En väldans praktisk mormor

MIN FÖRSTA MORMORSGRYTLAPP är färdig nu och jag blev så nöjd med re­sultatet att jag har fler på gång av de oavslutade mormorsrutor jag hittade i min låda. Övriga kommer att bli till salu.

De av er som någon gång besökt mig i ”Rucklet” och fått uppleva köket live förstår direkt varför jag valt de färger jag gjort till denna, min egna grytlapp :o)

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)

---

Garnet jag använt är som vanligt älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Catania” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Om att tajta till släktbanden

EFTER ATT HA vilat på saken har jag kommit fram till att det är dags att ruska lite i grenarna på släktträdet. Vid det har laget är det läge att ta kon­takt med kusinen på fastlandet, tillika professor i juridik.

Personlig vendetta, or what??

DEN 11 MAJ ansökte jag (på en tredje inrådan från läkare) hos FPA om en grundlig rehabiliteringsundersökning för en bedömning av min kvarvarande arbetsförmåga. Igår, knappa tre månader senare, har de lyckats pressa ur sig ett beslut – ett avslag, vad annars. Men konstigt nog inte undertecknat av någon på deras hälsoavdelning, utan av en vanlig handläggare i Mariehamn.

[Högerklicka på bilden och välj ”Öppna i ny flik” eller ”Öppna i nytt fönster” för att se en läsligare variant.]

Nåväl, mycket annat var faktiskt inte att vänta, eftersom Pensions-Alandia, mitt pensionsförsäkringsbolag, redan tidigare fattat samma beslut. I samband med det avslaget frågade jag varför de inte följt gällande lag genom att i samband med sitt avslag informera mig om att motsvarande undersökningsansökan kan göras hos FPA. Svaret jag fick var följande:

”/.../ vi har inte nämnt om möjligheten att ansöka om reha­bili­te­ringsundersökning från Folkpensionsanstalten, då vi över­hu­vud­ta­get inte ansett nämnda undersökning vara befogad för upp­gö­ran­de av en rehabiliteringsplan.”

Så om Pensions-Alandia godtyckligt anser någonting står det dem fritt att bryta mot lagar och förordningar? Det var väl intressant, för då måste ju det omvända också gälla. Jag anser nämligen att jag vill ha lite bättre ekonomi, varför det enligt deras sätt att följa lagen mås­te vara helt i sin ordning att jag rånar en bank om jag känner för det. Det måste det väl?

Fast nästa mening i Pensions-Alandias brev är faktiskt ännu roligare:

”Delvis på grund av Backlunds bostadsort har tyvärr inte den bästa möjliga hjälp för uppgörande av en rehabiliteringsplan varit tillgänglig, men vi anser alltså inte att en reha­bili­te­rings­undersökning är befogad.”

Ska man skratta eller gråta? Jag bor tydligen på fel plats för att få rätt hjälp – men någon hjälp är jag ju inte i behov av, så skit samma. Eller hur var det tänkt..? Var det tänkt överhuvudtaget?? Särskilt som jag under de senaste dryga tre åren endast bjudits på stjälp utan en till­stymmelse till något som kunde rubriceras som hjälp.

Men bäst av allt är ändå den sista meningen, slutklämmen:

”Backlunds hälsotillstånd har redan utretts exceptionellt om­fattande.”

Vari det exceptionella ligger är en väl förborgad hemlighet, eftersom jag fick min första, ordentliga diagnos i maj i år (osteoporos). Därefter har herrar doktorer i tur och ordning varit på semester. I slutet av juli genomgick jag en gastroskopi, men något svar har ännu inte kommit och lär jag inte få förrän i september, eftersom remitterande läkare är på semester. Ja, jävlar i havet vad jag känner mig exceptionellt ut­redd! Och frisk. Som en nötkärna.

Bara därför ska jag nu linka till sängen och lägga mig platt på rygg – och hoppas att inga kotor komprimeras medan jag vilar. Och så ska jag fundera lite på hur det är tänkt att man ska få någon rättvisa på denna gudsförgätna ö i havet, när inte ens den juridiska sak­kun­ska­pen tycks ha stake nog att våga stöta sig med försäkringsbolag och myndigheter. För här är nån är alltid släkt med nån eller åtminstone ingift i ”fel” familj för att tordas öppna näbben.

Årets ”semester”

HÖGST UPPE PÅ berget i Geta kommun på norra Åland, drygt 35 km från Mariehamn, ligger Soltuna med milsvid utsikt över nejderna och det brusande Norrhavet. Dit för­lade Lilla A och jag denna sommars ”semester”.

Ifjol somras besökte vi den sydligaste delen av Åland, skär­gårds­kom­mu­nen Kökar, och i år blev det således det rakt motsatta. Ur­sprungs­pla­nen var egentligen en ny visit på Kökar, alternativt en tur till Brän­dö, en annan av våra kommuner i skärgården. Men av olika orsaker har det inte blivit av, åtminstone inte tills vidare.

Soltuna erbjuder både restaurang och café, varav vi fick hålla tillgodo med det senare, eftersom kassan är minst sagt skral och den alls inte försumbara bensinkostnaden för en tripp på närmare 100 km tur och retur även den bör räknas in i ”semesterbudgeten”. Att njuta av utsikt och blommande näckrosor är som tur var gratis ;o)

Mina dagar går numera mest åt till att hålla mig på benen. Daglig värk i rygg­mus­ku­la­tu­ren som vid den värsta influensa, olidlig revbenssmärta vissa dagar, kärvande knäleder och mina fötter ska vi inte tala om. In­ne på hjärnkontoret känns det hela tiden, alla dagar som värsta sjö­gången, så det är rena undret att jag klarade onsdagens bilkörning utan att sätta oss i diket på vägen ...

Ett ännu större under är att jag igår lyckades snickra ihop två stora konsoler till den beg. diskbänk jag fyndat på loppis och som nu är mon­terad under terrassen. Planterings- och fiskrensningsbord med hoar kan vi kalla det :o) Bänken kostade mig 15 euro, men de fyra stycken 120 mm långa skruvar jag behövde (som säljs i påsar om fem; läs HÄR vad jag tycker om den saken) för konsolerna gick lös på 4,30. Det är en märklig värld vi lever i.

Passligt nog fick jag igår f.m. ett knippe prima abborrar av snälle herr W. Bänken är därmed testad och med beröm godkänd.

För dem av mina läsare som är bevandrade i det andra inhemska språket

JAG FICK I förrgår mig en länk tillsänd, den HÄR.
Intressant läsning, om ock på finska.

TILL SALU > Virkad poncho

 
VARMT TILL VINTERN: en mysig, virkad poncho av helyllegarnet ”Su­dan” från Eiran Tukku. Virkad under våren 2012.

Färger: djuplila, ljuslila, varmröd, rosa och grön
Vikt: 695 g
Mått: se bilden nedan

Ponchon finns att köpa i min Etsybutik.

Mellanakt

SOM JAG STÄDADE undan ullgarnet efter mig och de 180 färdiga mor­morsrutorna råkade jag glänta på locket till min låda med bomullsgarn. Det borde jag inte ha gjort. Ögonen föll omedelbart på några bort­glöm­da, bara påbörjade mormorsrutor.

Jahaja ... Men nåja, det kan väl vara lite avkopplande att virka sig ett par nya, fräscha grytlappar som ett litet mellanspel före jättejobbet med att virka ihop den stora filten tar vid? Dessutom börjar de jag har i bruk just nu ärligt talat se lite ankomna ut.

Raskt bestämde jag mig för att de ska bli dubbla. Den ena sidan som en vanlig mormorsruta och den andra med samma färger, men som en "fast ruta" för att förbättra värmetåligheten.

Här nedan är en annan mellanakt: björktrastar en masse, som hämtar andan med magarna proppfulla efter en frossarfrukost i mina körs­bärs­träd. Vilket påminner mig om att det idag är dags att skörda krus­bä­ren.

12 x 180 = 2.160

25 JULI BLOGGADE jag om att jag var till 70 % färdig med mor­mors­rutorna till filten jag håller på med. Det var lögn. De 105 rutor som då var klara var faktiskt inte mer än drygt 58 % när det kommer till kritan, eftersom jag när slutfört den 150:e bestämde mig för att det skulle bli 165 rutor ... och sen ökade på det hela ytterligare till 180.

Men sedan igår är de färdiga! Och med tanke på att jag virkade den första rutan den 30 juni, tja, då kan jag faktiskt inte säga annat än jag varit snabb. Jo, faktiskt. Med ett snitt på 4,74 rutor/dag är det bra job­bat, så det så :o)

Jag räknade på skoj ut att jag under arbetets gång har fäst 2.160 garntåtar (plus några till, eftersom jag fått byta nystan mitt på något varv här och där). Jäkla tur att jag har som princip att göra detta allt eftersom, för att i efterskott sitta och fästa drygt 2.000 garnstumpar ... nä, usch och fy!

Nåväl, mycket arbete återstår. 180 rutor ska virkas ihop med varandra med naturvitt garn och sen ska det ytterligare virkas en kant runt hela härligheten. Men allra, allra först måste jag hitta en plats på golvet där jag kan lägga ut alla rutor och planera i vilken ordning de ska komma. Inte lätt gjort i lilla ”Rucklet”, där det inte dräller av lediga golv­kvad­rat­met­rar ...

Jag övar mig på att vara glad för det lilla. Med varierat resultat.

DET MESTA ÄR bara skit just nu. Riktigt skit. Men jag har lyckats rädda några liter körsbär undan trastarna, och det är ju alltid något.

Om så där tre månader, ganska lagom till min födelsedag, ska den va­ra drickfärdig, körsbärslikören. Samma recept som ifjol.

TILL SALU > Levi's 501

JÄTTEFINA, KLASSISKA 501:OR, som jag dessvärre inte klarar av att ha på mig längre pga min benskörhet. Det gör helt enkelt för ont att inte ha stretch­jeans :o(

Bredd 29", längd 34".

Bud från 2,50 euro.
Köp nu för 10 euro.

Mejla mig på stjarnkraft[at]aland.net om du är intresserad.

Livet i ett laddningslöst limbo

AUGUSTI. NÄSTAN HELA sommaren har gått. En energifattig sommar. En sommar med Livet i pausläge. En sommar av oändlig väntan på be­sked, från justitieombudsman, polis och åkla­garmyndighet, besvärs­nämnder (ja, pluralis), FP-fucking-A och till och med från sjukvården. Besked som dröjer och dröjer och lämnar mig bakbunden, hand­lings­för­lamad och höggradigt förbannad.

Vore det inte för mitt barn och min älskade trädgård hade steget att välja den enkla utvägen inte varit särskilt svårt att ta. Men nu har jag båda. Och jag fortsätter med den omtalade dårens envishet att vän­ta.

Jag börjar bli rätt utled på alltihop. Och på all nonchalans och in­kom­petens som tillåts finnas inom organisationer där motsatsen borde va­ra regeln och inte, som nu, undantaget. Framför allt är jag jävligt trött på att va­ra ett per­sonnummer och inte en människa av kött och blod, om ock en rysligt obekväm och besvärlig sådan.

Men tro fan inte att jag är nere för räkning! Än finns det kampvilja i tanten. Däremot är jag för tillfället helt off att läsa andras bloggar. Jag orkar helt enkelt inte, hur gärna jag än skulle vilja. Så det är alltså inte nonchalans från min sida. Det är bara batteriet som är på laddning.

Viktigt meddelande till mina e-boksläsare

TEKNIKENS UNDER, NI vet. Det där som alltid ställer till det och gör enklaste småsak till ett Himalaya man får klösa naglarna blodiga för att komma över.

Nu har jag, sent om sider, nått toppen av massivet och kan meddela att de formateringsproblem som funnits hos Smashwords med ”60+ och singel” i forma­tet EPUB* är åtgärdade.
Och jag är cirkus sisådär 2.789.435 hjärnceller fattigare :o/

Har du redan köpt e-boken kan du med fördel surfa in och ladda ner den reviderade versionen. Klicka HÄR.

---

*) för Apple iPad/iBooks, Nook, Sony Reader, Kobo och de flesta läsappar inkluderande Stanza, Aldiko, Adobe Digital Editions m.fl.

RECEPT > ”Rårörd” rabarbersaft

 

Är det inte det ena så är det det andra

ÄR DE RÅDANDE väderleksförhållandena en försmak av det extrema väder det varnas för att vi har att vänta oss i framtiden? Jag menar, är det kallt så är det SVINKALLT. Är det regnigt är det SKYFALL. När det blåser är det HALV ORKAN. Och som nu, när det väl äntligen slår om och blir sommarvärme, ja, då är det ingen måtta med hur varmt det blir över en natt.

Igår och idag har det varit för varmt för den här tanten. Flämta och svettas i skuggan har varit modellen. Det har till och med varit för hett för att bli hungrig. Idag har jag inte fått i mig mer än det här:

... med någon deciliter iskall, naturell yoghurt. Och en fjärdedels grillad broiler, utan några som helst tillbehör.

Men nu hörs mullret av den annalkande åskfronten och blixtar lyser upp himlen. Så det är bara att vänta på regnet. Igen. Men låt det reg­na! Jag har ju min mormors­rute­virkning på gång.

”Trast me!”

VI SKRIVER 28:E juli idag. Sommaren lider således mot sitt slut, men inte förrän nu börjar det finnas några nämnvärda mängder av polli­ne­rare i farten här på ruckelgården. Inte ens min blommande lavendel verkar i år locka till sig bin och fjärilar som brukligt. Vad har hänt? Har vi drabbats av någon form av nedfall som myndigheterna hög­akt­nings­fullt underlåtit att upplysa oss om..?

Här i alla fall en blomfluga i full gång med att dammsuga en rädis­blom­ma på terrassen:

I samma jättekruka blommar självsått lejongap. När man ser humlorna i färd med att samla pollen är det lätt att förstå varför växten fått sitt namn. Bara bakdelen och ett par ben blir kvar på utsidan.

Och så är dags igen för invasion av vad som känns som hela Ålands population av glupska trastar. En lång vapenvila är kommen till sitt slut och ställningskriget om vem som har rätt till årets skörd har tagit ny fart. Men trast me, haha, det är fåglarna som vinner.

På gården gör myrorna sitt yttersta för att ha ihjäl allt jag odlar, såväl blommor som rot- och grönsaker. Under mina sju år med ”Rucklet” har jag aldrig sett sådana mängder med myror – av alla de slag. Röda, små svarta, mellanstora svarta och brunsvarta, you name it, jag har dem.

Myrdosor från Baigon hjälper inte. Svindyrt Myrr hjälper inte. Det om­talade knepet att hälla ut Fun Light hjälper bara om den aspartam­sö­ta­de saften träffar direkt på myran, att vattna med saften helt random hjälper inte. Igår provade jag med diskmedel, men jag hyser inga för­hoppningar om någon framgång.

Dessutom svärmar de jävlarna nu. Vingprydda myror betyder nya prin­sar och prinsessor. Och nya sådana betyder ännu fler myrbon på går­den ...

Gott och blandat

ENKELT KÄK HÖR sommaren till. Igår gjorde jag det verkligt enkelt för mig: fullkornspasta med en skopa grynost (Keso för er i Sverige) och till det rucola och sockerärtor från egna odlingar, snabbt frästa i lite olivolja. Gott!

På kvällen öppnade ett par av Ålands trädgårdsförenings medlemmar sina botaniska skattkammare för intresserade. Det blev mycket o-ande, ah-ande och trånsjukt i blicken, det kan jag lova. Känslan som kom över mig var av något som Monet kunde ha målat och därför har jag inte kun­nat låta bli att fibbla lite i Photoshop med ett par av bil­der­na jag tog:

Mångfald och färgprakt hos Anna-Lisa Andersson.

Frodig grönska hos Hannele Ögård-Forsman.

Hos Hannele kunde man även köpa lite plantor. Snabb som en iller på speed la jag rabarber på ett valnötsträd, sått från nöt under våren och redan 25 cm högt. Var jag ska få plats för det vete gudarna, men ett valnötsträd har stått högt upp på önskelistan redan länge :o)

Extra krumelur i sammanhanget:

Nöten som blivit denna lilla planta härstammar från ett träd som växer på Alandia-bolagens gård här i Mariehamn; tills vidare det enda goda som detta &$@!§% försäkringsbolag bestått undertecknad med.

Jippi, jag har gjort en gastroskopi! Och överlevt.

EN LÅÅNG MORGON utan att få äta eller dricka. Vad göra..? Virka för­stås! Lagom tills det var dags att traska iväg till hospitalet slutförde jag den 105:e mormorsrutan till det nyligen sjösatta filtprojektet. Här har hela högen ställt upp sig vackert för fotografering:

Sen var det dags för dagens eldprov: mitt livs första (och för­hopp­nings­vis sista) gastroskopiundersökning, vars syfte är att verifiera eller utesluta att mina konstiga vitaminbrister och andra lurigheter kommer sig av en ”tyst” celiaki.

Med åren har jag blivit fegare, så jag hann knappt säga: ”Goddag, god­dag!” åt den trevliga personalen på endoskopimottagningen innan jag begärde att få bli totaldäckad innan slangen skulle köras ner i krä­van.

Inga problem med den saken. Hopp upp på britsen och in under filten. Lite lokalbedövningssprej i svalget och tjoff! in med en kanyl i arm­veck­et. Sen var jag borta och har inget minne av själva undersökningen och provbitsknipsandet, som enligt uppgift lär ha varit klappat och klart på sju minuter blankt.

Men vilken tur att jag förvarnade om min känslighet för sedativer! Nor­malt trycker de in 3 mg Dormicum. Mig gav de 2 mg och på det snar­ka­de jag närmare trekvart :o)

Efter ytterligare sisådär femton minuter hade jag kvicknat till or­dent­ligt. Då låg utlåtandet färdigt på bänken och det vara bara att traska hem igen. Lite vingligt gick det, det erkänner jag, men i halsen känns det knappt att någon varit ner och råddat.

Så till den som oroar sig för att vara med om en gastroskopi vill jag sä­ga: glöm det! Hellre en gastroenterolog i halsen än en gynekolog mel­lan benen. Och de får faktiskt hellre göra en hel jävla långfilm av min mag- och tarmkanal än att jag gör en till magnetröntgen av hjärnan.

”Surt ...” sa trastarna

KÖRSBÄREN BÖRJAR MOGNA. Med detta följer flockar med glupska trastar av alla de slag. Med glupska trastar följer fara för vin­bärs­skör­den. Men i år snuvade jag dem på kalaset! Ett helt halvt durkslag var den enorma mängd min enda buske gav den här sommaren. Men det var i alla fall jag som fick dem, inte fåglarna.

De sista jordgubbarna plockade jag också och de var inte heller många. Det har på det hela taget tills vidare varit en usel odlings­som­mar. Det inte vädret ställt till med har myrorna skött med den äran istället :o/

Därför är jag glad för att den frösådda pionvallmon faktiskt vuxit till sig riktigt bra och nu gått i blom. De delar säng med opievallmo, som finns här vid ”Rucklet” sedan tidigare.

Idag är det lågtryck över Mariehamn. Mulet och dant, fast rätt varmt. Hjärnkontoret har ända sedan tidig morgon känts för trångt och inte blir det bättre av vetskapen att jag imorgon bitti ska utsättas för nöjet att genomgå en gastroskopi.

Gissa en gång vem som ska be om att bli fullpumpad med allt sedativt de kan uppbringa! Med mindre än det kommer ingen i närheten av mitt svalg med en plastslang med en diameter på 10 mm. Och vore det upp till mig skulle de med förtjusning få ge mig full narkos.

Usch. Vill inte! :o(

Meddelande till mina e-boksläsare

En reviderad version av ”60+ och singel” finns nu tillgänglig på Smash­words. Den som köpt en tidigare version av boken ska, om jag förstått saken rätt, helt kostnads­fritt kunna ladda ner den nya och eventuella följande versioner.

Helt naturligt

EN AV MINA rabatter ligger lite väl mycket i skugga hela dagarna. Skug­ga leder till fukt, som leder till mossa. Av en god vän fick jag tipset att krossa äggskal och strö ut för att motverka försurningen.

Därför ser numera mitt torkskåp för disk ofta ut på det här viset:

Lika naturligt som äggskal för mossbekämpning är förekomsten av spindlar i rötmånaden. Vart jag mig i världen vänder ser jag spindlar. Till och med på köksbordet på morgonen. När jag förpassade det lilla livet till sitt rätta element, ute på gården, skedde det dessvärre en liten olycka. Överlever spindlar med bara sju ben..?

Mina pionvallmo, sådda 25 april, börjar nu gå i blom. Vallmo av alla de slag hör till mina favoriter. Knoppen, den fläskiga, är fascinerande. Blomman är fantastisk, oavsett om den är enkel eller mångdubbel. Och fröhuset är grafiskt elegant. Vallmo rules!

Den här sista bilden fick mig att minnas en haikudikt jag skrev för någ­ra år sedan. En av mina bättre, om jag tillåts säga det själv.

På Åland regnar det idag. What else is new?