Om nyhetens behag en trist och mulen dag

SALOMONS KNUTAR, KÄRLEKSKNUTAR och vad den här virk­tek­ni­ken nu har för andra namn, är min nya ”drog”. Väninnan C hade sna­vat över en beskrivning på någon blogg och tarvade lite assistans för att greppa det hela och sen var jag fast! Det går makalöst fort att pro­ducera fluffiga, fina sjalar eller halsdukar med ett slutresultat som ser himla komplicerat ut.

För att döva mitt dåliga samvete för att jag sitter stadigt på rumpan med virknålen i handen började jag dagen med en drygt 3 km lång ”runda” på motionsbandet. Rask promenad i 5 km/h varvat med kor­tare sträckor löpning i lite högre tempo får fart på tantfläsket vill jag lova! På det en kopp nybryggd espresso från min loppisfyndade ma­chinetta och sen är man på G :o)

Det är svårt att fatta att det bara är en månad kvar till julafton. Moss- och gräsmattan står så grön och grann på gården att den fläckvis rentav skulle må bra av en ansning. Men man ska inte klaga, utan klap­pa händerna av förtjusning. För tänk vilka mängder fossilt bränsle man sparar på kuppen!

Resultatet av ett litet andrum

IBLAND BEHÖVER MAN en paus för att få ett annorlunda perspektiv på Livet. Och under en paus kan det dyka upp roligare saker än de van­liga bedrövelserna, som i min tillvaro numera står som de omtalade spöna i backen.

Under den tystnad som lägrat sig här de senaste dagarna har jag bl.a. ägnat mig åt långa promenader på motionsbandet, eftersom den ryt­miska pendelrörelsen som uppstår när man går gör susen för att lågt humör. Ja, jäsiken vet ni, som jag knatat på!

Motionerandet har jag varvat med virknålsvoodoo. Fyra nåldynor har det blivit och när de var färdigställda stack jag med stoor till­freds­stäl­lelse en mängd nålar i dem, alltmedan jag tänkte ondsinta tankar om både den ena och den andra.

Igår fick jag tack vare väninnan C dessutom upp ögonen för en för mig helt ny virkteknik och inspirationen flödar fram med förnyad kraft. Så länge jag finner glädje i att hantverka, så länge är jag ännu inte helt slut som människa! Bilder kommer så småningom på det nya.

Nåväl, vi har väl alla våra svarta stunder lite till mans eller hur? Det jag ogil­lar är att mina egna duggar allt tätare, så tack, alla, för era upp­munt­ran­de tillrop häromsistens! Det är gôtt att veta, att det finns en hel del goda människor out there in space, både kända och okända.

♥ ♥ ♥

One of those days

JAHA, SÅ VAR det dags för en formsvacka igen.

Ålands hälso- och sjukvård har snuvat mig på min hälsa, till vissa delar för all evighet, amen. Och efter den tre veckor långa antibiotikakuren mot borreliosen noterar jag, med bara tre dagar kvar, ingen som helst förbättring.

FPA blåser Lilla A och mig på det bostadsbidrag vi enligt lag ska få och har med det drivit mig ända till justitieombudsmannen, som jag f.ö. undrar när i helskotta jag ska få svar från.

Pensions-Alandia krånglar med den invalidpension jag har läkarintyg i travar på att jag har rätt till under den tid den medicinska utredningen är pågående, och med det har vägen burit till För­säk­rings­domstolen. Och där tar det väl ett halvår eller mer.

Liv-Alandia tolkar sina egna försäkringsvillkor som en bränn­vins­advo­kat i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, så i fallet med pre­mie­befrielse på min frivilliga pensionsförsäkring blir det tingsrätt och/eller polis.

Och nästa vecka ska Röda Faran, 22 år i somras, på årsbesiktning.

Ja, vet ni, ni får faktiskt förlåta mig, men idag är det en dag (igen) då det inte riktigt känns som Livet går som på räls. Att sätta mig ner och invänta nästa katastrof är förmodligen det slugaste jag kan göra. För att den kommer, det kan ni skriva upp. Det torde vid det här laget vara nog så empiriskt bevisat.

På tal om katastrofer, så har den här bloggen snart gjort sitt. Jag har ju ändå aldrig någonting trevligt att skriva om numera. Jag skulle inte läsa den här bloggen själv. Det räcker som betyg.

Den sorgeliga förklaringen till att de redan stinna pensionsförsäkringsbolagen blir allt fetare

NU ÄR DET dags för en liten föreläsning om hurusom de redan pen­ning­stinna pensionsförsäkringsbolagen blir ännu fetare. Det här är ett exempel ur levande livet, om hur Aktia/Liv-Alandia läser för­säk­rings­villkor som Fan själv läser bibeln och på så vis slingrar sig undan att betala ut ersättning enligt avtal.

Låt mig börja med vad som utlovades om premiebefrielse i för­säk­rings­offerten jag fick 1995: ”Om den försäkrade blir arbets­oför­mö­gen be­talar vi premierna för de hela månader som arbets­oför­må­gan varar utöver en överenskommen självrisktid. Som själv­risk­tid kan Du väl­ja antingen 90 dagar eller 365 dagar.”

Och här följer en förenklad beskrivning av det försäkringsskydd jag tecknade 1995, tolkad på det vis en försäkringstagare gör:

Den 28.2.2012 ansökte jag om premiebefrielse för två perioder, en kortare under 2007-2008 och så för den pågående arbetsoförmågan, som började 20.2.2009. Båda höll sig gott och väl på rätt sida om tio­årsstrecket. Döm därför om min förvåning när beslutet anlände och jag kunde läsa att jag endast beviljats premiebefrielse för perioden 28.2.2011 - 27.1.2012 – bara elva månader!

Detta beslut grundar sig på att Aktias/Liv-Alandias tolkning av villkoren är, att man anses ha känt till sin möjlighet till premiebefrielse i samma stund som försäkringen tecknades, och därmed har bara ett år på sig att ansöka efter att arbetsoförmågan konstaterats! Låt mig citera dem:

”I våra brev lämnar vi bort slutdelen av § 73 i för­säk­rings­avtalslagen just för att 10 års preskription tilläm­pas aldrig beträffande försäkringstagare som haft kännedom om försäkringens förmåner sedan försäkringen tecknades.”

Det var ju en elegant lösning, men säg mig, varför finns det då över­huvudtaget en punkt som berör 10 års preskription respektive 1 års ansökningstid med i premiebefrielseförsäkringens villkor?! Knappast som spaltutfyllnad, så det vi har att göra med här är således kvali­fi­cerat skitsnack. För det som står i villkoren, det står i villkoren. Punkt, slut.

Ännu intressantare blir det om man illustrerar Aktias/Liv-Alandias idéer i grafisk form:

Var och en med ens bara rudimentära kunskaper om räntor och tillväxt fattar direkt, att om man premiebefriar à la Aktia/Liv-Alandia så uppfylls inte själva grundtanken med premiebefrielseförsäkringen, som man ju tecknar för att säkerställa att pensionen tillväxer i målsatt takt även när man själv är arbetsoförmögen! Och pensionen, där borta i slut­ändan, blir mycket lägre än om premiebefrielsen görs enligt avtalet.

Men hur kan det då bli på det här galna viset? Jo, ser ni, om man i egenskap av försäkringsbolagsjurist skri­ver så här

”/.../ så tillämpas 10 år preskriptionstid enbart i sådana fall då den som har rätt till ersättning inte visste om försäkringen eller om möjligheten att få ersättning.”

och

”Denna tolkning av försäkringsavtalslagen § 73 är hävd­vun­nen på försäkringsbranschen beträffande alla för­säk­rings­slag.”

då tror man att man har sitt på det torra. Men så är inte fallet. Om för­utsättningarna för premiebefrielse stipuleras som sagt under en helt egen rubrik. Och håll i minnet, att premiebefrielse kan beviljas endast för­säk­rings­ta­ga­ren själv, ingen annan.

Självfallet känner han/hon ända från dag 1 till att det finns möjlighet till premie­befriel­se, för det är ju för fan för att få denna vetskap som försäkringen teck­nas! Och lika självfallet kan han/hon inte i förväg veta om de hand­lingar han/hon har tio år på sig att lämna in kommer att god­kän­nas eller förkastas. Det är först i det skede när handlingarna god­känts av Aktia/Liv-Alandia, som försäkringstagaren får faktisk kän­ne­dom om sin möjlighet. Det är från det datumet räknat som man har ett år på sig att formellt ansöka om premiebefrielsen.

Att ersättningen beviljas först i framtiden är inte heller i enlighet med villkoren, men den biten går jag inte in på närmare här. Vad jag där­emot bör nämna, är att det mest hela tiden refereras till 73 § Lag om försäkringstavtal, som faktiskt är en paragraf som ändrar imple­men­te­ringen av villkoren för premiebefrielse. Men det Aktia/Liv-Alandia missat (valt att blunda för?), är att denna paragraf inte omfattar min för­säk­ring. Den gäller endast försäkringar tecknade fr.o.m. 1.11.2010. Min är från 1995, då ordalydelsen i lagen var en annan.

Bäst av allt:

Aktia/Liv-Alandia säger skriftligen – och därmed bevisligen – att det här sättet att tolka försäkringsvillkoren är hävdvunnet. Något som görs av hävd är något som alltid görs på samma sätt. Och då, kära ni, är det i det här fallet fråga om ett systematiskt, bedrägligt förfarande av högsta klass och inget att tvista om som ett civil­mål i tingsrätten. Då är det ett brott, och brott bör man anmäla till CKP.

Edit kl. 14:57:
Lustigt. Så fort jag skriver något om försäkringsbranschen får bloggen besök från Folksam i Sverige. Är det någon av mina vanliga blogg­läsa­re som jobbar där? Eller..?
 

Om att ge sig ut på obruten mark

TILL MIN FÖDELSEDAG för några dagar sedan hade Lilla A över­rask­ningsbakat en hel drös med små godsaker, s.k. makaroner. Ni vet, så­na där små bakelser som består av en över- respektive underdel av maräng blandad med mald mandel och däremellan en läcker fyllning av något slag. Där slog avkomman mig på fingrarna så det bara sjöng om det, för något sånt har jag aldrig gett mig på själv.

Men nu ska det bli ändring! Under gårdagen ägnade jag därför en god stund åt att skålla och skala 400 gram mandel. Färdigmalen är nämli­gen inte direkt billig och är man übersnål ekonomisk så är man. Vad jag däremot ännu inte lyckats med, är att lokalisera min mandelkvarn och dyker den inte upp kommer det att bli 400 gram jädrar så dyrmald mandel :o/

Sen noterade jag sent igår kväll, att de skott av fläckbegonia jag har stående i ett glas med vatten på fönsterbrädan ända sedan augusti har tappat vettet totalt. Mitt i november och utan fötterna i rejäl jord sätter de igång med att blomma:

Tiden är ur led på alla vis, men tar det sig den här formen av ut­tryck är jag inte dummare än att jag tackar och tar emot. Imorgon börjar en ny vecka och med den flyter garanterat nytt smolk upp till ytan i bägaren. ”Positive thinking” is not my middle name. Inte numera.

Om det där med att uppgradera sig

IDAG ÅKTE MIN mer än tjugo år gamla Gillettehyvel i soporna. Så ål­derstigen var den, att det inte mer går att få tag på utbytesblad till den. Ingen kan m.a.o. anklaga mig för något överdrivet slit och släng. Särskilt inte som jag det senaste året snarast kratsat av behåringen i armhålorna*, inte hyvlat.

Blicken jag fick av kassörskan när jag ändå, för säkerhets skull, hörde mig för lite försynt om det möjligen skulle finnas blad att köpa, ja, den var obetalbar. Och kom sig förmodligen mest av hennes ringa ålder. Och min numera före detta hyvels imponerande dito. Den såg nämligen inte alls ut som damhyvlar av idag. Mera årsmodell ä, om jag så säger. Precis som jag.

Men idag har jag investerat i en ny. Gillette Venus Divine + en extra förpackning blad, gubevars. På väg hem från affären slog det mig, att om jag håller mig till samma omfattning av slitage som med den förr­iga, då kommer jag att ha avhyvligen ordnad för resten av min levnad och lite till. Med den gamla hann jag nämligen bara göra av med fem blad och nu har jag hela sex stycken till mitt förfogande.

Undrar just om Lilla A kommer att uppskatta den här delen av sitt morsarv..?

*) Japp, armhålorna. Bara. Pälsen på Ruckelhäxans ben är nämligen såväl tunnsådd som bleksiktig och kräver därmed ingen som helst form av åtgärd. Och det som benämns bikinilinjen är numera föremål för s.k. naturlig avgång. Så om jag mot förmodan skulle få för mig att ikläda mig baddräkt är ge­ne­ran­de behåring där söderöver det minsta av mina bekymmer.

*suck!*

DET HÄR BÖRJAR bli löjligt. Har inte Aktia bättre saker att göra än att hålla sig informerade om vad en höggradigt irriterad försäkringstagare på Åland skriver på sin blogg??

En påläsning av lagstiftningen skulle i mitt tycke vara ett bättre sätt att fördriva tiden, när det nu dessutom tycks föreligga ett seriöst be­hov av det.

Ja, herregud, vad kan man annat säga än: ”Suck!”

Eller jo, vid närmare eftertanke skulle jag kunna tänka mig att också klämma i med: ”Gör om, gör rätt, så slipper ni skämmas.” Men det vore ett slöseri med min tid och energi, för i försäkringsbranschen sätter man hellre sprätt på mängder av premieintäkter genom att tjafsa om ett ersättningsanspråk in absurdum. Och särskilt de gånger man vet att man har fel. Att godvilligt erkänna fel eller misstag är nämligen inte smart, för då prejudicerar man sig och kan bli tvungen att hosta upp ersätt­ning en annan gång också.

Utgångsläget för försäkringstagaren förbättras inte av att det alltid är försäkringsbolagen som har tolk­nings­före­trä­de, även när tolkningen är så långsökt och ologisk som det bara är möjligt. Den arme försäkrings­tagaren, som redan befinner sig i underläge i och med sitt behov av den ersättning han försäkrat sig för, har det inte lätt. Och det är mer regel än undantag att denne stackars sate blir tvungen att gå hela vägen till högsta instans för att långt om länge, kanske först efter fyra-fem år, få rätt.

Dessvärre är det inte många som orkar all the way. Dessvärre får det som konsekvens att prejudikaten är alltför få, vilket leder till att för­säk­ringskolosserna kan fortsätta rulla på i samma hjulspår. Och visst, det kan tyckas lite tungt att med en grunddagpenning på dryga 700 eu­ro börja fajtas med någon som höstar in premieintäkter i stor­leks­ord­ningen 100.000.000 per år.

Men eftersom försäkringsbranschen inte har läst på sin Pippi Lång­strump och lärt sig att den som är väldigt stark också måste vara väl­digt snäll, tja, då är det bara att satsa hårt på en biblisk repris. Lille David fick ju jättelike Goliat på fall, så rent principiellt ska det inte vara omöj­ligt. Det behövs inte alltid att man är stor för att man ska bli be­svärlig. Titta bara på ett förkylningsvirus.

Bless you, Aktia! *räcker välvilligt över en näsduk* ;o)

PS. Har hittat en ny, bra-att-ha webbplats: Försäkrings- och finans­råd­giv­ningen. Och sen har jag, till min glädje, upptäckt att jag, när jag får en stund över, faktiskt har min fulla rätt att plita ihop ett klagomål till JO över Pensions-Alandias undermåliga hantering av mitt lagstadgade pensionsärende. Jomen, så ligger det till!

Om att svälja det lilla som återstår av ens stolthet

DET HÄNDE SIG för ett tag sedan, när jag fått min osteoporos­diag­nos, att jag med den vanliga kallduschen insåg att jag inte skulle för­vänta mig någon hjälp någonstans ifrån. Några dietråd, all­män­na för­hållningsdirektiv eller ens ett litet träningstips om hur man förebygger en försämring fick jag inte. Ett recept på ett rävgift jag inte tålde – och en gastro­sko­pi i juli, som jag ännu inte av remit­te­ran­de läkare fått svar på – är vad hälso- och sjukvården bestått mig med.

Allt var med andra ord precis som det brukar: vill du få något fixat får du fixa det själv.

Så i denna goda anda svalde jag det sista av min stolthet och författade en ansökan om luciamedel till Folkhälsan på Åland, för att få ett bidrag till inköpet av ett s.k. promenadband. Promenad eller löpning är nämligen det vedertaget bäs­ta sättet att motverka benskörhet. Men om man, som jag, redan är gravt ben­skör, är raska långpromenader eller löp­rundor på den nordiska vinterns ofta glashala underlag inte riktigt att re­kom­men­dera. Därav önskemålet om ett promenadband.

Svaret lät vänta på sig, men var positivt när det väl kom. Fast hela beloppet skul­le Folkhälsan inte kunna stå för. Istället rekom­men­de­ra­des jag att höra mig för även hos Lions Club Mariehamn. Sagt och gjort, för har man redan sänkt sig så lågt som det går är det bara att trampa på i ullstrumporna. Stolthet är en lyx som folket på gräddhyllan kan hålla sig med.

Idag kom beskedet. Nu, mina vänner, ska det oavsett väder­leks­för­hål­lan­den bli promenera av! :o)

Tack, Folkhälsan på Åland! ♥
Tack, Lions Club Mariehamn! ♥

Men nu står jag inför ett nytt problem istället: var i hela glödheta ska jag i lilla ”Rucklet” göra plats för mackapären??

”Morgonmål för mästare”

HÄR SNACKAR VI inte något kaffe på sängen med blomster, flaggor och skönsång, denna mulna, fuktiga och trista onsdag i november, må­naden som gud glömde. En näve piller och en slät mugg fika är en lämp­ligare inledning på denna min 52:a födelsedag. För vad finns väl att fira?

Jag har således blivit ett år äldre. Ännu ett år har jag offrat på att faj­tas för min rätt och framtiden ser fortsättningsvis lika mörk ut som de ljusförhållanden som råder inuti rumpan på en ko.

Men fint besök har jag allaredan haft idag. Tidigt i morse gled Aktia Liv­försäkring Ab in här på bloggen. Badaboom, rätt ner på inlägget ”Oj, oj ...” damp de.

Konstigt. Så sent som den 8.11 har de skrivit ett brev till mig, i vilket de med eftertryck talar om att mitt premiebefrielseärende handlagts helt korrekt (jo, jo ...) och för deras vidkommande nu är slutbehandlat.

Så vad är det då som föranleder detta celebra besök..? Inte fan var det för att gratulera mig på födelsedagen som de tittade in. Månntro hade de hoppats på att få reda på vad jag kommer att hitta på här­näst? Men si, så korkad är jag inte, att jag i detta forum basunerar ut vad som komma skall. Och huruvida ärendet är slutbehandlat eller ej ska de tids nog bli varse.

Men, men, nu är det snart dags för dagens antibiotikapiller nummer två. Bäst att jag får i mig en macka före det, för att skona magen. För nog skulle det ju vara mäkta surt om jag i onödan drar på mig problem med den delen av systemet också, som snart är det enda som det inte är något fel på ;o)

RECEPT > Saftig filmjölkskaka med rårivet äpple (långpannebak)

 
HÄROM DAGEN STOD jag plötsligt med en nästan full liter filmjölk som närmade sig sin levnads slut. Eftersom jag inte kände för att klunka i mig allt­ihop bara för att så fick det bli en långpannekaka istället.

Det här är ett egenuppfunnet recept, med en smak som är aningen ”julig” utan att fullt ut bli ”pepparkaka”. Kakan är saftig, har bra håll­barhet och räcker till många. Beroende på vilket omfång du anser att en portionsbit har får du ut 20-35 bitar från en långpanna ;o)

DU BEHÖVER:
9 dl vetemjöl
5 dl socker
3 tsk mald kryddnejlika
2 tsk mald kanel
1 msk bikarbonat
7,5 dl filmjölk (surmjölk/piimä i Finland)
1 st (c. 185 g) mjöligt äpple, skalat och rårivet
150 g smält smör eller margarin

GÖR SÅ HÄR:
Sätt ugnen på 200°. Klä en långpanna, c. 30x40 cm stor, med bak­plåts­papper.

Blanda alla torra ingredienser i en stor bunke.

Tillsätt filmjölken c. en tredjedel i taget och rör till en slät smet. Använd slev eller slickepott. Med en visp blir det bara bökigt.

Skala och råriv äpplet och blanda ner det samtidigt som det smälta smöret.

Bred ut smeten i långpannan och grädda mitt i ugnen 25-30 minuter.

Låt kakan svalna före du skär upp den i portionsbitar. Den kan f.ö. all­deles utmärkt glaseras med samma typ av färskostglasyr man an­vän­der på en morotskaka.

Vill du variera dig kan du alldeles bra byta ut äppelrivet mot t.ex. 1 dl lingonsylt. Hackad mandel eller hasselnötter är gott att ha i. Och du, varför inte prova att ersätta en del av filmjölken med saften från en färskpressad apelsin? Det har jag inte provat själv, men det kan bli riktigt gottgott!

Om svårigheterna med att lyckas i sina försök att avstå från att bli bitter

SAMMA DATUM FÖR exakt två år sedan vaknade jag till en magnifik soluppgång över Atlanten, och kunde efter en första kopp kaffe på balkongen masa mig ner till en överdådig frukostbuffé för att äta den utomhus. Solen sken, dagen var ett oskrivet blad och om bara några dagar skulle jag fylla 50.

Det var då det.

Hade jag hösten 2010 kunnat skåda in i kristallkulan och för­utsett att försäkringsbranschen och hälsovården ytterligare två år sena­re fort­farande skulle ägna sig åt en hetsig pingpongmatch med mitt lilla liv som boll, ja, då hade jag aldrig gjort den resan.

Då trodde jag ännu, naiv som jag är, att den sedan 2009 förordade rehabiliterings­utred­ningen skulle bli av när som helst, trodde att Livet, som då stått på PAUS i nästan två år redan, skulle gå igång igen.

Hur fel hade jag inte? Hur bitter och inåtvänd borde jag inte vara vid det här laget? Och visst, bitter är jag, i viss mån inåtvänd också. Men allra, allra mest är jag så inihelvetesjävlars blixtförbannad

... på att det s.k. sociala skyddet inte fungerar överhuvudtaget,
... på att det företag jag med stor möda under tjugo arbetat in tillåtits försvinna ner i avloppet medan en hoper ”sakkunniga” stått bredvid och klappat takten,
... på att ingen i något led tar något som helst övergripande ansvar,
... på att det är den som är sjuk och lekman som synbarligen är den som ska både veta, kunna och göra,
... på att i alla led utsättas för en nedlåtande, nonchalant och viss mån försumlig behandling,
... på att ännu idag, 2012, ifrågasättas och stämplas som mindre till­räknelig, för att jag, i likhet med många andra av idag, för över tio år sedan sökte hjälp för att själsligen överleva separationen från Lilla A:s pappa.

I en vanlig domstol är man oskyldig tills motsatsen är ställd utom alla tvivel. I en ”vårddomstol” är det precis tvärtom. I det fallet får du, oav­sett hur många expertutlåtanden du överlämnar, finna dig i att bli be­handlad som en förslagen försäkringsbedragare och full­blods­hypo­kond­riker. Och det är alltid du, som är sjuk/invalidiserad, som bär den tunga bevisbördan*, inte dina ”åklaga­re”.

Och värst av allt: ”nämndemännen” är en skock icke-sakkunniga med ett vinstintresse i bakfickan medan ”domarna” oftast är läkare med fel specialitet, som dessutom tjänar ett saftigt levebröd på att ”sakkun­na” för de penninghungrigas räkning.

Hela systemet är så helvetes genomruttet att det enligt alla medicins­ka odds borde ha självdött av galopperande kallbrand redan för länge sedan. Så, säg mig, varför är det så svårt för vissa av er där ute att inse att här tarvas en radikal förändring..?

* Bevisbörda åvilar den som beträffande viss omständighet måste få fram bevisning för att kunna vinna målet. I ett brottmål är det åklagarens uppgift, så icke i ett invalidpensionsärende eller andra försäkringsfall.

Om att finna små, små korn av glädje fast mest det mörker är

DET VAR SÅ roligt, jag måste skratta, igår när en bekant varit och läm­nat in mitt digra överklagande hos, inte till*, Alandia-Bolagen. Efter­som jag på sistone har lärt mig att det är bäst att gardera sig med så­väl hängsel som livrem och lacksigill, bad jag bekantingen begära ett mottagningskvitto på att handlingen inkommit inom stipulerad tid.

Detta var vad som presterades, på en bit kartong:

Ja, jag vet inte vad ni tycker, men för egen del är jag förvånad över att ett försäkringsbolag, som garanterat, pga sin ohejdade vana att hellre fälla en fria, säkerligen tar emot ett inte föraktligt antal besvärsskrifter under loppet av ett år, inte har en förtryckt kvittoblankett. Föga för­troen­deingivande, if you ask me.

Men roligt var det. Hejdlöst så.

Annat roligt är att alla mina fyra orkidéer plötsligt har bestämt sig för att blomma på en och samma gång! Och allra roligast med det är att en av dem inte gjort det sedan jag köpte den i maj 2010. Men nu är det alltså dags och två av dem sätter dessutom nya stänglar på de gamla, som blommade förra gången. That, too, is a first.

* överklagandet är till Försäkringsdomstolen, inte Alandia-Bolagen, dit det av någon anledning ska föras

Det sägs att man inte ska klaga

MÅ SÅ VARA. Men överklaga, det ska man tammefan! Fast igår kväll, på slutrakan av sammanställningen av den 1,1 kg tunga in­la­gan, höll jag för ett litet ögonblick på ett ge upp. Sen tog jag en paus, såg på ”Plus” på SVT1, och drabbades av en så rödglödgad vrede att ener­gi­pelaren sköt i höjden och sprängde topplocket av mätaren.

Så nu är det gjort, överklagandet. Nu får jag sätta min lit till att det i Försäkringdomstolen sitter ”viligt” folk, med annat än fickludd mellan öronen och något mer rättspatos än andra i ärendet inblandade.

Och på tal om ludd. Behold, resultatet av två långhåriga fruntimmer un­der samma tak plus ett ohämmat intresse för ull i spunnen och tvin­nad form:

Usch.

Men det skiter jag i just nu. Jag har neuroborrelios och jag är trött. Dör jag, så är det sannerligen inte på grund av tonvis med lite damm. Dess­utom är det en ny dag imorgon. Och vem vet? Kanske visar den sig vara en bra dammdag.

PS. Tre nya bibbalån av ”60+ och singel” sen igår! Wow, liksom :o)

Lita på din instinkt

 
... använd lacksigill.

”O Justitia, into thy hands I commend my life”

 

Finns det liv, finns det hopp.
Fast kanske inte i försäkringsdiktaturens Finland?

Det här är f.ö. mitt 1500:e inlägg.
Och igår hade ”60+ och singel” lånats ut 50 gånger på bibban.

Framtidsplaner

JAG VAKNADE 05:04 imorse. Okristligt tidigt, jag vet, men det var tji somna om. Så jag inväntade morgontidningen, som kom vid sexsnåret, och sen steg jag upp. Under de tidiga morgontimmarna har jag suttit och bladat bland mina överklagandepapper. Och funderat.

Hur låter det här, tycker ni:

När det väl kan bli tal om att arbetspröva skulle jag väldans, väldans gärna vilja göra det antingen hos FPA eller som pensionshandläggare hos Alan­dia-Bolagen. För båda sysslorna har jag ju faktiskt ett alldeles särskilt intresse och en viss fallenhet.

En alldeles utomordentlig idé tycker jag själv! Vad tycker ni..?

Vad som däremot är mindre utomordentligt är kosthållningen under så­dana pappersbemängda veckor som den innevarande, när Lilla A dessutom råkar vara fadersfixerad och det följaktligen är bara moi som ska utfodras. Billigt blir det ju förstås, men ärligt talat inte särskilt kul.

Ingen skulle förresten bli mindre förvånad än jag, om det av ovan nämn­da orsak plötsligt växer ut stjärtfjädrar på gumpen och sporrar på hälarna. Fast någon äggläggning blir inte aktuell. Den tiden är sedan länge förbi.

Because I’m bloody well worth it!

JÄVLA SKITDAG IDAG. En riktigt typisk två bitar morots­kaka till efter­middagskaffet-dag. Och en halv bit till på kvällen.

Så vadan detta usla humör? Jo, ser ni, idag fick jag veta

... att FPA bemött min polisanmälan precis som väntat. De har förstås bestridit att de på något vis som helst ägnar sig åt något så fult som ett lagstridigt förfarande. Och så klämmer de förstås i med samma: ”Vi har redan vid flera tillfällen upplyst Backlund om hur bostadsbidraget beräknas och om att det är social- och hälsovårdsministeriet som stif­tar lagarna” och bla bla bla, som de redan tidigare serverat JO den 1 juni.

... att jag var korkad som gjorde min anmälan till Ålandspolisen och inte gick direkt Centralkriminalpolisen, eftersom ärendet enligt riks­åklagarämbetets föreskrifter är ett brottmål som är viktigt ur sam­häl­lets synpunkt (mer specifikt: ”brott som begåtts av personer i be­ty­dan­de samhällelig ställning, om ärendet uppvisar drag som kan rubba förtroendet för likställdheten mellan medborgarna eller det straff­rätts­li­ga systemets funktion”)

... att samma myndighet, ovanpå de redan fem månader som förflutit sedan de till JO gav sitt rappakaljasvar, har beviljats ytterligare två veckor respit för att reda ut hur tusan det ligger till med deras jävla bostadbidragsberäkningar. Vilket väl i och för sig kan ses som positivt, för det tyder ju på att något är på gång i hufvudstaden.

... att Pensions-Alandia skiter totalt i sina kunder, eftersom de inte lyckas få fram de protokollkopior som jag behöver för mitt över­kla­gan­de till Försäkringsdomstolen eller ens meddela mig om att det är på G. Fast, va’ fan, det visste jag ju redan.

Och handen på hjärtat, vad skulle väl folk som hös­tar in en bruttolön på 107.000 eller 223.000 euro/år bry sig om en sjuk och halvgammal kärr­ing, som under samma tidsrymd förväntas överleva på ett netto på 8.420 euro? Inte ett jota, det är då ett som är säkert. Och av de där 8.420 pengarna har jag väl vid det här laget spenderat några hundra på kopieringspapper ... :o(

Jag har en bestämd känsla av att det blir två kakbitar imorgon också.

Om att ta det säkra före det osäkra

JUST NU KÄNNS det som om papperskriget som pågår på flera fronter samtidigt kommer att bli min för tidiga död. Då känns det gott att veta att det kommer att finnas åtminstone en julklapp från mig till Lilla A.

Sen kan jag rapportera om ett lustigt (nåja) fenomen i samband med den nyligen påbörjade tre veckor långa antibiotikabehandlingen av min neuro­borre­lios. Plötsligt känns det nämligen som det ”småkokar” inuti mitt vänst­ra knä, samma knä som jag haft det lite värkigt och små­be­svär­ligt med i sisådär ett halvår.

Måhända är det de små spiroketuschlingarna som sjuder i sitt eget spad..?

Oj, oj ... OJ!

JAG VAR VISST lite okoncentrerad när jag skrev gårdagens inlägg, för av någon anledning glömde jag bort att för handen ligger, förutom det redan nämnda och såvitt jag kan bedöma, både marknadsföringsbrott och grovt bedrägeri.

Det oaktat, så har det som från början var planerat att bli en enkel an­mälan till försäkringsnämnden vid en grundligare granskning bytt skep­nad från tvistemål till brottmål.

Jesus, Josef och Maria, is there never going to be an end to all this shit??

Oj, oj ...

JAG HAR LÄST, räknat och ritat diagram den senaste tiden. Nu har jag börjat få struktur på materialet.

Oj, oj, Aktia (dvs Liv-Alandia), det var ett korkat bra försök. Men ack och ve, vad ni kan känna er rökta. Försök till förskingring [av frivilliga pen­sions­försäkringsbesparingar] är enligt strafflagen ett riktigt allvarligt brott:

5 § (24.8.1990/769)
Grov förskingring
Om vid förskingring

1) föremål för brottet är synnerligen värdefull egendom eller penningmedel till ett stort belopp,

2) den drabbade, med beaktande av hans förhållanden, åsamkas synnerligen kännbar skada eller

3) gärningsmannen utnyttjar sin särskilt ansvarsfulla ställ­ning,

och förskingringen även bedömd som en helhet är grov, skall gärningsmannen för grov förskingring dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

I fråga om försök tillämpas på motsvarande sätt vad 4 § stad­gar om försök.

Sug på den en stund ni. Sen kan ni ju färdigt singla slant om vem hos er som ska få bära hundhuvudet. Och så var det det där med brott mot tystnadsplikten, avtalsbrott och missbruk av förtroendeställning. Men, vad fan, det tar jag när det blir så dags.