Mm...idsommarmums

I ÅR ROAR jag mig med att ha några krukor med jordgubbsplantor in­ne i Glaspalatset, bara för att. Igår infann sig ögonblicket när jag kun­de plocka den första, bita i den och känna den där alldeles särskilda smaken av sommar. Om ni frågar mig, så är det inte mycket som kan vara mer somrigt än nyskördade jord­gub­bar.

Sommar är också doften – och smaken, förstås – av färsk basilika. I år har jag behållit odlingen inomhus, i köket, och inte flyttat plantorna till Glaspalatset som jag brukar. Jag har redan flera gånger knipsat top­par till matlagningen, så de ser lite slagsidiga ut just nu, mina egen­drivna bebisar.

Minns ni hur det började? Inte..? Klicka då på bilden för att ”backa filmen”!

Frikostigt med färsk basilika är förresten riktigt smaskigt på en ost­macka. Testa om ni inte gjort det förr!

Och verkligt smaskigt är det väl med tårta? När jag igår fick fikabesök av gamla, goda kompisen A och hennes mamma plockade jag ur frysen fram den prinsesstårta som egentligen varit avsedd för Lilla A:s exa­mens­dag. Men som det nu inte blev något med det firandet tyckte jag att gårdagen var ett excellent tillfälle att grotta ner sig i gott­gotti­gott­gott. Rätt tänkt tycker jag själv :o)

Gröna som marsipanen på tårtan är också de små larvuslingar som systematiskt håller på att käka upp hela den krasseplanta jag har på terrassen. Först trodde jag att de är av samma sort som de som åt upp mina pilar för två år sedan, men det är de inte.

Hur som helst, tiden är mogen för en flödig duschning med såpsprit av grövsta kaliber! ½ liter vatten + 10 ml såpa + 5 ml rödsprit tar knäcken på det mesta i löss- och larvväg. Upp till kamp!

Alla överlevde i år igen

DET FINNS NOG ingen bättre modell för en stressless mid­som­mar­afton än knytkalasvarianten. Samlas man hemma hos någon och tän­ker på miljön genom att inte använda engångstallrikar, -glas och -be­stick blir det ju förstås lite disk att ta hand om. Men massor med mat­lagning blir det inte för någon och finns det ingen diskmaskin är det väl självklart att man hjälps åt med att röja upp?

Dessutom är grillandet ju av någon märklig anledning ett karlgöra, som på alla vis bör uppmuntras, så att kvinnfolken för en gångs skull slip­per slita vid grytorna. I just det här fallet tycker jag att det är på sin plats att vara ultrakonservativ. Vad vardagsmatlagningen beträffar är jag istället toppmodern; män är lika väl rustade att sköta de tråkiga matrutinerna, det är då visst och sant!

En hjälpreda i fyrfota form kan vara bra att ha! En sån kan v.b. sköta för­disken och gör det i allmänhet utan att beklaga sig:

Midsommaraftonen var med andra ord en trevlig tilldragelse även i år. Ingen blev full, inget slagsmål utbröt, inga saker gick sönder och gran­narna behövde varken larma polis eller brandkår. Bättre kan det inte bli! ;o)

Och hemma vid ”Rucklet” blommar min hittills enda tuva med strandtrift så det står härliga till, så där perfekt till midsommar. Fler än jag gillar blomstret ifråga. Klicka på bilden så får du veta vem.

Inför sommarsolståndet

DAGLILJOR TRIVS EGENTLIGEN inte alls hos mig, så jag är glad för de som finns och blommar. I kvällsdunklet häromdagen föll de sista solstrålarna rätt på de gängliga stänglarna i en av rabatterna. De gula blommorna sprakade till som intensiva färgklickar mitt i allt det gröna.

Och imorgon är det midsommarafton igen. För mig, soloseglande i mitt ”Ruck­let”, är denna högtid, precis som jul och påsk, en synnerligen plan­lös historia. Lite löst prat om en reprisering av fjolårets knytkalas har det varit, men några konkreta, sociala begivenheter kan jag t.v. inte skryta med inför morgondagen.

Men, vafan, det är väl egentligen ingenting att ”marra” över? Ju äldre man blir, desto snävare blir familje- och bekantskapskretsen. Den ti­den när jag blev inviterad till tillställningar i någon form är för länge sedan svunnen. Den tog slut ungefär samtidigt som jag blev ensam­ståen­de igen. Få är de sammanhang när en kvinna utan karl betraktas som en lämplig kandidat för gästlistan, det vet ju alla. Framför allt de en­samstående damerna ;o)

Nä, det är snarast så, att det börjar bli dags att skaffa sig katt/undu­lat/guldfisk/vandrande pinnar för att ha någon levande varelse att prata med. Hund är det jag helst skulle ha. Men i den takt som krop­pen verkar ge upp är det fåfängt att tro att jag kommer att fixa rast­ning flera gånger per dag i kanske tretton-fjorton år framåt.

Läget är som läget är och det gäller bara att gilla det. Med detta sagt till­öns­kar jag alla er andra, såväl singlar som parade, en riktigt ...

Utan krusiduller

IBLAND ÄR DET enklaste det allra godaste. En tallrik nykokt full­korns­pasta med korvslantar uppfrästa tillsammans med färsk spenat från egna odlingar, lite riven ost, några varv på svartpepparkvarnen och några blad av nyskördad plocksallat, som i år växer som det knakar tack vare odling i pallkrage.

Krångligare behöver det faktiskt inte göras för att bli gott, mättande och vackert att se på.

Och dyrt blev det inte heller. Bara plus alltså!

Utflugen

DET HAR VARIT livat i holkarna jag byggde 2011 och till slut fick upp på fasaden ifjol. Men plötsligt blev det alldeles tyst. I ett av mina be­stånd med plymspirea hittade jag för­kla­ringen:

Kanske är den raringen rentav en avkomma till samma par som häcka­de här ifjol? Men hur som haver, så känns det alltid lite vemodigt när ungarna lämnar boet. Och nervöst. Kommer de att klara sig igenom den första tidens flygträning med livet i behåll? I kvarteret finns många kattor och i träden sitter glupska kråkor och smackar förväntansfullt med sina jättelika näbbar ...

Lycka till, lilla vän!

Green, green grass of home

JUST NU ÄR det inte bara gräset som är grönt. Hela trädgården är så fräsch och frodig som den bara kan bli. Det prunkar i alla världens fär­ger – och i en enda röra. Ju mer min trädgård växer till sig, desto mer ser jag hur ostrukturerad den är. Men det låter trevligare att säga att den är ”charmig” ;o)

Utanför Glaspalatset råder rent kaos och det som drar blickarna till sig just nu är jättevallmon, vars frön jag fått av bloggkompisen Monkan. Blommorna är gott och väl femton centimeter i diameter! Men det syns alltför bra att jag inte haft någon riktig plan. Förutom pallkragslådorna då, där odlingen går över förväntan bra.

Inne i växthuset växer det också som bara den. Mina egendrivna to­matplantor är knubbiga och stadiga, hinkpotatisen har snart meterhög blast och växthusgurkornas blad är stora som mattallrikar. De krukade jord­gubbarna har hyfsat med kart och på bänken står nysatta stick­lingar av luktolvon, Viburnum carlesii.

På trädfronten börjar det arta sig med åren. Min skogslind, för flera år sedan räddad från en säker svältdöd under gårdens jättegranar, bör­jar bli riktigt stor. Idag är den uppskattningsvis metern längre än jag.

Och den ännu mindre och ännu mer tynande almplantan jag hittade 2010 under gårdens makedoniska tall har också etablerat sig bra. Inte är den stor ännu, men med tiden så ...

Allra, allra minst av gårdens alla träd är mitt valnötsträd. Det köpte jag som fröplanta ifjol, när några av Ålands trädgårdsförenings med­lem­mar hade öppna trädgårdar. Min nyköpta pion 'Garden Treasure' ställ­de jag bredvid som storleksjämförelse. Men jag har gott hopp om val­nöten! Den som kom levande ur den gångna, überjävliga vintern är en överlevare :o)

Skogskaprifolen blommar som allra argast just nu, där den svingar sig upp i mitt äppelträd av sorten 'Transparent blanche'. Trädgårdsirisarna sticker upp bland pioner och löjtnantshjärta och borde definitivt om­lo­ka­liseras, eftersom de håller på att konkurreras ut.

I min nyaste rabatt, vid infarten till gården, har det dykt upp en hög­vux­en, gul sak. Det är ingenting jag planterat och jag har ingen aaning om vad det är. Nån som vet? Klicka HÄR för att se hela växten, som består av en lång, förgrenad huvudstam och har blad som liknar lite på kvickrotens.

Edit kl. 19:45: Som vanligt kan man lite på kompisen S, som per omgåen­de har hjälpt med artbestämning. Det okända gula i min rabatt är en ängs­haver­rot och ingenting annat.

Och yes, yes, yes!! Rosen 'Rhapsody in Blue' jag köpte ifjol har nu satt knoppar. Gissa en gång om jag väntar på den blomningen!

Visst lever min wisteria!!

DET ÄR SEGT virke i vissa saker. Jag har varit så totalt övertygad om att mitt blåregn hade hälsat hem efter helvetesvintern, för det har inte synts en tillstymmelse till liv. Men idag fick jag en smärre chock – av glädjemodellen. Kolla, det kommer ett nytt skott!!

Alla ni som sa att jag skulle tåla mig har alltså fått rätt, och ingen kan vara gladare för det än jag.

Och den som spar han har. När jag för många år sedan monterade ner ett gammalt trådstaket för att istället plantera häckar tog jag tillvara ett antal meter. Kan vara bra att ha, tänkte jag, rullade ihop det och stuvade in det under terrasstrappan. Min nyplanterade mand­shu­ri­ca­kle­ma­tis behöver något att klättra på och för detta ändamål är det gamla staketet perfekt!

Sen är det somt som har en sån växtkraft att det är otroligt. Här ne­dan ser ni en del av min spirea salicifolia-häck, som jag kapade ner näs­tan jäms med marken i höstas. Idag var den en dryg halvmeter hög, så jag har medelst gammaldags häcksax av den handdriva modellen klippt ner den ungefär till hälften efter att jag tog bilden. Gör man inte det blir den väldigt gles och pinnig i botten, med grönt och blom bara i topparna.

Det fina med den här häcken är, att den inte kostat mig någonting. Varenda planta är rotskott jag fått hämta från exets trädgård, där jag planterade en likadan häck medan jag bodde där. Några plantor varje år, meter efter meter, och till slut har man en hel, lång häck :o)

När jag nu en gång var igång med saxen gick jag över den andra häck­en också, den av kopparhäggmispel. Den klippte jag nämligen också ner rejält ifjol och årsskotten den producerat behövde få sig en duv­ning. Detsamma gällde mina korgpilar, som i år verkar växa till sig riktigt ordentligt.

Pionpippi!

SISTA ANHALTEN PÅ min och S:s nyliga finlandsresa var träd­gårds­fö­re­ta­get Pionien koti i Taivassalo. Pionien koti – Pionernas hem på svens­ka – är ett veritabelt Eldorado för pionfantaster! Pioner, pioner och ännu mer pioner, av alla upptänkliga sorter och prisklasser. Wow, liksom!

Jag hade ledigt kunnat fylla en mindre släpvagn med plantor, men eme­dan kassan är mager fick jag inskränka mig till en. Planta alltså, inte släpvagn. Eftersom det sedan tidigare redan finns röd, rosa och vit pion på gården valde jag nu en gul, 'Garden Treasure'.

Men oj, som jag hade velat ha råd med en till ... Den här, 'Green Halo', är bara för häftig, så till nästa år måste jag försöka spara till inköp av en sån. Som tur är har firman webbshop också och man kan även be­ställa i förväg och göra reservationer.

En bra bild av denna ostyriga, ovanliga pion hittade jag på Allt om träd­gårds webb. Klicka HÄR.

”Vi hade i alla fall tur med vädret också”

DEN HÄR GÅNGEN har jag valt att inte göra något blogginlägg om min minisemester. Istället öppnar jag mitt Picasa webbalbum för den som är intresserad. Klicka på bilden så flyttas du dit.

Olen ollut pikkulomalla*

 

BLAND ANNAT DIT har jag varit de senaste dagarna, men nu är jag hemma igen om några timmar. Meddelas för kännedom, i händelse av att det skulle vara någon som bryr sig.

* finska; översatt till svenska betyder det: Jag har varit på minisemester.

Milstolpe

IDAG HAR DET varit dimission i den åländska grundskolan. Strålande väder, strålande vack­er dotter (om jag tillåts säga det själv) med strå­lande avgångsbetyg och som pricken på i:et ett stipendium i svenska. Till hösten stundar naturvetenskaplig linje vid Ålands Lyceum, mitt eget alma mater.

Och är det examen så är det! Då, om någonsin, ska man väl få blom­mor och presenter för väl utfört arbete?

Klicka på paketet så får du se vad Lilla A fick av mig.
Nu ska jag ägna resten av dagen åt att vara stolt mamma och mer festivitas än en högst prosaisk tömning av en nu färdigkörd maskin med tvätt blir det inte. Men visst, det är ju festligt med rena kläder också. Det är det ju. Typ.

Ambivalens

 

”Å, i år tror jag att jag satsar på rosa! Lite feminint, så där.”

”Men njä, jag klär ju så bra i rött. Det säger alla.”

”Fast rosa är läckert. Och så måste man ju förnya sig lite ibland.”

”Eller det måste man faktiskt inte! Nä.”

”Dessutom är rött så klassiskt. Alltid lika snyggt, eller hur?”

.
.
.

*beslutsångest molto grande*
.
.
.

”Äh, va’ fan! Jag kör lite av båda. Dessutom har hon där blonda, bom­bade höstacken i ’Äntligen hemma’ sagt att rosa och rött går bra att kombinera, så det så!”

Stora grytor har jättelika öron

SA JAG INTE det va’, att de skulle dyka upp som ett oönskat brev på posten, de små, lyhörda försäkringstermiterna? Det dröjde i och för sig från det att jag skrev ordet ”Aktia” i lördags, men idag kom de, och rakt på det aktuella inlägget, som vanligt:

Men hoppsansa, som det kan gå, nu skrev jag ju ordet igen! Huur ska detta sluta?!

Botaniskt självporträtt ... eller nå’t

Helt solokvist och utan glöd,
(Ack, den som ändå vore röd!)
med tanig kropp
och vissnad knopp
du vacklar utan stöd.

Knappt har du hunnit slå dig ut,
förr’ns spänsten lika fort tar slut.
Stick inte opp!
Du är en flopp,
med skott helt utan krut!

Vem tror du att du är, din fan?
Nå’t annat än en skör tulpan..?
Som klätt sig stolt
i solgul kolt
– för död re’n tredje da’n.

Tänk genast om, tänk sedan rätt!
Det krävs ju blott ett uns av vett,
att inse att
det blir rätt platt,
ett liv utan bukett.

Och så var maj till ända

SOMMAREN 2010 GRÄVDE jag mig en ny rabatt vid infarten till ruck­elgården. 2011 var den väl inte världens mest frodiga, och ifjol annek­te­rade jag lite till av min gräsmatta för att utöka den en smula. I år bör­jar det likna någonting. Just nu, när både lilje- och triumftulpanerna blommar som allra värst, ser det riktigt pampigt ut i den vänliga kvälls­solen.

Den vita liljetulpanen 'Sapporo' har blivit en av mina favoriter. Varför köpte jag inte fler lökar av samma sort?!

Trappstegen upp till husets terrass/entré får även i år tjäna som blom­sterbrädor för alla pelargoner och lite det ena och det andra. Den här namnlösa lilla vännen är jag speciellt glad för, för dess mor fick jag av snälle grannen R på våren 2011, när Glaspalatset var nytt. Detta är ett blommande bevis på att jag i år lyckats övervintra några av mina pe­lar­go­ner!

I Glaspalatset börjar det röra på sig lite grann. Mina egendrivna to­ma­ter – röda och gula körsbärstomater, en röd bifftomat och en ”svart” dito, 'Black Russian' – växer riktigt bra i sina lådor. Detsamma gäller växthusgurkorna, som delar växtplats med frösådd chili, och man­del­po­ta­ti­sen jag driver i hinkar. På skoj har jag några jordgubbar i krukor den här gången, bara som jämförelse med dem jag har på friland.

En annan sak jag fick när Glaspalatset var nytt var en planta ricin av väninnan M. Den gick faktiskt i blom och jag tog tillvara fröhusen. I år sådde jag några av fröna och har därför egna ricinplantor på gång. Kul! De kan bli jättelika saker under en enda sommar, men de är jät­te­giftiga också. Jättejättejättegiftiga, faktiskt. Inget för barnfamiljer.

Tidigare i vår skrev jag att jag nu för allra sista gången har sått dill här på gården. Den har aldrig velat sig någonstans förut, men nu, när det är sista chansen, tycks det gå vägen. Typiskt, va?

I ett av mina äppelträd, det av dem som är allra närmast sin hädan­gång, har jag låtit murgröna och skogskaprifol klättra upp. Den först­nämn­da verkar dessvärre ha kilat vidare själv under den gångna vin­tern, men kaprifolen lever och går nu i blom. Av rosenvialen, som också ska finnas vid trädets fot, syns icke ett spår :o/

Vad som inte heller verkar ha överlevt den evighetslånga vintern är wisterian, blåregnet, jag kostade på mig ifjol våras. Inte en till­stym­melse till bladanlag så långt ögat når. Men skrapar man lite lätt längst ner på stammen är det faktiskt grönt som kommer fram. Tror ni att jag vågar hoppas på att den kommer igen..?

Det går sin gilla gång

JAHA, NU HAR vi den tiden på året. Tiden då getingarna ägnar sig åt frenetiskt bobyggande och kommer och käkar på mina tillhörigheter. Utemöblerna av obehandlad teak brukar vara smaskens, så även skaf­tet till rotborsten. Det här året är inget undantag på den fronten. Kolla in bollen med träfibrer det lilla livet har i käften!

Och så ett bevis för naturens enastående förmåga att tåla vad som helst: min gamla och i år hårt beskurna lavendelhäck, som länge sett ut som den döden dött. Men man bedrar sig! Den tar sig!

I trädgården är det den kanske bästa tiden just nu. Fast så känns det i och för sig under hela sommaren, så länge som något blommar. Men vitt är vackert, inte sant? Och jag är så glad över att både liljekonvalj och ramslök, som jag flyttat från rena, rama skogen, verkar ha eta­ble­rat sig fint på ruckelgården!

För tillfället blommar också min namnlösa, starkdoftande och jättesöta narciss. Den doftar så gott att jag varje kväll måste göra ett besök för att sticka ner näsan i ljuvligheten. Samtidigt låter jag mig bedåras av äppelträdens blom, som sorgligt nog redan sjunger på sista versen.

Sen har jag en nykomling att presentera: myskmadra. Min illgröna vä­ninna S är en klippa på allt som växer och den här pekade hon ut åt mig vid ett nyligt skogsbesök. Nu finns den nerpetade lite här och lite där, för att se var den trivs bäst. Flytten har den överlevt i alla fall, för den står saftspänd och fin och har satt igång med att blomma.

Slutligen en hälsning från Åbo, där jag i torsdags var för att träffa en endokrinolog vid Åbo universitets centralsjukhus. På vägen från flyg­bus­sens hållplats vid salutorget promenerar man över Aura å och kan passa på att beundra stadens ståtliga domkyrka, där jag för övrigt fak­tiskt är döpt.

Sen passade jag på att informera mig om var hovrätten huserar, ef­ter­som det väl sannolikt är där som en del av mina försäkringsärenden (med i första hand Aktia) kommer att sluta innan det blir gjort som det är skrivet i avtal och lag. Även det här pampiga huset ligger på be­kvämt avstånd längs promenaden till ÅUCS, bara ett stenkast från dom­kyrkan.

Födde

FÖRSTA FRUKTEN AV årets sådd skördades igår: en rund och helt per­fekt rädisa, utan minsta tillstymmelse till skorv eller insektsangrepp. Det ser ut som pallkragsodling är modellen!

Sådd: 3 maj 2013
Skördad: 28 maj 2013 kl. 14:38
Uppäten: 28 maj 2013 kl. 14:40

Hostile Takeover

I NÄRINGSLIVET TALAR man om hostile takeover när ett företag tar över mot ett annat företags styrelses vilja. Något liknande är på gång på ”Rucklets” gård, föranlett av att jag ännu inte hunnit åtgärda en av punkterna på min oändligt långa att göra-lista: spika upp nubb runt öppningarna till mina holkar. Därmed är fältet fritt för Hacke & Co.

Mer hostile takeover kan jag sannolikt räkna med i rabatterna utanför Glaspalatset. Där sådde jag både pion- och opievallmo ifjol och låt mig säga som så här: de har inte varit direkt ovilliga att fröså sig. Framför allt i rabatten till höger kommer det att bli konkurrens. Vänta bara, så ska ni få se!

Sen kan man ju ägna sig åt hostile takeover med berått mod också. Eftersom jag under maj till dags dato lagt ut mindre än 40 € på mat köpte jag igår, utan en tillstymmelse till samvetsbetänkligheter, det rådhusvin jag velat ha. Tanken är att det ska klättra på mitt stendöda lärkträd och bädda in det i sin grönska. I sitt nuvarande skick är död­trädet ingen lisa för ögat, om ock praktiskt såsom varande holkträd.

På samma gång råkade en klematis kleta sig fast i mina händer också, en 'Mandshurica'. Att den fick flytta till ”Rucklet” tackar jag kunniga väninnan S för, för själv är jag komplett klematisnovis och har hittills inte haft en enda. Då är den här säkert bra att börja med, eftersom den ska klara ända ner till -25°.

S däremot, har inte bara gröna fingrar, hon är grön hela hon, och har planterat sitt exemplar i söderläge i full sol. Min planta hamnade också i söderläge, men i väldigt mycket mer skugga, med stark betoning på ”väldigt”. Av erfarenhet vet jag att vi inte behöver ha vadslagning om vems som kommer att trivas bäst. Men det gör inte så mycket. Jag är mer än nöjd bara mitt exemplar överlever och när jag ljuger gör jag det bara på tisdagar i maj.

På hälsosidan verkar det också handla om hostile takeover, i form av den psoriasis som troligen håller på att ta över mina leder. Efter att jag lyckats etablera kontakt med min koordinatordoktor och redogjort för det kronologiska förloppet sedan 1997 (!) har jag hasta la vista fått remiss till reumatolog, lika hasta la vista tid om en vecka för biopsi från utslaget på armbågarna, och så skriver han:

»Det kan mycket väl vara psoriasis som du har. Pso­ria­sis­artrit hör till spondylartropatierna där bl.a. perifera leder och muskelfästen kan angripas. Om du har hudlesioner ökar sannolikheten för diagnosen.»

Sic! säger jag bara.

Det är ju tur att någon läser journalanteckningar, dvs jag själv. Lägger man ihop 1 och 1 och 1 och 1 och ... så kan man faktiskt dra en logisk, hyfsat säker slutsats. Men, som sagt, det förutsätter att man läser vad som skrivits. Och då inte bara det senaste kvartalet, utan kanske åra­tal bakåt i tiden. Förutfattade meningar om kvinnor i medelåldern ska man inte heller ha. Särskilt inte om den här, för det är jag som givit grumpy old women ett ansikte.

Livstecken

EFTERSOM DET TILL min förvåning faktiskt finns några stycken som bekymrar sig om vart jag tagit vägen kommer här ett litet livstecken. Som jag skrev till någon för ett tag sedan, så är det riktigt illa när t.o.m. orken att blogga tagit slut. Bloggen har varit min livlina i flera år nu, men vad hjälper en sådan, när man nått punkten då man inte läng­re orkar hålla taget..?

På samma sätt har det varit med min trädgård. I år kan jag konstatera att det inte ens blir av att fotografera, eftersom jag endast med möda och stor smärta lyckas ta mig upp igen om jag gått ner på knä. Men just for you har jag ändå lyckats skrapa ihop lite vårbilder, och vi börjar med ett überpatriotiskt collage av gammaldags, röda tulpaner, knallgul gemsrot (också kallad vårkrage) och blåblå pärlhyacint:



Efter mors dag (här i Finland) fiskade jag från en container upp tre krukade minirosor, som hade slutat sina dagar som kompost om inte jag råkat få syn på dem. Dem planterade jag utanför Glaspalatset, som sällskap till min 'Rhapsody in Blue', införskaffad ifjol. Med lite tur har de tillräckligt med livskraft för att återkomma även 2014.

Och så blommar förstås det som återstår av min hårt beskurna for­sy­thia. Det, om något, hör ju våren till.



Av mina inalles fyra sorters rhododendron – t.v. små och ynkliga – är 'P.J. Mezitt' alltid den första att gå i blom. På grund av det oansenliga bladverket kan den nästan ta upp kampen med forsythian om att ”blomma på bar kvist”.

Samma är det med de jättelika fågelbärsträden. Helt översållade av bländvita blommor står de och ståtar längs tomtgränsen.



Men själv varken blommar eller ståtar jag. Det är vissna och hålla sig undan som gäller. Mina inflammatoriska rygg- och ledbesvär blommar däremot som aldrig förr. Och nu har jag, efter sju långa år utan gehör från sjukvården, som vanligt lyckats hitta pudelns kärna alldeles själv. Hur fan jag ska orka kämpa mig till en adekvat behandling ännu en gång vete fåglarna.

Man tycker ju, att jag borde ha lyckats vinna ett visst mått av tro­vär­dig­het i och med att jag i tur och ordning själv ställt helt korrekta diagnoser på: hypotyreos, melanom, osteoporos, artros och neu­ro­borrelios. Men icke. Stämpeln ”medelålders, hypokondrisk kärring” går inte att tvätta bort, även om man så skulle gnugga fingrarna blodiga i ett bad av lut.

Så om det vecka efter vecka blir helt tyst här på bloggen, då vet ni vad det beror på. Då har jag, en gång för alla, gett upp. För nu känns det, är­ligt talat, som det räcker och blir över. Allra helst som Lilla A re­dan fått nog och flytt mig och ”Rucklet” till förmån för de mångfalt grö­nare äng­derna vid fadershuset. Men så vadå? Majoriteten människor är i grun­den op­por­tu­nister, så varför skulle ens egen avkomma utgöra ett un­dantag?

Dementi

NEJ, ÄN SÅ länge har jag inte dött. Eller jo förresten, själsligen har jag det. Kroppen är på god väg den med, men ni får tåla er en stund till. ”Ont krut ...”, ni vet.

Om vidtagande av skyddsåtgärder

NU ÄR DET bevisat. Allt står inte rätt till med mig nuförtiden. Saker som jag normalt gjort så där nästan per automatik, utan att tänka, funkar inte alls som de ska numera.

Igår skulle jag skruva ihop några ramar till mina pallkragsodlingar, för att klä dem med fiberduk till skydd mot solgass och lömska skadedjur. Detta enorma snickeriprojekt involverade in­köp av ett antal meter hyv­lat 22x22, girning av delarna, förborrning och hopskruvning av hela härligheten. För ett par år sedan hade det här tagit max 1½ timme. Igår tog det halva dagen.

När jag kånkat ut kap- och girsågen och skulle sätta igång var det t.ex. som jag aldrig kört den förbannade sågen förut. Än mindre girat hörn eller skråskruvat träbitar. Men sju sorger och åtta bedrövelser senare hade jag faktiskt lyckats få ihop de fyra ramarna:

Håll med om att det ser väldans mycket prydligare ut med fiberduk på det här sättet, än med stora sjok draperade över odlingarna!

Ytterligare ett bevis för att det går hastigt utför är den middag jag sent omsider åstadkom efter dagens vedermödor: färdiglagad, djup­fryst, vegetarisk wok. Djupfryst färdigmat! Jag?! Särskilt gott var det inte heller, men fort gick det ju. Och man kanske vänjer sig..?

Idag lär det ska vara mors dag här i Finland. Jaha, och..? Har man ing­en mor i livet längre och ingen egen familj som bryr sig ett vitten om sånt, tja, då är det en söndag som vilken som helst. Fast jag skulle ju kunna uppmärksamma dagen med att skrubba upp mig i bastun och klä mig i något annat än blåbrallor och en gammal och trasig islands­olle?

Eller också inte. Vi får väl se. Men trevlig mors dag på er, alla ni andra!