Ja, må hon leva!

TÄNKA SIG, IDAG är det redan sexton år sedan jag låg på BB med igångsatta värkar från helvetet själv ... Men det var ett lågt pris att betala för en innerligt ef­terlängtad, högt älskad dotter.

♥ ♥ ♥ Största möjliga grattis på 16-årsdagen, Lilla A! ♥ ♥ ♥

Hu, vad jag med ens känner mig gammal.

Aktivist, javisst!

IGÅR HADE JAG aktivitetsdag i ”Rucklet”. Först aktiverade jag mig med att, med risk för liv och lem, klättra stege utomhus, för att plocka ner kros­sade växthusglas och mickla dit skivor med kanalplast istället. Det var inte kul, eftersom jag f.n. befinner mig i en pirr i kroppen- och svirr i luvan-period igen.

Då var det klart roligare att på fast mark i ruckelköket koka ihop apel­sin- och citronkräm och lägga ihop en trave macarons till Lilla A:s ”fö­del­sedagskalas”, som går av stapeln idag, eftersom hennes sex­ton­årsdag imorgon råkar sammanfalla med skolstarten efter jullovet.

Och så blev det lite disk efter det.

Nästa moment var hopkok av vaniljkräm och temperering av choklad, för att ta födelsedagstårtan ännu ett steg närmare fullbordan. När jag lagt ihop de tre befintliga nötmarängbottnarna insåg jag att höjden blev löjlig, så jag fick hasta la vista producera ytterligare två.

Och så blev det ännu mera disk.

Kvällsaktiviteten, efter en prosaisk middag på pastarester – och därpå föl­jande disk, blev ett antal virkade blommor till; mittpartier till den ny­startade blomrutefilten. Totalt har jag nu 30 stycken färdiga för hop­virkning, så det går klart fortare att göra såna här jämfört med t.ex. mormorsrutor :o)

Idag då? Ja, idag ska tårtan dekoreras, de ytterst symboliska fö­del­se­dagsgåvorna paketeras och kaffebordet dukas. Och så ska det dis­kas förstås, efter den meckiga röra som uppstår när jag ägnar mig åt kon­ditoriell kreativitet.

Ibland känns det som jag inte gör något annat än grisar ner och dis­kar. Och diskar och diskar och diskar ... En &#$!§$ aktivitet det också.

Hoppsan!

JAG HAR TILLSTÅTT det förut och jag upprepar det gärna igen: ja, jag är en köksfetischist. En sån fyndar gärna snygga, roliga och prak­tiska saker på loppis. Under veckan råkade jag snubbla på dessa ele­ganta salladsbestick i svart plast:

Hela 50 cent stod det på prislappen, men loppisbordet var skyltat med ”50 % på allt”. Då var det inget snack om saken. 25 cent fattigare gick jag därifrån, mycket nöjd med mitt klipp från tidigt 1960-tal, eftersom besticken är i nyskick och ser ut som de aldrig använts.

Min vana trogen gjorde jag idag en googling för att hitta mer in­for­ma­tion än att de formgavs av finske designer Tapio Wirkkala, vilket fram­kommer av präglingen i plasten. Efter det är det bara att säga: ”Hopp­san!”, och konstatera att det var väl in­ves­te­rade 25 cent :o)

”Även en blind höna ...” osv.

Mitt inrutade liv

JAHA, NU VAR det dags igen ... Jag råkade häromdagen bläddra i ett ett par år gam­malt nummer av den finska handarbetstidningen Suuri käsityö. Sen var det kört och dags för en djupdykning bland rest­gar­nerna.

Blommiga rutor är vad som står på tapeten och därmed förmodligen ännu en virkad filt till samlingen.

Beskrivningen är förstås på finska, men när jag väl lyckats bemästra förkortningarna var problemen ringa. Är man en hyfsat van virkare är det mesta rätt logiskt och god hjälp har man ju av att se på de till­hö­rande bilderna.

Utomhus är det januarimulet och duggregn. Glasmästaren har just va­rit här och häktat min omglasade vardagsrumsfönsterluft på plats, så nu får det regna bäst det vill. Det goda hade snökatastrofen med sig, att jag fick fönstret i vardagsrummet putsat. Bara på insidan, men dock ;o)

Färdigt tillskurna skivor av 6 mm kanalplast hade han också med sig, som ska ersätta de glasrutor som decembersnön tyngde sönder på Glaspalatsets tak. Helst hade jag velat ha polykarbonat, men när skill­naden i pris är 60 €/skiva blev valet enkelt. Särskilt som jag ändå inte vet varifrån jag ska ta slantarna till de här kostnaderna. Jag får väl sälja en njure eller nåt.

Och så kan jag berätta att försäkringsbolaget OP-Pohjola nu ställt sig i kön för att få krångla med mig. Men den sorgeliga historien spar jag till ett annat tillfälle. Idag vill jag få vara glad.

Lättnad!

 

VILKEN TUR ATT jag har en blogg! Gårdagens oroliga inlägg (nu ar­kiverat) om min ”försvunna” bekanting har lett till resultat och jag kan ... puh! ... andas ut. Tack, alla som redan hann engagera er i hur jag skulle gå tillväga för att få reda på om något hänt!

Nu, i efterskott, känner jag mig hur fjollig som helst. Men, som jag skrev till ”försvinnlingen” i morse, då måste det väl ändå vara bättre att reagera än att ge blanka fan i? Vår värld far knappast illa av en lite mer utspridd bry sig om sin nästa-mentalitet eller vad säger ni andra?

Gud, så glad jag är över att allt är som det ska, det säger jag bara.

Det var det. Nu kryssar vi vidare på Livets stormpiskade ocean!

 
Det finns bildtexter om man pekar – inte klickar – på bilderna.

***
En årssummering av bloggandet hör som vanligt till innan jag arkiverar 2012 och här är siffrorna för det gångna året:

83.487 sidor har blivit lästa av
... 15.915 helt unika läsare (varav c. 38 % är helt nya) och
... varje läsare stannar i genomsnitt 3 minuter och 37 sekunder hos mig.

Besöksfrekvensen har under året ökat med 16,4 % jämfört med 2011, så det är ju en trevlig trend :o) Däremot har mitt hopp grusats om att fler åländska bloggläsare skulle kunna tänka sig att nån gång då och då kommentera det jag skriver, trots att de åländska besöken står för drygt 25 % av totalen :o/

Vad är det med ålänningar egentligen..?

Gott slut!

Halv åtta hos mig:

Ett riktigt, riktigt gott nytt år
önskar vi i ”Rucklet” alla vänner och bekanta,
såväl nära som fjärran!

Och nu vidtar kökskommenderingen.

Sweet Sixteen

MED EN VECKA till godo till födelsedagskalasandet för Lilla A ansåg jag idag att det var hög tid att ta itu med tårtdekorationerna, efter­som jag aldrig i hela mitt lilla liv har gjort några såna förut. Inte heller marsipan har jag tillverkat förr, så det blev två köksnyheter på en och samma gång. Puh, liksom.

Men hallå, marsipan var ju busenkelt! Hädanefter ska aldrig mera köpa färdig för dyra pengar. Rosorna däremot ... hm, tja, de blev vad de blev. Som förstlingsverk får de väl duga, men en riktig konditor skulle nog garva mer än bara häcken av sig :o)

Och imorgon är det nyårsafton igen. Då blir det mer köks­tjänst­göring, även om jag också i det fallet varit förutseende och förberett en del redan idag. Stress är ju liksom inte min grej numera, så det får jag för­söka kompensera med nån form av organisatorisk finess istället.

Hur uppvarvade är ni övriga inför morgondagen..?

TILL SALU: Sprillans nya Weekdayjeans

AJ, AJ, AJ, så det kan gå för en ovan konfektionsköpare ... Lilla A var över till Stora Staden och satte sprätt på egenhändigt hopskrapade slantar och köpte sig då två par svarta jeans. Det ena paret provade hon, det andra tog hon på expeditens rekommendation utan att dra dem på sig, eftersom det var panikbråttom att hinna med bussen till färjehamnen och de utlovades ha exakt samma passform som par num­mer ett.

Det har de inte. Trots samma storleksangivelse på lappen är de snäp­pet för små.

Finnes således till försäljning ett par helt oanvända, svarta Weekday­jeans av modellen ”Tuesday”, storlek 28x32". Nypris 300 SEK, Lilla A är glad för 25 €. Den som är intresserad kan mejla mig eller lämna en kommentar här på bloggen.

För dokumentationens skull

MED BARA TVÅ dagar tillgodo på 2012 är det dags att dokumentera status efter att ännu ett år efter 50 är passerat. Ego pic kallar ung­do­men detta och brukar då stå i en utmanande pose iförda dagens outfit och pluta fånigt med läpparna.

Men är man femtiplussare så är man! Brillorna i senilsnöre runt halsen och riggad till tänderna i en gammal morgonrock med minst tio år på nacken, det är melodin det. Sorry nu bara, men mer förförisk än så här blir jag inte.

Och på tal om plus, så är det sånt där ute idag igen, med takdropp och isgator. Bensköra tanter gör bäst i att hålla sig inomhus. Det får bli en tur på promenadbandet istäl­let. Har man tänkt hänga med ett år till är det bäst att hålla flåset i form och bortsett från ett envist *klonk!* (i menisken?) för varje steg jag tar nedför en trappa börjar snö­skot­tar­knät faktiskt repa sig.

Man gör så gott man kan

DET HÄNDER ATT jag skulle vilja vara en smula mer stadd vid kassa. Särskilt starkt känns det de gånger någon mig närstående ska upp­vak­tas av en eller annan orsak. Såna gånger kan jag känna, innerligt, att jag är utled på: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöj­den”. Men det är inte mycket att göra åt det. Det är som det är.

Och det blir som det blir. Som här, julklapp/födelsedagspresent-kombo åt bästaste kompisen P.

Eller som det blir om en dryg vecka, när Lilla A begår sin sextonde fö­delsedag. Ack, nog vore det fint att för en gångs skull kunna gå till kon­ditoriet och beställa en riktigt fin tårta åt flickebarnet! Men när en sån betingar runt 50 € är det bara att fetglömma. I år ska det bli svensk Schwarzwaldtårta, så här har malts hasselnötter och bakats nötmarängbottnar. Franska macarons ska det också bli, men den pro­duktionen får vänta några dagar.

Laddat, tömt och hängt tre maskiner tvätt har jag också gjort idag. Och vet ni vad, nog har man det bra ändå, som har en maskin som gör tvätt­job­bet åt en. Jag menar, betänk hur det var förr. Så inte ska man klaga bara över att man är fattig som en lus. Inte så länge som man har en egen tvättmaskin.

Men nu blir det kastrullpopcorn och tecknad film på tv. Trevlig lördag­kväll på er!

Mellandagsrea à la ”Rucklet”

MELLANDAGAR. READAGAR. DEN tiden på året då kon­sum­tions­hys­te­rin slår klackarna i taket och pipen från de elektroniska kassa­appa­ra­terna aldrig tystnar. Glöder gör kreditkortens magnetremsor, frejdigt fladdrar plånbokslädret, kassarnas antal bara ökar och fuktiga av köp­tvångets ångestsvett blänker pannorna.

Här en platt-tv på superspecialpris åt far, där nya mobiltelefoner av smartmodellen åt de små telningarna och, ser man på, till lilla mor en alldeles egen ultraslim laptop med inbyggd spoiler och käcka fart­rän­der! Mammon gnuggar sig skinnflådd om händerna av förtjusning och köpmännen står beredda med nya kvittorullar.

Men efter det nedslående beskedet hos skattemyndigheten idag, att jodå, det stämmer alldeles utmärkt väl att skatten fr.o.m. den 1 januari kommer att bli 5,5 % högre än den var under 2012 trots att in­komsten inte ökar, då får det vara hur mycket rea det vill. Det enda i den vägen som är av intresse är att Emmaus har 50 % rabatt på allt i dagarna två. På så vi kan även en fattig sate få en fläkt av det goda livet.

Ett par lågklackade, varmfodrade och halvhöga stövlar av prima finsk tillverkning blev mitt mellandagsreafynd, och de kommer att rädda mi­na vinterfötter i säkert fyra-fem år framöver. Och så slank det med lite ”hobbymaterial” för en pytteliten peng också ... Ett flerradigt halsband av blanka metallkedjor, som vad det lider ska re-designas och kan­ske hamna i butiken på Etsy.

Valknop, en pedagogisk beskrivning

 
EFTERSOM DET KOM för mig att det kanske finns någon som fått lust att knåpa till en egen valknop satte jag mig ner och gjorde några il­lustrationer, som förhoppningsvis ska göra det rätt enkelt att få till det.

På engelska heter knopen Turk’s Head och det finns en hel del be­skriv­ningar ute i sajberrymden, en del bättre än andra. Min för­hopp­ning är att denna, min egna är lätt att förstå. Ha så kul!

A-strängen på min akustiska gitarr gick nyss av. Det här kan man göra av sånt:

Det var den julaftonen det

SÅ VAD GJORDE ni igår? Firade ni den fullständiga Disneyjulen med alla förväntade attribut och ett dignande julbord med allt från lutfisk till syltade grisfötter? Eller gjorde ni kanske som jag, ägnade dagen åt pyssel i godan ro?

Under året tar jag tillvara alla rester och stumpar av ljusen jag brän­ner. Sen kan jag antingen göra egna marschaller eller som igår, gjuta nya ljus. Av locket från en konservburk klipper jag en lite fästplatta för veken och slår två, små hål i den. Genom hålen trär jag bomullsgarn, som jag sedan tvinnar hårt och gnider in med stearin. Plattan fästs med en klick lim i botten på glaset, så hålls veken på plats när den smälta ljusmassan hälls i.

Några droppar eterisk olja i det smälta stearinet ger ljuset doft. Men låt då stearinet svalna en stund, så att inte hettan gör att doften för­flyktigas direkt.

Med några meter rep eller snöre kan man också roa sig. Ett par gryt­underlägg av 6 mm hamparep och av vanligt snöre en fotring till ett blockljus blev gårdagens resultat. Det är lite knepigt att knopa, men kul :o)

Någon traditionsenlig julmiddag blev det som vanligt inte. Istället tre­rät­ters på tumanhand hos väninnan S, vars döttrar, i likhet med min Lilla A, spenderade julaftonen hos sin pappa. Kräftsoppa till för­rätt, en ma­tig paj på renkött och brödost med grönsallad till varmrätt och som av­rund­ning en mugg gott kaffe till ett glas lime- och blåbärs­pan­nacotta – enkelt, utan åthävor och därmed helt perfekt!

Så det var den julaftonen det. Och guess what, det snöar. Det är bara att dra på sig vintermunderingen och ge sig ut och skotta. Igen.

Om att få upp julångan

SENT SKA SYNDAREN vakna, så inte förrän idag har jag fått bosta­den dammsugen till jul. Och som jag nu var på den sortens humör be­stämde jag mig för en laddning tryfflar till och det är klart roligare än att städa.

Den här satsen, enligt samma recept som den förra, gjorde jag med sprits och roade mig dessutom med att dekorera lite extra.

Men nu får det räcka med juleriet. Får jag bara middagsdisken avkla­rad ska jag göra precis ingenting resten av kvällen efter att transfe­re­ringen av Lilla A är utförd.

Okej då, lite jul är det i ”Rucklet” också

NÅGON GRAN HAR vi inte i år heller, men det blir i mitt tycke precis li­ka trevligt med några röda bollar och en ljusslinga i vår stora, upp­stam­made hibiskus, och lite annorlunda än ifjol.

Alla har vi väl våra egna jultraditioner, även om traditionen hos oss med åren snarast blivit att inte ha några. Så med julen blir det vad det blir, som med så mycket annat här i Livet. En julafton för något år se­dan åts det t.ex. lasagne och ifjol blev det pizza. Men i år har det flag­gats för kräftor, hos väninnan S :o)

Idag drar Lilla A till fadershuset för att återvända på juldagen. Det är nog det närmaste en tradition jag numera kan komma.

God jul, alla och envar!

 
Da’n före da’n före doppareda’n
är kommen re’n, även här i stan.
Men krossat glas och knädjup snö
på julestämning tagit dö’.

Ej lust till pynt,
till kort ej mynt.
Jag sänder därför oförsynt
ej hälsningar på annat vis
än detta till var gottegris,
som tittar in hos mig ibland
och kommenterar lite grand.

Må jul och fest
bli riktigt bäst,
för dem jag gillar allra mest!
Må tretton, när det kommer sen,
bli riktigt fint för dig, min vän!
Fast tolvan varit rätt så svår,
jag tror trots allt på Gott Nytt År.

Någon plan har jag inte, däremot en teori

OM MINDRE ÄN tre veckor har det gått exakt ett år sedan jag JO-an­mäl­de Folkpensionsanstalten i Finland (FPA) för att de inte beräknar de allmänna bostadsbidragen i enlighet med den av statsrådet årligen utgivna förordningen. Än har inget hörts i saken.

På grund av att FPA härförleden beviljades en ytterligare respit på två veckor för sin utredning av ärendet, och på grund av att denna sen­kom­na ”utredning” därefter visade sig bestå av ingenting annat än en ord­rikare repitition av vad de svarat JO redan i juni, har min senaste teori uppstått:

Den 1.1.2013 träder en ny förordning för 2013 i kraft. En förordning som stadfästs redan den 29.11.2012. Min gissning är att FPA:s bo­stads­bidragsberäkningar fr.o.m. den 1 januari, i all tysthet för att i mån av möjlighet undvika en jätteskandal, kan komma att göras precis så som jag i mitt klagomål beskrivit att de bör göras.

Jag skulle inte vara ett smack förvånad om det är så det kommer att gå till, eftersom missförhållandet är så uppenbart att det inte går att bortförklara. Lika väl kan det bli så att absolut ingenting förändras, helt i linje med att min nuvarande tilltro till rättsstaten är lika med noll. Men den som lever får se! Det händer ju faktiskt att man förvånas.

Och tror ni baskemej inte att det snöar. Igen.

Dessa FÖRBANNADE försäkringar!

LÅT MIG CITERA villkoren för min hemförsäkring:

”Försäkringen ersätter inte...
Skador förorsakade av isens eller snöns tyngd eller förskjutningar i dessa.”

Ta bort tung snö från taket för att undvika skada står det. Jomen, tje­na! Hur var det tänkt att jag skulle kunna göra detta, när jag 3-14.12 befann mig intagen på rehabiliteringsanstalt på annan ort medan det ymnigaste snöfallet i mannaminne pågick hemma på Åland?!

Jag börjar faktiskt luta åt att skrota samtliga försäkringar jag varit dum nog att teckna. Och ni kan ge er fan på att min olycks­falls­för­säk­ring antagligen inte kommer att omfatta skadan på knät, som inte bli­vit bättre ef­ter punktionen i förrgår. Något annat förväntar jag mig inte för ett ögon­blick.

Nä, god jul liksom.

Fan.

PS. Dessutom håller jag på att bränna alla proppar jag har på att det inte ens går att gå in och göra en skadeanmälan till en levande person på ett vanligt kontor. Nej, minsann. Nuförtiden ska det göras on-line.

Hur inihelskotta kan det vara tillåtet att man får förutsätta att alla män­niskor har tillgång till en jävla dator och internetuppkoppling? Och att alla, oavsett ålder och/eller utbildning, förutsätts ha tillräcklig da­tor­vana för att ens klara av att göra den förbannade anmälan on-line??? Hur ur led är inte den förbannade tiden sedd ur den syn­vin­keln? Och försäkringar det ska man tamejfan inte ha, det är då ett som är säkert. Inte ens de lagstadgade.

-0,025 liter

DET VAR INTE så länge sedan jag blev tappad förra gången, faktiskt bara två månader, men nu var det dags igen. Knät, som jag vred till ordentligt i lördags, bjöd på hela 25 ml klar vätska. O, du milde, så skönt det var att bli av med detta överflöd!

Med detta kan jag bocka av även knäledspunktion på min inofficiella lista över Roliga saker att få vara med om innan man dör. Röntgen, som följde på det, har man ju gjort ett oräkneligt antal gånger förut.

Och nu får det fanimej inte komma mer snö under den närmaste veck­an, eftersom punktören utlyst skottningsförbud :o/