Vädret är visset, men vad gör väl det när trädgården frodas?

SIPP SKA MAN inte vara, men sippor får man gärna ha :o) Vitsippor har jag i relativt stor mängd på min gård. De fanns liksom där av sig själva och blåsippan är också på ingång på helt naturlig väg. Men tov­sip­porna, de fåtaliga jag har, dem har jag planterat, vårdar ömt och hop­pas på stor spridning.

Något som verkligen sprider sig helt okontrollerat här vid ”Rucklet” är prästkragen! Och den etablerar sig precis där den behagar, definitivt inte där jag sätter den. Feta knoppar har den redan och slår väl ut under de närmaste veckorna. Att den i rabatten mot gatan valt att slå sig ner intill en stockros med stort, skuggande bladverk bekommer den inte det minsta.

Idag blir det förresten kvällsöppet i gårdsloppisen. Förutom en myc­ken­het diverse inomhus säljer jag också frö- och rotplantor till ytterst humana priser.

F.n. finns det färdigt krukat av blågull, gammaldags akleja, jätte­dagg­kåpa, fingerborgsblomma, stockros, lavendel, vit tu­sen­sköna, blå boll­tistel och – självfallet – prästkrage. Men jag ska gå en runda på går­den och se vad mera som kan avvaras. Randgräs kanske ..?

RECEPT > Surdegslimpa utan massor med moment

IBLAND ORKAR JAG inte joxa till det när jag ska baka. Som igår t.ex, när jag skulle iväg och göra annat flera timmar mitt på dagen. Därför tog jag kvällen före fram min surdeg från kylen, matade den med 100 g eko­lo­giskt fullkornsvetemjöl och 100 g kokt*, avsvalnat vatten, så att jag hasta la vista kunde sno ihop en deg på morgonen för gräddning på kvällen.

*) för att få bort klor, som har en negativ inverkan på surdegskulturen

Du behöver:

1,5 dl vetesurdeg
3 dl vatten (helst kokt)
100 g fint fullkornsrågmjöl
350-400 g vetemjöl special
1 msk olivolja
en knapp msk salt

That’s all.

Gör så här:

Rör ihop surdeg, vatten, olja och mjöl, men ta inte allt vetemjöl på en gång, eftersom det är olika från gång till gång hur mycket som behövs för att degen ska bli lagom kladdfri och ”släppa bunken”.

Knåda i maskin på medelfart i 5 minuter, sedan tillsätter du saltet. Knåda i ytterligare 5 minuter och stjälp sedan upp degen i en avlång brödform. Buffa till den så att den fyller formen mer eller mindre jämnt, pudra med vetemjöl, täck med en ren handduk och ställ sedan brödet att jäsa till minst dubbel storlek. Det kan ta upp mot 12 timmar.

Grädda i nedre delen av ugnen, de första 5 minuterna i 250°. Öppna sedan ugnsluckan en kort stund och släpp ut ånga/överskottsvärme. Samtidigt sänker du temperaturen till 225° och fortsätter gräddningen tills innertemperaturen är 97-98°. Det tar ungefär 20-30 minuter. För perfekt gräddning tar du hjälp av en digital stektermometer.

Vill du att brödet ska få en riktigt knaprig skorpa kan du med sprej­flaska spruta in lite vatten i ugnen samtidigt som du ställer in formen. Eller ställ ett litet fat eller en skål på botten av ugnen, samtidigt som du värmer upp den, och släng in en isbit.

Jag har ”gjort en Trädgårdsmåndag”

SÅG NI SENASTE avsnittet av ”Trädgårdsmåndag” där Pernilla visade hur man kan sticklingföröka rosor med hjälp av potatis? Det gjorde jag och tyckte det lät som en modell klart värd att pröva! Raskt knipsade jag av en lång slana från min klättrare ’Wrams Gunnarstorp’, av­bla­da­de den och klippte till 12-15 cm långa bitar.

Stumparna körde jag in i några halvskrumpna mandelpotatisar jag hit­tat liggande i kylen. De är nu nedgrävda i samma land där rank­spe­na­ten jag fick plantor till av Lena ifjol f.n. växer till sig, där även mina oerhört frodiga ruggar av gräslök går i blom vilken dag som helst.

Både spenaten och gräslöken kom f.ö. väl till pass när jag lagade mid­dag igår. Till de prosaiska, stekta grillkorvarna serverade jag ett de­li­kat potatismos. En näve rankspenat fick koka med de sista minuterna före mosningen och sedan kryddade jag upp det hela med lite färsk, finhackad oregano och en rejäl hög finhackad gräslök. Några gräs­löks­blom­mor strösslade jag i god Tareq Taylor-anda dessutom över det färdiga moset. Gott!!

Imorgon, torsdag, hade jag egentligen tänkt ha min egen loppis öppen igen, men så blir det inte. Jag ska istället vara med på en annan, vid Thuregården strax utanför Mariehamn. Där är det öppet kl. 12-15 och för egen del tänker jag framför allt sälja ”grönsaker” från min egen trädgård. Nu på nionde året efter hitflytten börjar det nämligen finnas frö- och rotplantor att ta av :o)

Det blir lite det ena och det andra. Blågull i olika storlekar, lavendel, akleja, prästkrage, en gullregnsplanta, blå bolltistel, stockros m.m. Allt till mycket förmånliga priser, så kom och köp!

Livet är fullt av överraskningar – stora som små

HAR NÅGON TAPPAT sin pälsmössa på väg hem från krogen i natt? tänkte jag, när jag imorse slog upp mitt ena norrfönster. Tok heller, det är ju maj och värmebölja! resonerade jag, och insåg strax att det var en rymling, en liten vädurskanin, jag skymtade bakom lyktstolpen.

Som tur är var det inte mycket trafik vid den här tidiga timman en sön­dagsmorgon, så den kunde obekymrat skutta av och an över väg och cykelbana medan jag försökte få tag på den enda av mina grannar som jag vet har kanin, av okänd sort. Tyvärr svarade ingen, så jag kun­de bara stillatigande se på när Pelle Skutt hoppade vidare mot nya äventyr. Men ett sms skickade jag också.

Det jag egentligen skulle fotografera var den växande rabatten på ”Rucklets” norra sida. Det började 2010 med en rak ra­batt längst till höger. 2012 växte den till sig med en triangulär del invid häcken, och i år började det med en långsmal rabattremsa för humlestörarna ... som sedermera kom att bli ihopgrävd med allt det övriga. Mest för att få till en mjuk halvcirkelformad böj, så att gräsklippningen inte ska bli så bö­kig.

I humlerabatten står det nu (från vänster till höger): limegrön solhatt – trädgårdsriddarsporre i rosa nyanser – japansk humle – rosa violruta – vanlig humle – bländvit trädgårdsriddarsporre – japansk humle – brun­nera (kaukasisk förgätmigej) – grannen R:s namnlösa, rosa pion.

Längs med grusgången skulle jag vilja ha flera olika sorters brunnera med variegerade blad, men årets trädgårdsbudget satte P för den saken :o/

I en annan rabatt har det dykt upp en överraskning: en viva med den mest spektakulära blomma jag någonsin sett, som får mig att asso­cie­ra till Delftporslin. Vete fåglarna var den plantan har kommit ifrån, men den får gärna sprida sig hej vilt! Sorten lär heta ’Blue Zebra’ och det kan man ju mer än väl förstå :o)

Ryssvärmen slår till

DET VARNAS FÖR varmt väder idag. Jahaja, man kanske borde ta se­mester ..? Ligga i solstolen under parasollet och göra platt ingenting. Bete sig som folk i allmänhet. Vara lat.

Jaja, vi får väl se hur det går med den saken. Hur det har gått med min rökning kan ni däremot beskåda här:

Laxen blev kanon och jag lärde mig f.ö. två saker denna premiär­rök­ning. Dels behövs det inte alls så mycket alspån som jag öste på och dels tar det avsevärt mycket längre tid än det heter att det ska göra. Men sältan den var ~*p.e.r.f.e.k.t*~!

Filébiten på c. 350 g hade fått ligga och dra i saltlake ungefär fyra tim­mar och sedan på ett galler och rinna av i en timme till. I kylen förstås.

Saltlakens proportioner var följande:
1 liter vatten
50 g salt
5 g socker (ger en extra touch, men kan förstås utelämnas)

Lös upp salt och socker i en uppkokt skvätt av vattenmängden och häll sedan i resten. På så vis får du snabbt en avsvalnad lag och behöver inte vänta på att en hel kokhet liter ska kallna.

På somliga cigarrettpaket kan man läsa: ”Rökare dör i förtid”. Det är det snudd på värt, för detta var himmelskt gott ;o)

”Rökning kan föda.”

BUTIKERNA SOM TILLHÖR en av de finländska livsmedelskedjorna erbjuder just nu norsk lax till specialpris. Det är ett tillfälle som icke bör försittas. Inte om man ligger inne med en röklåda modell större i alla fall, fyndad för en femma på en loppis för ett bra tag sedan. Helt oan­vänd dessutom.

Av väninnan S, vars bostadstomt delvis är ”park i naturtillstånd”, tigg­de jag härförleden till mig ett par klena alstammar. För ska man röka fisk ska det vara med alspånor.

Nåja, spånor och spånor. Sågspån är vad det blir om man använder kap- och geringssågen för produktionen, men det lär nog alstra rök li­ka bra som grövre flis när det hamnar på lådbotten. Fuktigt måste spå­net dock vara, annars förkolnar det för snabbt!

Dagen börjar härmed med kok av saltlake att lägga laxbiten i, för ikväll ska det bli nyrökt till middag :o)

Det skulle förresten inte slå hål i sidan med ett glas vitt till fisken så här en stråålande försommarfredag. Hm, jag kanske måste ta en tur till ­glasbutiken­ idag?

Trevlig helg!

Fan också.

DAGS ATT SNURRA på naturens eget rouletthjul igen, för igår fann jag den, årets första fästing. Mitt på höger nyckelben hade den hunnit bita sig fast innan jag upptäckte att jag hade besök.

Bar den på borreliabakterier eller inte ..? Eller kanske rentav TBE? Spänningen är oliiidlig.

”Det är inte storleken som räknas.” Eller ..?

ÖVERVINTRINGEN AV FJOLÅRETS alla pelargoner gick inte alls. Allt som återstår är den här magra, lilla stackaren, som ändå kämpar på och har presterat en blomstängel. Det är bara att inse faktum: pelar­gon­odling är inte min grej. Men en är fler än inga alls, så jag är glad ändå. Typ.

Vårplanteringen invid ytterdörren är inte mycket att hänga i mid­som­mar­stången den heller. En pytteviol och en minimal pensé – själv­såing­ar hittade på gårdens grusplan – ”trängs” med en tusensköna upp­grävd från gräsmattan. Men tre är också ett antal, så jag är glad ändå. Typ.

Och jätteglad det är jag efter snälle grannen R:s oväntade besök igår. Han städar i sin trädgård och erbjöd mig finfina pionrötter från ”inte vet jag vad den heter, men den har rosa blommor”.

Namnet ger jag katten i, för jag ska ändå inte konversera med den. Att blommorna är rosa räcker mer än väl för mig, ’cause I’m a sucker for peonies :o)

Öppna dina ögon, människa!

För så här ligger det till:

INTE KAN MAN häcka inomhus och blogga när världen är så andlöst vacker just nu och ... rabatterna ska kantskäras ... gräsmattan klippas ... veden staplas ... gruset rensas från ogräs ... odlingarna vattnas ... växthuset städas ... pionerna stöttas upp ... utemöblerna skrubbas rena och ... ja, kort sagt: våren – snudd på sommaren – är här!!

Som jag har längtat! Jag skulle vilja göra som Ronja Rövardotter och dra på med ett riktigt vårskrik.

You'll Never Break This Heart of Stone!

FÖR KOMPISEN GUNILLA händer det mest hela tiden. Själv har jag inte varit särskilt ”drabbad” av att hitta hjärtan både här och där. Men igår, under sållningen av jorden i nya humlestörsrabatten, då bar det till! Ett riktigt, äkta stenhjärta dök upp bland allt vasst och från­stö­tan­de krossgrus!

Hur pragmatisk jag än må vara till vardags, så väljer jag att ta detta oväntade fynd som ett gott omen för att någon – eller något – vill mig väl. Ibland måste man få lura sig själv lite grann, inte sant? Annars blir det ju helt meningslöst att kämpa sig vidare. Fast i motsats till Neil Young har jag lagt ner searching for a heart of gold.

Välvilja visade jag förresten mig själv igår kväll, när jag slevade i mig den sista biten rabarberpaj. Det blev kanske liite mycket vispgrädde till. Men va’ fan, gräddfibrer är väl inte mindre hälsosamma än andra fibrer ..?

Idag ska jag ge mig på att byta ked på min motorsåg. Det har jag ald­rig gjort förr, så ... Men första ska jag lyssna på det bidrag i årets Eu­rovision Song Contest som jag tycker borde ha vunnit hela tjotta­bläng­en:

Våren kommer till ”Rucklet” i år igen

INFÖR MORS DAG i söndags bakade jag årets första rabarberpaj. I år var det första gången jag gjorde så där som det brukar stå i träd­gårds­tid­ningarna att man ska göra: för att skynda på tillväxten och för att få mjälla, fina och tidiga rabarber välte jag en stor balja över mitt ena rabarberstånd så fort det började synas årsväxt.

Min mors dag ”firade” jag f.ö. med att baka bröd, dammsuga, sålla bort grus från nya humlestörsrabatten och laga middag. Ingen upp­vakt­ning eller paus från hushållsbestyren här inte.

Ute på gården börjar det röra på sig trots att det varit kallt som bara attans med minusgrader så gott som alla nätter. Äppelkärnorna från mitt Sävstaholmträd har börjat spira, den franska dvärgbönan Aquilon (nonhybrid) har börjat visa sig och liljebaggarna har anlänt till gårdens krollilja.

Inomhus är det hög tantvarningsfaktor igen, för jag har för första gång­en i mitt liv sått dahliafrön. De har nu börjat gro, så till sommaren hoppas jag på många, många plantor. Visste ni förresten att man kan föröka dahlia med toppsticklingar? Det lärde jag mig i ett brittiskt träd­gårdsprogram alldeles häromdagen.

Och snart, snart exploderar tulpanblomningen. De gammaldags röda tycks trivas ypperligt i min jordmån, för de är i år fler än någonsin. De blå pärlhyacinterna står inte långt efter och är f.n. flitigt besökta av våryra bin.

Nu känns det nästan som att våren faktiskt är på väg. Lite värme på det här så blir det nog bra!

RECEPT > Surdegsbatting med nässlor och soltorkad tomat

DET HAR GÅTT mer än ett år sedan jag senast bakade med min sur­deg. Jag hade därför inte mycket hopp om att den skulle vara i gång­bart skick, när jag tog fram burken från kylen och öppnade locket.

Men si bara, den mådde alldeles utmärkt och doftade syrligt och gott :o) Det var bara att mata det lilla livet ett par dygn och igår satte jag degar. Resultatet blev något som jag valt att kalla surdegsbatting, ef­tersom jag inte ”fribakade” utan gräddade i avlånga formar.

Du behöver:

1,5 dl surdeg (min geriatriker var gjord på speltmjöl)
1 dl kokt, avsvalnat vatten (det jäser bättre om vattnet kokats först)
1,5 dl svensk fil (eller finländsk surmjölk)
c. 12 g färsk jäst*

1 tsk ekologisk honung (innehåller också jästsvampar)
c. 0,5 dl torkade nässlor
c. 0,5 dl soltorkade tomater
1 msk god olivolja
3/4 msk gott flingsalt – tillsätts först efter halva knådningstiden

0,5 dl grovt rågmjöl
0,5 dl rågsikt
2 dl speltmjöl
c. 4 dl vetemjöl special (= hög proteinhalt = högre glutenbildning = saftigare bröd)

*) tillsatte jag pga att surdegen var lite till åren och jag ville boosta den en smula, bara för säkerhets skull

Gör så här:

Mät upp degvätskan i bakbunken. Den kan vara kall eller rums­tem­pe­re­rad, välj själv. Lös upp den lilla jästmängden i vätskan och så i med allt det övriga, men börja med ungefär 2 dl av vetemjölet. Resten till­sätter du när du börjat knåda, som du med fördel gör med maskin och i två omgångar. Den första på 5-7 minuter, varefter du låter saltet gå med och fortsätter att knåda i ytterligare 5-7 minuter.

Ta upp degen på bordet och forma en avlång limpa, som du placerar i en brödform. Tryck ner den ordentligt, så eventuella luftfickor för­svin­ner. Pudra med vetemjöl, lägg en ren handduk över och låt brödet jäsa i rumstemperatur i 4-6 timmar till minst dubbel storlek.

Grädda i nedre delen av ugnen i 250°. Spraya in vatten i ugnen sam­tidigt som du sätter in formen, så underlättar du för degen att höja sig och får en fin skorpa på ytan. Glänta på ugnsluckan och släpp ut ång­an efter 5 minuter, samtidigt som du sänker temperaturen till 220°. Grädda klart i 20-25 minuter och kolla gärna med stektermometer! Ett bröd av den här grovleken är färdigt när innertemperaturen är 96°.

Ta brödet ur formen, ställ det på ett galler och låt det svalna under handduk.

***
I samband med det här baket testar jag något jag aldrig gjort förut. Innan jag bakade ut degen tog jag undan en klick och satte den i burk och lät klicken jäsa lika länge som brödet. Sedan rörde jag ut den med lite vatten och ska nu mata den här degroten med mer mjöl och vat­ten, precis som vilken surdeg som helst. Det bör gå utmärkt, men återstår förstås att se.

Det är löst!

JAG GNÄLLDE JU härförleden över mina &£%#§@!, gamla tre­lufts­föns­ter, som varit så himla bökiga att få tvättade på alla sidor. Ända sedan december 2005, när vi flyttade in i ”Rucklet”, har jag irriterat mig på den überkorkade konstruktionen. Men tro inte, att jag på alla dessa år fått tummen ur och något gjort åt saken.

Inte förrän i år var måttet tydligen tillräckligt rågat. Jag funderade en stund, mätte lite och räknade på lutningsvinklar m.m. Sedan in­hand­la­de jag kätting och en påse med ögleskruvar. Den senare naturligtvis med ett sådant antal, att jag hade varit tvungen att köpa två påsar à tio stycken för att få vad jag behövde - för att, i likhet med behovet av skruvar för några år sedan, få ett antal över. Morrrrrr!

Konstruktionen är enkel. En skruv upptill på vardera sida av den yttre fönsterbågen och en på vardera sida av karmen. Ögleskruvarna på karm och båge förbinds därefter med en stump kätting, som förhindrar att fönstret lutar för mycket utåt.

Likadant i nedre kanten, men med en så pass kort kätting att bågen inte kan tappa fotfästet på karmkanten och falla ner. Bilden är tagen vid provkörningen, då det fortfarande var flagglina som höll nedre de­len av fönstret på plats.

Så än en gång skulle det vara bevisat: undrens tid är icke förbi, ty tre­luftsfönstren i ”Rucklet” är nu tvättade på alla upptänkliga sidor :o)

Jag använde mig av c. 40 cm långa bitar av kätting, vilket jag nu kan konstatera var aaningen för snävt. Vid tillfälle ska jag därför öka läng­den med tio-femton centimeter.

Om jag inte vunnit på Lotto innan dess och kunnat byta fönster helt och hållet. Som synes föreligger det ett ... ähum ... visst renoveringsbehov.

Lite upp och lite ner

HELA VINTERN HAR det legat tre granstörar och väntat på gården. Väntat på att våren skulle komma, så att jag kunde gräva ner dem. Nu är det gjort och humleplantorna, som väntat i en tillfällig bostad, har tagit plats vid deras fötter. Nu ska det bli spännande att se hur mycket en planta växer på en säsong :o)

På ena sidan av ”Rucklet” har det alltså gått upp, men samtidigt har det på den andra gått ner. Närmaste grannen och jag enades redan för mer än ett år sedan om att glesa ur bland träden på tomtgränsen. Nu är det gjort och jag har måst köpa en ny ked till motorsågen för att så småningom kunna kapa ner alla stammar och grövre grenar till ved.

Men vart ska jag sätta veden?! Förrådet som byggdes ifjol är redan knökfullt efter fjolårsfällningen av mina två jättegranar.

*suck!*

Och ute är det inte bara kallt, det är vått också. Kallt och vått på sam­ma gång, me no like. Men en blomma har det i alla fall slagit ut på den mindre varianten av vårkrage! Som den sol som gömmer sig bakom täcket av regnmoln står den där och lyser i sin ensamhet. Den större varianten av vårkrage låter dock vänta på sig.

Till min fröjd har den stora styvklematis jag planterade ifjol klarat vin­tern, blivit nedklippt och börjat växa, kölden till trots. Men ska det för sjutton gubbar inte bli vår på riktigt snart ..?

En eftermiddag på Naturhistoriska riksmuseet

JAG HAR FÅ bestående, ljusa hågkomster från min barndom. Men bland fragmenten finns det varma minnet av besök vi gjorde på Na­tur­historiska riksmuseet i Stockholm. Jag kan inte ha varit särskilt gam­mal, men var helt trollbunden av allt som fanns att se.

Min egen dotter, Lilla A, har redan hunnit bli 17, så det var hög tid att få till ett besök. På ett så stort museum som Nrm behöver man gott om både tid och ork, så vi tog färjan över eftermiddagen före, övernattade på hotell och avsatte hela följande dag på museiupptäckt. Elva mi­nu­ters tunnelbaneresan från T-centralen med linjen mot Mörby Centrum och så var vi där.

Våra kombibiljetter (inträde + biljett till Cosmonova) var bokade via nä­tet och hämtades och betalades med kontokort i museets automat. Lätt som en plätt! Mindre lätt blev det att få bagaget i förvar. Boxarna är, i motsats till vid Cityterminalen, av den gamla sorten, som vill ha 10 spänn i reda pengar. Någon sådan peng hade jag inte, så från info­disken dirigerades jag till kassan. Där skulle jag på mitt kontokort kun­na ta ut 10 kr mot en avgift om 1 kr.

Icke. Efter x antal försök med flera olika VISA-stämplade kort fick kas­sörs­kan ge upp och det hela slutade med att en vänlig dam i mu­sei­butiken tog hand om vårt gepäck, helt gratis. När jag råkade nämna att det var konstigt att det inte funkade med mina VISA-kort även om de är utfärdade av en finländsk bank visste hon besked. Det har aldrig gått ett göra en sån kontantmanöver med finländska kort. Jahapp. Tur att damen fanns då, för vi hade inte orkat kånka omkring på både rygg­säck och ytterkläder i flera timmar.

Kanske något för Nrm att informera om på sin webbplats?

Nrm är som sagt stort, så för att mäkta med blir man tvungen att kon­centrera sig på ett par-tre avdelningar. För vår del var det utställ­ning­en ”Djuret människan” som drog mest; en snyggt uppbyggd, väldigt lärorik och interaktiv utställning.

För en blivande naturvetare som Lilla A, med en dröm om läkarstudier i bagaget, var det förstås ett måste att ge sig på att plocka in delarna på rätt plats:

För egen del tyckte jag det var väldigt intressant att se skillnaden i våra respektive kroppstemperaturer:

Även om vi på morgonkvisten ätit en god och mättande frukost på ho­tellet måste vi ju så småningom få oss något till livs, eftersom vi inte skulle vara ombord på färjan hem förrän efter 20:00 på kvällen.

Museirestaurangen Fossilen blev en positiv överraskning! Jättegod mat till humant pris, bröd och salladsbuffet inkluderat och rena, fräscha utrymmen. Rekommenderas!

Vi såg naturligtvis mycket, mycket mer än det här, men jag glömde helt enkelt fotografera. Fast en bild från utställningen ”Skatter från jordens inre” fick jag i alla fall! En maffig kristallkrona, som jag blev trött av att bara tänka på att behöva hålla dammfri och renputsad ...

Den som vill få en överblick vad som finns att se kan titta på museets besökskarta. Klicka HÄR.

---

Bildkvaliteten är klart sämre än den brukar vara, eftersom jag fotograferade med min Nokia Lumia 920 och inte med min riktiga kamera.

Och nu blir det reklam!

LILLA A OCH jag har varit på besök till kungliga huvudstaden för att besöka Naturhistoriska riksmuseet och har till och med bott på hotell. Inte vilket hotell som helst heller, utan HTL Kungsgatan, som öppnade nu i maj. Eftersom vi anlände den 2:a vete fåglarna om någon annan ens sovit i vår queen size säng före oss :o)

Det här extremcentrala hotellet är ett ställe med mycket nytänk. Det finns t.ex. inte någon traditionell receptionsdisk, utan du checkar in själv genom att knappa in ditt bokningsnummer och aktivera ditt nyck­el­kort vid särskilda ”pulpeter”.

Hotellet är inrymt i ett vackert, gammalt innerstadshus. Rummen är kompakta utan onödiga kru­siduller eller kvadratmeter, men har högt till tak och känns inte det minsta trånga. Vårt rum hade faktiskt mycket längre avstånd från fotändan till tv-väggen än det här på bilden.

Läget mitt i innerstan kunde inte vara bättre! Du bor bokstavligt talat mitt i smeten, men trots att vi övernattade från fredag till lördag stör­des vi inte det minsta av något högljutt nattliv.

Härifrån är allt nära, inte minst Cityterminalen, och måste vara det perfekta alternativet för ålänningar på väg ut i världen, när man inte vill sätta sig i ett hotellrum ute i obygden vid någon av flygplatserna, utan kunna göra något kul under väntetiden innan det är dags att ta sig till in­check­ning t.ex. på Arlanda!

Även sett till priset är HTL Kungsgatan ett mycket attraktivt alternativ, eftersom affärsidén är att ligga 25 % under övriga hotells daily rate. Dessutom gillar jag konceptet med en helt ny vinkling på ho­tell­boende, som även omfattar frukosten.

Glöm alla uttjatade buffetbord med fettdrypande bacon och på det stora hela för mycket av allt. På HTL väljer du fyra av dina favoriter av utbudet, som består av matiga mackor i två alternativ, frasig och stor croissant med sylt, mumsig smoothie i två varianter, fräsch fruktsallad på färskvaror och yoghurt med müsli. Observera dock, att det du väljer att dricka (kaffe, te eller juice) räknas som ett av dina val.

Detta, mina vänner, var mättande och gott både för ögat och magen! Och är du av den nästintill bottenlösa sorten kan du förstås välja att trycka i dig mer än en macka ;o)

Så om jag skulle tillfrågas om jag rekommenderar HTL Kungsgatan mås­te mitt svar bli: ”O, ja!” – och dessutom med betyget

++++

Mer om vårt besök på Nrm i ett kommande inlägg.

Come Rain Or Shine

RÄTT FICK DE, meteorologerna. När jag slog upp mina gråblå i morse var det till rena, rama vintern. Men nu håller det på att klarna upp och det ligger inte mycket kvar av den snö som föll.

Under gårdagen var det dock uppehållsväder hela långa dagen, så årets gryteldning avlöpte bekymmersfritt. Tyvärr (?) hade jag inte myck­et trädgårdsavfall att göra mig kvitt med den här gången, så det tarvades riktiga vedträn för att få en bra glödbädd till korv- och marsh­mallowsgrillningen.

Men kyligt var det. Kompisen P och jag drog oss därför inomhus framåt elvatiden, medan ungdomarna tappert fortsatte på gården.

Tidigare på dagen, vid middagstid, grillade vi hamburgare på gas­gril­len. Till dem gjorde jag en egen dressing, som i princip var en upp­kryd­dad majonnäs. Att göra egen går på några sekunder med vispbladet monterat på min gamla Bamix stavmixer.

I med alla ingredienserna på en gång i en hög och smal vispskål. I med mixerstaven och dra på med full fart medan man samtidigt lååångsamt för mixern uppåt från botten. Klart! Busenklare kan det inte bli.

”Sjön” suger

DET FINNS DAGAR när jag inte ens själv tycker att jag är riktigt klok. Som idag. För det första hade jag, för tredje kvällen i rad, gruvliga problem att somna igår. För det andra vaknade jag, för tredje natten i rad, var och varannan timme av att jag hade vansinnigt varmt. För det tredje gungar det i huvudet som aldrig förr och balansen är helt väck. För det fjärde mår jag, bokstavligt talat, illa. Så där riktigt på riktigt, så det känns som jag ska bli tvungen att rusa till badrummet vilken se­kund som helst.

Men har man ”barn” i huset måste man ju lik förbannat svänga ihop någon sorts föda. Idag blir det något så gammaldags som ström­mings­låda. Jag kan inte dra mig till minnes hur länge sedan det är sedan jag åt det senast. Inte efter att mamma gick ur tiden i alla fall och det var 2005.

Imorgon är det valborgsmässoafton och Lilla A har vördsamt an­hållit om premiärgrillning på terrassen. Hamburgare ska det bli, med hem­ba­kat hamburgerbröd. Men nu sätter illamåendet definitivt P för ytter­li­gare stordåd den här dagen. Det får bli raklångläge i sängen istället, för att bemästra sjögången och -sjukan.

Imorgon är det även dags för telefontid med Snälla Doktorn igen. Jag hoppas innerligen att hans rapport av svaren på den senaste ladd­ning­en labprover kommer att kasta ljus över åtminstone någonting.

Rapport från ett vårveckosluts vedermödor

DET ÄR NÅGOT med målningsarbete, som gör att jag har väldigt svårt att få tummen ur. Eller egentligen inte. Egentligen är det förarbetet och rengöringen av penslarna efter utförd uppgift som gör att det är trögstartat. Själva målandet är väl ganska okej. Förutom att det inte är att rekommendera om man har en inflammerad senskida runt pen­selhandens tumsträckare :o/ Men ett lager färg fick jag i alla fall på under veckoslutet:

Och så var det det där med fönstertvätt. Ska jag vara ärlig, så minns jag inte när jag senast tvättade mina två treluftsfönster på utsidan. Förklaringen är enkel. De befinner sig på andra våningen, dvs tre-fyra meter från marken, och konstruktionen är så där urbota 1950-tals­korkad.

Sidofönstren sitter på sidogångjärn och öppnas utåt. Så långt allt gott och väl, för då slipper jag ju åt att tvätta mittsektionen. Men hur tvätta utåtgående fönster på utsidan, när mittsektionen som borde öppnas inte sitter på gångjärn utan på haspar? Hela ytterbågen måste först lyftas av – utåt – och in i rummet. Inget som en liten tant som jag fixar så där i en handvändning. Inte lyftet för att sätta tillbaka skiten heller, för den delen.

Efter X antal års irritation börjar jag nu nå det rågade måttet. Jag mås­te hitta på nåt, uppfinna någon sorts ”gångjärn” att skruva på föns­terbågen/-karmen, så att rutan ska kunna öppnas utåt åt vänster och höger utan avlyftning.

Finns det kanske någon som allaredan har en patentlösning på prob­lemet? Alla tips och knep mottages med oändlig tacksamhet!

Alternativt kan jag tänka mig lån av ett par starka armar, som kommer och gör styrkelyften åt mig. Varje år, tack!

Igår flyttade jag förresten tolv jordgubbsplantor från det sandiga och magra fri­odlingslandet till en näringsrik pallkragslåda och ägnade ef­termiddagen åt att gräva upp sisådär 40 liter maskrosor på utsidan av tomten. Det var inte heller en aktivitet som min högertumme gillade så där nämnvärt mycket.