Ack ja ... forts.

ETT AXPLOCK UR förmiddagens besöksloggar. Det remarkabla i sam­manhanget är, att besöket kom in direkt på det för dem intressanta inlägget. Raka spåret, pang på, utan omvägar via bloggens startsida eller en googling.

Någon har alltså tipsat någon – kanske rentav skickat en länk – eller så är jag så spännande att jag förtjänat ett alldeles eget bokmärke i någons webbläsare. Rätt vad det är har jag till och med en hel hög anonyma följare, som kontinuerligt uppdateras om när jag skriver nå­got nytt :o)

Kan man annat än garva?!

Någgi lite kuligare då, som omväxling

OM DET MOT förmodan fortfarande finns någon kvar, som tittar in här trots den senaste tidens myckna orerande om jämmer och elände: här kommer lite roligare information!

Frölådan är framplockad, pluggboxarna fyllda med mager såjord och nu stundar det trixigaste, själva planerandet. Vad ska jag så i år? Gurka och tomat är självskrivna, liksom rödbetor, fänkål och rucola. Men jag har ju så mycket fler sorters frön ... Grandios beslutsångest råder.

I samma veva som jag hos plantskolan försåg mig med en fräsch påse såjord råkade det liksom slinka med tre fuchsiasticklingar också. Den ena var redan var så gänglig att jag hemmavid i en blink kunde utöka antalet till fyra :o)

Jag kan helt enkelt inte låta bli att ge mig på det här i år igen, efter­som fjolårets sticklingdrivna fuchsior blev så himla fina. Synd bara, att jag inte var till­räckligt snabb i vändningarna för att rädda dem undan frosten i höstas :o/

Och som vanligt efter en dag av ilska och irritation på grund av för­säk­ringsbolag eller myndigheter högg jag tag i virknålen när kvällen var kommen igår. Jag skiter högaktningsfullt i att Lilla A jäms med fot­knö­lar­na totalsågade den första mobiltelefonpåsen jag gjorde. Den var så rolig att skapa, så jag tänker göra minst en till. Så det så!

Nu kom posten, förresten. Dags att göra korstecknet och gå ut och vittja lådan.

Ack ja, dessa jurister ...

HUR RÄTT FICK jag inte? Naturligtvis kunde jag idag vittja postlådan på färsk, fönsterkuvertförpackad humor:

Ett bemötande från Aktia (dvs Alandia Pensionsförsäkring) av det som de benämner min reklamation av deras senaste beslut om att inte be­vilja mig premiebefrielse på min frivilliga pensionsförsäkring, med mo­tiveringen att jag enligt dem inte är fullständigt arbetsoförmögen un­der den period som läkarintyget avser.

Lejonparten av detta bemötande består av utdrag ur för­säk­rings­vill­ko­ren, men på sluttampen kommer det faktiskt ett beslut också, vilket jag med förtjusning ci­terar här (dock icke ordagrant, för jag har tagit mig friheten att kor­ri­gera tyrkfelen):

”Det framkommer inte av läkarutlåtandet daterat 11.2.2013, att Ni skulle vara fullständigt arbetsoförmögen såsom det i försäkringsvillkoren förutsätts. Enligt utlåtandet har Ni arbetsförmåga kvar för lätt arbete med händerna med va­rierande arbetsställningar och utan användning av kraft. Ni är således inte berättigad till premiebefrielse.”

Hi och hej, leverpastej, ord och inga visor! Kan det tyckas. Men nu är det så här, att just i samma försäkringsvillkor som denna skjut­järns­jurist så frikostigt citerar läser vi följande:

”Som arbetsoförmögen anses försäkrad, som inte förmår ut­föra sitt vanliga arbete och inte heller annat arbete, som med beaktande av ålder och yrkesskicklighet bör anses lämp­ligt för honom och trygga honom en skälig utkomst.”

Är ni med så långt? Okej, då går vi vidare.

Den 19.04.2013 har samma försäkringsgivare (Alandia Pen­sions­för­säkring) beslutat att jag i enlighet med arbetspensionslagarna är be­rät­tigad till full invalidpension i form av rehabiliteringsstöd för preciis hela den tid som läkarintyget omfattar, dvs 01.04.2012-01.07.2013.

Kriterierna för fullt rehabiliteringsstöd är en­ligt 32 § Lag om pension för företagare följande:

”En företagare har rätt till invalidpension, om hans eller hennes arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada uppskattas vara nedsatt med minst två femtedelar utan av­brott i minst ett år. Invalidpensionen beviljas som full pension, om företagarens arbetsförmåga är nedsatt med minst tre femtedelar. I annat fall beviljas in­va­lid­pen­sio­nen som delinvalidpension.

Vid bedömningen av i vilken mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas företagarens återstående förmåga att skaffa sig förvärvsinkomster genom sådant tillgängligt arbete som han eller hon skäligen kan förutsättas utföra. Härvid beaktas också företagarens utbildning, tidigare verksamhet, ålder, boningsort och andra därmed jämförbara omständigheter.”

Rehabiliteringsstödet är en tidsbunden form av invalidpension och kallas i dag­ligt tal för sjukpension. Förutsättningen för att beviljas detsamma är sjukdom, skada eller handikapp som hindrar arbete som ger den skäliga utkomst som nämns i försäkringsvillkoren.

Rätt klart och tydligt, inte sant?

Nåväl, jag har, som jag nämnde här ovan, för bara fem dagar sedan beviljats full – inte partiell – invalidpension. Således är jag enligt Alandia Pensionsförsäkrings eget beslut 100 % sjukpensionerad under den ifrågavarande perioden.

Den logiska följden måste alltså bli, att om man är 100 % sjuk­pen­sionerad är man per automatik oförmögen till arbete som tryggar en skälig ut­komst, vilket lika logiskt sett betyder att man är 100 % arbetsoförmögen.

Den ena avläggaren vet inte vad den andra sysslar med i det här för­säk­ringsbolaget, det är då en sak som är ställd utom alla tvivel. Och i god ordning är det, som alltid, den arme försäkringstagaren som får ta smällen. Det hela ter sig alltmer som en mytologisk kamp mot den ve­derstyggliga hydran.

Slutligen påminner jag gärna om DET HÄR. ”Många bäckar små ...” osv.

Det finns en sak jag funderat på rätt länge: sover försäkringstjänstemän över­huvudtaget på nätterna? Med en så total avsaknad av både samvete och moral skulle då inte jag få en blund i ögonen i alla fall! Men det är ju jag det, med både samvete, moral och IQ i behåll.

Otack är världens lön

SOM OM JAG inte visste det sedan tidigare: otack är världens lön. Sär­skilt med tonåringar i huset.

Lilla A har på senare tid börjat ge sig ut och jogga lite då och då på fritiden. Jämt och samt får jag höra om vilket bekymmer det är att inte ha några fickor på träningsjackan, för herremingud, vart ska man sätta mobiiiilen?!

I soffan igår kväll, efter en deprimerande, FPA-dominerad dag, blev jag inspirerad. Det blev en liten färgglad påse med exakt rätt mått för den Samsung Galaxy SII som barnet har courtesy of mitt ex, hennes far.

Idag försåg jag påsen med en snodd, som är tillräckligt lång för att på­sen ska kunna bä­ras antingen runt halsen eller diagonalt över axeln. Sen sydde jag dessutom fast en liten karbinhake, så man enkelt får med sig sin nyckel också.

Praktiskt och humörhöjande tycker jag själv om resultatet. Uäk! tyckte Lilla A.

*suck!*

Säg mig, varför bryr jag mig överhuvudtaget om att försöka..?

Nåja, inte för att jag joggar själv numera, men min ångdriva, gamla Sony Ericsson går ner i påsen den med, så nog ska den komma till an­vändning. Om inte annat, så kan den vara praktisk under som­mar­halv­årets trädgårdsjobbande.

Och idag är det en ny dag, full av nya överraskningar. Så vad ska vi tro att jag hittar för lustifikationer i postlådan idag då? En kartong med färsk hundskit? Ett krav från social- och hälsovårdsministeriet på att jag ska donera båda mina njurar? En yrvaken, lite stelfrusen hugg­orm..?

Var dag har sin fröjd. Även denna.

Pappersrumba: tre småsteg fram och ett jättekliv tillbaka

SÄG DEN GLÄDJE som varar ... Knappt hinner jag njuta av att jag fått rätt mot OP Pohjola, The Little Shrink of Horror [klicka HÄR för ett mug shot av karln] och Alandia Pen­sions­för­säkring förrän vännerna på FPA hittar på nya djävulstyg.

Med dagens post kom ett sånt där äckligt, vitt fönsterkuvert med den förhatliga logotypen. Tänk, vet ni, att en logo kan åstadkomma hjärt­klappning! För det fick jag. Som vanligt när jag får ett FPA-kuvert.

Och jodå, mycket riktigt hittade jag däri en hurtig uppmaning om åter­krav på 593,45 €, för vad de anser vara ett felaktigt utbetalat bo­stads­bi­drag under perioden 01.10.2011-29.02.2012. Från tiden då faj­ten med dem startade i och med att FPA:s distriktschef i Mariehamn polisanmälde (!) det här och det här inlägget här på min blogg, då jag skrev om bl.a. ett grundlöst krav på återbetalning. Japp, då också :o/

Det ena ledde till det andra, och för mitt vidkommande ledde det till att jag gengäldade den grundlösa polisanmälan de gjort med en egen, synnerligen välgrundad. I samma veva – och när jag nu en gång fått upp ångan – lämnade jag till justitieombudsmannen in ett lika väl­grun­dat klagomål på det lagstridiga sätt som FPA använder sig av då de beräknar samtliga allmänna bostadsbidrag i republiken Finland.

Mitt eget bostadsbidrag för 2012 beräknades inte bara lagstridigt, utan dessutom fel. Inte pga att jag skulle ha ägnat mig åt något svik­ligt förfarande (som det så vackert heter i deras skrivelser), utan pga att de inte gjorde rätt. Jag var helt oskyldig och begärde t.o.m. rätt­else. Till min nackdel dessutom! Men si, någon rättelse lät sig icke gö­ras med mindre än att ärendet först behandlats av besvärsnämnden för social trygghet, trots att det i 22a § Lag om bostadsbidrag tydligt stipuleras att FPA kan rätta sig själv.

Men varför göra det enkelt när det går att krångla till det? Det mest fasci­nerande är, att jag inte formulerat ett formellt överklagande. Nä­hä­då! De har glatt, utan mitt medgivande, använt sig av ett par mejl riktade till en enskild FPA-tjänsteman och vidarebefordrat dem till be­svärsnämnden. Det kan ju för fan inte vara korrekt! Och, mina vänner, be­svärs­nämnden är dessutom en gravt överbelastad grupp män­ni­skor, som inte förrän den 7 mars i år kom med sin ”dom”.

Nåväl, i denna ”dom” berörs överhuvudtaget inte det faktum att jag observerat och påpekat FPA:s felaktiga beräkningar. Än mindre att jag bett dem rät­ta sig, till min nackdel. Nänä, det konstateras bara, att trots att FPA:s beslut dröjt till efter årsskiftet 2011/2012 skulle inte den nya för­ordningen för år 2012 kunna användas, eftersom det inte förelåg om­ständigheter (förändrade inkomster, bostadsbyte, etcetera och bla­blabla) som möjliggjorde en justering av bidraget fr.o.m. 1 januari. Jaha? Men felberäkningen då, som FPA var skyldig till..? Vad hände med den?

*suck!*

Men till saken och anledningen till min oerhörda ilska över detta nya, grund­löst aviserade återkrav. Orsaken är att FPA under perioden 01.12.2005-30.11.2012 har gjort så många felberäkningar att de fak­tiskt häftar i skuld till mig med drygt 1.400 €! Och N.B. att detta är utan beaktande av att beräkningarna gjorts och fortfarande görs lag­stridigt. Gör man det, tar i beaktande att de bryter mot förordningen, är beloppet de snuvat mig på oändligt mycket större.

Så jag säger bara det, nog var det väl som självaste fan ändå att jag tänker återbetala någonting!! De borde betala mig allt som under fle­ra års tid blivit obetalt pga deras oförmåga att göra rätt. Så ligger det till.

Ska det verkligen inte få gå en dag utan att jag ska tvingas bränna energi som inte finns?? Voi, perkele ändå!

By the way, så har jag idag bett om att mitt och Lilla A:s bo­stadsbidrag ska upphöra per omgående. Det ska de väl ändå klara av att åtgärda utan att sjabbla till det?! Tro’t den som vill.

Slak som en vissen gurka

DET ÄR NÅGOT väldans kufiskt i görningen, vet ni vad. För varje nytt långstrå jag drar i det pågående papperskriget är det som om jag blir bara tröttare och tröttare. Det är som min inre motor successivt lägger av, cylinder för cylinder. Eller som om det uppstått massor av stress­frak­tu­rer i motorblocket samtidigt som bränslets oktantal stadigt sjun­ker. Saker och ting har ju faktiskt gått min väg på sistone, så varför rör jag mig då fysiskt i motsatt riktning..?

Amatörpsykologisk lägesanalys
Den obehandlade borreliosen från 2005 (!) fick härja fritt ända till slu­tet av 2012; har kommit och gått som den behagat. En kronisk in­fek­tion innebär extrem på­frest­ning för immunförsvaret, som får jobba häcken av sig för att pa­re­ra.

Addera till det en utifrån kommande, kontinuerlig stress, som vid det här laget – pga alla fel som begåtts av instanser till höger och vänster – pågått i >4 år. En kronisk stress innebär extrem påfrestning för bi­njurarna, som får jobba häcken av sig för att parera.

Addera ytterligare en underfunktionerande sköldkörtel, svår att me­di­cinera till balans. En kroniskt svajande hormonnivå innebär en extrem påfrestning för kroppen, som får jobba häcken av sig för att parera.

Amatörmedicinsk diagnos
Jag är totalt slut. Nu infinner sig den utmattning jag tidigare inte tillåtit mig att kännas vid, fullt ut.

Detta är illa. Vi är i slutet av april och jag har t.v. inte sått ett endaste litet frö för den kommande odlingssäsongen. Det dröjde ända till igår innan jag ens lättade på locket till min frölåda, bara för att konstatera att jag inte hade några gurkfrön, endast tomma påsar från tidigare år.

Igår köpte jag nya.

Inte tomma påsar förstås, utan en full för 5,30 €. ”Full” betyder fyra frön.
Hur fan kan gurkfrön kosta 1.33 €/st??

Men när ska jag orka så? 2014?

”... and thou shalt beget what is rightfully thine.”

DET TOG ETT helt jävla år, men skam den som ger sig. Och skämmas borde ni, Alandia Pensionsförsäkring, för vad ni utsätter era kunder för! Så se nu för fan till att få rätsida också på hur premiebefrielse på era frivilliga pensionsförsäkringar beviljas, för ni vet mycket väl att ni får bakläxa när jag för ärendet vidare.

Gör således om och gör rätt! Det kommer att svida, men blir långt ifrån lika pinsamt som om jag tvingas ta ärendet till högre höjder. För pin­samt blir det garanterat, att få svart på vitt att en lekman kan lagen bättre än högavlönade jurister.

Fast det är klart, de sistnämnda har förstås sina höga inkomster just för att de vet hur man bryter mot lagar, för­ord­ningar och avtal på ett så illistigt sätt att det ter sig helt korrekt i den oinsattes ögon.

Nog är det en deprimerande värld vi lever i, eftersom bevisbördan ska bäras av den stackars sate som är föremål för förbrytelserna. Freaky, to say the least.

Försök och möjligt misstag eller Går det så går det

FÖR NÅGON DAG sedan fick jag ett av mina inte helt ovanliga ryck, då jag fick för mig att jag skulle toppsticklingsföröka min basilika.

Jag började med att rota fram en sån där låg, fyrkantig plastask, som finns en masse på ställen där det säljs godis på lösvikt. Från Glas­pa­lat­set (mitt växthus) hämtade jag mig fyra fyrkantiga planteringskrukor, av den där sorten som plantskoleväxter ofta levereras i och som jag alltid sparar för kommande behov.

I locket till sagda plastask gjorde jag därefter fem hål. Fyra mindre, på noga utmätta avstånd från varandra och anpassade till var kru­kor­na har hål i botten, och ett större, vid lockets kant.

Krukorna fyllde jag med helt vanlig krukväxtjord. Genom jorden, ut ge­nom hålet i krukans botten och ner genom hålet i plastlocket, drog jag sedan en lagom stump syntetlina, lång nog för att den ska kunna vila på askens botten när krukan står på locket.

Knips, knips, tog jag några skott från moderplantan, avlägsnade de flesta av bladen och körde sen glatt ner stjälkarna i jorden. Till sist i med vatten i asken – genom det större hålet i locket, avsett för be­vatt­ning – och nu är det bara att vänta. Går det så går det, och jag vet sen tidigare att bevattning via lina går utmärkt. Det som återstår att se är om basilikasticklingarna tolerar behandlingen :o)

Operationsområdet på örat kliar någonting alldeles hemskt idag, men är samtidigt ajajaj-sjukt och tillåter inte att man så mycket som petar på det. Fast läkningen ser ut att gå som den ska i alla fall och ute på gården har mina första krokusar för året gått i blom. Första julrosen ligger inte långt efter! :o)

”Skicka vidare”

LÅT OSS ÄGNA en stund åt lite tankelek. Låt oss, bara för att det är rätt fascinerande, spekulera i hur fort det går att skaffa sig gott – eller dåligt – rykte. Bl.a. som en välvillig, liten vink till mina allra käraste vänner i försäkringssfären.

Låt oss utgå från mitt lilla hörn av sajberspejs; en yttepytte blogg, som dagligen besöks av så lite som 100 personer, give or take.

Men låt oss anta, att var och en av dessa 100 inom en kort timme tip­sar två andra om vad han eller hon läst hos mig.
[På 1 timme har därmed 300 nåtts av informationen.]

Låt oss sedan utgå från att dessa 200 i sin tur berättar för två till inom den närmaste timmen. Där kom det 400 till!
[På 2 timmar har 700 nåtts av informationen.]

En timme till förflyter, medan de 400 ägnar sig åt att låta snacket gå. Det blir 800 till.
[På 3 timmar har 1.500 nåtts av informationen.]

De 800 tiger förstås inte still, så, hupps, då blir det 1.600 nya.
[På 4 timmar har 3.100 nåtts av informationen.]

Och så dubblar vi igen: pling, 3.200 informationssugna tillkommer.
[På 5 timmar har 6.300 nåtts av informationen.]

Nu börjar det bli mycket, va? 3.200 som berättar för två vardera blir 6.400 fräscha par öron.
[På 6 timmar har 12.700 nåtts av informationen.]

När den sjunde timmen är till ända har de senaste 6.400 spritt evan­ge­liet vidare till ytterligare två lyssnare var och håvar på så vis in ytterligare 12.800.
[På 7 timmar har 25.500 nåtts av informationen.]

I teorin kan med andra ord det jag skriver på kortare tid än en ar­bets­dag nå ut till tiotusentals människor. Fundera sedan på hur stor den siffran hinner växa sig på en vecka eller en månad. Oj, oj, så myck­et badwill det kan bli ... Eller goodwill, för den som har förstånd att sköta sina kort på rätt sätt. Valet är förstås fritt.

Det är också rätten att yttra sig – och att ”skicka vidare”. Dessutom är det en uråldrig visdom att pennan är vassare än svärdet. Uråldrig, men überaktuell i de sociala mediernas era, där orden inte bara har vingar. De förflyttar sig med hyperspeed i ett internationellt, virtuellt universum.

Fascinerande, inte sant?

Fast det här var ju förstås bara en lek. En tankelek, eftersom mina 100 besökare/dag är spridda över ett helt dygn. Men kanske ändå den all­varsammaste av lekar..?

Snyggt jobbat!

I MORSE FICK Lilla A hjälpa till med att pilla bort tejp från fejs och hår. Jag medger att jag var en smula nervös för hur det skulle se ut under det tjocka lagret kompresser. En helt obefogad nervositet skulle det visa sig, för ”isbjörnen” har verkligen gjort ett snyggt jobb!

Förra gången, 2007, var jag hoptråcklad med miljoners små suturer, som var ett riktigt fan att få bort när det var så dags. Den här gången har jag inte en tråd på kroppen, för den isländska planen är s.k. se­kun­därläkning, som innebär att man låter kroppen hela sig själv. Det tar lite längre, eftersom ny hud ska växa in från sårkanterna och från så­rets botten. Fördelen är att man får ett mycket snyggare, knappt syn­ligt ärr än om man snörper ihop ”hålet” med våld.

Nu är det bara att bida sin tid i tre veckor tills PAD-svaret kommer. Om det inte är som det ska, tja, då blir det mera karva av, och förmodligen mera likt ”klippa och klistra” än Body, heal thyself. Men den dagen, den sorgen.

***
Utomhus envisas våren fortfarande med att dröja. Mulet, blåsigt och kylslaget, det är melodin för dagen. Sicken vår det här året, annat kan man väl inte säga? Än så länge är det inget annat än några frusna snödroppar som vågat sticka ut hakan på gården. Det vill verkligen till att det tar fart nu, om saker och ting på ynka tio dagar ska hinna fatt noteringen för den 29 april ifjol.

Men nu ska vi inte hänga läpp! Jag får sticka färdigt en bullig tre­kants­scarf av Järbo ”Duo” istället :o) Trevlig helg, hörni!

From Iceland with Love – alternativ 2

FRÅN ÅRSSCREENING DEN 1 mars till hudläkare den 26:e, för vi­da­re­remiss till öronpolikliniken för operativt avlägsnande var det sagt. Men icke.

En dejt på kirurgiska polikliniken med en gladlynt, humoristisk och syn­barligen mycket kompetent, konsulterande islänning blev det istället. Trevlig att prata med, alls icke oäven att beskåda heller och med en genomsund inställning till sin profession. ”Jag har blivit så gammal nu att jag har lagt av med att försöka uppträda som en auktoritet”, sa han, och vann med det en bit av mitt hjärta.

På köpet tog han sig en bit av vänsterörat också, vilket är priset jag numera får vara beredd att betala för en stunds underhållande sam­varo med någon av det motsatta könet. Ytterligare poäng plockade denne charmante man från sagornas ö när han insisterade på ett återbesök nästa vecka, för att själv få bedöma hur sårläkningen går innan han lämnar Åland för den här gången.

Tja, vad ska jag säga? Det blev liksom kärlek vid första lo­kal­be­döv­ning­en det här, hehe!

Ta chansen om du kan!

 
Ålands hotell- och restaurangskola
den 18.4.2013 kl. 19:00

Borrelios –
en sjukdom som biter sig fast
Myter och fakta om borreliainfektioner,
med speciell hänsyn till åländska förhållanden.

Föreläsare: professor Dag Nyman

Rollin’ down the river

LIVET ÄR EGENTLIGEN inget annat än en ändlös räcka med val. Det blir många ”Ska jag välja hötappen till höger eller den till vänster” ... ”Ska jag se det från den mörka sidan eller från den ljusa?” ... ”Ska jag stillatigande betrakta det hela från sidan om eller ska jag agera?” ... och så vidare, och så vidare.

Somliga gör lättvindigt sina val, mer eller mindre omedvetet. Andra li­der av konstant beslutsångest. Inte jag.

Och jag väljer att se framåt. Jag väljer att se att det kommer finväder även efter det lägsta av lågtryck. Jag väljer att inte godvilligt köras över, behandlas nonchalant, få ett otrevligt bemötande eller låta mig utsättas för utstuderade brott mot lag och rätt.

För ser ni, på rullande stenar växer det ingen mossa och att starta ett litet jordskred är bättre än att svårmodigt klafsa omkring i stinkande ävja. För min skull och för din, men mest av allt för min dotters skull, ger jag fanimig inte upp!

Så igår bytte jag till sommardäck på Röda Faran, 23 i år.
Igår planterade jag pelargonsticklingar.
Igår startade jag en ny stickning.
Och imorgon har jag en tid på kirurgiska polikliniken.

Let’s keep on rollin’, shall we?

Sisådärja, då var det så dags igen

LITE BLOGGLOGGAR FRÅN eftermiddagen:

Det humoristiska är att besöken började med en googling på den minst sagt udda sök­termen ”ruckelhäxan”:

Hahahaa! Det är jag det! Och nu sitter sagda ruckelhäxa här och und­rar vilka roliga repressalier hennes nytt­jande av den grundlagsenliga yttrandefriheten kommer att få den här gången. Ska vi gissa på ett avslag..?

Av loggarna att döma har någon dessutom, underhållande nog och liksom tidigare, ödat gott om arbetstid på detta ingående studium av min blogg. Tid, som torde ha kommit till bättre användning om man istället ägnat sig åt det våra premieinbetalningar bekostar: för­säk­rings­ar­bete.

Ännu skojigare blev min eftermiddag när jag strax efter Alandia För­säkrings intensiva besöksfrekvens kunde notera att - tittut! - där kom Verdandi (dvs Veritas) också, för att uppdatera sig om vad kärringen nu hittat på:

Budkavlen skickades snabbt vidare, inte sant? Kan man annat än fli­na brett? Och möjligtvis himla lite med ögonen.

Men hörni, alla försäkringsbolag, begriper ni inte hur fåniga ni ter er?? Det är ju direkt pinsamt. Sen kan man ju undra om någon, i något sam­manhang, fått lära sig skillnaden på goodwill respektive badwill. Verkar inte troligt. Betänk även, att min blogg besöks av >3.000 varje månad. Det blir mycket badwill det!

---

Särskilt meddelande till Pipi:
Det här inlägget tycker jag att du med fördel kan fejsbooka allt vad du hinner och orkar! ;o)

Plus+

NI VET VÄL vad de brukar säga i konsumentprogrammet Plus på SVT1:

”Låter det för bra för att vara sant?
Då är det förmodligen det.”

Detta faktum gäller även sånt HÄR. Eller rättare sagt, särskilt sånt.

By the way, så vet vi väl alla att reklam inte är något annat än ut­stu­de­rade försök att pracka på oss saker vi egentligen inte behöver, genom att skapa behov som vi faktiskt inte har?

Och i Boston spränger man oskyldiga, civila maratonlöpare till kingdom come samtidigt som vi knappt 11.000 km därifrån har en maktgalen nordkorean som jobbar hårt på att provocera fram en kärn­va­pen­väp­nad konflikt.

Vart fan är den här världen på väg?!

Det får allt bli soffan och virkningen en stund den här förmiddagen, så jag lugnar ner mig lite.

Självinsikt

NÄR UPPTÄCKTEN ATT man fått en ny följeslagare på Bloglovin’ gör en varm om hjärtat, då är man en patetisk människa.

Skrämmande insikt. Om det är något jag vill vara, så inte fan är det patetisk.

Men jag är i gott sällskap, för Kim Jong-un är också rätt patetisk. Fast han ligger förstås inne med ett gäng kärnvapen, vilket ju inte är det minsta patetiskt, bara farligt.

Det är nog tur att jag inte har några egna, så patetisk som jag är. Katastrofen vore ju total om jag ovanpå det blev farlig också.

Humor (?) på stan

Svar:Det vete fan. I alla fall inte annonsören, Alandia Försäkring. Hand­lägg­nings­ti­der­na är alltid makalöst långa*, besluten kommer alltid sent, sent, sent och ärenden som ska överföras till besvärsinstans pantar man på till absoluut sista minuten – vilket ibland leder till att ärendet till och med överförs efter passerad tidsfrist. Pinsamt, pinsamt.

Själv hade jag faktiskt ”tid med pensionsförsäkringar” den timmen det för tjugo år sedan gick åt till att teckna dem. Det jag däremot inte har tid med, är att i åratal strida med försäkringsgivare om något som jag har lag- och avtalsenlig rätt till. Men det har de, både tid och – framför allt – råd.

Fast detta är väl ingen nyhet för någon? Det är det här som hela för­säkringsindustrin bygger på: att roffa åt sig så mycket pengar som möjligt, återbetala så lite som det bara går och i princip aldrig utan krångel. Folk i gemen orkar inte bråka ens när de vet att de har rätten på sin sida. Det är det som gör att verksamheten blomstrar.

Svar:Haha-HAA!! Nej, nej och åter nej, det är det sannerligen inte! Varför låsa upp sina besparingar i ett försäkringsbolag, utan möj­lig­het att realisera dem i form av cash i händelse av att något oförutsett hän­der?

Det går preciis lika bra att på annat sätt, regelbundet lägga undan en valfri sum­ma för [sitt eget eller efterlevandes] framtida behov. Så san­ningen är faktiskt att livet blir enklare utan en livförsäkring, och framför allt: då är det du själv som har kontrollen över dina surt förvärvade.

Vilken jävla dum fråga egentligen. Och som helhet en annonskampanj av samma humoristiska klass som ett annat företags, för inte så länge sedan. Men å andra sidan, det är väl aldrig någon som sagt att det här med marknadsföring är enkelt..?

---

* Idag har det – igen – gått en hel månad sedan jag lämnade in mitt nya lä­karintyg. Det omfattande, från statliga Petrea. Patrik Landell, på annons­tav­lan, är nog en av få som alltid får ”fin service och snabba svar” (klicka på bilden, zooma och läs det finstilta på tavlan). Själv kan jag inte påstå att jag fått varken det ena eller det andra.

Skillnaden kan vara (är?) att han är storföretagare med många anställda (= massor med pensionspengar in till Alandia Försäkring), medan lilla jag har drivit ett enmansföretag med en enda, lagstadgad pen­sions­för­säk­rings­premie, dessutom på miniminivå.

Money talks, det vet alla. Särskilt försäkringsbolagen.

[Edit kl. 14:38: Vem e’re som har fejsbookat det här inlägget..? Pipi?]

Den ”magiske” Möbius

ETT OBJEKT SOM ser tredimensionellt ut men som de facto har en­dast två dimensioner: en kant och en sida. Det låter inte klokt, va? Och lite svårt att begripa.

Men ta en remsa papper. För ihop det till en ring, men vrid den ena än­dan ett halvt varv innan du tejpar ihop ändorna med varandra. Tadaa, du har tillverkat ett s.k. Möbiusband!

Ett Möbiusband har bara en enda, sammanhängande kant. Prova med att med fingertoppen följa papperets ytterkant. Ser du? Ingen början, inget slut! Men om du fortfarande inte tror mig: försöka färglägga ”framsidan” och ”baksidan” i olika färger och se vad som händer ;o)

Och så till det roligaste av allt: det går att sticka så här. Jajamensan!

Alla känner väl till de moderna tubhalsdukarna? En del är helt enkelt ett rakt rör, en tub, medan andra har en vridning. Men ... de flesta med en färdig vridning är inte äkta Möbiusband, trots att de stickats på rundsticka. De har ett vanligt uppläggningsvarv, på vilket man med­ve­tet vrider uppläggningsmaskorna innan man sätter igång. Sedan stick­ar man den bredd man vill ha och maskar man av, precis som vanligt. Slutresultatet ser till förstone ut som ett Möbiusband, men är det inte, eftersom det har två kanter och två sidor.

På ett äkta Möbiusband är uppläggningsvarvet och avmaskningsvarvet ett och samma. Stickningen växer inte i omfång nerifrån och upp, utan från mitten och utåt (som pilarna på bilden här ovanför visar). ”Högen” här nedanför är en 120 cm lång Möbiusstickad halsduk i vardande:

Hur uppläggningen och tekniken fungerar ger jag mig inte in på att förklara, för det finns andra som gjort det åt mig. T.ex. på YouTube finns en video av Möbiusstickningens okrönta drottning, Cat Bordhi, som ger mycket bra instruktioner för hur man kommer igång. Men jag säger som hon: akta dig, det här är beroendeframkallande!

Jag gjorde en provstickning för att komma underfund med hur det hela arbetar. Klicka HÄR om du vill se resultatet.

Idag har vi det första vårregnet här Åland. Perfekt! Då kan jag med gott samvete umgås med min Möbius :o)

När tiden är knapp

EN GÅNG PERIODARE, alltid periodare. Ja, när det gäller hant­ver­kan­det, alltså :o) Därför blev det självfallet ett halsband till, när jag nu en gång har köksbordet statt i totalkaos.

I en kommentar till mitt förra inlägg säger sig Cici vara impad av alla tillbehör jag har i min ägo. Och jovars, jag kan inte sticka under stol med att det nog finns både det ena och det andra i mina gömmor.

Men förklaringen är enkel! Är man sprungen ur en pysslig mor och en händig far finns det en hel del som går i arv, både material- och kun­skapsmässigt. Addera sedan ett långt förflutet i reklamsvängen med allt vad därtill hör, så bör det inte vara svårt att förstå att det under årens lopp ackumulerat en hel del i skåp och lådor.

”En hel del” är förresten en underdrift. Det finns alltför mycket. Så det ser inte bättre ut, än att Lilla A:s morsarv delvis kommer att bestå av en myckenhet hobby- och hantverksmaterial.

Hemska tanke! Stackars barn ... Kanske borde jag med det snaraste anordna hobby­lop­pis..?

Knapphändig information

INTE ENS JAG orkar vara förbannad preciis hela tiden, även om jag borde. Men igår stod det mig upp i halsen. Istället gjorde jag en djup­dykning bland allt möjligt jox som fanns i mammas gömmor när hon dog i slutet av 2005.

Bland annat finns det knappar i parti och minut. Små knappar, stora knappar, träknäppar, plastknappar, metallknappar med ankare, pärl­besatta knappar ... ja, kort sagt, oerhörda mängder knappar.

Av knappar kan man göra mycket kul! Som t.ex. helt unika halsband, som det här. Det är trätt på dubbelt pärlsilke med samma teknik som riktiga pärlhalsband, dvs med en knut mellan varje enhet. Mellan de röda knapparna i olika nyanser har jag knutit in tjeckiska glaspärlor.

Visst blev det rätt så coolt? :o)