning på agendan trots att termometern står på av­skräck­ande -13°. Lilla Videung och alla de övriga krabaterna får allt sova lite till. Än så är det långt till vår kan man tycka, fast i min ålder går det fortare än kvickt. Knappt hinner man ställa undan snöskuffaren förrän det är dags för gräsklipparens våröver­syn ...

Allra mest nyfiken är jag på hur den hälft av vitlöksodlingen jag lämnade kvar i jorden i höstas har klarat sig. Eftersom jag satte klyftor på våren och inte, som brukligt, på hösten, hann lökarna bara klyfta sig men inte växa så mycket i omfång. Håller verkligen tummarna för att de som blev kvar i landet inte strukit med, utan tar i med nya tag när våren är kommen. Någon som vet om det är värt att hoppas..?


Igår skrev jag om min husgerådsfetischism. Därför tänkte jag idag visa en annan attiralj som nyligen tilldelats en plats i min låd­hurts: det magiska ”ägget”; en liten tingest som man lägger med i kastrullen vid äggkokningen. Den ändrar färg i takt med att de riktiga äggen kokar och den funkar klockrent!


I mitt snart femtioåriga liv har jag aldrig lyckats få så utom­ordent­ligt kokta ägg som nu. Antingen har de blivit för hårda eller också för lösa, aldrig lagom. Egg-Perfect heter prylen och är sannerligen en makalös manick! Rekommenderas varmt och tilldelas betyget: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga).

För övrigt är det bara att inse: jag måste ha en genetisk defekt. Eftersom jag hellre lägger en slant på en ny eldfast form än t.ex. ett par fräcka skor, så saknar jag förmodligen pimpinettgenen helt och hållet. Och det, i sin tur, förklarar ju varför karlar i gemen inte finner ”tan­ten” särdeles intressant. – Se där, jag har tydligen äntligen lyckats lösa den gordiska knuten! ;)

”Att hitta sig en rekorderlig karl är svårare än att köpa en bra stekpanna.”

En mandolin från Amazon

FÖR FÖRSTA GÅNGEN i mitt liv har jag idag beställt någonting via amazon.com. Inte helt oväntat blev det en kökspryl. Om jag kan sä­gas ha någon svaghet här i livet, så är det proffsiga och bra mat­lag­nings­red­skap. Det erkänner jag utan omsvep.

Jag har länge, länge velat ha en riktigt bra mandolin, men av olika or­saker (mestadels pur snålhet ...) inte kommit till skott. Men i och med att jag igår inkasserade lite oväntade slantar för några av mina vir­ka­de ”Peace”-grytlappar bestämde jag mig för att tiden var mogen.

Den här blev det, en slimmad svart sak av märket Mastrad med fem olika bett. Vanliga rivjärn i all ära, men för att åstadkomma jämna, tunna skivor av t.ex. potatis till en gratäng funkar ju inte ett sån’t. Dessutom kan man med den här modellen steglöst jus­tera ski­vor­nas tjocklek mellan en och nio millimeter. Najs!

Nu ska här skivas, strimlas och rivas så det står härliga till! Lite taskigt att A är allergisk mot råa morötter, men jag får trycka i mig desto mer själv. Förmodligen kommer hon framåt vårkanten att på sina bara knän böna och be om något annat än olika rotsaks­gratänger till mid­dag.

Ditt och datt om D-vitamin

ANDRA DAGEN MED D3-till­skott och jag känner mig redan som en ny människa. Eh ... nä, det gör jag väl inte, men det känns bra att ha börjat be­hand­lingen :)

Men planen är att 40 μg om dagen – två, små oljekulor – i alla fall på längre sikt kommer att förändra mitt liv till det bättre. Bland annat är ett lågt D-vitamin­värde kopplat till ett förhöjt TSH, så jag håller fingrarna korsade och hoppas på att med tiden successivt kunna minska min dagliga dos Thyroxin (sköldkörtelhormon) istället för att öka den. Ett lågt D-vitaminvärde innebär även försämrat kolesterolvärde – och ser man på, dras jag inte med en aning förhöjt kolesterol också!

Ju mer jag funderar på saken, desto mer inser jag att D-vitaminet är oändligt viktigt för den mänskliga fysionomin. Ålänningar kal­las ibland för ”strömmingsfolket”, delvis på grund av att många förr i världen fick sin utkomst från fisket, men också på grund av att strömming till stor del varit gemene mans vardagsmat.


Strömming (liksom vildlax, makrill, ål) är fet fisk, och intag av fet fisk betyder mängder av naturligt D-vitamin. Adderar man dess­utom Ålands stora antal årliga soltimmar plus det faktum att den åländska jordmånen är väldigt kalkrik, ja då har man plötsligt rätt justa förhållanden, ett geografiskt mindre gynnsamt läge till trots.

Men vad är det då som har hänt? Varför har idag även den fisk­fjälls­för­sedda ålänningen brist på D-vitamin..? Tja, förklaringarna är säkert fler än de få jag kommer att tänka på, men här är lite jag klurat på:

• ozonskiktet är för tunt -> att sola är farligt -> minskad kropps­egen produktion av D-vitamin
• havet är fullt av miljögifter -> att äta fet fisk i stora mängder är farligt -> minskat D-vitaminintag
• livsmedelsimporten har ökat -> det naturliga kalktillskottet via kosten har minskat -> de negativa effekterna av brist på D-vitamin visar sig snabbare än förr

Det kan hända att jag är helt ute och cyklar, men något ligger det nog i mitt lekmannaresonemang. Jag har ännu mer tankar om det här, men det tar jag i ett skilt inlägg nå’n annan gång.

Bloggdesign åt C och A

HA, NU ÄR jag i bannerdesignbranschen också. Järnspikar ändå ... jag som inte vill jobba med reklam mera.



Jag tror de fjortonåriga bloggmadamerna blev nöjda med resul­ta­tet, fast med tonåringar kan man ju aldrig vara säker. Och jag har ju fak­tiskt varit en själv en gång i tiden, även om det känns som det var me­dan dinosaurierna fortfarande klev omkring här på klotet ;)

Flickorna fyller fjorton om några veckor, så det här blev min lite för ti­diga födelsedagspresent åt tjejerna.

Rea- & loppisfynd

FY PÅ MIG, jag har varit på sta’n och ”shoppat”. Eftersom jag skulle till apoteket för att hämta mina nyutskrivna D-vitaminer och till posten kunde jag inte låta bli att slinka in på Tyger & Sån’t i samma hus som det sistnämnda.

Där var det rea på alla julprylar, så det resulterade i en katastro­falt onödig grej: en vitmålad skapelse i trä, som inkommande jul kommer att få sin givna plats på spisel­kransen ovanför bras­ka­mi­nen. Lite så där lagom shabby chic, men som sagt helt onödig.


Annars är julen över i ”Rucklet”. I förmiddagssolen kändes var­dags­rummet mer somrigt än midvintrigt. Vore det inte för bocken som blivit kvarglömd i fönstret så skulle man kunna tro att bilden är tagen i maj.


Nåväl, som jag nu ändå befann mig i centrum idag, så tittade jag in hos hovleve­rantören Emmaus också. Dessvärre missade jag deras dagar med 50 % rabatt efter julhelgen, men det är inte mycket att sura över. Dagens skörd blev en söt, lila Benettonkofta i ull/an­gora och en långärmad ”Raitapaita” t-skjorta av storleken större än jag brukar ha, för av någon anledning har julen den här gången medfört en ny ”volang” där midjan tidigare satt. Det gäller att vara kläd­mäs­sigt förutseende och inse att mindre blir jag knap­past med åren!

Ovanpå detta handlade jag också en mysig ylletröja med norskt stuk. Ett välkommet fynd, eftersom båda min islandsprickiga ollar (inhandlade på Emmaus de också) sjunger på sista versen. Det tenderar att sluta på det viset, om man dag ut och dag in ekiperar sig i samma jeans och tröja. Om någon rynkar på näsan nu så kan ni lägga av. Plaggen tvättas faktiskt, men hinner med god marginal torka över natten ;)

Men se där, så tokigt det kan gå när man egentligen bara ska till post och apotek ...

Vådan av audioböcker

Lethal Weapon 1:

OOOPS, I DID it again ... Vaknade ännu en morgon med sladden till walkman­hörlurarna runt halsen, och två varv denna gång. Det är med andra ord inte helt otänkbart att denna min fäbless för att lyssna på audio­böcker vid säng­gåen­det kommer att bli min förtida död – och jag kan redan se löpet:

”Kvinna strypt av deckare”

Eller så får det kanske tjäna som inspiration till något eget litterärt alster? Fast det lär i så fall dröja. Jag väntar nämligen otåligt på att gå igång igen. Men personalen på hjärnkontoret verkar fort­farande vara på semester; en lååång sådan. F-n vet, om de inte mig ovetande tagit alterneringsledigt också ...

Ärligt talat börjar jag tycka riktigt synd om Solveig, huvud­karak­tären i min humorroman Livet leker, liket lever. Det är nu långt mer än en månad sedan jag tryckte på pause-knappen och hennes framfart i dejtingsvängen stoppades. Vi skriver fjärde januari idag och är sedan två veckor på rätt sida om mörkret. Vågar jag hop­pas på att inspirationen kommer att återvända i samma takt som ljuset?

LÄSTIPS Mörkermannen av Unni Lindell

Mörkermannen
av Unni Lindell

I den vackra sommarkvällen bryts lugnet tvärt i höghusområdet utanför Oslo, då en kvinna knuffas ut från sin balkong på sjunde våningen. Att det rör sig om mord råder det inga tvivel om, för flera personer har blivit vittnen till händelsen. Frågan är vem som ville den ensamma kvinnan illa?

Mitt betyg: ˜˜˜ (av 5 möjliga)

Högst personlig kommentar:
Intrigen är bra, men boken förlorar stort på Lin­dells ”babb­liga” sätt att skriva. Berättelsen genomsyras är för många detalj­beskriv­ningar om saker som karaktärerna gör och som inte för berät­tel­sen framåt det minsta. Det gör mig bara irriterad, eftersom allt blir så övertydligt och Lindell inte lämnar något utrymme för min egen fantasi. Inte heller dialogen känns alla gånger helt klockren.

RECEPT > Knaperknäcke

EFTERSOM BÅDE JAG och A var så nöjda med knäckebrödsbaket får ni här receptet så som jag minns att jag gjorde. Det kan vara lite give or take på någon ingrediens, men på det stora hela torde det stämma.

25 g jäst
3½ dl kallt vatten
1 msk rapsolja
2 msk krossade linfrön
1 msk skalade sesamfrön
½ dl kruskakli
½ dl havregryn
½ msk mald spiskummin
1 tsk stötta kumminfrön
3/4 msk gott havssalt
ungefär 7-9 dl specialvetemjöl (beroende på hur färskt mjölet är)

Lös jästen i vattnet och blanda i alla övriga ingredienser utom vete­mjölet och saltet. Låt hela härligheten sväl­la en stund, så att frön och gryn tar upp en del av vätskan. Arbeta därefter in mjölet. Anpassa mjöl­mäng­den så att degen inte blir för stabbig men inte heller så lös att den känns kladdig. Knåda friskt, 5 minuter med maskin och 10 minuter för hand. Tillsätt saltet och fortsätt knåda 5 respektive 10 minuter.

Täck bunken med plastfilm eller en tallrik och låt degen jäsa i normal rumstemperatur i 3-4 timmar.

Sätt ugnen på 275°.

Stjälp upp degen på mjölat bakbord, mjöla ytan och kavla riktigt tunt. Använd kruskavel och kavla så att det nästan går hål i degplattan. Spor­ra ut bitar i önskad storlek, flytta dem till bakplåtsklädda plåtar och grädda mitt i ugnen 7-8 minuter. Låt svalna på galler.

När allt bröd är gräddat skyfflar du in alltsammans i ugnen igen. Hindra t.ex. med en träslev ugnsluckan från att slå igen. Låt knäckebrödet ef­ter­torka medan ugnen svalnar helt.

***
Förvara knäcket i tättslutande burk. Förvaringstiden torde inte bli särskilt lång, för det är så jämrans gott ;) Och obehagligt nyt­tigt med alla fiber och frön.

LADDA NER SOM PDF-FIL